Terriern talar ut – igen…

Halloj, Lennart Å. Karlsson här! Nästan två år sedan sist så ni har nog saknat mig, eller…?

Matte har ju spårat (?) ur totalt. Tre blogginlägg i rad utan att jag är omnämnd på en enda rad? Fattar inte varför bloggen heter ”vallterrier” när hon bara skriver om långhåriga karlar och lysande träd? Va’? VA!

Numera struntar hon fullständigt i mig var fjortonde dag (som husse säger) men jag har mer en känsla av att det är en gång i halvåret? Hur som helst åker hon tydligen till huvudstaden och tittar på de där långhåriga, halvnakna karlarna ”live”. De kan tydligen sjunga säger hon. Och…? Det är tydligen samma musik som jag tvingats lyssna på i bilen så fort vi har åkt någonstans ända sedan i våras. Hon kan verkligen köra fast och ha svårt att ändra spår! Hur vore det med lite flexibilitet liksom? Variation? Whatever? Jag funderar på om det finns hörselkåpor för såna som jag? Och så undrar hon varför jag ”bäddar” så mycket i min bilbur. Jag måste ju försöka få ner öronen under allt ludd hon slängt in i buren om jag ska kunna sova. Det gäller bara att krypa ut när hon stannar annars kanske hon tar illa upp.

Jag har hört talas om att det efterfrågas inlägg från mig vilket jag har full förståelse för. Två år är … länge!  Dessutom upptäckte jag att min idol I-or fått en alldeles EGEN blogg. Han har ju också delat blogg med sin matte förut. Undrar vad som krävs för att jag ska få en egen? Kan det hjälpa med en uppflyttning till elit kanske? Jag vet inte vad det är eller hur man gör men matte verkar tycka att det vore en kul grej? Som tack för lång och trogen tjänst kanske jag kunde få en egen blogg då, istället för en guldklocka liksom. Vad tror ni?

När jag läste I-ors blogg insåg jag att matte kanske inte uppskattar att jag svarar ”uppfattat” så fort hon säger ”apport”, ”hopp” eller något annat fartfyllt? För att inte tala om alla ”uppfattat” jag måste säga i det där knasiga momentet där hon inte kan bestämma sig för om jag ska sitta, ligga eller stå? Jag som har trott att hon ville ha någon sort bekräftelse på att jag hört men så var det tydligen inte. Tvåbeningar alltså… *suck*

I sina funderingar på hur hon ska få mig att inte säga ”uppfattat” stup i minuten insåg hon att det tydligen finns en förbindelse mellan min svans och mina stämband. Hur svårt kan det va’? Ska det behöva ta (nästan) sju år att komma fram till det. Det är ju liksom åtta kilo välmusklad terrier mellan svansen och stämbanden? Det kan ju t o m en blind höna se, tror jag.

Hur som helst har detta resulterat i att hon nu vill att jag ska stå still och INTE vifta på svansen? Hon snackar om aktivitetsnivå och sinnesstämning? Vadå – finns det någon annan aktivitetsnivå än ”hög” och någon annan sinnesstämning än ”glad”? Men hon kan trots allt vara något på spåren; när svansen är stilla är det nämligen inget som sätter stämbanden i svängning och då slipper hon alla ”uppfattat” som jag trodde att hon ville ha. Varför talade hon inte om det för mig för sex år sen? Men skit samma; tycker hon att det är värt både klick och korv för att inte vifta på svansen, så visst. Ibland vill hon att jag ska lägga mig, fortfarande utan att vifta på svansen. Lika obeslutsam som vanligt alltså. Hon påstår att vi ska ägna en hel del av vintern åt detta projekt. Skitkul, typ… Men är hon så lättroad och jag får min korvranson så… visst, jag är inte den som är den.

För övrigt; hur sammanfattar man två år? Det går ju inte fattar ni väl. Tävlat har vi gjort massor av gånger men det har hon säkert skrivit om. Vi har varit på läger och kurser och SM och… Det mest omvälvande som hänt är väl egentligen att vi börjat med en helt ny sport. Sök heter det visst? Jag kallar det springautiskogenochhånglamedfolkochätagodis. Rätt ok sport faktiskt. 🙂 Jag tycker att det är plättlätt men matte är inte alltid överens med mig om utförandet. Uförandet? Ska hon säga som snubblar omkring som ett fyllo i skogen? Nåja, vi får väl se om det blir ordning på henne så att vi kan tävla någon gång.

De två sista gångerna har dock inte gått så bra och jag har inte hittat alla människor jag borde. (Som tur var hade de bra lokalsinne och hittade hem själva.) Matte tror att det beror på att det bor små djur i min näsa? (Vad ger ni mig för DEN meningen?)

Djur!

I pluralis!

I MIN näsa?

Djur i näsan kan hon ha själv!

