Besviken. Och positivt överraskad.

Nu är ordningen återställd och matte är åter vid tangentbordet.

Besvikelsen i rubriken står Lennart Å. Karlsson för. Han säger att han hoppats på lite bättre respons på förra inlägget. Att det skulle finnas lite fler olycksbröder och -systrar som kände igen sig och kunde visa lite deltagande i kommentarerna. Just nu verkar han inte särskilt sugen på att blogga något mer, men däremot funderar han och Bosse på att bilda en stödgrupp. Frågan är bara; är man en grupp när man bara är två?

Lennart Å. Karlssons matte blev däremot positivt överraskad igår. Ridhusträning stod på programmet, och det var Karlssons första. För min del var det också den första. Med hund. Med häst däremot har jag ju ägnat mig åt en hel del ridhusträning genom åren. 😉

Det var ett skyddsgäng som hyrt ridhuset för träning, och Karlsson fick hänga på som maskot, eller nå’t. 😉 De som ville började med lydnad i ca en halvtimme, och sen tog skyddsarbetet vid.

Mina teorier om att den lilla terriern skulle bli blockerad och okoncentrerad på grund av lukter och godsaker kom rejält på skam. Han gjorde väl ett par sniffanden i ”backen”, men inte värre än vad det kan bli på en vanlig appellplan. Han var koncentrerad och ”med”, och matte var glad. Det ger ju faktiskt hopp om att man skulle kunna köra några ridhustävlingar nästa vinter… När halvtimmen gick mot sitt slut tunnade det ur med ekipage och då passade vi på att köra framåtsändande. Förvisso lite kort sträcka, men det gick bra ändå. Det roligaste var att jag efter ett par gånger såg att jag skickade honom precis förbi en stor hög med relativt nybakat ”godis”, och det enda som hände var väl att han möjligen vek näsborrarna några grader åt det hållet.

När första ekipaget började med skyddet körde jag ”sittstillvidsidanochhållkoncentrationenpåmatte”-övningar. Några enstaka gånger släppte han mig med blicken för att, mycket snabbt, kolla in skydds-mallen, men han tog upp kontakten direkt igen. Duktig terrier!

Exakt så trött blir man efter att ha tränat med dom
stora grabbarna och tjejerna.
(Matte tar inget som helst ansvar för bäddningen.)

En annan aha-upplevelse var att kunna träna lydnad utan tjock vinterjacka. Fleecetröja och väst liksom! Det var inte igår… om man nu inte räknar med träningarna i lokalen. Men igår hade vi ju faktiskt mer än 20 kvadrat att röra oss på, och det var fantastiskt skönt.

Det lär dock dröja innan man kan köra den klädseln utomhus. Snödjupet är fortfarande 50-60 cm. Jag menar… när det envisas med att vara minusgrader 75% av dygnet så hjälper det inte hur mycket solen skiner på dagarna. Ser ingen som helst skillnad på snöhögarna hemma. Och idag är det minusgrader (har inte orkat räkna hur många), mulet, dimmigt och ganska blåsigt. Supertrist!

Dagens snöfria får bli Karlsson, när han tränar framåtsändande på lägret i somras.