Kategori: Uncategorized

By accident fick bloggen plötsligt en ny design. Det var inte alls meningen egentligen men det blev ju rätt ok ändå eftersom den, till och med i original, går i turkost så jag kan nog leva med det. 🤣

Igår firade Pyssel sin 11-veckorsdag och vi firade samtidigt tre veckor som sambos. Tiden går fort när man har roligt. 😍

Under de här tre veckorna har han ändrat hobbies i samma takt som en 11-åring som vill spela fotboll ena veckan, träna judo nästa och cykla mountainbike den tredje veckan.
Här är t ex stubbar och myrstackar helt ute nu. Det är sååå vecka 18… Tusenskönor som han var galen i tröttnade han på efter att dessa bilder togs. Det var visst inte så gott som han trodde om man kollar sista bilden. 😂 Nu är det mest pinnar! Jag som aldrig haft en pinngalen hund men det kanske är dags nu? Andra grönsaker (gräs, blad, maskrosor) och insekter som kryper i gräsmattan är kul. 🤣

Vissa hobbies håller dock i sig, som att finstrimla toalettpapper (som han själv drar ut från rullen) och inspektera diskmaskinen när möjlighet finns. När det gäller toalettpappret så funderar jag redan på hur jag – i januari – ska förklara för tandläkaren varför min tandhygien har blivit lidande. Detta utspelar sig nämligen varje kväll när jag ska borsta tänderna och fixa annat tandrelaterat. På morgnarna får jag dock vara ifred och det är väl tur det. 😜

För övrigt har vi, bland annat, hunnit

• mingla på två brukstävlingar, på två olika klubbar, och träffat många trevlig människor
• plaskat i bäck
• vara i stan två gånger och ena gången fikat på café
• besökt tre olika djurbutiker och shoppat
• vägt in på 5,6 kilo på 10-veckorsdagen
• varit på tipspromenad där det fanns massor av löv att äta så matte fick bära valp halva rundan
• testat igenom delar av leksaksförrådet här hemma och konstaterat att snören är bäst, därefter kommer fluff
• lekt på alla platser vi besökt och det slår allt runt omkring
• blivit misstänkt för att vara både aussie och finsk lapphund, dock inte samtidigt
• uppgraderat till en större sele (arvegods)
• få ordning även på vänsterörat som nu är riktigt stabilt
• gå skogspromenader både med och utan storebror och husse

Han har lite svårt för värme och ligger helst i skuggan. Dock försöker han sig på att ligga i solen ibland och det går bättre och bättre. Just idag är det dock svinkallt så då klagar han inte. 😉
Ibland ser han även ut som en liten björnunge. Han sover hela nätter och är lite morgontrött, eller sover i alla fall så länge jag sover och det tackar vi för.

Här om dagen somnade han faktiskt i en hundsäng! Det normala är att han försöker döda den eller gräva en djup grop. Han ligger egentligen helst på hårda, svala golv så det var nog olycksfall i arbetet. Ibland ser han dock otippat vuxen och klok ut. Det inträffar dock aldrig mellan 20 och 22 på kvällen. Då funderar jag mest på att hyra in en exorcist. 🤣

Han älskar allt som fladdrar ovanför honom – det är ju potentiella kamptrasor. Lakan på tork, påsar, kläder, handdukar, torkpapper etc. Allt går att slita i vilket kan göra vissa vardagsbestyr onödigt komplicerade för resten av familjen. 🙈

Han älskar att hoppa! Finns det något att hoppa över i skogen så gör han det, alldeles självmant. 😍 Vi skyller på hans mamma som är i färd med att bli startklar på agility-SM. 😉

Han har även visat sig vara en fästingmagnet så nu är medel inhandlat på apoteket för applicering utvändigt innan läggdags.

Det är nog snart dags att ta fram finkameran igen för hjälp vad han växer. 😱

Jag är inte direkt bortskämd med att det blir som jag tänkt när jag ”bokar” valp. Detta har jag avhandlat förut, ganska grundligt, och det inlägget finns här för den som vill läsa. Den korta sammanfattningen är att oavsett hur tidigt jag varit ute och ställt mig i kö för valp så har det alltid blivit en valp för lite av ”rätt” kön, tikar har gått tomma osv. Ibland har ”nödlösningen” blivit fantastisk (Karlsson 😍), andra gånger har det inte blivit lika bra.

När jag började fundera på Karlssons efterträdare var jag på det stora hela tveksam till att ta hem en valp till Maro (han har ju vissa egenheter) och ganska länge lutade det åt att försöka hitta en omplacering i lagom ålder den dagen Karlsson inte fanns längre. I så fall skulle det bli en tik och jag var rätt öppen i huvudet när det gällde ras, bara det var något ”arbetsbart”. I slutet av sommaren började jag dock tänka om när jag såg att han faktiskt kunde umgås med lilla Skoja (kelpievalp) på ett hyfat förnuftig sätt.

Den första jag kollade med var Pia på kennel Kelpersistence som jag känt sen Maro var hyfsat ung och jo – hon planerade att para sin tik på nästa löp som skulle bli någon gång under hösten.

Vis av erfarenheten var jag dock i kontakt med tre uppfödare till och anmälde mitt intresse och det lät väl mer eller mindre hoppfullt beträffande planerna och min plats i kön.

Sen började en väntan på att Pias Tesla skulle börja löpa och till sist så… 🙂 Sen började naturligtvis nästa spännande väntan. Var hon över huvud taget dräktig, hur många valpar skulle det bli osv?

Den här gången försökte jag också vara öppen för både hane och tik men bestämde mig till sist för att jag helst ville ha en hane men det var förhandlingsbart.

På morgonen den 28 februari såg jag på FB att valpningen kommit igång men inte gått riktigt som planerat.
Två valpar hade kommit naturligt men sen tog det stopp och Pia satt då med två valpar innanför tröjan och väntade på att den som var kvar skulle tas ut med kejsarsnitt.

Facit blev två tikar och en hane och … ville jag ha hanen skulle han bli min. Det ville jag! 💙❤️

Efter 30 år (drygt) blev det alltså som jag ville! 😀

Pyssel är även min första ”internetvalp” där jag faktiskt varit med hela vägen, om än på distans. När Iza föddes var knappt Internet uppfunnet (nåja) och Karlsson hittade jag inte förrän han var sex veckor. Maro var fyra veckor gammal när det blev bestämt att jag skulle få köpa honom.

Pia har varit väldigt generös med uppdateringar och skickat bilder och filmer nästan varje dag så att jag har kunnat följa med i utvecklingen. Vi hann ju också hälsa på två gånger innan leverans, när de var ca fyra och sex veckor. 🙂

Nu är det upp till mig att förvalta den här lilla guldklimpen som verkar vara väldigt mycket hund. Jag lär ha att göra och lite nervös är jag onekligen. Hur ska det gå? Nåja, det märker vi. 😉

Här ett urval av alla bilder jag fått som uppdateringar under hans första åtta veckor.
Foto: Pia Wiklund

Ett par bilder tagna av Liza Johansson när valparna var ca fem veckor.

Avslutningsvis några bilder tagna av Elin Steinholtz, några dagar innan leverans.

Nu ser vi fram emot ett roligt liv tillsammans. ❤️

Pyssel gillar att se sig omkring. Lite (eller mycket) högre än omgivningen ska det gärna vara, då sätter han sig ner och bara tittar. Jag vill inte riktigt tänka på den dagen (den är nog inte så långt borta) när han kommer upp i soffan och kan titta ut genom fönstret, eller för den delen stå på golvet med framtassarna på fönsterbrädan… 🙈


Stubbarna nämnde jag i ett tidigare inlägg och de är fortfarande lika spännande, både hemma på gräsmattan och i skogen.

När han debuterade på vår hemmaklubb i förrgår upptäckte han att man kunde se ut över … ån. Inte riktigt som utsikten över Hjälmaren som han hade hos uppfödaren men ändå utsikt över vatten. Han ville dit varje gång vi gick förbi på väg till eller från bilen och han stod bara still och tittade, länge… 😍

Vi var ju även tvungna att träna på det viktiga momentet ”prispall”. Det gillade han. När jag lyfte ner honom försökte han kravla sig upp igen. Det bådar gott för framtiden tycker jag – att han har som mål att stå högst upp på prispallen. 😂

Hemma klättrade han upp på min hobbylåda men besvikelsen var stor när han upptäckte att någon stolle ställt ett bord ovanför så att han ändå inte kunde se ut genom fönstret. Då siktade han på sladdarna istället. 🙈 😱 Sladdarna är inte kvar där, för att uttrycka mig kort.

Igår kväll när vi gick en liten rastningsrunda på tomten hittade han infiltrationsbädden (till vårt avlopp) som är ganska hög. Där sprang han upp flera gånger och bara satte sig och tittade. De kan bli problem när jag ska förklara för honom att allt han såg inte är hans/vårt. Det är faktiskt nästan ingenting av det han såg som är vårt men jag kommer onekligen att tänka på en scen ur Lejonkungen när jag ser den bilden. 🤣

Idag hittade han en hög, stor och alldeles förträfflig myrstack i skogen. Den är ”död” sedan några år tillbaka eftersom det ramlade ett stort träd över den vid en storm. Hade den inte varit död antar jag att han kommit ner lite snabbare än han gjorde nu. 😂

Jag undrar spänt vad det blir nästa gång. 😅

När jag började fundera på kelpie som nästa hund (det var många år sedan) hade jag Maria Brandels Ylle på näthinnan. Han var black & tan och working kelpie och där är tan-tecken det ”normala”. När det började bli allvar i hundletandet landade jag ändå i att det skulle bli en Australian kelpie och de levereras ju oftast i en färg, oftast är de chokladbruna, röda eller svarta.

Jag tycker om att fota med ”riktiga” kameran även om det blir alldeles för sällan. Enfärgat är ju inte opitmalt för kameran och det blir svårt att få bra bilder men jag kunde ju inte låta det avgöra mitt val av hundras och dessutom är ju inte AK med tantecken så vanliga. Jag tror de börjar bli fler nu men för 10 år sen, när jag började prata med uppfödare och ställa mig i kö, förlikade jag mig med tanken på enfärgat och det blev en chokladbrun Maro.

När det så var dags att kolla efter valp igen så var jag helt inställd på att det skulle bli en enfärgad. Den första uppfödaren jag pratade med var Pia på kennel Kelpersistence. Hennes tik är red & tan men det lutade åt enfärgad hane men så … ändrade det sig och det blev en hane i black & tan och då är det ”garanti” för tantecken. Jag blev faktiskt inte alls ledsen för det och övriga fakta om båda föräldrarna (som naturligtvis är det viktigaste) verkade bra. Vis av erfarenheten (jag får aldrig som jag vill när jag ”bokar” valp men jag återkommer till det) ställde jag mig dock i kö hos några andra uppfödare också och hade jag fått vänta på de valparna hade det blivit enfärgat och det hade varit helt ok. Färgen får ju inte avgöra!

Nu blev det en valp åt mig hos Pia. Det blev en Pyssel, red & tan, och jag var inte alls ledsen för det. ❤️

Nu har finkameran fått träffa Pyssel för första gången. Detta event gick av stapeln i söndags med en något motsträvig husse som assistent. 😅

Det visade sig dock att fotografen inte hade riktig koll på läget, eller så blev det helt enkelt för mycket att vara regissör samtidigt. Ljuset växlade hej vilt mellan strålande sol och moln och med kamerans vitbalans inställd på sol blev molnbilderna katastrofala. Om man nu ska ställa in fel är det faktiskt bättre att ställa in vitbalansen på mulet väder, eller helt enkelt ”automatisk vitbalans” som väl är tänkt för just sådana här förhållanden. Det kommer säkert fler chanser att lära sig av misstagen. 🙈

Jag har aldrig jobbat i Lightroom, ett ”sidoprogram” till Photoshop, som tydligen ska vara magiskt enligt de som kan och vet, men eftersom jag ändå har det bestämde jag mig för att försöka rädda katastrofbilderna den vägen. Nu har jag snubblat runt där i några timmar och resultatet blev väl inte sååå illa. Helt klart är bilderna extremt mycket bättre än de som kom ur kameran men jag har mycket kvar att lära.

När det befintliga ljuset stämde med kamerans inställningar blev det så här.

Jag har alltså inte bara fått en härlig valp – som naturligtvis förvandlas till ett monster mellan varven, tro inget annat 😅 – jag har fått en fotomodell också. ❤️ Nu ska bara chauffören lära sig att ställa in kameran korrekt så blir det nog bra det här. 😁

Foto: Elin Steinholtz (ett par dagar innan han var leveransklar)

Jag blir väl snart avstängd av Facebook på grund av ”tar för mycket serverutrymme med alla valpbilder” eller något liknande så jag (kanske) försöker hålla åtminstone en del i bloggen i fortsättningen. Vi får se hur det går med det. 😅

I tisdags, för bara fem dagar sen, var det den stora Pyssel-dagen. Han, Pyssel alltså, var leveransklar hos kennel Kelpersistence och skulle äntligen flytta hit. ❤️

Vi övernattade i närheten för att kunna hämta tidigt och således även komma hem i hyfsad tid. Han och Maro fick träffas för första gången innan vi åkte. Maro såg skeptisk ut, trots att han inte visste att det lilla krypet skulle åka med hem. 🤣

Hemresan gick otippat bra. Han satt lugnt i mitt knä första biten men när han fick flytta in i buren, bredvid mig i baksätet, blev han lite kränkt men somnade ganska snart.