HUR skulle de få plats där liksom? T o m en yttepytteliten skogsmusunge skulle få det jäkligt trångt i min söta lilla näsa, så det så! Hur som helst har hon fjäskat till sig ett papper hos veterinären som hon bytte mot några dyra droppar på apotektet och som tydligen ska hjälpa mot djur i näsan. Hoppas det stämmer så att jag hittar fler gubbar i skogen nästa gång.

Jag såg också att hon skrivit ett inlägg här på bloggen om att hon lyckats vända mig när det sprang en älg över vägen. Det kan hon ju få tro. Sanningen är att jag inte ens funderade på att springa efter. Det begriper ju vem som helst att jag faktiskt inte skulle klara att springa ikapp och döda en älg, den hade ju jättelånga ben, så varför skulle jag då springa efter? Det blev ju liksom mer mat i magen om jag stannade hos matte. Man är väl smart, typ. 😉

I fredags, när hon skulle åka iväg och titta på halvnakna, långhåriga sjungande karlar, såg det ut så här i hallen. Jag fick agera ”tändsticksask” sa hon, för att visa vilken ynklig liten resväska hon skulle ha med sig. Tändsticksask! Jag? Jag sa väl att hon inte är klok? DÄR viftades det banne mig inte på någon svans. Alls!

Så lång!

Eder Lennart Å. Karlsson

Förvirrad matte missar nästan födelsedag?

Hallå! Lennart Å. Karlsson här igen! Nu måste jag berätta om min förvirrade matte som nästan missade min femårsdag. Helt hejdlöst tokigt, och hur virrig får man bli egentligen? Jag trodde ju att jag skulle bli uppvaktad redan i morse, men nähädå. Ingen sång, inga paket, ingen tårta… Försökte dock hålla god min ändå, och lyckades (om jag får säga det själv) riktigt bra. Uppenbarligen nästan för bra eftersom både matte och husse höll på att missa denna högtidsdag. Fem år liksom, det är ju nästan jämnt!

Fråga mig inte hur det gick till, men vid femsnåret på eftermiddagen kommer matte på sitt misstag. Både hon och husse hade tydligen fått för sig att jag fyllde år i morgon. Men hallå, eller…? Så många tävlingsanmälningar har väl tanten fyllt i så hon borde ha koll på vilken dag jag fyller år? Hur dålig koll kan man ha? Får väl skylla på mattes extremt höga ålder, fniss…

Men hon har tydligen inte varit totalt förvirrad särskilt länge, för present hade hon köpt, och tårta också! Snabbt som ögat ställde de till med kalas, och det hedrar dem ju faktiskt. Å andra sidan; hade de missat det och uppvaktat mig i morgon istället, DÅ hade jag blivit riktigt bitter. Och hämnden är ljuv!

Här kommer några bilder från det senkomna kalaset.

En älg?! Som inte ens är inslagen i paket, det var vad jag fick.
Bor älgar i gryt?

 

Nåja, jag får väl kolla om den är död?
Och sen behöver den säkert obduceras…

Mitt under obduktionen ropade de från köket, att jag skulle få tårta.
Tårta är gott, men … rosa?! Hur tänkte dom nu? Dessutom
misstänker jag, på goda grunder, att syrran fick större
bit än jag. På MIN födelsedag?

Jag har minsann sett bilder på Ginos kalas. Han brukar få äta bakelse på tallrik
på bordet. I det här lumphålet får man äta tårta på golvet. Ingen stil och finess alls…

 

…och då blir ”bordsskicket” därefter!

När detta skrivs är jag klar med obduktionen av älgen. Alla inälvor är
mycket systematiskt urplockade och fördelade över huset. Det kan dom ha!

Ketchupeffekten baklänges, liksom…

Tjohooo… Lennart Å. Karlsson här igen. Länge sedan, jag vet, men jag fick ju fart på mattetanten och hon skötte bloggen riktigt bra ett tag. Nu verkar hon ha tappat sugen igen så jag får väl göra en insats. Efter den här hösten har jag ju en hel del att ventilera också, så det passar rätt bra. Dessutom är jag gravt understimulerad så en stund vid datorn kanske lindrar tristessen.

Har ni hört talas om den där ketchupeffekten? Det innebär att först kommer ingenting. Sen kommer ingenting. Och sen kommer allt på en gång. Ni vet vad jag menar va’? Här är det tydligen någon sorts baklängesketchupeffekt som gäller. Först kommer det massor, och sen kommer det liksom ingenting… *suck*

Sedan augusti har vi farit omkring som skottspolar och tävlat (och tränat) på alla möjliga (och en del omöjliga) ställen. Massor av mornar har vi klivit upp i svinottan, men jag börjar vänja mig nu. Fördelen är ju att matte kör (rätt bra faktiskt, tycker jag), och jag kan sova min skönhetssömn i lugn och ro i min mysiga och egenhändigt välbäddade bur. Jag vet ju inte riktigt var vi har varit, men mattetanten påstår att vi varit i Östergötland, Småland och Skaraborg. Och så i Västra Götaland förstås.

