Då har vi landat hemma igen efter några ganska märkliga, men ändå märkligt normala, dagar…

Väderleksprognosen för hemresan såg inte särskilt lovande ut, men vi har klarat oss bra. Strax söder om Örebro bytte vi klimatzon från minusgrader till plusgrader. Värsta väglaget kom faktiskt på de sista fem kilometrarna och på grusvägen här utanför är det en salig blandning av blankis och snömodd med vissa stråk av grus! Snön på granarna har släppt taget men på snöhögarna syns ingen nämnvärd skillnad.

Torsdagen, med begravningen, var naturligtvis oerhört jobbig. Det var dock en ljus och fin begravningsakt, mycket tack vare prästen som är enkel och rak. Han har jobbat mycket tillsammans med pappa och de uppskattade varandra mycket.  Naturligtvis var det jobbigt även för honom, men han var trots det ett bra stöd för mig och A. På något märkligt sätt klarade vi dock av den dagen också…

Det kändes väldigt skönt att vi beslutade att åka bil och ta med hundarna för de ser ju till att man fortsätter att fungera. Man måste ju!

När vi kom hem nu på eftermiddagen ringde jag A och mamma och berättade att vi kommit hem. Och sen flög tanken genom huvudet; jag måste ju ringa pappa också och berätta att vi är hemma… och så svämmade tårarna över igen. Undrar hur lång tid det tar innan man verkligen förstår, på riktigt?

Men livet går ju som sagt vidare, och i morgon är det mycket som ska fixas för på måndag bär det iväg (med tåg) till Norge på tjänsteresa. Känns måttligt lockande, men jag har inte mycket val tyvärr.

Ett något osammanhängande blogginlägg blev det, men det är så jag känner mig just nu – osammanhängande…

Man kan ju tycka att dagen när man ska resa till sin pappas begravning är nog illa som den är, men det räckte tydligen inte.

Strax innan avfärd i morse återuppstod vårt elfel som faktiskt är lagat enligt konstens alla regler. Som tur var fick vi tag på vår favoritelektriker som ryckte ut med blixtens hastighet och lagade. Bara att hålla tummarna för att det håller medan vi är borta, för pajar det igen gäller det även värmepumpen… Men grannen håller koll.

En timme försenade kom vi iväg, och en mil innan Skövde höll husse på att köra av vägen eftersom han fick en fruktansvärd kramp i vänsterbenet. Han fick stopp på bilen på ett lämpligt ställe och tillbringade några minuter med att halvt ylande gå omkring som en spiralmakaron. Jag hade långt framskridna planer på att stoppa in honom i bilen och köra in honom till akuten på sjukhuset i Skövde för en dos kramplösande eller nå’t. Hur som helst släppte det hyfsat efter en stund. Jag körde en bit och sen var han fit for fight igen.

Sen klarade vi oss ända till Silverhöjden, några mil söder om Ludvika. Där skulle vi ta en kort bensträckare och körde in vid sidan av vägen, vid infarten till en camping. Vi hinner inte mer än ur bilen så kommer det en svart labrador travande. Vägen är rätt tungt trafikerad så det kändes inte helt lyckat. Jag hann bara tänka; shit, ska jag fånga den? Men den ser ut som den vet var den ska, den bor nog i huset där… och så small det! Hunden kommer krälande med hela bakdelen släpande, gnyende. Och två minuter senare var den död… En fruktansvärd händelse, men som tur var kickade den gamla rostiga polishjärnan igång och jag blev rationell. Ringde polisen, försökte kolla öronmärkning osv. En annan trafikant som stannat åkte runt och försökte hitta någon som visste vems hunden var. När vi lämnade hade han några tips. Stackars matte & husse. Och vi hade inget annat val än att lämna hunden en liten bit från vägen, väl synlig. Polisen lovade att hämta upp den om ingen hörde av sig innan dom hann dit. Men jag är tacksam att vi inte kom en minut senare, för då hade det kanske varit vi som körde på den.

Sen klarade vi oss hela vägen till Falun utan vidare missöden. Men när vi kom fram visade det sig att värmen i husvagnen inte funkar som den ska. Nu är det ca 10 grader därute, som vi försöker höja med hjälp av en kupévärmare…

Men hur jobbig den här dagen än har varit kommer morgondagen garanterat att bli värre…

Solen värmer rätt skönt idag. Problemet är bara att det är 1-2 meter snö vid alla söderväggar efter all skottning… Funderar på att rota fram de gamla slalompjäxorna, ett renskinn och en apelsin. Sedan gräva mig en grop i the snöhög och återuppleva gamla fjällminnen. Men … har varken renskinn eller apelsin så det sprack, det också.