Varje gång vi hämtat valp har jag känt mig som en hänsynslös kidnappare. Hur kan jag ha rätten att ta den lilla varelsen från mamma, syskon, familj och allt som den känner till? Valpar är dock perfekta exempel på hur det är att leva i nuet. Ingen av våra valpar har visat några tecken på att sakna det som varit utan bara accepterat faktum. ”OK, nu är jag här och det här är min familj” typ, och Pyssel var inget undantag. Han bara dundrade in i huset med svansen i vädret och började undersöka vilka resurser stället hade att bjuda på. 😍 Det fanns både människor, leksaker, mat och en storebror, om än en något skeptisk sådan. Han tyckte det var helt ok.

Att lära känna en ny liten individ är alltid spännande. Hittills har vi, bland annat konstaterat att han gillar stubbar. Både de vi har i trädgården och de han hittar i skogen. 🙂

Hans favoritsovplats när det är sovdags är … runt, på och/eller inlindad i benen på min arbetsstol – oavsett om jag sitter på den eller inte. Konsekvenstänket är alltså inte helt utvecklat än, men mitt konsekvenstänk har förbättrats och arbetsställningen försämrats. 🤣 Han kan dock lika gärna lägga sig mitt på golvet och sova – oberörd av att det stökar runt honom. ❤️

Maro tycker att Pyssel är ganska läskig. Pyssel gör lekinviter ibland, kollar om det går att ”snutta” under Maros mage och är allmänt nyfiken men på det stora hela är han duktig på att respektera Maros ”personal space”. Jag tror faktiskt Maro börjar mjukna lite? Han går mest undan när han har möjlighet men ett par gånger har han sagt till och det har respekterats fint av Pyssel. Maro har dock tagit en online-kurs i KBT och utmanar sina rädslor mer och mer. 😀

Det känns som om han har varit här mycket längre än några dagar. Han har funnit sig så väl tillrätta. Vi börjar lära oss hans rutiner och han lär sig våra. Han sover hela nätterna (i motsats till mig) och det värsta ”stollarycket” kommer, precis som för de flesta valpar, på kvällen. Här blir det runt 20.30-21.30 så det där med att slumra till framför TV:n är ett minne blott. 😂

Flera gånger har jag fått lite panik över allt jag inte hunnit lära honom men sen sansar jag mig och räknar hur många dagar han bott här. Sen lugnar jag ner mig. 😅 Vi har dock miljötränat i Karlsson Arena en dag. Speglarna var spännande och han utforskade glatt lokalen i övrigt men när jag erbjöd leksak gick han ”all in”.
Samma sak i andra änden av ladugården som vi tog nästa dag. Nyfiket utforskade han allt från snöslunga till sopsäckar och annan bråte men när leksaken kom fram var han med till 100%. 😍 Vi har även varit i stan, lite i utkanten, där han storögt (men lugnt) kollade på bilar, cyklar och folk men lekte utan problem när jag bjöd in.
Samtidigt blev det ett besök i hundbutiken. Där fanns det trevliga människor och roliga saker.

Vi har, så klart, även varit i skogen där vi gått mest off road i lugnt tempo. Inga långa rundor men skuttande i mossa, blåbärsris och över stock och sten. Han tar sig fram väldigt lätt och är snabb som en iller. Det där med att man brukar kunna springa i kapp och ”fånga” valpen, åtminstone första veckan, kunde jag glömma direkt så vi jobbar på att få till en riktigt bra inkallning och hittills har han varit jätteduktig. T o m när husse och Maro gick före och han satsade för fullt mot dem vände han på en femöring när jag ropade. ❤️

Jag har ju en plan (i huvudet) för det här med miljöträning men igår fick jag tänka till och sansa mig. När Maro var liten blev det ju inte alls bra, med någonting, pga att jobbet. Ett heltidsjobb där den impulsstyrda företagsledningen helt plötsligt och oväntat slängde galet mycket extra jobb i knät på mig vilket gjorde att vi inte alls hann med det jag tänkt under den viktigaste perioden i hans liv. Jag var mest ledsen, stressad och jättetrött första halvåret. Nu har jag ju hur mycket tid som helst men måste inse att en liten valp inte orkar hur mycket som helst utan måste få smälta intrycken emellanåt. Igår blev det bara en liten tur i skogen sen fick han ta resten av dagen i sitt tempo. Tempot var högt mellan varven men han sov mycket också så det var nog klokt. Jag får tänka mig för i fortsättningen också och komma ihåg att han bara har en mycket liten kelpiehjärna än så länge och att den kanske inte orkar med särskilt mycket även om benen pinnar på. 🥰

Han jobbar på det där med öronen och är inte riktig säker på hur han vill ha det. Han testar lite olika modeller, ibland inom loppet av 10 sekunder. 😀 Det blir dock mer och mer styrsel i dem för varje dag. Huvudsaken är dock att hörseln fungerar bra. 🙂

Sammanfattning efter fem dagar:

• Han är cool, trygg och social. Älskar att bli klappad och kliad men är inte mycket till knähund. Går man ut och stänger dörren i några minuter blir han inte det minsta upprörd utan sover vidare, eller lägger sig och väntar på att man ska komma tillbaka, utan att klaga, även om han blir ensam.
• Han har humör men det visar sig mest (hittills) när saker är placerade för högt så att han inte når dem, typ handdukar, blommor på fönsterbrädan o dyl. Då blir han förbannad och kränkt och det hörs. 😀
• Han är matglad och har hittills älskat alla leksaker jag presenterat, både de han får ha själv inne och de vi har ”tränat” med.
• Han är modig men inte dumdristig (än så länge). Ser han något ”konstigt” sätter han sig ner och kollar i några sekunder för att sedan gå fram och kolla vad det är.
• Han tycker att koppel, halsband och selar är den sämsta uppfinningen sen … atombomben. Hade det funnits
  ett kalkon-Nobelpris hade det gått till uppfinnaren av dylika ting.
• Han är inte mycket för fluff när han ska sova. Hårt underlag ska det vara. Han gräver gärna en stund innan han lägger sig, även i ekparketten. 😅
• Han har koncentrationsförmåga som en … räka. ”Åh, blomma!”, ”Åh, löv!”, ”Åh, pinne!” … osv. Men så ska det väl vara i den här åldern. 😀
• Han verkar ha en fin spårnäsa (då slog han räkan med råge i grenen koncentrationsförmåga). När vi igår och i förrgår lullat runt i skogen en stund och kom ut på stigen där jag gått när jag var ute med Maro sög han tag i spåret direkt och helt självmant. Det ska bli intressant att testa detta på riktigt. Det får nog bli i veckan som kommer, helt utan krav naturligtvis.

Och sist men inte minst; han är galet söt! ❤️

Jag är helt övertygad om att jag får möjlighet att återkomma i det här ämnet. Det är många faser vi ska igenom men än så länge känns allt jättebra. Han är dock en mycket mer självständig valp än Maro var, på gott och ont, så jag kommer nog få att … pyssla med framöver. 😅

Ber om ursäkt för bilderna i inlägget, utom den första som jag inte har tagit. Resten är uteslutande mobilbilder men idag har finkameran varit framme en stund så det finns hopp. 😉

Påskhelgen blev en riktigt bra tävlingshelg! Jag och lilla lånehunden Ki fixade rallychampionatet, lite i sista sekunden. 🙂

Vid vår andra start i mästarklass, i december, lyckades vi ta ett cert till min stora förvåning. Sen blev det nytt år och nya regler inklusive ett antal – mer eller mindre krångliga – nya moment. Vi tränade på under vintermånaderna och gjorde en tävling, med två starter, i februari men då funkade det inte särskilt bra. I första starten tappade vi känslan och jag valde att diska oss efter ungefär halva banan. I andra starten var Ki överladdad och jag klarade inte av att samla ihop henne så det blev ett antal alternativa utföranden av momenten.

När det närmade sig påsk tränade vi intensivt så fort det fanns möjlighet. Ki är ju bortrest med sin matte ganska ofta under veckorna men matte försökte också hålla igång henne. Inte med rallyträning men med löpning och annat.

Så blev det långfredag och dags för dubbla starter på hemmaklubben, Kind BK. På första banan var hon både vild och galen. 😀 Detta resulterade i diverse mindre avdrag. Sen fick jag hjärnsläpp och gjorde helt fel moment vid en skylt. Nåja, det var en viss tröst att det var kört redan innan jag klantade till det annars hade det varit extremt irriterande.

I andra starten hade vi skärpt till oss båda två och då gick det vägen. 🙂 Vi fick ihop 90 poäng och det är exakt vad som krävs för cert. Vårt andra! ❤️

Domarkommentaren på protokollet efter certrundan kommer jag nog aldrig glömma! 😀
”Supercool” har jag nog aldrig blivit kallad tidigare och det lär inte hända igen men det värmde. ❤️ Att jag inte var ett dugg supercool på insidan, med ett knippe dynamit vid min sida, syntes tydligen inte på utsidan. 🤣

På annandag påsk var det dags igen. Vi åkte till Vara-Grästorp BK där vi anmält till tre starter av tre möjliga. Dock hade vi blivit lottade som reserver i den tredje där domaren inte ville döma så många ekipage.

På första banan gick hon som en dröm! Älskade lilla hund! Den känslan har vi nog aldrig haft sen vi klev upp i avancerad och började blanda in högerhandling i ekvationen. Men … vi var ju ”two to tango” och när min läsförståelse plötsligt havererade hjälpte det inte hur duktig och samlad den lilla dynamithunden var.
De här skyltarna har jag haft lätt för att röra ihop. Jag trodde att jag kommit över det men … tydligen inte. 🙈

Det var den högra skylten som stod på banan men jag gjorde den vänstra! 😖
Det kostade 10 p och utan det misstaget hade vi haft 98 poäng och varit ”klara”. Milt uttryckt; snopet!

I start nr 2 var hon övertaggad och det blev lite ”extra allt” = inget kvalificerande resultat.

Sen var det en spänd väntan på hur många som hade tröttnat och skulle lämna återbud till sin plats i den tredje klassen. Vid det laget hade vi varit på tävlingsplatsen i sju timmar och jag var väldigt nära att vika ner mig och åka hem när jag såg banskissen. Dubbelsnurren från helvetet var med!

I sista sekunden visade det sig att vi skulle få starta så då var det bara att stanna. Utan större förhoppningar (åtminstone hos mig, Ki hoppas alltid, på allt 😉 ) gick vi in på banan, som nästan sista startande. Ki var fortfarande på tårna, trots att vi då tillbringat ca nio timmar på tävlingsplatsen. Hon är verkligen helt fantastisk!

Det var väl en himla tur att jag bestämde mig för att stanna för där fixade vi championatet, med 91 p!
😍✨🍾🌟

Vi gjorde det också på dagens svåraste bana, åtminstone att döma av den procentandel av starterna som resulterade i cert!

Älskade tokiga, galna, underbara, fantastiska och mycket speciella lilla lånehund – vi löste till och med dubbelsnurren från helvetet! ❤️

Jag kommer aldrig glömma hennes min när jag för allra första gången ställde mig med henne på höger sida. Hon var ett enda stort frågetecken, både fysiskt och mentalt. Hon såg ut som en korkskruv och var mycket tydligt med att ”så här kan man faktiskt inte göra!” 😂 Men det lossnade ganska fort och nu tycker hon det är roligare än vänster. Hon är en väldigt speciell hund och har skapat massor av roliga minnen, både från träning och tävling, som jag kommer bära med mig länge men nu är vår resa slut. Inte som i att vi aldrig kommer träffas igen för det kommer vi göra men bara för träning när möjlighet finns och det kommer inte bli lika ofta. Vår tävlingskarriär är över och det känns lite tomt, eller mycket tomt om jag ska vara ärlig. 😢

Det finns inte ord för hur glad och tacksam jag är att jag halkade på det där bananskalet för 1,5 år sedan och fick mattes förtroende att göra detta. Hur det gick till kan man läsa här. Det har varit en fantastiskt rolig resa, om än inte spikrak. Jag tänkte då att det kanske inte skulle vara omöjligt att ta ett championat? Jag satte upp det som mål och vi nådde det! Det är ju lite märkligt att mitt första championat är med en hund som inte ens är min egen men så kan det tydligen bli ibland. 🙂 (Maro är ju iofs utställningschampion men det är inte direkt min förtjänst.)

Känslan i att kunna få till det härliga samarbetet med en hund som inte är ens egen är svårslagbar. Att träna in helt nya saker som inte har så mycket med hennes långa och fantastiska lydnadskarriär att göra har varit så rolig. Att se hur bitarna ramlat på plats en efter en. Att gång efter gång tänka ”det här kommer jag aldrig kunna lära henne” och … sen kunde man det trots allt. 🥰 Hon är verkligen ”one of a kind” om än inte en enkel hund vilket hennes matte nog också kan intyga.