Till vilken nytta alla dessa resor varit är något oklart, för hon har inte varit riktigt nöjd en enda gång när vi åkt hem. Jag har jobbat som sjutton; sprungit fortfort, legat och frusit, hämtat, lämnat, hoppat, släpat runt henne i skogen och gud vet vad, men nöjd blir hon tydligen aldrig. Antingen har jag inte hittat tillräckligt många såna däringa pinnar som tvåbeningarna har dille på att tappa i skogen, eller så har jag inte sprungit tillräckligt fort (eller för fort?) på gräsmattorna. Herregud liksom… vad begär hon? Jag väger trots allt bara åtta kilo!

När vi var i Östergötland snackade hon om att det skulle finnas vilda grisar i spåret?! Hon ljög. Jag kände doften av dem, och såg lite ”lämningar”, men någon vild gris såg  jag banne mig inte! Fast å andra sidan har jag nog aldrig sett en tam gris heller, så hur jag skulle se skillnad vet jag inte. Matte påstod att hon skulle tala om för mig om den var vild eller tam, men jag är fortfarande lika ovetande. Trist tycker jag, men matte var (obegripligt nog) inte ett dugg deppig över det?

Säsongens bottennapp var faktiskt smålandstävlingen. Först tyckte hon att jag skulle ligga still i pissblött gräs och iskalla vindar. Hon snackade om att hon hade behövt handskar, och där skulle lilla jag ligga still i fem minuter, alldeles naken, medan de sköt på mig, typ. Nähä, där gick gränsen! Men den riktiga skandalen kom i spåret, på samma tävling, där fegisen inte vågade gå över en bred bäck (det fanns stenar att kliva på) trots att jag talade om JÄTTETYDLIGT att vi var tvungna att gå över. Men hallå… vad ska jag  egentligen ha henne till. Jäkla klumpfot! Den gången var hon jättesur (både fysiskt och psykiskt) när vi åkte hem, men det var nog faktiskt mest på sig själv, och det hedrar henne. Lite. Hon hade skämströja och dumstrut på sig i två veckor efter det, och det behövdes sannerligen!

Som sagt, fullt upp har det varit hela hösten, och förra helgen var det tävling både lördag och söndag på hemmaplan. Klubbmästerskap hette det tydligen. På lördagen var hon faktiskt rätt nöjd, för då kom jag på silverplats efter att ha spårat, letat och lydat näst bäst. På söndagen var hon inte riktigt lika nöjd, men jag kom ändå fyra? Borde inte det duga liksom? Sen klagar hon på att jag har släpat hem för många ”bucklor” som hon inte vet var hon ska göra av? Logik är inte hennes starka sida…

Så blev det måndag, och vad händer då? Ingenting… Samma sak på tisdag, torsdag och fredag. Promenerat har vi gjort, men vad är det liksom? Ganska trist faktiskt… På onsdagen åkte vi iväg till det stället där vi brukar vara på läger på somrarna, och då fick jag faktiskt träna lite.

Men hallå… jag kommer att tyna bort! Utan min dagliga dos träningsgodis kommer jag snart inte att finnas kvar. Matte påstår att det inte gör något om jag går ner lite i vikt. Och det ska HON säga?! Snacka om att sila mygg och svälja kameler? Eller kasta sten när man sitter i glashus?

Till mattes fördel ska sägas att hon hittat några tanter som är jätteduktiga  på att gå vilse i skogen på ett roligt sätt. De har det gemensamt att de antingen börjar på ”A” eller slutar på ”nna”. Eller både och. Hoppas hon är rädd om dom för det är mycket roligare att försöka reda ut vad de haft för sig än när hon går vilse själv!

Och nu, till det värsta av allt! Här har jag hela hösten odlat min päls för att slippa frysa när jag ska ligga jättestilla i fem minuter. Jag tycker faktiskt att den klär mig oerhört bra. Varm och skön är den också. Nu ska den bort säger hon?! Hon påstår att jag ser vanvårdad ut? Ordet virvelmarsvin har också förekommit i sammanhanget? Eh… jämföra mig med ett marsvin?! Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Har hon aldrig hört talas om att ”more is more” liksom? Igår kom dessutom första snön, och så ska hon klä av mig lagom till vintern? Som sagt, det där med logik är inte hennes starka sida, tyvärr.

Avslutningsvis måste jag dock ge henne en eloge för den nya kudden hon köpt åt mig. Ska jag nu vara soff-/fåtöljpotatis ska jag åtminstone ha det bekvämt. Hon påstår att det är hennes nya nackkudde, men jag är ganska säker på att hon ljuger. Visst måste det vara så?

Så lång!

Eder
Lennart Å. Karlsson

Ordning på (blogg)torpet!

Hej, Lennart Å. Karlsson här igen. Eftersom mattetanten tog mentalt slut efter allt tävlingsbloggande i helgen så får jag väl göra en insats. Herregud liksom, hon har inte bloggat på fyra dygn nu! Folk kan ju tro att hon lagt ner för gott, men jag tror faktiskt att hon kommer tillbaks så småningom.