Äh, det får bli en sommarbild istället:

Vårt hus ligger ganska nära vägen. Och min ”rökaltan”  ligger allra närmast vägen. Detta resulterar i att jag ibland känner mig lite iakttagen. Nu har snön tyngt ner den vildvuxna snöbärshäcken så det insynsskyddet har varit ur drift en längre tid. Men då kan man ju alltid lura upp husse och skotta tak så att man får en alldeles egen driva att gömma sig bakom.

Upp ur drivan sticker min syrén, och jag misstänker att den kommer vara lite matt i pälsen efter den här vinterns vedermödor. Det mesta av grenverket ligger under snön, och några grenar gick av redan på ett tidigt stadium. *snyft*

Nåväl, nu är samtliga tak på huset förhållandevis fria från snö. Vad det gäller lagården (180 kvadrat byggyta) får vi väl använda den religiösa metoden och be en bön, eller nå’t.  Taklutningen är dock bra, så jag tror det ska gå vägen.

Nu är det bestämt att vi åker bil till begravningen. En tung resa, oavsett färdmedel, men tåg känns för opålitligt i dessa tider. Fördelen med bilen är att hundarna får följa med, och de kommer garanterat vara till god hjälp för att hålla mig på fötter. Vädret verkar inte heller ha några större katastrofer i beredskap åt oss, så vi får tro att det går bra vad det gäller själv resandet. Resten får vi se…

Dagens snöfria bild kommer här:

Tycker mig ha märkt att vädrets normaltillstånd förändrats i prognoserna. Det tenderar till att media i större utsträckning uppmärksammar att det INTE ska snöa en viss dag. Snöfall har liksom blivit det nya normaltillståndet.

Och jo… det höll faktiskt upp i natt (men då var det -20°) och hela förmiddagen, men nu snöar det igen…

Dagens vårtecken var att inbjudan till Kindslägret damp ner i mailen, och med vändande post skickade jag anmälan. Nu är vecka 30 åtminstone räddad. 🙂 Undrar bara om snön försvunnit då?

Dagens snöfria:

Inför dagens promenad satte jag på Karlsson täcket. Med -12° och en isande nordanvind kändes det ganska passande. Han drabbas dock av viss handlingsförlamning med täcke på sig. När jag släppte honom lös så envisades han med att spontant gå fot, hela tiden, utom när han stannade och ruskade på sig som en liten centrifug var tionde meter. Som om han skulle kunna skaka av sig täcket liksom? 🙂

För övrigt höll det upp med snöandet i säkert två-tre timmar idag, men nu är det igång igen. Känns tryggt, eller inte…

Och så en snöfri bild, igen. 🙂

Efter gårdagskvällens insats med lastmaskinen har vi nu tämligen gigantiska snöhögar på det som en gång var gräsmatta (eller mossmatta?). Vad som döljer sig därunder har jag förträngt, och det lär väl dröja länge innan jag får se det. Tvingade ut liten Lennart i kylan och vinden för att agera ”tändsticksask”.

Det knuffades ju även undan en del snö på andra sidan vägen så idag hade jag någonstans att göra av den upplogade snövallen. Man kräver inte så mycket för att bli lite tacksam dessa dagar.

Ett intressant faktum är att vår grusväg är extremt välplogad. Igår gjordes det massiva insatser med allehanda maskiner vilket resulterat i att vägen helt plötsligt är ca två meter bredare än vanligt, och slät som ett salsgolv. Problemet är bara att de nya metrarna består av dike. Dike fyllt med snö, och därmed inte särskilt bärkraftigt. Det finns inget som säger att inte jag blir den första att fastna med höger hjulpar i diket… Så länge man inte får möte är det ju bara att köra mitt i vägen, men om man får möte så … var slutar vägen? Och var tar diket vid? Snöstakar har vi (vägföreningen) tydligen inte råd med…

Och självklart avslutar jag med en snöfri bild, som utlovat!

http://hd.se/inrikes/2010/02/20/vinterhatarna-vagrar-sno-och-kyla/

Och just det, en bild utan snö också!

Husse lyckades ragga upp grannen, som i sin tur raggat upp en lastmaskin. Nu flyttas det snö hej vilt på tomten så OM (gud förbjude) det skulle komma en meter till så har vi åtminstone någonstans att göra av skiten.

