Plötsligt händer det!

Nej, jag har tyvärr inte vunnit på Triss. Och inte har jag vunnit 215 miljoner på Lotto heller. (Undrar exakt hur galen man skulle bli om man vann så mycket?) Det som har hänt är att snön nästan är borta!

I lördags morse kunde man skönja små, små ”sprickor” i snötäcket på ”vår” åker, och i måndags var den nästan snöfri. I de skuggiga ytterkanterna ligger det snö kvar, men det funkar ändå utmärkt att lägga spår där. Skogen börjar också bli ganska snöfri, men på skuggiga hyggen ligger det fortfarande en hel del. På tomten har också det mesta av snön försvunnit. Det är de skottade högarna som är kvar, men det har ändå gått oväntat fort. Och i takt med att snön försvinner inser man att begreppet ”vårstäda trädgården” kommer få en helt ny innebörd i år. Träd och buskar har klarat sig förvånansvärt helskinnade, men det är ändå en hel del som ramlat ner. Det som tagit mest stryk är en syrén som fått flera grenar knäckta, och den var inte särskilt stor från början. 😦

Igår kväll trotsade jag förkylningen och la ett spår på åkern. Det blåste ganska kraftigt och med tanke på det tyckte jag han löste det bra. Sen åkte jag till ridhusträningen med skyddsgänget. Egentligen hade jag kunnat träna hemma, men utsikten om att få en komplett grupp på framåtsändandet gjorde att ridhuset kändes attraktivt. Karlsson var riktigt duktig, både på den vanliga lydnadsträningen och på framåtsändandet. De tabbar som blev tror jag att jag skyller på förkylningen som gjorde mig lite luddigare än vanligt.

Jag lyckades även roa mina träningskamrater rejält när jag dängde iväg metallapporten rakt upp i ridhustaket! Apportbockskastning ÄR min sämsta gren, men för vissa av dem kom det som en överraskning. 🙂

Förkylningen verkar ha hamnat i något dödläge och är varken bättre eller sämre än igår. Jag ser den vidare utvecklingen an med tillförsikt.

Det här med ”dagens snöfria” börjar kännas lite ”off” eftersom man faktiskt kan ta snöfria bilder utomhus om man bara anstränger sig lite, men i brist på en nytagen får det bli en gammal ändå.

Iza och bästaste kompisen Simson – hennes stora idol! 🙂

Hålla tassen!

Numera är det ju inte så ofta Iza och Karlsson delar bädd, åtminstone inte när det finns alternativ, men ibland händer det. I morse såg det ut såhär i biabädden i arbetsrummet, en riktig ormgrop av tassar blev det. Det är alltså Izas ena framtass som sticker fram längst uppe till höger, under alla terriertassarna. 🙂

Så här kan det se ut i köket när kvälls(hund)maten är framdukad på bänken, men matte segar med serveringen. Blicken framåt, öronen bakåt. Otroligt egentligen hur dessa öron kan vinklas. 🙂

Ikväll skulle det egentligen bli ridhusträning igen, men… husse har dumpat sin dunderförkylning på mig så hur det blir med det vet jag inte nu. Just nu känns det ganska OK, men jag är fortfarande i den nedåtgående spiralen så vi får se vad jag orkar med. Tanken var ju att jag (vi?) skulle åka upp till Falun under påsken, bl a för bouppteckning, så det passar väldigt dåligt med förkylning och feber just nu.

Och på tal om påsken…

Själv kör jag på alternativ två; några påskliljor. 🙂

Äntligen sommartid!

Äntligen fick vi ställa om klockan. Det kommer bli sega mornar i ett par veckor, men det är det värt när man får ljuset på kvällen!

Idag har vi spårat – igen! Hittade ett par åkrar i hemtrakterna som, åtminstone fläckvis, var ganska snöfria. Om man kombinerade ihop dem genom att lägga spåret över grusvägen så blev det åtminstone lite längd på det. Uppenbarligen kan det vara nyttigt att sova på saken för idag var förvirringen betydligt mindre och fokuseringen betydligt större i den lilla terrierhjärnan. Både vinklar och apportering av pinnar gick mycket bättre! Med tanke på att det blåste ganska kraftigt tycker jag han skötte sig utmärkt.