Möjligheterna till träning har ju inte heller varit optimala eftersom Ki bor ca 4 mil från mig men vi har kämpat på trots de logistiska utmaningarna.

De här påsktävlingarna var verkligen en form av deadline för om mindre än två veckor kommer jag få tassarna fulla med annat. Därför var det lite extra stresspåslag – lite ”nu eller aldrig”-känsla – och därför extra skönt att det gick vägen. Hade vi inte fixat det hade vi naturligtvis gjort fler försök men den uppladdningen, med extra mycket träning, hade nog varit svår att få till igen.

En bonus under den här roliga resan var att Ki blev Årets Rallylydnadshund i klubben 2022. Sen undrar jag fortfarande vad som hände med hon den där som tyckte rosetter var fånigt? 🤣🙈 På tävlingen i måndags blev jag till och med besviken för att cert-rosetterna var slut så jag fick nöja mig med att köpa en championat-rosett. Himla tur att det fanns sådana kvar! 😂

I morgon är det meningen att vi ska fira lite! Det blir ett kombinerat championat- och födelsedagskalas för nästa vecka fyller hon år! Helt ofattbart att denna superpigga hund blir 12 år men hennes matte tar väl hand om hennes fysik och vår träning har väl hjälpt till att hålla huvudet igång. ❤️

Maro då? Jodå han bor kvar och mår bra. ❤️ Under vintern har vi tränat lite freestyletricks, bara på skoj, inte med något tävlingsmål. Han får göra det han tycker är roligt och träna är roligt, det är tävlingssituationen han/vi inte riktigt fixar. Vi spårar, kör lite uppletande och letar kong också när andan faller på och så är han husses promenadkompis. Min promenadkompis också förstås men husse har tagit det som sin livsuppgift. 🙂

Till sist en sneak peek på den som kommer göra att jag har fullt upp med annat om två veckor. ❤️
Fortsättning följer när han flyttat in. 🙂

Det blev ett långt inlägg men man kan väl se det som kompensation för alla inlägg som inte skrevs under årets första tre månader. 😛

Vi avslutade 2022 på ett riktigt trevligt sätt och började 2023 lika bra, om än något mer slitna. 🙂

På nyårsaftons förmiddag kom Maros syster Yra till stan, tillsammans med hela sin flock som består av matte Annette, Stila och lilla gulliga Gullan (matte kallar henne för Skojja 😉 ). Vi tog oss en inomhustimme med träning. Hade det funnit fler lediga tider hade det blivit två timmar men är man sent ute så är man. Maro fick inviga en av sina julklappar på riktigt. Inte den smidigaste saken att stoppa i ryggfickan men den var iaf väldigt uppskattad. 🙂

När vi tränat klart fortsatte vi hem till oss och efter att vi packat in hela gänget, och deras packning, i huset tog vi en skön promenad. Gullan/Skojja tycker fortfarande att Maro är himla häftig och han tycker uppmärksamheten är helt ok nu när hon växt till sig och, åtta månader gammal, förmodligen doftar lite mer tjej än konstig valp. 😉

De tålmodiga hundarna stod ut med att vi tog en liten nyårsbild med feststämning. Nåja, vissa (Gullan) tyckte nog det var festligare än andra (Yra). 😍

På kvällen blev det trerätters meny hämtad från restaurang i stan, kombinerad med goda drycker. Ibland får man ju lyxa till det. 😀 Jag glömde fota huvudrätten men förrätten och efterrätten var ändå det godaste.

De flesta av hundarna somnade långt före 12-slaget men Gullan kämpade febrilt för att hålla sig vaken, som alla småttingar som inte vill missa något viktigt. Tyvärr misslyckades hon och slocknade väl ca 15 minuter innan det var dags men det blev ett nytt år ändå och som alltid var det lugnt på fyrverkerifronten i vårt närområde. ❤

Dagen efter, alltså igår, var vi inte superpigga men tog oss samman och riggade lite specialsök i ladugården och Gullan fick ett litet spår. Yra och Maro var rörande överens om att kong som hänger mitt i luften var jättesvårt, även om det är en hel kong. De jobbade fint för att lokalisera doften men det krävdes lite hjälp på traven, på olika sätt. 🙂

Under tiden vi höll på med detta började det snöa något alldeles fruktansvärt. 🙈 Som tur är hade allt försvunnit till idag.

När hela gänget åkt hem slocknade Maro. Hur mysigt det än är med huset fullt av tjejer så tar det på krafterna. När han legat exakt så här i ett par timmar reste han på sig, gick ett par meter, tittade sig omkring, vände tillbaka till bädden och sov ett par timmar till. 😴

Det blev i alla fall en riktigt mysig helg och det är härligt att se hur fint hundarna funkar ihop. 🥰 Gullan/Skojja gillar jag väldigt mycket. Trygg, cool, social och klok liten (ja, liten på riktigt) tjej. Ska bli kul att se vad hon ska bli när hon blir stor. ❤

Idag har jag och Ki tränat rally i regnet och för första gången testat alla nya moment med skyltar. Vi har ju ”freestylat” sen tävlingen för en månad sedan men allt blir ju lite annorlunda när man ska förhålla sig till skyltar också. Det mesta funkade fint men det finns ett par frågetecken eller snarare panik-skyltar som känns långtifrån färdiga. Vi får väl se om och hur vi får till dem.

Det är dags att sammanfatta året igen, endast för min egen skull. Det är bra att ha när minnet sviktar och för att få ihop det här får jag friska upp minnet med hjälp av mina mobilbilder. 😀

Jag upptäckte att jag tydligen gjort någon form av sammanfattning av årets första månader, i slutet på maj, så dem lämnar vi därhän nu.

Juni
Den 3:e juni, dagen innan Karlsson skulle bli 16,5 år, var det dags att säga farväl. Det har jag redan skrivit om här så jag ältar inte det mer. Efter nästan sju månader är sorgen och saknaden fortfarande stor och det går knappt en dag utan att jag fäller några tårar.

Tre dagar efter att Karlsson lämnat oss gjorde jag och Ki debut i avancerad klass. Det var naturligtvis inga optimala förutsättningar och jag funderade på att lämna återbud men kände att det ändå var skönt att komma iväg och tänka på något annat. Banorna var galet svåra och några kvalificerande resultat blev det inte – naturligtvis – men det fattades inte så många poäng.

Jag (vi) orkade inte vara hemma i det tysta och tomma huset så vi packade husvagnen och drog till Öland där vi hamnade på Klinta Camping i Köpingsvik. Vi var där i nästan en vecka och det var skönt. Soligt, precis lagom varmt, solnedgångar och utflykter från norr till söder.

I juni var det även dags att kassera in ett av de corona-uppskjutna kulturevenemangen – Jesus Christ Superstar på Scandinavium. Det var maffigt och helt ok men det slog inte uppsättningen jag såg tre gånger på Göta Lejon i Stockholm. I slutet av maj såg jag även Så som i himmelen, även det ett uppskjutet evenemang. Tyvärr infriade den föreställningen inte mina förväntningar. 😦

Helgen före midsommar skulle lilla rally-Ki göra comeback på lydnads-SM tillsammans med sin matte, ett rätt hastigt påkommet beslut från mattes sida när det visade sig att de hade kvalresultat som räckte. Efter att bara ha tränat rally med mig i halvår fräschade matte upp lydnadsmomenten och tränade in de nya som började gälla vid årsskiftet – på bara några veckor! Samtidigt fortsatte jag att träna (och tävla) rally. Eftersom SM gick i Värnamo och alltså helt klart inom räckhåll åkte jag naturligtvis dit. När de dessutom gick till final fick jag åka dit två dagar i rad. Denna hund är verkligen one of a kind! ❤

Midsommar firades på hemmaplan med goda vänner och Ki som inneboende eftersom matte var på resande fot.

Juli
Detta blev en lägermånad. Vi inledde med ett traditionellt tvådagarsläger hos Jenny Wibäck. Trevligt, roligt och lärorikt som vanligt och i sällskap av ett gäng härliga värmlänningar. Några av dem hade jag träffat tidigare.

Sen var det dags för nästa försök i avancerad klass med Ki och den här gången gick det bättre. Kvalificerande resultat, med marginal, och klassvinst i den ena av två starter och ytterligare en rosett till samlingen. 🙂

Maro tvingades operera bort en liten framtand som gått sönder. Det läkte dock fint och han var fit for fight lagom till läger nr 2.

Kindslägret, som vanligt vecka 30, var nästa evenemang. Jag var på plats i god tid (och hade lite svårt att slita mig på slutet). Innan lägret drog igång på allvar var det galet hett. Minns jag rätt var termometern uppe och vände på 32-33°. 🥵 När vi väl skulle börja träna hund hade det dock sjunkit till mer rimliga temperaturer.

Instruktör den här veckan var Lars Persson och vi växlade hej vilt mellan spår, brukslydnad och uppletande. Jag gick ut stenhårt med att gå jättevilse första dagen. Jag som, av princip, inte går vilse?! Jag förstår fortfarande inte hur det kunde bli så galet på ett spår som skulle vara 300 meter? Jag kom dock tillrätta så småningom och resten av veckan gick ”smärtfritt”, förutom några onödigt dramatiska spår men jag har i alla fall en väldigt duktig spårhund. ❤ Vi hade en jättebra vecka i sällskap av bland annat lilla Skojja (Gullan) med familj. Skojja/Gullan utsåg Maro till sin stora idol. Han var dock inte helt övertygad om att han ville vara föremål för hennes idoldyrkan men det har lossnat efter det. ❤

Augusti
Eftersom jag var typ 30 år för gammal för att få ett nytt jobb i reklambranschen – eller någon annan bransch för den delen – blev jag pensionär 1/8, efter 14 månaders fruktlöst jobbsökande. Jag hade ju tur att det stämde så bra tidsmässigt och att gå i pension så tidigt som möjligt var en plan även innan jag (och alla andra på jobbet) blev uppsagda. Det är en fantastiskt skön känsla att rå sig helt själv, styra över sin egen tid och slippa förnedringen i att söka en massa jobb som jag visste på förhand att jag inte skulle få bara för att AF skulle bli nöjda.

Min födelsedag firades tillsammans med goda vänner. En härlig kväll med fantastisk mat på restaurang och tårta på altanen. 🙂

Maros förråd av mjuka leksaker utökades successivt och de överlevde! De på bilden lever fortfarande. ❤

Vi var lite kulturella och åkte till Tjörn på konstuställning – Skulptur i Pilane. En häftig upplevelse!

Jag och Ki åkte till Varberg – helt i onödan. Två starter i avancerad klass på galet svåra banor och noll kvalificerande resultat men jag ler fortfarande åt den andra starten. På första banan hade hon sånt fokus på mig att hon missade att det stod ett hinder i vägen som hon borde hoppat över. På andra banan fick hon syn på hindret när vi snurrade runt i åttans frestelse, lämnade min sida, sprang fram till hindret, blängde på det och klargjorde att hon minsann hade sett det och inte tänkte gå på några fler attentat. Sen kom hon tillbaka, vi fortsatte och hon hoppade galant över hindret (innan jag valde att diska oss). 😂

Månaden avslutades med en vecka i Dalarna hos A. Veckan bestod mest av rensning och röjning i hennes hus men vi hann med en dagstur till Rättvik och sen avslutade vi med ett par dagar på Bruks-SM i Leksand där jag bl a fick se två ekipage från Borås BK stå överst på pallen i skyddet. 🙂

September
Jag och min kulturkompis ”inkasserade” det sista evenemanget som skjutits upp under pandemin. The Ark! Utomhuskonsert i september lät ju inte helt optimalt på förhand men det blev en fin kväll med underbart väder och fantastisk show.

Jag och Ki tog ytterligare ett kvalificerande resultat i avancerad klass och hon tillbringade nästan en vecka hos oss eftersom matte var på jobbresa utomlands.

Vi gjorde en dagstur till Halland med shopping på Engelsons, lite hav (Ugglarp), lite Laxbutik och lite historia (Varbergs fästning). En härlig dag i strålande väder.

Maro kraschade sin andra och sista hörntand i nederkäken. Hur gör han? Vad gör han? 😦 Vi fick iaf en snabb tid hos veterinären och sen var han konvalecent i ett par veckor – igen. När det väl läkt (efter insats av antibiotika) tog vi tag i tungapporteringen som jag trodde skulle bli (ännu mer) problematisk men efter lite teknikträning gick det som en dans – nästan bättre än tidigare?

Oktober
Jag och Ki gick ut stenhårt med att, redan den första dagen i månaden, fixa titeln RLD A + ett bonusresultat . Innan dagen var över hann jag anmäla oss till en officiell mästarklass bara tre veckor senare så vi la oss i hårdträning.

Jag och Maro friskade upp fältspåren, precis som vi gör en gång om året, inför klubbmästerskapet.