Tävlingsbloggande var det ja. Det gör man ju när man tävlat, och det var tydligen det vi gjorde i helgen. Vi började på en av mina tre hemmaklubbar, och eftersom jag kände mig så hemma tyckte jag att de som var där borde veta hur duktig jag egentligen är, och därför passade jag på att busa till det lite. Men trots mina bus var matte ganska nöjd med poängen. Sen började det roliga…

Vi åkte ut i skogen till ett ställe jag tyckte jag kände igen litegrann. Där skulle jag spåra, och då lyckades jag lura iväg tanten åt fel håll! Jösses vad naiv hon är ibland? Nåja, dom ropade åt oss att vända så det gjorde vi, och sen bar det iväg. Jag hade inga som helst problem att ta mig fram, men klumpfoten jag hade längst bak i snöret?! Vad ska jag ha henne till? Egentligen? Hon är ju fullständigt värdelös på att ta sig fram i ris, bland stenar, rötter och i nedförsbackar. Och i uppförsbackar. Det var ett himla tjoande och hojtande; ”stanna”, ”vänta”, ”oj”, ”ooops”, ”j*vlar”, ”h*ete* osv lät det hela tiden bakom mig. Hur skulle det vara om man kunde få lite arbetsro? Som hämnd för detta bestämde jag mig för att ta ett varv till i den stökigaste terrängen, och då låg hon helt plötsligt platt på rygg, baklänges i uppförsbacken? Hur gör hon?! Eftersom jag  hade henne att släpa på så hann vi naturligtvis inte runt i tid, men hade jag varit ensam är jag övertygad om att jag hade fixat det. Ge mig bara en ryggsäck att stoppa spårapporterna i så… F ö sa tanten som gått spåret att hon hört oss jättelänge. ”Oss”?  Jag sa ingenting…

Efter det fick vi  tydligen inte vara med mer, för då åkte vi hem.

På söndagen bar det iväg igen, och då började vi med att åka ut i  skogen. Ett helt nytt ställe den här gången. Tyckte att jag lurat henne tillräckligt på lördagen så den här gången gick jag åt rätt håll, men efter en liten stund försökte jag mig på en luring i alla fall. Det luktade jättegott av något, jag tror att det var en ekorre, och jag försökte övertala henne att vi skulle leta efter den istället för efter pinnarna. Tyvärr överlistade hon mig (!?). Den här dagen hade hon betydligt lättare att ta sig fram och vi hittade några pinnar. På ett ställe luktade det jättemycket pinne och vi hjälptes åt att leta en lång stund men hittade ingen. Jag tror att ekorren stulit den! Stressad var hon också tanten, så jag fick inte leta klart… Till sist hittade vi iaf den långa, viktigaste, pinnen och då blev hon så där pinsam igen och ropade och betedde sig. Nåja, jag får  försöka lära mig leva med det, för jag lär väl inte bli av med henne i första taget. Hon var betydligt gladare den här dagen i alla fall, även om vi tydligen missat två korta pinnar, men hon tyckte 22 minuter (som vi tydligen hållit på) var helt OK.

Sen åkte vi till ytterligare ett nytt ställe, och eftersom jag inte varit där tidigare och dom som var där omöjligen kunde känna till min kapacitet tyckte jag det var lika bra att visa mig på styva linan. Mattetanten var jätteglad även efter lydnadsdelen, men det skulle jag snart ändra på, för det var ungefär här hon övergick i sitt  luddiga normaltillsånd. Hon påstod (efteråt) att det var uppletande det handlade om, men huuur skulle jag veta det? Av en slump snubblade jag över två saker som jag lämnade över till henne, men varken hon eller domartanterna var särskilt imponerade över det? Räcker det inte att vara söt liksom?

Nåja, hon var nog ganska nöjd med mig ändå tror jag, för resten av dagen hade jag ju varit duktig.

På vägen hem pratade hon med elaka tanten i telefon, och dom bestämde att jag behöver konditionsträna? Jag?! Är det någon som behöver träna upp sin kondition så är det väl mattetanten med klumpfötterna? Äh… det blir nog inget med det tänkte jag och la mig och sov när vi kom hem.

På måndagskvällen var det träningstävling på vår vanliga klubb. Nu var det helt plötsligt en massa andra moment som skulle göras? Förstå att det är krångligt att vara hund? Lydnadsklass III heter det visst, och jag gjorde ganska bra ifrån mig, ibland.

På tisdagen åkte vi till samma klubb där vi var i lördags, och då hade hon fått för sig att vi skulle träna på stegen. Vaddå träna? Jag är jätteduktig på den, men mattetanten är lite långsam, precis som vanligt. Dessutom förstår jag inte alls varför hon pekar på nedersta stegpinnen varje gång? Det är  ju jättenära till marken så det är mycket enklare att hoppa.

Sen åkte vi till gymmet, där storasyrran brukar simma eller vad det är hon gör. Men nu fick syrran sitta kvar i bilen och jag gå med in. Där träffade vi simfröken L som började klämma och känna på mig. Naturligtvis tyckte hon att jag var i jättefin form! Och söt! Möjligen var jag lite för dåligt musklad i ryggen påstod hon… Bah!