Som belöning (?!) för det fina spåret åkte han upp på trimbordet när vi kom hem. Där fick han klorna klippta och sportfrissan tillfixad, till något mer vårlikt. Eftersom båda dessa aktiviteter är extremt mentalt påfrestande har han sovit i stort sett oavbrutet sedan dess. 🙂

Tyvärr är det måndag i morgon igen. Har som vanligt inte hunnit med hälften av mina planerade projekt…

***

Idag har det varit en del extra tankar på pappa. Idag är det nämligen hans födelsedag. Med tanke på avståndet har vi ju inte firat honom ”live” särskilt ofta, men det känns extra tungt ändå…

***

Dagens snöfria är från Kindslägret 2008. Karlsson skulle spåra rakt igenom en grupp med ”bärplockare” som vi satt ut i skogen. En av dem råkade dessutom, som av en händelse, ha en kamera i beredskap. 😉 Lite fundersam var han allt över alla människor, men han löste det helt OK.

BARMARK!!! SPÅR!!!

Idag var det äntligen dags. SPÅRTRÄNING! ”Elaka tanten” hade letat upp ett skogsområde som delvis bjöd på barmark så i morse bar det iväg några mil söderut.

Två spårupptag i skogsterräng fick vi till, och ett kortare ängsspår. Inget av  evenemangen var väl egentligen någon succé, men med tanke på det långa uppehållet räknar jag det ändå som godkänt. Men vi har SPÅRAT, och det är huvudsaken just nu. 😆

Själv var jag  som bambi på hal is när jag helt plötsligt skulle gå i skogsterräng. Man har ju liksom vant sig av med det. Karlsson såg också lite perplex ut. Skog, pinnar, blåbärsris, mossa?

Nu kan man även börja skönja vissa ”sprickor” i snötäcket på vår åker så fortsätter det regna och vara plusgrader lite till så…

När jag kom hem var det bara att ge sig iväg på en rejäl promenad med båda djuren eftersom husse åkt på en dunderförkylning och inte orkade gå med Iza. Jag  går så gärna med båda hundarna bara han behåller förkylningen för sig själv. Tyvärr är det väl inte troligt. Det brukar vara han som ”börjar” och sen smittar mig, men ingen regel utan undantag – hoppas jag.

Eftersom vädergudarna utlovat regn tog jag inte med mig ”finkameran” idag, och naturligtvis kom det inte en droppe under de timmar vi var i skogen! Nåja, ett par ajFån-bilder blev det trots allt.

Dagens snöfria ÄR verkligen DAGENS snöfria! Det finns hopp… 🙂 (Och ja, det är ”bara” skog, utan snö, på bilden – alldeles tillräckligt fascinerande efter den här vintern.)


En av dagens ”deltagare” – Laban!

Samma Laban efter avslutat spår.

Galapremiär!

Idag är det exakt tre månader sedan jag köpte min videokamera. Sedan hände det inte så mycket mer… Först var det datorns operativsystem som behövde uppgraderas, sen var det en massa snö som tog död på lusten att filma, och nästa gång jag försökte importera filmer från kameran så totalsket sig alltihop. Nu har datorn och kameran tillbringat ett par dygn hos min egen dataguru. Där funkade allt perfekt, efter byte av usb-kabel. Fick hem alltihop idag, och så blir det exakt likadant. Tvärstopp!?

Som tur är har jag livstids fri support, praktiskt taget dygnet runt. (Så kan det gå när gurun skulle starta eget och jag kom på det perfekta namnet på företaget. 😉 ) Efter ett joursamtal för en stund sedan så visade det sig att det troligen var en annan usb-kabel  (till min gamla kamera) som satt i tangentbordet och förorsakade problemen. När den drogs ut funkade allt och jag har nu ”producerat” min första film. Husse stod för filmandet, för ett par veckor sedan, och resultatet är väl … sådär. Men vi ska nog bli bättre på det här, både han och jag. 🙂

Någon Oscar lär det inte bli, men här är det 28 sekunder långa cineastiska mästerverket. En fjärrdirigering som lämnar en del att önska. Ganska många extra kommandon, och en del förflyttning framåt. Men … det är en FILM!!! Lägg också märke till den fina ljudkulissen i bakgrunden; Iza vrålar som en besatt inne i huset och vill vara med. Iza som aldrig ens varit i närheten av en tävlingsmässig fjärrdirigering, men det brydde hon sig inte om. 😆

Tadaaa! Pukor, trumpeter och röda mattor!

Dagen har för övrigt bjudit på underbart väder. 11° visade biltermometern när jag var på väg hem vid 17.30-tiden. Här på berget var det dock betydligt svalare. Temperaturen ingjuter dock visst hopp inför framtiden.