Klubbmästerskapet gick av stapeln och förutom att vara delaktig i själva arrangemanget tävlade jag Maro i brukset och Ki i rallyn. Maro gjorde ett riktigt fint spår, ett katastrofuppletande som vi bröt och en lydnad som var ”sådär” men tungapporteringen funkade i alla fall fint utan hörntänder i nederkäken. Debuten, om än inofficiell, i mästarklass med Ki får väl räknas som godkänd och vi hamnade på en femteplacering.

Dagen efter KM debuterade vi officiellt i mästarklass men det blev ingen rosettbild efter de båda starterna. Jag lärde mig i alla fall vad vi inte hade tränat på. 🤣

Jag konstaterade att Maros ”smile” faktiskt ser bättre ut när båda hörntänderna fattas än när han bara hade en. Det blir liksom mer … symmetriskt. 😀

I övrigt verkar det inte ha hänt så mycket den månaden att döma av mina bilder, mer än att Maros förråd av mjuka leksaker expanderade i ganska jämn takt. ❤

November
Vi hade huset fullt av kelpies en hel helg. Maros syster Yra med familj (inkl lilla Skojja/Gullan ❤ ) var här och det var så mysigt. 🙂 Vi hann med två pass specialsök, spår och ett lydnadspass + god mat, goda drycker och trevligt prat. Det roligaste (förutom det trevliga umgänget) var att få en nytändning i specialsöket. Maro hade en helt annan attityd än när vi (jag) la ner det cirka ett år tidigare. Det blev ett par pass till innan månaden var över och vi ska definitivt fortsätta, om än bara på hobby- och aktiveringsnivå.

Första snön för säsongen ramlade ner. Inga stora mängder men ändå onödigt. Det blir så mycket svårare med träningen men jag gjorde så gott jag kunde, ffa med Ki eftersom vi anmält till ytterligare en mästarklass och haft turen att komma med i båda starterna trots lottning.

Jag upptäckte att Maro haltade efter vila och bokade genast tid hos hans fysioterapeut. Hon hittade lite ”skit” i bäcken och bog/nacke. Någon hälta såg jag inte till efter första behandlingen men han fick ta det lugnt – så lugnt det nu går. Han är ju tillräckligt explosiv inomhus så att gå koppelpromenader känns inte som om det gör varken till eller från. Han fick dock vara lös i skogen då och då, under mycket ordnade former.

December
Månaden inleddes på bästa möjliga sätt med två starter i mästarklass med Ki varav den ena resulterade i vårt första cert! Det var även mitt allra första cert, trots alla år av hundträning och tävling, så det kändes speciellt. 🙂 En utförligare beskrivning av den dagen finns här så jag går inte in närmare på detaljerna.

Maro fick ok-stämpel i rumpan vid återbesöket hos terapeuten och kunde sen fira lucia som drag-queen. 😀

Ki var här som inneboende i några dagar och vi fick till mycket träning. ❤

Julförberedelserna drog igång lite försiktigt med pepparkaksbak och annat. Kvällen före julafton återupptog vi traditionen med uppesittarkväll tillsammans med våra goda vänner efter ett par års pandemiuppehåll. Maro gick all in när hans favoritmänniskor (förutom husse och matte) var här. ❤

Julafton tillbringade vi här hemma med husses närmaste familj. Det var tillräckligt mycket julstämning utomhus med lite pudersnö och frost och Maro verkade nöjd med sina julklappar. 🙂

Nu tänker vi avsluta året med en timmes inomhusträning tillsammans med Maros syster Yra och resten av hennes flock. Sen tar vi med dem hem och hoppas på en lugn och trevlig avslutning på året med huset fullt av kelpies, god mat och goda drycker. ❤

Som vanligt, de senaste åren, avger jag någon sorts nyårslöfte om att blogga oftare nästa år men nyårslöften är väl till för att brytas eller… 😉

För ett par månader sedan debuterade jag och Ki i mästarklass och det gick väl … sådär. I ena starten brann säkringarna i mitt huvud vilket resulterade i ett gäng ”felö” eftersom Ki då hamnade på fel sida några skyltar framåt i banan. I andra starten brann säkringarna på oss båda och det slutade med en disk. Nåja, sådant händer även i de bästa familjer.

Igår var det dags igen. Marks BK hade hyrt in sig i ett ridhus i ”obygden”. Vi hade tur i lottningen och kom med i båda starterna och turen tog inte slut där. 😉

Jag fick låna henne redan dagen innan så att vi hann köra ett par rejäla träningspass och sen fick hon sova över. På morgonen stack hon in en klo i mitt öra när hon ansåg att det var dags att gå upp. Hon är iaf tydlig, det får man ge henne. 😂

Eftersom vår klass var planerad till tidig eftermiddag skulle vi hinna med ett rejält träningspass innan så jag bokade inomhushall i Borås. Det var dessutom åt rätt håll geografiskt. Vi körde intensivt i en timme och jag tror kanske inte att vi lärde oss så mycket nytt men hon fick ur sig en del av kolsyran i tassarna iaf. 😀

När vi kom fram visade det sig att det hela var försenat av olika orsaker men det var bara att vänta. Ridhus (med tvärdag) i december med utetemperatur runt nollan (eller strax under) är lite svalt men man får offra sig för konsten. 🥶 Det var första gången jag tävlade i ridhus men Ki har ju vanan inne sen alla äventyr hon varit på med sin matte så hon tog det med ro.

Första starten kändes riktigt, riktigt bra. Vi var båda samlade och koncentrerade och jag tänkte att det kanske hade gått vägen. Den känslan var rätt! Även ett par kompisar som tittade på sa att det sett mycket bra ut. 95 p och cert! Vårt första! ❤

Andra starten kändes ”fladdrigare” och inte som någon cert-runda även om jag inte trodde vi skulle vara sååå långt ifrån. Jag hade rätt men inte alls av den anledningen jag trodde?!

När jag fick protokollet visade det sig att chauffören (jag) hade gjort två dyra missar som kostade 20 poäng! 🙈 Utan dem hade vi fått 95 p, och cert, igen. Ridå…

Första missen var att Ki glömde att sätta sig en gång. Det hade jag enkelt kunnat rätta till om jag bara slängt ett litet ”getöga” på henne.

Andra missen var på bärande av föremål. Där ska man ju ta föremålet i farten och hinna stoppa undan det innan nästa skylt/moment. Eftersom det var högerhandling där skulle jag naturligtvis ha tagit föremålet, och stoppat ner det i ryggfickan, med vänster hand för att ha höger hand ”ledig”. Det gjorde jag tyvärr inte och pga bråttom halkade inte den lilla apportjä#%&n ner i fickan som den borde ha gjort. 😫 Detta kostade ytterligare 10 p. Snopet, men man lär sig förhoppningsvis av misstagen. 🤔

Det momentet ändras för övrigt vid årsskiftet, då gör man halt innan man tar föremålet och inte mig emot, alls faktiskt. 😉

Enda trösten är väl att föremålet matchar smurfmössan som tanten har klämt ner på huvudet. 🤣
(Skärmdump från film därav bildkvalitén men vi ser ju rätt snabba ut. 😂)

Nåja, ett cert är jag mer än nöjd med, och känslan… ❤

Det förekommer ju vissa ljudeffekter på den lilla bäcän som oftast genererar några poängavdrag så några 100-rundor känner jag inte att vi kan åstadkomma, om domaren inte har extremt dålig hörsel, men allt från 90 och uppåt är ok. 😉

Nu är det ju extremt dåligt med tävlingar under vintern men med tanke på regelrevideringen där det tillkommer några nya moment som kommer kräva mycket klurande och träning är det kanske lika bra. Jag hade dock inte haft något emot att ha nuvarande regler ett år till. 😛

Men visst glittrar det lite extra om rosetter som man faktiskt har jobbat sig till?

Jag har ju ett antal blågula rosetter på väggen tack vare Maros utställningskarriär men där har ju mitt jobb bara bestått av att jag råkade köpa en snygg hund och sen ruskade fram duktiga ”handlers” som kunde visa honom på ett bra sätt.

Jag har naturligtvis fått mycket gratis med Ki, tack vare hennes långa lydnadskarriär, men det är även mycket vi gemensamt tränat oss fram till. Framför allt högerhandlingen som inte alls var något självklart i början. Det är ju heller inte helt självklart att man som ny förare lyckas jobba ihop sig med en gammal, garvad tävlingshund (där man dessutom har begränsat med träningsmöjligheter) men där tycker jag vi lyckats riktigt bra. ❤ Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon håller sig fräsch och att vi kan få fortsätta med detta ett tag till. Det ger mig så oerhört mycket och jag är ganska säker på att Ki också gillar arrangemanget. ❤

I fredags fick vi besök av Maros syster Yra och hennes familj. Maro var nog lite i chock över att helt plötsligt ha tre tjejer i huset. Det var Stila, snart 12 år, som är lite av en Häxan Surtant och som man måste behandla med respekt. Det var, som sagt, syster Yra som är allmänt glad och go och … så var det lilla fröken Skojja, eller Gullan som jag kallar henne. ❤ Hon är sex månader och Maro är hennes stora idol, åtminstone bland de som fanns att välja på här. 😂

Han är inte riktigt van att bli dyrkad på det sättet och visste inte hur han skulle hantera hennes slick i mungiporna och andra ömhetsbetygelser men han tog det med fattning – snäll som han är. 🙂

Mattarna åt gott och drack gott och lugnet la sig även i hundflocken så småningom.

På lördagen skulle det naturligtvis tränas och vi började med specialsök i vår ladugård. Jag tröttnade ju lite på specialsöket för något år sedan. De kändes mest som om Maro nosade runt för min skull, inte för att han hade någon egentlig vilja att hitta de små röda gummibitarna och då kändes det inte så roligt. Men … uppehållet verkar ha gjort honom gott. Hemma i den bekanta miljön var han väl inte supertaggad men jobbade ändå bra och han var snabbt helt på det klara med vad han skulle göra.

Vi avslutade dagen med spår här hemma i skogen när det började mörkna. Mörkerspår är inte riktigt min ”cup of tea” men vi överlevde utan brutna ben (och utan pannlampa) och på kvällen var hundarna ännu lugnare. Gullan/Skojja somnade en decimeter från Maros öra. ❤

På söndagen åkte vi iväg och tränade lydnad en stund. Kändes en smula orättvist att den ena av oss hade tre hundar att träna och jag bara en men Maro hade nog inget emot det. 😉

Sen var det dags för specialsök utomhus i miljö som var ny även för Maro vilket brukar tagga igång honom lite mer och jodå, han skötte sig riktigt fint. Det är rätt roligt att se hur pass lika syskonen är i sitt sökarbete och det är nog bara naturliga egenskaper. Djupa gömmor är svårt och låga gömmor som det går att markera underifrån vill de gärna markera ovanifrån även om det är tydligt att de haft gömman i näsan även från den låga positionen.

När vi var färdiga med detta åkte de andra hem till sitt och vi till vårt. Maro sov rätt gott resten av den dagen. Vi hade i alla fall en jättehärlig helg med massor av hundprat och hoppas på repris inom en inte alltför avlägsen framtid.

Igår hade vi en date med en av våra lokala specialsökkompisar. Maro har varit på det stället en gång tidigare men det var nog någon av de sista gångerna vi körde för ett år sen, eller kanske t o m den allra sista.

Jag är mycket nöjd med gårdagens prestation! Han var noggrann på ett sätt jag sällan sett förut och jobbade sig verkligen fram till de flesta gömmorna av egen kraft. Förut kunde jag se att han hade gömmorna i näsan men liksom inte brydde sig om att reda ut det utan gick vidare istället. Igår gjorde han några riktigt fina sök och det värmer mattehjärtat. ❤

Vi kommer nog aldrig att tävla i det men det är ju en relativt enkel och rolig aktivering och om han nu verkligen (och äntligen) tycker att det är roligt så är det väl bara att köra.

Något har hänt här i huset sedan Karlsson lämnade oss. Vi har blivit fler, till Maros stora glädje.

För att undvika konflikter mellan hundarna när Karlsson fanns var tillgången på leksaker inomhus väldigt begränsad och bestod i princip av några rätt tråkiga nylontuggben och ett par bollar.

När det var dags för julklappar och födelsedagspresenter blev det ofta något gosedjur till Karlsson för han älskade verkligen att … slita dem i bitar och obducera dem, grundligt. 🙈 Detta innebar att han oftast bara fick ha dem i 10-15 minuter sen åkte de i karantän och blev kvar där.

Några veckor efter att han lämnade oss hittade jag en råtta från det stora möbelvaruhuset i gömmorna. Den var faktiskt en födelsedagspresent till Maro för några år sedan men åkte snabbt i karantän, även den, för att överleva.

Han fick återuppta bekantskapen med råttan till sin stora förtjusning. Sen hittade jag en rosa kanin (med pip) som vi fått i samband med någon tävlingsprestation på klubben. Den var lika rolig som råttan sa Maro och han, som inte tycker om pipleksaker var t.o.m. fascinerad av att den pep. Skräckblandad förtjusning kan man nog kalla det. 😀

Sedan dess har flocken utökats. 😂

Från vänster ser vi: Råtta, Kanin, Ludde, Apa, Dogge, Mojji, Zebra, Panda och Tiger.