Igår blev det ingen träning alls, konstigt nog. Vilodag kallas det visst? Men idag… då började det. Konditionsträningen! Hon har tydligen lite olika idéer. Bland annat har det varit prat om att cykla, men hallå … jag har ingen cykel. Mattetanten med klumpfoten har tydligen en, men den har hon inte använt på 19 år säger hon så om hon ska testa den vill inte jag vara i närheten när hon välter.

Ikväll, efter promenaden, tog hon med sig en påse med tio tennisbollar ut och la i en hög på gräsmattan, sen gick vi ut på åkern en bit och jag fick springa och hämta den ena efter den andra. För varje gång gick hon längre och längre bort så till sist fick jag springa jättelångt för varje boll. Det roliga var att jag överlistade henne. En av bollarna var nämligen utrustad med pip och den plockade jag naturligtvis ut blixtfort! Tydligen har hon tänkt sig att vi ska göra samma sak i skogen, i den mjuka mossan, och det kan ju faktiskt bli kul. Kanske.

Over and out för idag. Vi får se när jag kommer åt tangentbordet nästa gång.

Lev väl!

Mer vild än tam?

Hej! Lennart Å. Karlsson här igen. Efter förra veckans blogginlägg blev jag lite deprimerad. Hade ju förväntat mig mängder av stöttande kommentarer från mina olycksbröder och -systrar runt om i landet men det är tydligen bara jag, farbror Bosse, en DSG och en tax som har luddiga mattar? Vi har i alla fall bildat en stödgrupp där vi är fem medlemmar nu. En schäfer hade hört av sig till Bosse och ville också vara med. Vi har dock inte hittat någon riktigt  bra kommunikationsform. Det är bara jag och Bosse som har geografisk möjlighet att träffas hyfsat regelbundet. De andra är spridda mellan Uppland och Skåne. Nåja, någon form av forum på internet, endast öppet för medlemmar, kan bli verklighet inom kort.

Nåja, jag  ger det här med bloggandet en ny chans. Dock är det himla knepigt att komma åt tangentbordet eftersom matte sitter där för det mesta. Hon påstår att hon jobbar, men herregud… om hon jobbar så mycket borde ju jag kunna få mycket mer godis än vad jag får? Och fler pipleksaker?  Hon är dock inte helt enkel  att flytta på när hon väl satt sig, jag väger ju trots allt bara åtta kilo, så man får passa på när hon lyfter på häcken frivilligt.

Uppenbart är att mattetanten åtminstone läste mitt förra blogginlägg för jösses vilken fart det blev på henne. Nu är hon mer vild än tam vad det gäller träningen. Vi har tränat nästan varenda dag sedan dess. Matte har väl beskrivit det mesta (ur sin synvinkel, som inte nödvändigtvis är densamma som min) i sina blogginlägg så jag nöjer mig med en kort summering.

Fredag; träning med elaka tanten. Det är hon själv som kallar  sig för elaka tanten, men mot mig  är hon inte elak. Snarare  snäll eftersom hon försöker dressera min matte så att jag ska få ett enklare liv. Hon är lite elak mot min matte, men matte tar det med oväntad fattning och har faktiskt inte fällt en enda tår… än. Tydligen tyckte elaka tanten att det var en god idé att lära mig  krypa bakåt? Först trodde jag att matte bara försökte luras, men när hon lyckades övertala mig om att det inte var en luring så gick det galant. Vi har tränat på det i helgen och som alltid lär jag mig snabbt. Nu är det inga som helst problem att krypa flera meter baklänges! Ska bli kul att se tanten på första tävlingen när hon går framåt och jag kryper bakåt! Om bara matte får videokameran och datorn att samarbeta så ska jag be husse filma, och då kanske ni får se.

På lördagen och söndagen fick jag leta grejor för första gången på … länge. Pyttesmå och vita! Matte påstår att det är för att de inte ska synas mot snön, men varför inte? Nåja, hon har säkert tänkt till – tror hon i alla fall. Det var dock ingen större match att hitta de yttepyttesmå prylarna. Det svåra kommer när man ska försöka låta bli att svälja dom på väg tillbaka till matte.

Lite annat smått och gott hann vi också med under helgen och i måndags. Bl a tränade vi på det där mycket skumma momentet där jag ska leta godis mellan en massa pinnar som ser ut exakt som de pinnarna som brukar ligga i spåret. Där är det ju jättenoga med att hon får ALLA, men här är det tydligen inte så?! När godiset tar slut brukar jag  ta en pinne och ge henne men det är inte alltid hon blir glad, bara ibland? Nåja, i söndags upptäckte jag att en av pinnarna faktiskt luktade lite annorlunda och testade att ge henne den och då blev hon sådär tokglad som bara hon kan bli. (Det är lite pinsamt men jag har lärt mig leva med det.) Tokglad matte = godis så jag testade den pinnen flera gånger och det blev jackpot varje gång. Jag kan vara något på spåret (!) där?