Uppenbarligen tycker grannen det är kul att köra lastmaskin för nu har han flyttat enooorma mängder snö (och förmodligen några träd och buskar också). Tur att tomten är stor. 🙂

Någon morgontidning har vi naturligtvis inte fått idag. Men tidningen finns att ladda ner som pdf, och där kan man läsa följande:

Håhå jaja..

Själv har jag ägnat en bra stund åt att skotta bort snö på vår altan. Ca 70 cm mätte jag upp, och då var de undre 40 centimetrarna väldigt hårt packade. Det borde väl innebära att det faktiskt har ramlat ner runt 1 meter totalt i vinter? Att svinga snö över det bruksschäfersäkra (läs: höga) räcket var ingen barnlek, men nu är det mesta borta från de 20 kvadrat som saknar tak. Vi får väl se hur armar och rygg mår i morgon?

Och just det… höll på att glömma sommarbilden:

Just nu börjar jag känna mig som någon i katastrofrullen ”Day after tomorrow” (som jag av någon outgrundlig anledning faktiskt har sett, not my kind of movie – egentligen). Bara under natten har det kommit närmare 30 cm snö, jag har mätt! På Borås Tidnings hemsida kan man läsa:

Från fredag eftermiddag till lördag eftermiddag när snöfallet avtar räknar man med uppemot 30 centimeter snö.

Tror nog att vi får korrigera det till 40. Eller mer.

Jag har skottat en gång ut till den plogade vägen, som väl förvisso snart är oplogad igen. Att handskotta resten är inte att tänka på. Och det man skottar kommer ner nästan lika snabbt igen eftersom snövallarna är så höga. Ut mot vägen är det 70-80 cm kompakt snövall. Iza tog ett dödshopp när vi skulle ut på morgonrastningen, och höll på att bli kvar i vallen. Karlsson med sina åtta kilo kunde ta sig över hyfsat bra.

Än så länge har vi åtminstone el. Vattenflaskor är dock påfyllda, och Karlssons framåtsändandegrupp (hinkar) är påfyllda för ev. toaspolning. Gasolkaminen står också laddad sen ett par veckor tillbaka.

Det som bekymrar mig mest just nu är dock hur vi ska ta oss upp till pappas begravning? Det hotas ju med fler snöoväder i veckan så planerna på bil har vi lagt på is (?!) men tåg känns inte heller som någon garanti för att man ska komma fram i det här läget. Vill förtvivlat gärna ha med hundarna eftersom jag tror de skulle vara en stor hjälp för mig, men under rådande omständigheter får jag försöka klara mig ändå. Hundvakter har vi fixat så de får nog bli hemma som det verkar.

Nej, nu ska jag gå ut och skotta altangolvet. Det känns som om 70-80 cm snö där inte är riktigt lämpligt…

Och så avslutningsvis; dagens sommarbild!

Tror jag ska göra en tradition av det jag  gjorde i förra inlägget, även om vissa väljer att kalla det tortyr. 😉 Från och med nu och fram tills vi har uppnått något som vi, med lite god vilja, kan kalla vår ska varje blogginlägg pyntas med en vår-/sommar-/höstbild. I princip vad som helst ur bildarkivet, bara det är en bild tagen utomhus, utan snö. Viss reservation lämnas dock för ev. bloggande från mobilen. Kanske man på detta sätt kan trolla bort vintern? Just nu snöar det något kopiöst ute, helt enligt prognosen…

Vi pulsade hur som helst ut till ”lokalen” jag och den lilla terriern. Och jag med en alldeles förfärlig matta under armen. Den mönstrade mattan från helvetet som jag fyndade på jobbet för att ha som krypmatta i vardagsrummet. Nu fick den bli vittringsapporteringsmatta istället. Mönstret gör nämligen att han inte kan hitta godisbitarna lika enkelt med synen. Och mitt knep fungerade. Idag var jag också lite snabbare i vändningarna och hann bryta och berömma precis när han markerade, men innan han grep, rätt pinne. Och inga felpinnar blev det idag. Hurra! Men det tar på den lilla terriernosen. Jösses vad trött han blir. 🙂

Lite fjärr (sitt-stå), kryp, stegförflyttningar och skall körde vi också. Funderar på att gräva fram hindret  i morgon och tina upp det, för hopp-apport skulle också gå att träna därinne, under förutsättning att jag kastar försiktigt så att jag inte spräcker speglarna… Å andra sidan kan jag ju lägga ut apporten och bara träna återhopp också.