Dessa nya familjemedlemmar har tillkommit lite stötvis under hösten. De flesta är faktiskt hittade i gömmorna här hemma men några (Apa, Dogge och Panda) är nyinköpta. Jag kunde väl aldrig tro att det skulle vara så roligt att köpa gosedjur?! 🤣

Han sover med dem. ❤

Han bär runt på dem och försöker byta dem mot något gott.

Apa och Panda får sig rejäla åkturer ibland och jag tror båda ligger i riskzonen för hjärnskakning. Vissa får åka tvättmaskin ibland och där är väl risken för hjärnskakning överhängande i samband med centrifugeringen.

När det bara var Råtta och Kanin började jag träna in namnen och det verkade fungera men vartefter flocken utökats har det blivit svårare.

Vi har ju inga barn men nu på äldre dagar har jag fått en insikt i hur det kan vara. Jag får väl bara vara glad så länge han inte vill ha Lego för de här leksakerna gör i alla fall inte ont att trampa på och Maro är nöjd. 😉

Efter det orimligt långa minnesinlägget om Karlsson gick bloggluften, milt uttryckt, ur mig. Nu är det dock läge att försöka dokumentera hur rallykarriären med Ki fortskrider.

I förrgår (30/9) var det exakt ett år sedan vi tränade tillsammans för allra första gången. Bortsett från bristen på tävlingar under vintern så gick nybörjar- och fortsättningklass som på räls. Fem starter – fem kvalificerande resultat, varav två 100-poängare, en i varje klass. Någon RLD F-titel blev det dock inte pga av att hon gick på antibiotika så vi fick stryka oss från en dubbelstart. Då valde jag att ”luta” mig på 100-poängaren i F som gör att man har rätt att flytta upp en klass.

I juni debuterade vi i avancerad klass. Tidpunkten var inte optimal – tre dagar efter att vi hade låtit Karlsson somna in. Den spontana tanken var att lämna återbud men samtidigt kändes det skönt att komma iväg och tänka på något annat.

Vi fick trots allt ihop 68 resp. 74 poäng så helt ”borta” var vi ju inte. 80 är gränsen för kvalificerande (godkänt) resultat. Den ena banan bjöd dessutom på kombinationer som jag inte ens visste fanns. 🙈 Det blev i alla fall tydligt vad vi (jag) ”glömt” att träna på så någon nytta var det med tävlingen.

I juli var det dags för nästa försök och då gick det bättre, ja till och med riktigt bra. 😀 Den ena klassen vann vi på 96 poäng och i den andra fattades det bara två poäng. Hade inte jag fått hjärnsläpp och gjort en halvhalt (minus 3 poäng) hade det räckt till även i andra starten. Om inte om fanns… 😉

I augusti åkte vi till Varberg, helt i onödan med facit i hand. Två extremt knepiga/svåra banor! I första starten fick vi ändå ihop 65 poäng vilket jag inte trodde när jag såg banskissen och gick banvandringen. På andra banan blev det extremt mycket strul så där valde jag att diska oss och leka istället.

Den tävlingen genererade dock ett mycket minnesvärt ögonblick som förtjänar att dokumenteras. På första banan var hon så fokuserad på mig att hon helt missade att det stod ett hinder i vägen, som hon borde ha hoppat över. Hon plöjde bara rakt igenom det. Tack och lov var det bara en bom och inget ”fast” hinder så inga fysiska skador uppstod.

På andra banan låg åttans frestelse före hindret. Mitt i åttan ”släpper” hon mig och springer fram till hindret. Det syntes sååå tydligt vad hon tänkte. ”Nu har jag sett dig din j*vel, jag vet exakt var du står och hur du är konstruerad. Du tar mig inte en gång till!” 😂🤣

Sen kom hon tillbaka till mig, vi körde klart frestelsen och sen hoppade hon över hindret som en gasell. Hon är verkligen one of a kind! 😂 ❤

Det blev september och dags för tävling på hemmaklubben. Ett par minuter innan det var vår tur att gå in på första banan smällde det en ”bomb”, inte alls långt bort. Är man en skottberörd/skotträdd bc är det verkligen inte optimalt. 😢 Som tur är flyr hon inte men hon blir jättelåg… Jag funderade intensivt på vad som var bäst att göra och bestämde mig ändå för att gå in och köra några skyltar. Banan började med vänsterhandling och där kändes det trots allt hyfsat. På vänster sida är hon självklart tryggare än på höger. Men när det efter bara två-tre skyltar byttes till högerhandling blev det för jobbigt för henne så vi bröt och gick av banan och belönade. Efter ca en timme och ett konsulterande telefonsamtal till matte, som sa att det brukar släppa relativt snabbt, var det dags för start nr 2. Det var nog varken snyggt eller prydligt men hon var med mig och vi landade på 83 p.

Bomben? Det visade sig vara golfklubben som brände av en fyrverkeripjäs mitt på blanka dagen, som startskott för en tävling, och vår hemmaklubb är belägen i princip mitt i golfbanan. 🙈

Igår (oktober, vi tävlar tydligen en gång i månaden?!) var det dags igen, i Ulricehamn. Samma dag som jaktsäsongen drog igång på allvar. Klubben gränsar direkt till ”storskog” så det kändes lite spännande. Dock skulle avancerad-klasserna gå på eftermiddagen och just när det är rådjursjakt brukar inte jägarna vara lika ihärdiga som under älgjakten. Här hemma brukar de lägga av någonstans runt lunch, om inte tidigare. När jag kom dit talade klubbkompisarna om att det hörts ett par skott på förmiddagen…

Nåväl, banorna såg trevliga ut – rimligt svåra – och det visade sig att de passade oss bra. 85 p i första starten. -10 för ett ”dubbelsitt”, dvs hon satte om sig i en halt. Poängen fladdrar iväg fort ibland men där blev titeln (och uppflyttningen) klar! ❤

Det var skönt att kunna gå in och köra andra banan utan press. Om det var pressbristen eller något annat som gjorde det vet jag inte men där skramlade vi ihop 93 p. 🙂 Det var dessutom för en domare som jag i stort sett nästan aldrig lyckats för så det var skönt att komma över den mentala spärren.

Älskade lilla hund, det är verkligen sann glädje att träna och tävla med dig. ❤ Du gör ditt bästa hela tiden och vill så gärna förstå mina flaxande händer och muntliga kommandon som inte alltid är supertydliga och konsekventa men du gör verkligen så gott du kan! 😍 Du vill gärna förstå vad som står på skyltarna också men där är vi inte riktigt än. Det är väl tur att jag har något, förutom godis och leksaker, att tillföra i ekvationen. 😂

Nu kämpar vi vidare mot mästarklass. Rent momentmässigt är det väl inte så mycket vi inte redan fuskat lite med men banorna bjuder förmodligen på en del överraskningar (i kombination med begränsade träningsmöjligheter). Vi får se hur långt vi kommer. Vid årsskiftet tillkommer dessutom en del moment (skyltar) som verkar knepiga och kräver att den gamla lydnadshunden tänker om rejält.

För övrigt funderar jag fortfarande på vad som hände med den där ”männschan” som tyckte rosetter var fånigt? 🤣 I förra veckan var jag t o m tvungen att utöka rosett-tavlan så att Ki numera har en egen sektion. Var lite rädd att jag skulle jinxa ev. framtida framgångar men det verkar inte som om det blev så. 😀

Maro då? Jodå, han tassar på men just nu ligger träningen tyvärr nere pga tratt och stort hål efter en tandfraktur. För 1,5 vecka sedan upptäckte jag att hans enda kvarvarande hörntand i underkäken satt löst och den hade även en fraktur. 😢 Vi fick tid dagen efter för operation. Magen kraschade pga Onsior och när den var ok igen visade det sig att såret efter tanden var lite infekterat så nu går han på antibiotika också. 😦 Återbesök (igen) i mitten på kommande vecka.

När detta är över misstänker jag att vi har ett hårt jobb med framför allt tungapporten. Den har ju strulat redan innan, sen han blev av med den första hörntanden, så om vi någonsin får ”snurr” på den igen har jag ingen aning om. 😦

I juli hade han en fraktur på en liten framtand i överkäken (som tack och lov hann läka lagom till lägret) och jag har ingen aning om vad eller hur han gör?! Han får inga märgben eller andra hårda ben, han attackerar inte apporter eller har särskilt ”häftiga” gripanden över huvud taget mer än av leksaker och de är mjuka. Enda misstanken är slow feed-skålen men den tog jag bort i somras, efter frakturen på tanden i överkäken. Hoppas verkligen det räcker nu för han har färre tänder i munnen än Iza och Karlsson hade när de somnade in vid 13,5 resp. 16,5 års ålder.

En förändring i huset är att Maro, när det inte finns någon Karlsson längre, har fått tillgång till fler leksaker, framför allt gosedjur, och han älskar det. De är betydligt fler än vad som framgår av bilderna. ❤

Dagen innan jag upptäckte skadan på hörntanden tog vi en utflykt till Halland. Vi hade en underbar dag med sol, hav, strand, god mat, shopping och historia. Det var tur vi verkligen åkte just den dagen för det var en batteriladdare som behövdes mer än vad vi då förstod.

Idag (3/7), när jag börjar skriva detta inlägg, är det exakt en månad sedan Karlsson somnade in. Det här kommer bli lååångt, och ta ett tag att få ihop, men det blir en form av terapi för mig. När jag blir färdig, och publicerar, har jag ingen aning om just nu men å andra sidan så skriver jag det allra mest, eller bara, för min egen skull. Om någon orkar läsa till slutet är jag grymt imponerad.

Vi har börjat landa i att han inte finns rent fysiskt längre men han, min ”once in a lifetime-hund”, kommer alltid ha en mycket stor del av mitt hjärta (och husses såklart). Han som blev så mycket mer än jag kunde drömma om när han flyttade in, den där kalla januaridagen. Jag har fått många kommentarer om hur många fina minnen jag måste ha av honom och naturligtvis är det så. Vi har upplevt så oerhört mycket under dessa 16,5 år. De mest konkreta minnena är förknippade med träning och tävling men han var en fantastisk hund även i vardagen. En underbar lillebror till Iza och en klok, tålmodig storebror till Maro när den tiden kom. Hur jag ska sammanfatta allt detta och illustrera med bilder är lite oklart men vi får se var, och hur, det slutar. Jag har nog ett femsiffrigt antal bilder på honom, av varierande kvalité, och jag har försökt vaska fram några (läs: ganska många) guldkorn men säkert missat betydligt fler. Då ska man ändå betänka att det inte fanns mobiler med vettig kamera under hans första fyra år…

Vintervalpen Karlsson
När vi hämtade honom hos Karin och Tommie på kennel Öresund i Malmö i slutet av januari 2006, var det isande kallt och massor av snö – t o m i Skåne! Hemma var det naturligtvis ännu mer snö och ännu kallare och det höll i sig fram till april. Utetiden var minimal, miljöträning ännu sämre. Vi var inne i stan en gång men det gick inte att stå still ens en minut innan han frös så han skakade. Bortsett från kylan tog han alla nya intryck med ro och när en buss släppte tryckluften från bromsarna när vi var precis intill utan att han brydde sig det minsta konstaterade jag att han var en cool kille och att det nog inte skulle bli några problem med varken stadsmiljö eller andra miljöer i framtiden. Jag hade rätt, och när det var dags för MH (mentalbeskrivning) gjorde han ett riktigt fint sådant, protokollet finns här.

Iza, som var en klok hund, tog sig an honom direkt. Första kvällen tänkte han ta en titt i hennes matskål när det var tomt i hans egen. Hon lekte grottlejon i två sekunder och sen var det slutdiskuterat. Det var i stort sett enda gången hon var tvungen att prata med stora bokstäver på deras sju och ett halvt år tillsammans.

Vintern övergick sakta i vår och i april någon gång fick han gräs under tassarna och vi kunde för första gången ta oss ut i skogen men det var inget konstigt, det heller. 🙂 Han har tagit det mesta i livet med ro och snabbt anpassat sig/gillat läget. ❤

Spårhunden Karlsson
När jag bestämde mig för en borderterrier (husse hade ingen talan i rasvalet) var jag väl medveten om att det var en hund som behövde jobba för att må bra. Tanken var att han skulle bli en aktiv sällskapshund med träning som aktivering, inte för tävling. Det ändrades dock ganska snart när jag upptäckte hur lyhörd, lättlärd och förig han var. Tanken på att testa appellklass spår dök upp och så hade vi plötsligt ett mål med vår träning. 🙂 Spårintresset fanns helt klart men det fanns ju annat roligt man kunde göra i skogen också så det gick inte helt på räls. När blåbärssäsongen började blev det dessutom mer fokus på att äta blåbär än på spårarbete.