Igår åkte vi ännu en gång till godisbut… f’låt, ridhuset (heter det visst). Enligt matte var jag ungefär lika duktig den här gången. Hur duktig hon var ska jag låta vara osagt… men ni kan nog tänka er? Innan de stora pojkarna och flickorna började bita i ärmar och ben så ställde dom upp fyra gubbar tvärs över ridhuset och så skulle vi (jag och matte) träna på det där springa fortfort från matte och sen springa sakta från matte. Det är lite genant att erkänna men jag har lite svårt att räkna till fyra. Jag tycker det räcker med två. Jag brukar börja räkna från vänster. 1, 2… spring mellan dom så blir matte glad. Men när det är fyra måste jag räkna 1, 2, 3, 4 och så springa mellan 2 och 3? Puh…

När de stora (det är matte som kallar dem stora, men jag ser ingen större skillnad på dem och mig?) nästan var klara var det dags för farbror Bosse att träna för sin europatour i april. Han ska tydligen bita i ben för hela slanten om jag förstått det hela rätt. Bosses matte tyckte att matte och jag skulle träna samtidigt och varför inte? Bosse äter tydligen inget som är strävhårigt, enligt säker källa. Nu är jag dessutom otrimmad (även om jag väljer att kalla det sportfrissa) så det kändes ganska säkert. De trodde uppenbarligen att jag skulle tappa koncentrationen, men hallå… då känner de inte mig. Det var först när den roliga gubben i den tjocka sparkdräkten studsade förbi precis intill mig som det (enligt matte) brast lite. Jag trodde ju att det äntligen var min tur att bita i benen men … så var det tydligen inte?! Men hallå, gubben har ju två ben. Jag och Bosse kan ju ta varsitt? Vi har ju ändå en stödgrupp tillsammans så då borde vi väl kunna dela rättvist på en gubbe?

Jag avslutar med min favoritfilm som man kan se mååånga gånger. Den borderterriern får ju åtminstone bita i armar så varför får inte jag? Ska nog ta ett snack med facket…

En gång i halvåret?

Hej, Lennart Å. Karlsson här igen. Eller … igen? Det är bara andra gången jag lyckats kapa åt mig datorn och tangentbordet. Förra gången var i augusti, och det är ju lääänge sedan. Vår instruktörstant hävdar dock å det bestämdaste att jag behöver en egen blogg för att kunna skriva av mig, lite som terapi liksom. Hon hävdar också att det skulle kunna resultera i stöd från omgivningen, via kommentarsfunktionen? Inte vet jag? Nåja, matte har väl lite fler läsare på sin blogg än vad jag skulle ha på min, åtminstone till att börja med, så chansen till stöttande kommentarer är väl större här kanske?

Att sammanfatta ett halvår är ju inte lätt, även om det känns som om det mest bestått av snö och kyla. Men i stora drag har det innehållit alldeles för lite träning. Jag sympatiserar helt och fullt med matte i hennes vinter-hat. Det kan ju vara kul om vi är överens åtminstone på en punkt.

Sedan sist har jag åtminstone varit lite duktig. Skötte mig hyfsat på några lydnadstävlingar och då blev matte glad. Tydligen är jag lydnadsklass II-champinjon nu? Jag har ingen aning om hur det funkar, men det är tydligen lite bra? Och dom tävlingarna vi gjorde resulterade också i att matte kom hemsläpande med en gigantisk grön glasbit från årsmötet?! Hon påstår att det är vad jag fick för att jag blivit Årets Lydnadshund i klubben? Vad är det för fel på tjurmuskler? Va?!

Några spårtävlingar hann vi också med i höstas, men jag skulle nog behöva en benförlängning, åtminstone enligt matte. Hårförlängningar har jag hört talas om, men benförlängning?! Hon påstår att det tar för lång tid när vi spårar, men vaddå… jag är ju bara noggrann. Kan inte förstå att det spelar någon roll om jag tassar runt spåret på 29 eller 32 minuter? På den sista tävlingen hade jag dock kommit till insikt om att tiden var viktig för mattetanten, så då rationaliserade jag. Efter fjärde pinnen (det ska tydligen vara sju småpinnar, har jag hört) gick  jag rakt på slutet. Och se då kom vi minsann i mål på 20 minuter. Men inte var hon nöjd då heller? Nöjdare än innan, men inte helt nöjd. Vi blev åtminstone godkända, säger hon. Godkänd låter väl bra tycker jag, men tydligen är det inte tillräckligt bra?