For those who’s talkin’…

… och bloggar (och visar bilder!) på barmark och vårblommor:

Detta är  utsikten från vår altan just nu! Åkern där vi brukar träna spår är fortfarande djupt begravd under ca 30  cm snö och spårträning känns vädligt avlägset, åtminstone på hemmaplan. Utanför altanräcket ligger drivor på dryga metern. Förvisso snö som är skottad från taken, men just nu skiter jag i varifrån den kommer och varför den ligger där. Den är lika irriterande oavsett vilket. Den enda ljuspunkten är väl att infarten troligen är fri från is och snö inom en vecka. Kanske? Förstå att jag vill bo i Skåne just nu! Har lagt ut en förfrågan om ev. adoption till Skåneland. Vi får väl se hur det går? 😉

Gårdagsdygnet var av det mer dramatiska (och tröttande) slaget. Vaknade på natten av att det gjorde ont i hjärttrakten och efter en stunds grubblande bestämde jag mig för att, med hjälp av husse, ta mig in till akuten. Jag är ju inte den som besvärar sjukvården i första taget så det var ett stort steg att ta för matten. Efter EKG, blodtryck mm där allt var normalt och några timmar på hårda träbänkar (förmodligen köpta second hand från SJ någon gång på 50-talet) så fick jag även träffa en doktor. Han kunde inte upptäcka något konstigt och vi kom fram till att det hela förmodligen var en muskelinflammation/-sträckning. Skönt, men jag hade mer ont när jag gick än när jag kom… Nåja. Vid den tidpunkten var klockan frukostdags så det var bara att åka hem och käka, duscha och … åka till jobbet. Hade några möten på förmiddagen så det kändes inte som någon option att stanna hemma. Vid lunch gav jag dock upp och gick hem och la mig. Och hade ännu mer ont när jag vaknade efter någon timme? Muskelteorin kändes dock mer och mer trolig så jag petade i mig ett par Ipren under kvällen och i morse var jag nästan besvärsfri. Mycket skumt! Visst känns det fortfarande, men på en helt annan, och lägre, nivå. Husse tog dock med sig lillebror till svärmor idag så jag har bara Iza att hålla ordning på under lunchpromenaden. Hon blir betydligt mindre vildhundsartad när hon är ute på egen tass med matte, och det känns rätt bra just idag.

Idag får  det väl bli ett par snöfria alternativ, som kompensation för den icke snöfria ovan. Nu finns det viss risk att jag börjar upprepa mig, för jag kommer inte ihåg vilka bilder jag publicerat, men det får ni leva med i så fall.

Avancerad terriertortyr!
(Camping i Norrköping.)

Glass är gott, även i Arkösund! (Och jo, den fördelades rättvist mellan de båda djuren.)

Som en gråsten…

Det är bara att erkänna – ibland är jag onödigt optimistisk. Efter dagens promenad kan jag konstatera att man inte bör beträda plogvallarna utmed grusvägen om man väger mer än Iza, dvs 25 kg, fördelat på fyra hörn. Det gör jag, om man nu ska uttrycka det diplomatiskt…

Jag fick för mig att jag skulle kolla snödjupet i skogen, och vägen dit gick via snövallen. Optimistisk var det ja… Efter nattens minusgrader inbillade jag mig att det skulle funka att gå på den. Bad idea!

I ett och ett halvt steg gick det bra, sen sjönk min vänstra fot, med tillhörande ben, som en gråsten ner genom snön och isen, och där stod jag med ena benet begravt till låret och det andra ovanpå snövallen. Med två exalterade hundar i koppel (som trodde att NU äntligen ska vi gå i skogen) var det inte helt enkelt att komma loss eftersom jag var tvungen att ”backa” för att komma loss. Sen höll vi oss på grusvägen, som vanligt.Tror inte att någon såg mig… 🙂

Igår blev det ytterligare ett träningspass med lille Lennart på vårt nya ”place”. I stort sett blev det en repris på lördagens föreställning, dock med den skillnaden att vi igår körde vittringsapporteringen utomhus för första gången. Trodde nog att det skulle bli strul, men jag märkte ingen skillnad. Skönt! Men det är en bra bit kvar till färdigt moment.

Ikväll blir det sim med Iza för första gången på två månader. Bra för henne att komma igång igen, och skönt att få lite egentid med henne. Tror dock hon skulle fördra om hon slapp bli blöt samtidigt. 😉

Dagens snöfria! En liten påminnelse om hur en snöfri skog ser ut…