När han var 1,5 år fick han vara min ”huvudhund” på Kindslägret. Han var med redan året innan men då var han bara ett halvår gammal och fokus låg fortfarande på Iza så han var bara ”hang around” men året efter var det dags. Instruktören (min absoluta favoritinstruktör i spår) slet sitt hår över den lilla blåbärsätaren men året efter hade han medicinen klar, när Karlsson fortfarande hade svårt att fokusera på rätt saker. När vi gick fram till påsläppet, tillsammans med resten av gruppen, placerade han sin schäfertik vid bilarna, utryckningsberedd med sele och lina. När Karlsson började pyssla med annat ropade han på sin hund som kom susande förbi Karlsson och tog över spåret. -WHAT THE FUCK! vrålade Karlsson och hängde på i spåret. Efter några meter hittade han en pinne – hur han nu hade tid med det är fortfarande en gåta – och sen gick det i full fart. Efter den upplevelsen var det slut på blåbärsätandet. 🙂

Konkurrens var alltså rätt medicin för den lilla strävhåriga jycken! 😀 Den insikten hade vi mycket nytta av under resten av hans karriär.

Våren därpå debuterade vi i appellen med den äran. Uppflyttning och en tredjeplacering i ett rejält gäng med ”riktiga” brukshundar! Jag har nog aldrig varit så stolt. ❤ Jo det skulle väl möjligen vara när vi samma år på hösten debuterade i lägre klass och även det slutade med uppflyttning och en tredjeplacering i ett gäng med ca 15 hundar av brukshundstyp.

Sen tog det lite stopp och vi kom aldrig ur högre klass trots att vi kämpade länge. Ja faktiskt längre än de flesta skulle ha gjort. I början gick det bra med lydnadsdelen medan specialen strulade lite för mycket (i synnerhet uppletandet). När vi fått ordning på det och specialen funkade riktigt bra (om vi bara kom runt spåret på tid) så började lydnaden halta för då hade han lärt sig att det inte skulle komma några belöningar när det var tävling. Är man en smart terrier så är man. 😉

Men det finns många starka minnen ändå från alla dessa starter i högre klass och här kommer några.

På en tävling i Småland väckte vi två rådjur som sov i spåret och de for iväg 15-20 meter framför näsan på honom. När första chocken lagt sig (hos oss båda) fortsatte han spåra och hittade en apport ungefär där rådjuren legat. En stund senare tröt dock koncentrationen och vi fick bryta.

En annan gång (även det i Småland) kom vi fram till en smärre flod. 5-6 meter bred med forsande vatten och några hala stenar som stack upp. Karlsson var mycket fast besluten att vi skulle över där medan jag var lika säker på motsatsen och hävdade envist att vi (han) skulle leta spår på hitsidan av vattendraget. Han hittade naturligtvis inget spår där eftersom … det gick över ”floden” vilket spårläggaren berättade när vi slokörade kom tillbaka. Jag fick bära dumstrut i två veckor efter det. 🙈

När han, en annan gång (i Småland, varför händer allt minnesvärt i Småland?), i 25° värme (i skuggan) tog oss runt ett högrespår (1200meter) i gassande sol på knastertorr vitmossa på 20 minuter med alla pinnar var jag grymt imponerad. Annat strul under dagen gjorde att uppflyttningen uteblev men det var nära ganska många gånger.

Lydnads- och brukslydnadshunden Karlsson
Jag har aldrig tävlat lydnadslydnad med någon av mina andra hundar men med Karlsson tänkte jag ”varför inte” och så körde vi igång. Platsliggning var onödigt tyckte han så i början var det nog mest det som strulade till det. Han brydde sig aldrig om de andra hundarna men kunde ställa sig upp om han fick tråkigt eller tyckte det var för kallt och/eller blött så det slet vi länge med och vi fick till det. Det tog några starter att komma ur klass 1 men sen hade vi plötsligt ett LP II på fyra starter. Till elitklass kom vi dock aldrig även om det var nära (1,5 p från uppflyttning från klass III).

Brukslydnaden kunde bjuda på både det ena och det andra. Krypet var något vi slet med. På träning kröp han för 12 poäng men på tävling oftast inte alls vilket naturligtvis var tråkigt och varken jag eller diverse meriterade instruktörer lyckades lösa den knuten.

Generellt har jag nog mest konkreta träningsminnen när det gäller lydnad, och då framför allt hur enkelt han lärt sig vissa saker som man slitit i månader och år med, med andra hundar.

Krypet: jag la honom ner vid sidan, sa kryp och tog några steg och han … kröp?!
Skallet: ungefär samma som med krypet. Jag satte honom vid sidan och sa ”skall” och han … skällde?!
Framförgående: det tog ungefär tre träningstillfällen, på garageinfarten mitt i vintern, innan jag hade ett fungerande moment.
Rutan: inlärningen kanske inte var plättlätt men när han väl kunde den hade han inget emot 20 repetitioner i rad utan att tröttna det minsta eller fråga ”varför?”.
Vittringsapporteringen: raka motsatsen till rutan. Blev det rätt pinne i första försöket kunde man inte repetera direkt. Då trodde han att han gjort fel och blev väldigt osäker.
Metallapporten: avhandlas i nästa stycke

Efter ett antal tävlingar i klass III, där han bara fick fler och fler låsningar i alla moment som innebar att han skulle springa från min sida (ruta, apporteringar, vittring, hopp) insåg jag att den karriären var över men det var roligt så länge det varade.

Apportören Karlsson
Han apporterade glatt allt! Under de första åren var det ingen garanti för att han kom till mig med apporterna men det löste sig också med tiden. Förutom det som illustreras av bilderna minns jag (med skräckblandad förtjusning) hans första metallapportering. Han hade inte ens sett en metallapport på vykort när jag fick ett infall och slängde iväg den, bara av ren nyfikenhet. Döm om min förvåning när han utan att ens fundera plockar upp den och kommer in med den i full galopp, som om han inte gjort annat i hela sitt liv. ❤

IPO-apporten, 2 kg tung och ungefär lika bred som Karlsson var lång, hade han vissa problem att få styr på i första försöket men visst kom han in med den. Sen lärde han sig att galoppera med den och till och med att göra snygga ingångar. ❤ Det blev ett uppskattat uppvisningstrick. 🙂

Uppletandehunden Karlsson
Detta gick inte lika enkelt som en del av lydnadsmomenten jag beskrev ovan. Han ville gärna äga grejorna och helst inte lämna dem till mig. När vi väl fick till det så hämtade han ofta ett föremål men sen började det krångla med att han inte ville fortsätta leta. Det fanns en lösning på det också; fabror Bosse, mer känd som Lindjax Botox. Kompisens malle med SM-meriter från bl a skyddet.

Vi vallade en ruta, la ut föremål och skickade Karlsson. När han, helt enligt plan, började ”klibba” efter första föremålet fångade jag honom och höll honom i famnen medan Bosse fick hämta nästa föremål.
Karlsson vrålade som en stucken gris och kämpade febrilt för att komma loss ur mitt grepp. När Bosse levererat till sin matte fick Karlsson hämta resten och det gick som en dans. Här skulle det minsann inte komma någon malle och sno hans föremål (och belöningar). På tävling fanns det ju nästan alltid andra hundar i närheten inför uppletandet. Då kunde jag peka på random pudel, eller vad som råkade finnas till hands, och fråga honom -Ser du mallen? -Japp, jag ser mallen, sa Karlsson och sen letade han som om det inte fanns någon morgondag. Ett par gånger hade han faktiskt tävlingens bästa uppletande trots stor närvaro av ”riktiga” brukshundar. ❤

Fabror Bosse fick också göra en insats eller två när vi tränade spårupptag på djupet. När Bosse seglade förbi och tog spåret vaknade Karlsson till och sen hade vi i princip löst problemet.

Det var väl för väl att vi hittade den där konkurrens-knappen för annars vet jag inte hur det gått.
Och stort tack till Bosse och andra tålmodiga statisthundar (och deras mattar) som ställde upp på våra knäppa idéer, eller rent av kom med egna idéer, om hur vi kunde använda den där knappen. 🙂

Sökhunden Karlsson
När jag började känna att vi verkligen inte skulle komma ur högre klass spår (hösten 2011, Karlsson var då sex år) fick jag en idé. Vi kanske skulle prova på sök? Något jag tidigare dissat eftersom det är mer komplicerat att träna. Dels var det nytt för mig, det kräver ett hyfsat stabilt träningsgäng och … det tar mycket tid. Då var det många år sedan vår norska favoritspårinstruktör uttryckt att Karlsson nog skulle passa som sökhund eftersom han gärna tog till luftvittring i spårarbetet. Men sagt och gjort, jag kollade med sökgänget på klubben och jo, vi kunde få vara med och prova på. Enligt de som kunde betydligt mer än vad jag kunde så skulle vi sikta på att göra honom till ”rullhund”. Om inte det fungerade kunde vi satsa på skallmarkeringar istället.

För att göra en lång historia åtminstone lite kortare; Karlsson älskade söket men det gick inte så bra med rullmarkeringarna. Efter 1,5 års träning och rätt mycket frustration kläckte jag ur mig till det årets instruktör på Kindslägret att jag hade funderingar på om inte skallmarkeringar skulle passa honom bättre. -Vi kör, fick jag till svar och det gjorde vi. 😀

Jag har många häftiga minnen av alla år med denna lilla hund men den här veckan hamnar definitivt på topplistan, tillsammans med vår första (och enda) söktävling. När vi skulle göra första hittaövningen med skallmarkering hade Karlsson just haft en dejt med ett gäng pissmyror. 😬 Han hoppade fram på tre (ibland två!) ben till figgen och skallade som om han aldrig gjort annat! Innan veckan var slut var han i princip tävlingsklar. Vi körde ”flying” och den lilla hunden gick som tåget och skällde glatt ut alla figgar i utbyte mot pipleksaker. ❤

Det dröjde dock till våren därpå innan vi vågade oss ut på vår första tävling och som han gjorde det den lilla hunden! ❤ På första skicket (vänster sida) drog han iväg utom synhåll, långt ut i rutan och sen framåt och så började han skälla. Han hade hittat den dolda figgen som låg väl gömd i en hålighet i en klippa precis i slutet av rutan (som är 100 meter lång i lägre klass)! Efter påvis tog vi oss tillbaka till stigen, ett skick på andra sidan och figge nr 2 var klar. Jag trodde inte att jag skulle få ut honom på vänstersidan igen, han hade ju redan varit där, men jodå, ett snyggt framslag blev det och sen direkt över till höger sida där han hittade tredje figgen. 😀 Jag kommer inte ihåg hur lång tid vi hade men marginalen till maxtiden var ganska god. Betyget blev 9 efter lite avdrag för glest skall på första figgen. Det tog ju en stund att ta sig dit så han funderade nog på var jag var. Det visade sig sen att han var den enda hunden den dagen som hittade den dolda figuranten! Då hade han ändå konkurrens av bl a mallar, bc, kelpie och rottweiler i högre klass och elit!

Tyvärr räckte inte lydnadspoängen till uppflyttning. Hade han bara fått en 6:a på krypet hade vi klarat det men det nollade han, som vanligt på tävling. 😦 Helgen efter skulle vi tävla igen men i samband med träning under veckan visade det sig att han plötsligt blivit skottberörd och reste sig på platsen när det sköt?! Jag vet fortfarande inte vad som hade hänt. Skott hade aldrig varit något problem innan. Jag insåg dock att jag inte var beredd att lägga all tid som skulle krävas på att försöka få en terrier på åtta år att ligga på platsen när han väl hade kommit på att det gick att resa sig. Dessutom skulle det komma en valp till familjen under sommaren, med allt vad detta innebar i form av att prioritera sin tid.
Där tog allså hans karriär som brukshund slut. 😦

Rallyhunden Karlsson
Hösten 2013, någon vecka efter att jag bestämt mig för att lägga ner lydnaden efter en bruten klass 3-tävling, fick jag ett infall. Rallylydnad! Hur svårt kunde det vara liksom? Det finns ju skyltar där det står vad man ska göra. Vi efteranmälde till tävling på hemmaklubben, började träna på tisdagen med lite korta råd från en klubbkompis, och startade på söndagen. Jag höll på att gå vilse på banan flera gånger men lyckades ändå navigera rätt på något vis och ut kom vi med 88 poäng. 70 var gränsen för ”godkänd” och 100 max.

P g a bortlottningar och andra prioriteringar hos mig tog det 1,5 år till nästa start men vi fick ihop till RLD N och RLD F så småningom. Avancerad klass var inte helt enkel med en terrier som med ålderns rätt tog fler och fler egna initiativ och älskade sidbyten. 😂 Med andan i halsen, på annandag jul 2016 innan poänggränserna för kvalificerande resultat skulle höjas vid årsskiftet, tog vi det tredje och sista resultatet och fick RLD A-titeln. Mästarklass? Med 90 som ny poänggräns insåg jag att det knappast var lönt att försöka men vi startade en gång, mest för att faktiskt ha fått starta i högsta klassen i något.

Den starten blev minnesvärd! Dels blev han sjövild i frestelsen och jag höll på att trampa ihjäl honom flera gånger när han for runt mina fötter för att komma fram till burken som luktade så gott. 🙈 Hur domaren hann räkna alla fel är för mig en gåta. Sen försökte han kompensera genom att göra ett fantastiskt snyggt bakombyte på exakt rätt ställe innan jag hann ge kommando/handtecken. 😂
Hade 70 fortfarande varit gränsen för kvalificerande resultat hade vi nog försökt några gånger till för det fattades inte så många poäng.

