Ett kvartal!

Idag firar lappmöglet (eller snön om man vill vara snäll, men det vill man inte) kvartalsjubileum! Det är tre hela månader (25% av ett år!) sedan det första pudertäcket landade och sedan har det bara växt, och växt, och växt…

Ska man vara riktigt ärlig så hade vi nog fått lite snö innan dess också, men den försvann ungefär lika fort som jag förträngde den.

Nåväl… eländet lär väl inte försvinna fortare för att jag gnäller i bloggen och går  med i otaliga ”hata vintern”-grupper på FB. Tyvärr.

Man får ju på något sätt försöka överleva ändå, och igår firade vi slutet på veckan och starten på helgen med ett privatträningspass inne i stan. Fokus låg på framåtsändande och innan det var klart fick vi till det riktigt bra. Tror att både jag, Karlsson och pt åkte hem och var väldigt nöjda faktiskt. Enligt pt blir jag mindre och mindre luddig för varje gång, och det är ju positivt att luddfiltret funkar åtminstone en timme i veckan. 😉 Däremot fick jag skäll för en liten folkdansknyck jag tydligen gör med knäna i samband med fotkommandot vid starterna?! Hade jag faktiskt ingen aaaning om, så det är tur man har skarpa ögon som håller lite koll ibland.Jag får väl skylla på min uppväxt i Dalarna…

Idag har jag inte varit jätteaktiv. Hade några måsteprojekt i förmiddags  som bl a innefattade livräddningsaktion av rhododendron. De har till största delen varit begravda under snön sedan ett par månader tillbaka, och dessutom bor de i total skugga så här års. Vi skottade, och skottade, och skottade, och nu är de hyfsat frilagda. Om de någonsin hämtar sig ordentligt blir spännande att se. När jag ändå var igång med snöskyffeln passade jag på att skotta fram vårt hopphinder också, som vi inte sett till sedan någon gång vid årsskiftet.

Vid middagstid satte jag mig, väl påklädd, i solen på altanen för att njuta en stund. Stunden blev en kvart, sen gick solen i moln och då förlorade det raskt sin charm. Min vanliga tur. 😦 Jag gör nog ett nytt försök i morgon om solen visar sig, för både det grönbleka fejset och själen mår nog  bra av det. Karlsson satt i mitt knä och njöt han också, med ansiktet mot solen (eller möjligen utsikten?) hela kvarten.

Eftermiddagen har  till stor del ägnats åt hundträning.
1. Uppletande med vita microföremål på garageinfarten – väl godkänt. Åtminstone om man betänker hur länge det är sedan vi gjorde något liknande. Han behöll till och med fokus åt rätt håll trots att det kom hästar på vägen, precis bakom ryggen på mig. Det hade inte hänt med Iza kan jag lova. Hon hade varit borta som en avlöning…

2. Hopp apport – ej  godkänt. Märktes att det var länge sedan.

3. Fjärrdirigering – godkänt. Några extra kommandon i ett par skiften och en liten förflyttning framåt.

4. Tungapport – väl godkänt. Riktigt snyggt var det, trots att det är flera månader sedan vi körde det momentet.

5. Kryp – väl godkänt. Fokus var väl egentligen inte krypet utan att byta kommando på själva läggandet för att se om det kan underlätta på tävling. Nu kör vi med ”ner” istället. Ett kommando jag egentligen aldrig tränat in, men det kunde han tydligen ändå?

6. Inkallning med ställande – godkänt. Om han springer från mig mot en leksak stannar han klockrent. Varför kan han inte stanna lika bra på väg mot mig? Han förstår ju uppenbarligen vad jag menar i alla fall.

7. Framåtsändande – godkänt. Här började vi bli lite trötta och ofokuserade båda två.

På vägen hem klättrade han upp på några snövallar och tittade längtansfullt och menande ut i skogen. Vad han ville var det ingen tvekan om. Skaren hade  säkert burit honom, men med hans matte är det betydligt mer tveksamt. Betyyydligt mer tveksamt faktiskt. Jösses vad jag längtar efter att kunna gå våra vanliga skogsrundor (som jag normalt sett är ganska trött på). Fram och tillbaka på the grusväg is killing me!

Det tog inte så många minuter efter hemkomsten innan han somnade, och sover gör han än. 🙂

Veckans tulpanbukett! De där fransiga tycker
jag är gräsligt charmiga.

Karlsson passade  på att sola näsan redan innan vi satte
oss på altanen. Liggande på min fotpall är helt OK tycker
han, och då slipper man dessutom den kalla vinden. 😉

Om man höll blicken (och objektivet) högt kunde
man
nästan tro att det var sommar, men bara nästan…