Matte ska dock ha en eloge för initiativet  hon tog i höstas, då hon inredde vår träningslokal. Dock tycker jag det var lite overkill med speglarna. Nu ser hon ju ALLA fel jag gör?! Men annars är det helt OK där. Åtminstone några plusgrader, och torrt. Dessutom bor det en rolig pipande höna därute… 🙂

Om vi nu ska övergå till det som hänt senaste tiden så har matte lyckats tjata hål i huvudet på en av sina kompisar (visste  inte att hon hade sådana?) som hjälpt oss lite med träningen (senast igår), och gudarna ska veta att matte behöver hjälp. Jag kan ju det mesta, men att få styr på mattetanten är banne mig inte lätt. Herreguuud så inkonsekvent hon är ibland. Nu har ju jag levt med henne i fyra och ett halvt år, så jag förstår henne ganska bra ändå, men instruktörstanten höll på att skratta sig harmynt mellan varven. Jag menar… jag förstår att ”stå”  och ”stanna” betyder ungefär samma sak, men det förstod tydligen inte instruktörstanten? Jag är ju tvungen att lära mig sådant när man aldrig vet vilket ord som kommer studsa över mattetantens läppar. Flexibilitet är mitt honnörsord!

En grej  som jag dock har lite svårt att förstå är det där skumma momentet där man först ska springa fortfort från matte, sen ska man fortsätta springa, men långsamt. Så långt är det väl rätt OK. Men sen kommer det… Man får inte gå fram till konerna dom ställt ut på plan?

Sen kommer ett annat moment där man ska springa fortfort från matte till en hög med koner som står på plan? Men jösses… kan dom inte bestämma sig någon gång? Hur ska en liten terrier veta när det är OK att springa till konerna eller inte. Ibland blir matte sur och ibland blir hon jätteglad? Inkonsekvent var det ja…

Sen körde vi ett jättekul moment där jag fick springa fortfort från matte, och om jag stannade snabbt när hon ropade ”stå” fick jag fortsätta springa (ännu fortfortare) till instruktörstanten som hade min pip-Dino. Det var ett jättekul moment! Jag var nog bäst på det, så jag undrar i vilken gren och klass det kommer? Mattetanten påstår att det inte kommer alls, men varför skulle vi då träna på det? Instruktörstanten påstår dessutom att matte ska utbilda husse att hålla i ett snöre med pip-Dinon i, men … jag tvivlar på att det går?

En stund igår försökte dom lura mig rejält också. Instruktörstanten hade tydligen svårt att stå still för hon sprang i vägen för oss hela tiden när jag skulle gå fint vid mattes sida. Dessutom pratade hon hela tiden? Men sådana lätta luringar går jag (nästan) inte på, så matte blev glad och bjöd på korv. Dock saknade jag  farbror Martin som på lägret i somras hjulade över plan när mina lägerkollegor utsattes för samma sak. Varför var inte han med igår?

Matte var nog, trots allt, rätt nöjd med mig när vi åkte hem. Så nöjd var hon att jag fick åka med på födelsedagskalas hos dagmatte men tror ni hon visade sin tacksamhet på ett korrekt sätt? Någon ynka räka och äggklyfta fick jag smaka från smörgåstårtan, och sen fick jag slicka av assietterna där de ätit tårta?! Men hallå… lite mer hade jag väl faktiskt gjort mig förtjänt av?

I morgon ska vi tydligen träna i en godisbutik. Matte kallar det ridhus, och jag vet inte vad det är. Men hon säger att det finns en massa godis där – som man inte får äta?! Det här livet blir bara mer och mer förbryllande…

3,5 år…

…tog det, men nu har jag äntligen lyckats kapa tangentbordet och datorn!

090730E

Hej, Lennart Å. Karlsson här! Eftersom matte tappat blogginspirationen får väl jag ta över och se hur det känns. Det kan hända att det bara blir en gång? Eftersom varken mitt eller mattes långtidsminne är särskilt bra ska jag hålla mig till vad som har hänt igår och idag, och vi börjar med dagen.

I morse slog sig matte ner framför datorn och det var ganska uppenbart att hon skulle jobba (eller vad det nu är hon gör för viktigt?). Skönt tänkte jag, då skulle jag kunna sova min skönhetssömn i dubbelsängen ungefär fram till klockan mittpådagen. Vid åttatiden hörde jag, som i en dröm, hur hon ringde ett telefonsamtal (till sin chef tror jag) och meddelade att hon skulle vara ledig typ ”en stund nu” och ”en stund sen”. Eftersom jag sov tänkte jag inte så mycket mer på vad det kunde innebära. Det stod ganska snart klart att innebörden var; ingen skönhetssömn! Hon larvade iväg och la spår, mitt på blanka vardagsmorgonen?!

När ”en stund sen” inföll, ungefär 1,5 timme senare, var jag med på noterna. Vid påsläppet försökte jag dock skrämma henne genom att stå och dra in bakspåret i näsan, och jag tror faktiskt hon gick på det, men när jag väl kom fram till spåret gick jag naturligtvis åt rätt håll. 😉

Förra gången vi spårade så hade något snille lagt en latexpipmedsvans 20-30 meter efter varje spårapport. En himla bra idé tyckte jag, och vad det gäller latexpiparmedsvans är det inget som helst fel på mitt långtidsminne. Det var ju klockrent;  om jag skiter i de löjliga pinnarna kommer jag fram till latexpipenmedsvans mycket fortare, och den metoden använde jag idag. Matte var inte alls inne på samma linje?! Hon höll emot i linan så att jag till sist såg mig tvungen att ta upp de löjliga pinnarna. Då bjöd hon på kycklingfilé från restaurang Babbels tapas och trodde jag skulle bli imponerad. Ha! Kycklingfilé?! När det finns latexpipmedsvans? Nåja, jag svalde snabbt så att jag kunde dra vidare mot pipen.