Kvällen får jag och hundarna givetvis tillbringa på tre man hand. Husse tillbringar sin fredagkväll i plogbilen, och jag får vara chef över fjärrkontrollen vilket innebär att det inte blir något OS på TV:n.

Kommer ni ihåg? Det är knappt jag gör. Och då var det egentligen en hyfsat kass sommar, men just nu känns det som en dröm.

I natt ramlade det ner ca 10 cm snö, och just nu är det någon blandning mellan yttepyttesmå snöflingor och underkylt regn… Och ikväll ska det tydligen börja på allvar. *djup dubbelsuck*

1.  Lämnar bilen i stan för att uträtta några ärenden. Efter ca en timme kommer jag på att jag glömt att betala p-avgift. Inget jag brukar glömma direkt. Skyndar tillbaka, och se på sjutton – ingen p-bot = tur!

2. Angör Maxi för att bunkra mat så att jag (vi, om nu husse syns till de närmaste dagarna) ska klara oss några dagar utan att jag behöver bekymra mig om att köra bil. Möts i entrén av en skylt som meddelar att de har problem med datorerna och att kassorna går långsamt. Hör i högtalarna att självscanningen är helt ur funktion. Köerna är lååånga.

Hinner alltså vända i tid, innan jag plockat på mig en massa varor, och åka till Coop istället = tur.

Tar längre tid, totalt sett, att byta affär = otur

3. Det snöar och blåser, och ska göra i några dagar verkar det som = otur.

JAG. VILL. INTE. HA. MER. SNÖ!

Ikväll får Karlsson vila från vittringsapporteringen, men fr o m i morgon blir det hårdkörning igen, om vi lyckas skotta oss in i lagården vill säga… Läste tävlingskalendern idag och insåg att en hel del högretävlingar lär bli inställda på vårkanten om det inte händer något drastiskt på snösmältningsfronten mycket snart. Och träningsmöjligheterna har ju varit – sådär. Trycket på de tävlingar som blir kvar lär bli högt, och därmed svårt att komma med, och det kommer troligen att hänga med även till hösten. Tanken var ju inte att starta i lydnadsklass III förrän mot slutet av sommaren, eller till hösten, men om vi tränar på riktigt duktigt så kanske vi kan ägna våren åt det istället? Det mesta är ju faktiskt hyfsat klart. Det är  väl vittringsapporteringen som är mest oklar. Men kanske… om vi tränar flitigt?

Nu har vittringsapporteringsmomentet glidit över i nästa fas. Dvs jag har introducerat pinne med vittring bland alla utan vittring, och däremellan en massa yttepyttesmå godisbitar. Funderar på att köpa en ryamatta och lägga på träningsmattan, för han kan faktiskt ta godisbitarna med synen även om det hörs väldigt väl att näsan är påkopplad. (Ytterligare ett skäl att hata vintern, hade det funnits gräsmatta hade jag inte ens behövt fundera på ryamatta.) Men jag är oerhört glad för att jag faktiskt förverkligade den där träningslokalen, i synnerhet nu, när vintern blev som den blev.

Hur som helst tyckte jag han skötte sig bra. Matte skötte sig mindre bra och hann inte hejda honom för bara markering utan han hann gripa också, vilket inte var meningen på det här stadiet. Första gången tog han rätt pinne (bland ca 15) och två gånger tog han fel, bara för att göra nå’t liksom. Men sen blev det rätt en gång och då bröt jag blixtfort! Så nå’t gjorde jag nog rätt i alla fall.

Lite fjärr, stegförflyttningar och positioner körde vi också.

Btw; sa jag att jag är lycklig över min träningslokal?

***

Idag drabbades jag av en rejäl portion pappasaknad. Det kommer ju och går hela tiden naturligtvis, men idag blev det helt plötsligt extra påtagligt. Det var inte många dagar jag jobbade hemma utan att han ringde hit, eller att jag ringde honom. Det var alltid roligt att prata bort några minuter. Det här är ju bara tredje dagen jag faktiskt jobbar hemma efter… Och helt plötsligt drabbade insikten mig; han kommer aldrig mer att ringa. Och jag kan inte ringa honom.

Nästa vecka är det begravning, och det känns fullständigt overkligt, obegripligt, ofattbart. Vet ärligt talat inte hur jag ska fixa det, men det måste ju gå, det också.