Ett annat starkt minne är en start i avancerad klass när hopphindret var andra skylten på banan. Karlsson stängde öronen och skenade direkt över hindret, utan att bry sig om att jag tyckte vi skulle göra något vid första skylten också. 😛 Älskar man att hoppa så gör man. ❤ Detta hände på min födelsedag och vi saknade bara ett resultat för att få RLD A-titeln vilket hade varit en fin present men icke… 🤣

Något championat blev det alltså inte men vi hade himla roligt när vi klurade på inlärning av högerhandling och allt annat konstigt som dök upp i de högre klasserna.

När vi på senare år körde lite rally bara på skoj krävde han ”action” varje meter. Tre meter mellan skyltarna (och sidbytena) var på tok för långt vilket han meddelade genom ihärdigt skällande.

Den inofficiella Karlsson
Vi kanske aldrig fick några fina titlar i bruks och lydnad men när det gällde inofficiella titlar visade han sig på styva linan. 😀
Årets bruksborder 2008, 2009 och 2011. Bucklan blev vår för gott.
Årets lydnadshund, Borås BK, 2009
Årets lydnadsklass II-hund, Borås BK, 2009 och 2010
Årets högreklasshund, Borås BK, 2009, 2010 och 2011
Årets lydnadshund, Kind BK, 2012
Sjuhäradsmästare i lag, 2009
Sjuhäradsmästare i lydnadsklass II, 2009 och 2010
Årets rallylydnadshund, Kind BK, 2015

Bilderna är från första gången han blev Årets Bruksborder. Då kunde jag inte drömma om att det skulle bli två gånger till och att bucklan (hur anskrämlig den än är 🙈) nu skulle ha en permanent plats i hyllan. 🙂

Pip-Karlsson
Pipleksaker var det bästa han visste, från första början och ända till slutet. Det sista året hörde han nog inte att det pep men han visste. ❤ God tvåa på listan var bollar, i alla storlekar. Pip-leksakerna kunde han springa runt med hur länge som helst när han var yngre, jag kunde ropa och kalla i oändlighet. Bollar, som inte var riktigt lika roliga, kom han tillbaka med för att kampa. 🙂

Lillebror Karlsson
Karlsson och Iza var en fantastisk kombination. ❤ De sov oftast tillsammans och fungerade så fint ihop hela tiden. Även om Karlsson var en trygg hund i sig själv är jag övertygad om att Iza gjorde honom ännu tryggare och jag märkte t ex aldrig av någon spökålder hos honom.

Karlsson utarbetade en fantastisk taktik om Iza hade något (t ex boll eller tuggben) som han gärna ville ha. Han skulle aldrig ha drömt om att försöka ta det ifrån henne även om hon säkert inte hade protesterat. Resursförsvar var liksom inte hennes grej. Men då stod han först och försökte hypnotisera till sig det åtråvärda. När det inte fungerade tog han sats och sprang skällande mot ytterdörren varvid Iza släppte vad hon hade för tänder och sprang med i tron att det hade knackat på dörren eller hänt något annat spännande. När hon var halvvägs till ytterdörren tvärvände han och tog det han för tillfället suktade efter. 😂 Iza brydde sig inte om det men gick på hans trick varje gång.

Varje kväll efter maten var det viktigt att tvätta öronen, ja hela huvudet för den delen, och det var ett rättvist utbyte av tjänster. Iza var dock mest noga med att det blev gjort. Om Karlsson glömde ”jagade” hon honom tills han kom ihåg. ❤

När Karlsson såg Iza med tratt första gången var han mycket skeptiskt men det tog bara någon dag innan han stod med sitt huvud inne i den stora tratten och tvättade hennes öron och Karlsson fick inte dispens när han hade tratt. 🙂

Storebror Karlsson
När Maro kom in i familjen fick Karlsson fullt upp. När han fick en stund över efter någon månad kapade han bloggen och skrev ett inlägg om sin upplevelser som storebror. Det är nog det mest lästa inlägget i bloggens historia och det finns här.

Karlsson gjorde iaf sitt bästa för att lära lillebror hur man skulle leva livet och han lyckades rätt bra. ❤
Det tog dock ett tag innan Maro förstod att det var en usel idé att tackla Karlsson i full fart, framför allt när lillebror vägde mer än dubbelt så mycket som storebror. Ibland har de drabbat samman om något annat och Karlssons normalt långa stubin har brunnit av men lika fort har allt varit glömt och de var vänner igen.

De fick aldrig samma tighta band som Iza och Karlsson men det kanske man inte ska begära av två fertila hanar. Det där med att sova tillsammans ”gick över” någonstans när Maro var runt två år men de var söta så länge det varade. ❤

Semester-Karlsson
Hösten innan Karlsson kom in i våra liv skaffade vi husvagn. Det har blivit många turer under åren, från Ystad i söder till Jokkmokk i norr, Öland i öster och Jylland i väster och naturligtvis ett oändligt antal turer till mina föräldrar i Dalarna. Han har tagit allt med samma ro och bara hängt med på alla äventyr. Det bästa med semester tyckte han nog var att man regelbundet fick äta glass 😋 (utom de sista åren då magen blev känslig).

De få gånger vi skulle göra något utan hundar var det inga som helst problem att lämna honom till någon kompis/bekant. Han gillade läget direkt och fanns sig tillrätta överallt. De sista åren blev han dock väldigt verbal så då undvek vi att lämna bort honom. Han kunde lätt tjata hål i huvudet på de flesta. 🙉

Jakthunden Karlsson
Eftersom bordern i grund och botten är en jakthund la jag mycket tid på inkallning i början och det betalade sig. Han kunde alltid gå lös i skogen med mig. En gång i ca 1-årsåldern lullade han iväg, lika döv för mina rop som han var sista året. Troligen var det något viltspår och borta var han. Panik! Jag hann t o m ringa polisen och anmäla honom som borttappad. Efter 45 minuter hittade husse honom panikslaget irrande på ett hygge en bit hemifrån. Efter det var han väldigt noga med att hålla koll på mig.

En gång snubblade han på en klantig katt och jagade den en liten bit innan han vände och en annan gång snubblade han på en suicidal hare men vände när jag tog till panikfalsetten. I de lägena är det nog få hundar som inte hade gjort ett försök.

Möss, inomhus, var han dock riktigt duktig på att både lokalisera och avliva snabbt och effektivt. 😀

Han utarbetade en listig metod för att få lite fart på godisransoneringen på promenaderna. När han började vädra mot skogen kallade jag naturligtvis in, i tron att han vädrade vilt, och så fick han godis för att han var lydig. Första gångerna var det säkert vittring av vilt men han lärde sig blixtfort att det lönade sig att stanna och sniffa ut mot skogen med näsan i vädret. Jag vet fortfarande inte hur länge han fejkade innan jag insåg vad han höll på med. Men … han var ju duktig som kom och fick godis varje gång. 😂

Utställnings-Karlsson
Det där med utställning var inte riktigt vår grej. Jag tycker inte det är särskilt kul och då tyckte inte Karlsson heller att det var roligt. Den finaste meriten i de sammanhanget var när han kom 2:a i öppenklassen på Årets Border (rasspecialen). Även om det är en inofficiell utställning så går det nog inte att uppbåda större konkurrens på en SKK-utställning och domare är rasspecialister från England så ganska fint ändå. 😉

Lennart Karlsson
Vid 4 års ålder fick han ett förnamn! När vi var på väg att åka hem ifrån den ovan beskrivna rasspecialen var det en bekant som sa ”Nu blir väl B (husse) glad när det gick så bra för Lennart!”.
Vi tittade förvånat på varandra och började asgarva. 😂 Inte ens hon visste var hon fått ”Lennart” ifrån?! Jag åkte hem och på ett litet kick hade han accepterat att han hette Lennart också – tänk vad lite godsaker kan göra. 😀 Om han någon gång inte lyssnade på ”Karlsson” var det bara att ropa på Lennart istället och han kom som ett skott. ❤

Vardags-Karlsson
Hur mycket vi än har upplevt i samband med träning, tävling, kurser, läger och semestrar så är det ju ändå vardag för det mesta och där var han också en underbar hund, på alla sätt och vis. En cool kille, i grunden rätt ointresserad av andra hundar (de bjöd ju sällan på godis) men desto mer intresserad av människor (som ofta bjöd på godis). 😀 Vänligt inställd till alla hundar dock om det inte bedde sig dumt, då ignorerade han dem bara. Han var inte i slagsmål, eller muckade men en annan hund, en enda gång i sitt liv. En enkel hund att ha med sig överallt och lika trygg i alla miljöer. Som valp åkte han ibland med husse i lastbilen när husse körde asfalt. Den miljön bekom honom inte det minsta men han var nyfiken på alla bullrande maskiner, som de flesta pojkar. 😉

Han älskade sol och letade raskt upp minsta solstrimma på våren. Han låg gärna på köksbordet och spanade, eller bredde ut sig i någon hundsäng, helst i minst schäferstorlek. Han var ingen knähund men älskade mjuk fleece så la jag en fleecefilt över benen kunde jag få rå om honom en stund.

Han avstod aldrig en promenad, oavsett väder. Han älskade inte snö men det fanns inte på kartan att han skulle avstå bara för att snön vräkte ner och det var -15°, eller spöregnade vid något högre temperaturer.

Svansen! Svansen! SVANSEN! Den viftade nästan alltid utom när han sov. Började man prata med honom när han sov så viftade svansen innan han vaknade riktigt. Jag älskade verkligen den svansen! Den var också en mycket tydlig indikator på om han mådde bra. När han kände av sin mage eller mådde dåligt av annan anledning hängde den rakt ner och då skällde han inte heller, ens på kommando. ❤

Det året han var ensamhund, mellan Iza och Maro, var han morgontrött och kunde sova till 10-11 på förmiddagen. Då fanns inte risken att någon annan skulle äta upp hans mat. ❤ Där hade vi konkurrensknappen igen. 🙂

Han var underbar med valpar. Om de var lite försiktiga vände han andra kinden till, eller rättare sagt bakänden, och så fick de nosa på honom i sin takt medan han själv engagerade sig i något spännande grässtrå eller vad som fanns till hands. Var de väldigt tveksamma satte han sig hos mig med ögonkontakt och så fick valparna ta det precis i sin egen takt. Oftast tinade de upp fort och så slutade det med att de fick springa och jaga honom om platsen lämpade sig för det. ❤

Toarulleapportering! När vi slet som mest med den vanliga apporten och att han skulle lämna den till mig tränade vi en del inne på toaletten. Mycket begränsat utrymme och inte läge för några ärevarv. När vi slutade med det skaffade han sig en egen arbetsuppgift – att apportera tomma toarullar ur papperskorgen, fyra gånger, varje kväll innan vi gick och la oss – mot betalning givetvis. Det höll han på med i nästan hela sitt liv. Det resulterade i att papperskorgen aldrig var fick tömmas helt, det måste alltid finnas några rullar kvar.

Han var helt makalös på att smita in i förråd, större garderober och kattvindar – nyfiken som han var. Ganska ofta märkte man det inte och så hittade man honom efter en timme eller två, lugnt väntande på att bli utsläppt. En gång hade jag åkt till frisören när husse ringde och ylade att han inte hittade Karlsson trots att han letat överallt och alla fönster och dörrar var stängda. När jag var på väg ut genom dörren igen för att åka hem hade husse hittat honom, på ena kattvinden! Trots att Karlsson gärna skällde så var han alltid tyst i de lägena?! Tydligen var det genetiskt för hans pappa gjorde likadant. ❤

Karlsson – once in a lifetime-hunden
Vad var det då som gjorde honom till min once in a lifetime-hund? Många faktorer förstås, och de flesta framgår nog av de orimligt många orden jag plitat ner här ovanför (och jag skulle kunna skriva lika många till). Huvudskälet tror jag dock var mina, och omgivningens, lågt ställda förväntningar.
Jag köpte ingen tävlingshund! Allt som sen blev var liksom ren bonus, både i mina och omgivningens ögon. Nu kanske man inte ska lägga allt för stor vikt vid omgivningen men det är ju helt klart att det ses som en större bedrift att bli uppflyttad ur appellen med en terrier på 8 kg än med en (bruks)schäfer eller kelpie. Några av våra konkurrenter, ffa i brukset, har nog också varit lite bittra att hamna efter den lilla terriern i resultatlistan men det bjöd vi gärna på. 😉

Avslut
Nu ska jag försöka avrunda den här halva romanen (tillika mitt terapiarbete). Jag vet inte ens om det är lagligt med så här långa blogginlägg? Men … det har nog varit bra för mig. Jag har gråtit, fnissat, lett för mig själv och gråtit lite till medan jag skrivit och letat bilder. Fler och fler händelser och minnen har dykt upp. Vissa har hamnat på pränt här men långtifrån alla.