Jag önskar också att hon kunde fatta att allt går mycket fortare om jag får göra som jag vill. Jag har ju full koll på var spåret är, och vill gå den kortaste vägen, men inte heller där är vi överens? Det är ju för tusan bara rationellt!

Efter en stund kom vi ut på en grusväg och efter en stunds undersökande upptäckte jag att tok-matten tydligen gått på grusvägen, och förväntade sig att jag skulle spåra där?! Nåja, det var väl bäst att göra henne till viljes, och efter 30 meter gick spåret in i skogen igen. Den sista biten gick på en barrmatta, nästan helt utan vegetation. Bara en massa torra pinnar. Helt plötsligt upptäckte jag en pinne som inte såg ut att höra hemma just där. Jag tittade intensivt på den en lång stund. En pinne av körsbärsträ liksom? Mitt i granskogen? Matte påstod att det var en pinne jag lämnat kvar vid  något tidigare tillfälle, men det har jag svårt att tänka mig. Hur som helst är det lite jobbigare att spåra på barrmattan så där måste jag faktiskt skärpa till mig lite och vara noggrann. Och se, noggrannheten ledde mig fram till den där lååånga pinnen som tydligen är extra viktig om jag har förstått matte rätt, och när jag faktiskt tog  beslutet att apportera den där jätteviktiga pinnen till matte så blev det jackpot! Det var som i Las Vegas, minst. Ur mattes fick rasslade det ut oerhörda mängder med latexpiparmedsvans. Närmare bestämt fyra stycken; en blå, en gul och två rosa. Jippi!!! Nu vidtog det ansvarsfulla jobbet med att undersöka vilken som pep mest, bäst och högst. Jag kan inte förstå varför vi inte såg varken hare, rådjur eller älg vid spårslutet?

Nu hävdar mattetanten att vi ska spåra minst varannan dag ett tag framöver, men sådana ambitioner har hon ju haft förr… Den som lever får se. Något hon kan fundera på är hur hon ska få mig att ta pinnarna. Något måste hon ju ha att slita sitt hår över, eller hur?

Igår kväll åkte vi iväg till Elfsborgs BK, där vi inte varit sedan ett tag innan semestern. Jag kan ju villigt erkänna att jag inte begriper varför matte har så svårt att bestämma sig? Ett lysande exempel är ju det där med kommafortnärmatteropar-momentet. Jag är jättebra på det! Numera ångrar hon sig ganska ofta och försöker med alla  tillgängliga medel få mig att inte komma. När jag springer som bäst börjar hon vifta och bete sig allmänt suspekt. Det betyder tydligen att jag ska stanna men eftersom jag är lite orolig för hennes mentala hälsa i just de lägena så brukar jag springa ganska nära innan jag gör henne till viljes. Jag menar… lite rädd om henne är jag allt.

Matte har även fått för sig att vi har problem med vänstersvängarna. Vet inte om den lilla incidenten på senaste tävlingen har något med det hela att göra, men jag misstänker det. Nu vill jag bara påtala att jag har inget problem med vänstersvängarna. Alls. Mattes fötter lever dock ett ganska ostrukturerat liv just där, och då gäller det att passa  sig när man är liten.Tydligen ska man svänga vänster även när man kryper, så det tränade vi också på. Där påstod hon faktiskt att jag var duktig.

Den stora, häftiga stegen (som vi ska använda på tävling bara jag lyckas baxa matte genom högre klass ordentligt) övade vi också på. Igår uppfann jag en ny teknik som jag tyckte var … intressant. Och rolig. Galopp upp, trav där uppe, och jämfotahopp ner. Matte tyckte också att det var … intressant men hävdade att underhållningsvärdet var begränsat. Jag menar; hur tråkigt blir det inte om man gör som man ska varje gång?

Jag bestämde mig också för att testa systemet lite; är det fortfarande ”lagd terrier ligger” som gäller när matte lagt mig och gått iväg? Hon stod ju faktiskt bara och snackade skit med en annan matte, och där låg jag och hade tråkigt, alldeles ensam. Men tydligen är det samma regler som gäller fortfarande för när jag ställde mig upp fick hon en alldeles fantastiskt basröst, i motsats till det trevliga och glada (en del kallar det hysteriskt) tonfallet hon normalt använder när vi tränar. För att inte riskera hennes stämband fann jag att det var bäst att lägga mig ner igen, och ligga kvar.

Det var allt från mig för den här gången. Det blev lite långt men jag vet ju inte när jag får chansen nästa gång?

So long!

Eder
Lennart Å. Karlsson