Att vi fick 16,5 år med denna fantastiska lilla hund, mitt livs bästa impulsköp, är en gåva och jag tror ingen tvivlar på min kärlek om man orkat läsa ända hit. Att han fick vara förhållandevis pigg in i det sista med humör och åsikter i behåll känns skönt liksom att han fick ett lugnt och fint avslut med obegränsad tillgång på korv och köttbullar. ❤

När jag hämtade hem hans aska infann sig ett visst lugn i kroppen, även om tårarna fortfarande rinner med ojämna mellanrum, men nu är han i alla fall hemma. ❤
Det mesta av hans saker är nedpackade i en låda men kopplet hänger fortfarande kvar. Jag klarar inte att lägga undan det. 😦 Det tog exakt sex veckor innan Maro vågade sig på att ligga i den ena av Karlssons stora sängar. Inte för att att Karlsson hade brytt sig men det verkade vara en oskriven regel. Hans andra stora säng är fortfarande orörd.

Om jag kommer våga skaffa en borderterrier igen känns osäkert. Jag tror det skulle bli alldeles för svårt att fylla hans ”skor” men den som lever får se. ❤

Bilder
De flesta bilder är naturligtvis tagna av mig men här finns även bilder tagna av Dan Ferhm, Ulf Ekström, Christine Ehrlander, Martin Ehrlander och Camilla Venerot. En del bilder är tagna andra personer som jag stoppat min kamera i händerna på och bett ta bilder i samband med träning och tävling och vilka dessa är minns jag inte.

Karlsson, den lilla bruksterriern (eller vallterriern, som gav namn åt bloggen) finns inte längre. Det är så svårt att greppa att han är borta, efter 16,5 år, så när som på en dag. Nu har det gått en dryg vecka sedan vår älskade lilla hund tog sitt sista andetag.

Den här texten hittade jag för ett par veckor sedan på FB och jag kände igen mig i allt, även om jag trodde han skulle stanna hos oss lite längre än han gjorde.

Living with a very old dog means feeling your heart speeding up every time you see them a little more still than usual and approaching with the fear that they have stopped breathing.

Living with a very old dog means being aware that some of the things you’ll do together may be the last.

Living with a very old dog means thinking ′′ this is their last summer ”, ′′ this is their last July ”, ′′ This could be the last morning”.

Living with a very old dog means they bark at any noise at any time, not because they know what they are barking at, its they feel they need to bark and let us know.

Living with a very old dog means, you have to lift them up into the truck, the bed, the couch, the stairs.

Living with a very old dog means putting off commitments because it’s important to be close to them.

Living with an old dog means we trip over them because they are so sound asleep they don’t hear us approaching them.

Living with an old dog means accidents in the house, its ok they don’t mean to do it.

Living with a very old dog means feeling guilty because you know you could have done more, giving them more runs, more travel, more hugs, more caresses, more everything.

I would like to say that living with a very old dog also puts us in the face of our own death, fragility, vulnerability.

Living with a very old dog means we got to experience life with a very old dog, which is one of the best joys on earth!

I ungefär en månad hade jag känt att det började närma sig även om han fortfarande hade många väldigt pigga stunder och dagar. Han var lika bestämd och envis som vanligt och gick promenader varje dag. Han hade dock börjat trassla lite med maten men åt om man ”spetsade” maten lite. Det fick dock göras med försiktighet pga hans gastrit.

Ett par veckor innan blev han plötsligt orolig på nätterna. Han ville inte längre sova i sovrummet och kunde vakna redan vid 02 och vara förvirrad. Det slutade med att jag och husse turades om att sova i husvagnen med Maro för att åtminstone en av oss skulle vara någorlunda pigg på dagen. Vi insåg ju att vi inte skulle kunna hålla på så hur länge som helst men sen lugnade det ner sig och han sov hela nätterna igen – bara han fick sova på nedervåningen. Under de här sista två veckorna fanns dock tanken flera gånger att ”i morgon ringer jag”. Alltså ringer det svåraste samtalet man som djurägare kan/måste göra. 😢 Men så var han pigg dagen efter och vi sköt på det…

Sista veckan ”spetsade” vi maten med hans gastrofoder i burkform – något som han älskade – och till sist fick han bara det. Men så kom fredagen den 3:e juni och han ville inte äta alls. Han såg ut att må illa och gick bara iväg. Jag lyckades handmata honom med några gram men mer blev det inte. Tidig eftermiddag var det fortfarande lika illa. En hund med gastrit behöver äta ofta och slutar de äta går det raskt riktigt illa och det ville vi inte vara med om. Det var dags att ringa det där samtalet.

Vi fick en tid 1,5 timme senare – tack och lov – för när jag väl bestämt mig vill jag inte vänta. Sista stunden hemma fick han äta korv och köttbullar – som han inte fått på några år – och det slank ner. Vi gick några varv i trädgården i sakta mak och vi låtsas-pusslade vilket innebar att jag ”hittade” korvbitar i hans aktivitetsspel vilket han tyckte var fascinerande. ❤

Sen åkte vi. Husse körde och Karlsson låg lugnt i mitt knä, han som inte var någon knähund… ❤

När vi kom till djursjukhuset fick vi komma in på en gång och allt var förberett på ett fint sätt. Han låg i mitt knä och snaskade nöjt korv och köttbullar, som husse matade med, ända tills den lugnande sprutan gjort sitt och det tog inte många minuter. Han somnade in lugnt och stilla, utan det minsta motstånd.

Det kändes verkligen som om han var ”klar” – och det var väl vi också på sätt och vis. Vi var, och är, helt säkra på att beslutet och tidpunkten var rätt – ingen tvekan om det. Har man en hund som är så gammal så är man ju på sätt och vis förberedd – även om sorgen och saknaden inte på något sätt blir mindre. Jag har gråtit många tårar. De kommer även nu och kommer nog göra det länge. 😢

Denna fantastiska lilla hund, som blev min ”once in a lifetime”-hund. Åtta kilo med ett hjärta av guld och så många andra fina egenskaper. Vi har upplevt så mycket tillsammans både på tävlingsplanerna (i fyra olika grenar), på kurser och läger, på semesterresor och på hemmaplan. Han har skapat så många fina minnen åt mig och husse men det inlägget kommer en annan dag, när jag har landat lite mer i att han faktiskt inte finns längre.

Nu hoppas och tror jag att han och Iza är tillsammans igen för de älskade verkligen varandra. ❤

Avslutningsvis den sista filmen på honom, tagen två dagar innan han somnade in. Jag vill ändå tro att vi inte drog på det för länge…

Vissa skriver dagbok, andra skriver lite mer sporadiskt. Flera gånger varje vecka tänker jag att jag borde uppdatera bloggen. Vad är det för fel på många korta inlägg, som förr i tiden? Det blir dock inte av och sen får man köra ett uppsamlingsheat och där är vi nu.

Karlsson …
… tuffar på även om genomsnittshastigheten sjunker sakta men säkert. När jag skriver detta har han två veckor kvar till sin 16,5-årsdag så man kan nog inte begära så mycket. Han har riktigt bra dagar och ibland någon sämre och då misstänker jag att det är magen som besvärar honom. Det är dock fortfarande han som talar om (högt!) när det är dags för frukost. I morse var klockan 05.15 när han talade om det. 😴 Han meddelar även när det är pusseldags, lunchdags och dags att gå ut och han skulle aldrig missa en promenad. Vilja och humör finns helt klart kvar. ❤ Ibland verkar han lite vimsig men det beror nog mest på att det endast finns mycket små spår av hörsel kvar. 😦

I januari var vi inne på djursjukhuset på återbesök för ultraljud av det lilla hjärtat. Ingen märkbar förändring sen förra året och veterinären tyckte inte att det skulle behövas någon mer koll. Antagligen för att ingen av oss faktiskt tror att han finns kvar i januari 2023. 😢 I mars blev han kemiskt kastrerad pga förstorad prostata så nu har jag två kastrater – jag som egentligen är emot kastrering. 🙈 Nåja, det verkar ha avsedd effekt och det är huvudsaken.

Vi fortsätter med regelbundna besök hos fysioterapeuten och i mars fick han sin första dos med Librela ”mot ledstelhet” (som det står på kvittot) och det verkar fungera. Ny dos en gång i månaden. Effekten håller nog inte i sig i en hel månad men eftersom hans mage inte klarar NSAID-preparat är ju detta helt klart ett alternativ, eller t o m det enda alternativet. Jag håller tummarna för att det inte blir restnoterat igen men han har iaf två doser till reserverade.

Förra veckan fick vi besök av Karin och Tommie som fött upp den lilla guldklimpen som jag fick förtroendet att ta hand om. Det var ett kärt återseende (för oss alla) och Karin fick krama om honom rejält. ❤️

Den gula ankan är ett kärt promenadsällskap och vi försöker göra det bästa av varje dag vi har varandra, jag och Karlsson alltså. Ankan är bara bonus och hade troligen inte ens överlevt en promenad när Karlsson var yngre. ❤

Maro …
…tuffar också på, dock med betydligt högre snitthastighet än sin lilla storebror. Kastreringen har delvis haft önskad effekt. Han är betydligt mindre ”nosig” på träning men tyvärr visade det sig att beteendet kom tillbaka så fort vi gick in på en riktig tävling. 😦 I april testade vi att tävla spår på bortaplan, på en ställe han aldrig varit förut (Gislaved). Förutsättningarna var väl inte optimala – jag hade sovit max en timme på natten och funderade på att lämna återbud men bestämde mig trots allt för att åka. Spåret gick helt ok. Bakspår och två pinnar bort + ett rejält tapp i mitten som han (vi) redde ut. Uppletandet gick inte alls bra men det skyller jag inte på bortaplan i sig utan mer på en typ av terräng han aldrig varit med om. Superhögt ris (blåbär?) som var riktigt svårt att ta sig fram i. Han fick mest koncentrera sig på att skutta för att komma framåt och det gick naturligtvis ut över själva letandet så det lägger jag inte jättestor vikt vid. Slutligen var det dags för lydnaden och han kändes jättefin och ”med” när vi värmde upp och även när vi gick in på plan för att vänta på att bli framkallade till startpunkten. Sen havererade allt. Näsan i backen och alla andra gamla felbeteenden återkom. När vi kom till skallet, som är hans ”paradnummer”, satt han jämte mig med näsan fast monterad i backen. Då bestämde jag mig för att bryta, med gråten i halsen. Inte gråt i halsen för att vi bröt utan för att känslan var så genomusel. Det kan hända att det var vår sista officiella tävling men den som lever får se. 😦

Vi tränar vidare men jag tappar lite riktning när jag inte har konkreta tävlingsmål, även om de är avlägsna. Något måste han ju sysselsätta hjärnan med (och jag också) så vi får se var vi hamnar.

Då och då får han också en genomgång hos Karlssons ”terraputt” och nu har han kommit på att det faktiskt går att ligga ner men det tog ett tag att komma dit. Närmare två år …

Ett par dater med syrran Yra (med familj) har vi också hunnit med. 🙂

Ki
Rallyprojektet fortsätter, om än med lite lägre intensitet för tillfället eftersom matte bestämt sig för att avbryta hennes pensionering från lydnadslydnaden och tävla SM. Kvalpoängen är fixade sen länge (pga uteblivna SM under pandemin) så varför inte? Lite färre träningsmöjligheter för oss (och färre sleep overs) just nu alltså men jag lånar henne när det finns möjlighet.

På långfredagen gjorde vi våra två första starter i fortsättningsklass. Det slutade med 100 p och klassvinst i första starten och 92 i andra (där hon var mer vild än tam 😂). Domarens kommentarer på protokollet värmde även om jag är medveten om att jag inte kan ta särskilt mycket cred för andra raden. 😉

Två veckor senare skulle vi försöka ta det tredje resultatet och titeln men då fick lilla fröken UVI, antibiotika och … tävlingskarens. 😦 Istället för att leta ny tävling i fortsättningsklass bestämde jag mig för att, med 100-poängaren i ryggen, flytta upp till avancerad klass. Det är ett stort hopp men nu tränar vi högerhandling, sidbyten mm så fort det finns möjlighet. Hur långt det räcker kommer vi märka men räcker det inte i första försöket kommer det väl fler chanser. 😉

Att hon fyllde 11 på annandag påsk är svårt att tro för hon är så pigg och fräsch i både kropp och knopp. Må det förbli så länge till för hon är verkligen en stor ljuspunkt i mitt liv. ❤

(Btw, jag vet inte riktigt vad som hände med hon den där som tyckte rosetter var fånigt? 😆 Senaste gången skyllde jag på att rosetterna för kvalresultaten var turkosa. 😂 Den lila i mitten fick vi för 1:a placeringen. Jag lyckades iaf stå emot den GIGANTISKA rosetten man kunde köpa för ”klassvinst”. 😛 Att Ki känner sig en smula kränkt av att behöva sitta på ett bord med en massa tingeltangel runt halsen försöker vi bortse från. 😉 )

För övrigt …
…händer det inte jättemycket av spektakulärt slag men nu i veckan tillbringade vi några dagar med husvagnen vid havet. Närmare bestämt Tylösand. Många strandpromenader blev det i alldeles lagom väder. ❤

Ja just det, jag håller på och utbildar mig till tävlinssekreterare i rallylydnad också. Jag är ju redan TS i bruks och lydnad så varför inte liksom. 😉