Vårvindar?

Då har vi landat hemma igen efter några ganska märkliga, men ändå märkligt normala, dagar…

Väderleksprognosen för hemresan såg inte särskilt lovande ut, men vi har klarat oss bra. Strax söder om Örebro bytte vi klimatzon från minusgrader till plusgrader. Värsta väglaget kom faktiskt på de sista fem kilometrarna och på grusvägen här utanför är det en salig blandning av blankis och snömodd med vissa stråk av grus! Snön på granarna har släppt taget men på snöhögarna syns ingen nämnvärd skillnad.

Torsdagen, med begravningen, var naturligtvis oerhört jobbig. Det var dock en ljus och fin begravningsakt, mycket tack vare prästen som är enkel och rak. Han har jobbat mycket tillsammans med pappa och de uppskattade varandra mycket.  Naturligtvis var det jobbigt även för honom, men han var trots det ett bra stöd för mig och A. På något märkligt sätt klarade vi dock av den dagen också…

Det kändes väldigt skönt att vi beslutade att åka bil och ta med hundarna för de ser ju till att man fortsätter att fungera. Man måste ju!

När vi kom hem nu på eftermiddagen ringde jag A och mamma och berättade att vi kommit hem. Och sen flög tanken genom huvudet; jag måste ju ringa pappa också och berätta att vi är hemma… och så svämmade tårarna över igen. Undrar hur lång tid det tar innan man verkligen förstår, på riktigt?

Men livet går ju som sagt vidare, och i morgon är det mycket som ska fixas för på måndag bär det iväg (med tåg) till Norge på tjänsteresa. Känns måttligt lockande, men jag har inte mycket val tyvärr.

Ett något osammanhängande blogginlägg blev det, men det är så jag känner mig just nu – osammanhängande…

Murphy x 4

Man kan ju tycka att dagen när man ska resa till sin pappas begravning är nog illa som den är, men det räckte tydligen inte.

Strax innan avfärd i morse återuppstod vårt elfel som faktiskt är lagat enligt konstens alla regler. Som tur var fick vi tag på vår favoritelektriker som ryckte ut med blixtens hastighet och lagade. Bara att hålla tummarna för att det håller medan vi är borta, för pajar det igen gäller det även värmepumpen… Men grannen håller koll.

En timme försenade kom vi iväg, och en mil innan Skövde höll husse på att köra av vägen eftersom han fick en fruktansvärd kramp i vänsterbenet. Han fick stopp på bilen på ett lämpligt ställe och tillbringade några minuter med att halvt ylande gå omkring som en spiralmakaron. Jag hade långt framskridna planer på att stoppa in honom i bilen och köra in honom till akuten på sjukhuset i Skövde för en dos kramplösande eller nå’t. Hur som helst släppte det hyfsat efter en stund. Jag körde en bit och sen var han fit for fight igen.

Sen klarade vi oss ända till Silverhöjden, några mil söder om Ludvika. Där skulle vi ta en kort bensträckare och körde in vid sidan av vägen, vid infarten till en camping. Vi hinner inte mer än ur bilen så kommer det en svart labrador travande. Vägen är rätt tungt trafikerad så det kändes inte helt lyckat. Jag hann bara tänka; shit, ska jag fånga den? Men den ser ut som den vet var den ska, den bor nog i huset där… och så small det! Hunden kommer krälande med hela bakdelen släpande, gnyende. Och två minuter senare var den död… En fruktansvärd händelse, men som tur var kickade den gamla rostiga polishjärnan igång och jag blev rationell. Ringde polisen, försökte kolla öronmärkning osv. En annan trafikant som stannat åkte runt och försökte hitta någon som visste vems hunden var. När vi lämnade hade han några tips. Stackars matte & husse. Och vi hade inget annat val än att lämna hunden en liten bit från vägen, väl synlig. Polisen lovade att hämta upp den om ingen hörde av sig innan dom hann dit. Men jag är tacksam att vi inte kom en minut senare, för då hade det kanske varit vi som körde på den.

Sen klarade vi oss hela vägen till Falun utan vidare missöden. Men när vi kom fram visade det sig att värmen i husvagnen inte funkar som den ska. Nu är det ca 10 grader därute, som vi försöker höja med hjälp av en kupévärmare…

Men hur jobbig den här dagen än har varit kommer morgondagen garanterat att bli värre…

Sol?!

Solen värmer rätt skönt idag. Problemet är bara att det är 1-2 meter snö vid alla söderväggar efter all skottning… Funderar på att rota fram de gamla slalompjäxorna, ett renskinn och en apelsin. Sedan gräva mig en grop i the snöhög och återuppleva gamla fjällminnen. Men … har varken renskinn eller apelsin så det sprack, det också.

Äh, det får bli en sommarbild istället:

Insynsskydd?

Vårt hus ligger ganska nära vägen. Och min ”rökaltan”  ligger allra närmast vägen. Detta resulterar i att jag ibland känner mig lite iakttagen. Nu har snön tyngt ner den vildvuxna snöbärshäcken så det insynsskyddet har varit ur drift en längre tid. Men då kan man ju alltid lura upp husse och skotta tak så att man får en alldeles egen driva att gömma sig bakom.

Upp ur drivan sticker min syrén, och jag misstänker att den kommer vara lite matt i pälsen efter den här vinterns vedermödor. Det mesta av grenverket ligger under snön, och några grenar gick av redan på ett tidigt stadium. *snyft*

Nåväl, nu är samtliga tak på huset förhållandevis fria från snö. Vad det gäller lagården (180 kvadrat byggyta) får vi väl använda den religiösa metoden och be en bön, eller nå’t.  Taklutningen är dock bra, så jag tror det ska gå vägen.

Nu är det bestämt att vi åker bil till begravningen. En tung resa, oavsett färdmedel, men tåg känns för opålitligt i dessa tider. Fördelen med bilen är att hundarna får följa med, och de kommer garanterat vara till god hjälp för att hålla mig på fötter. Vädret verkar inte heller ha några större katastrofer i beredskap åt oss, så vi får tro att det går bra vad det gäller själv resandet. Resten får vi se…

Dagens snöfria bild kommer här:

Nytt normaltillstånd?

Tycker mig ha märkt att vädrets normaltillstånd förändrats i prognoserna. Det tenderar till att media i större utsträckning uppmärksammar att det INTE ska snöa en viss dag. Snöfall har liksom blivit det nya normaltillståndet.

Och jo… det höll faktiskt upp i natt (men då var det -20°) och hela förmiddagen, men nu snöar det igen…

Dagens vårtecken var att inbjudan till Kindslägret damp ner i mailen, och med vändande post skickade jag anmälan. Nu är vecka 30 åtminstone räddad. 🙂 Undrar bara om snön försvunnit då?

Dagens snöfria:

Okompatibla?

Inför dagens promenad satte jag på Karlsson täcket. Med -12° och en isande nordanvind kändes det ganska passande. Han drabbas dock av viss handlingsförlamning med täcke på sig. När jag släppte honom lös så envisades han med att spontant gå fot, hela tiden, utom när han stannade och ruskade på sig som en liten centrifug var tionde meter. Som om han skulle kunna skaka av sig täcket liksom? 🙂

För övrigt höll det upp med snöandet i säkert två-tre timmar idag, men nu är det igång igen. Känns tryggt, eller inte…

Och så en snöfri bild, igen. 🙂

The snöhög!

Efter gårdagskvällens insats med lastmaskinen har vi nu tämligen gigantiska snöhögar på det som en gång var gräsmatta (eller mossmatta?). Vad som döljer sig därunder har jag förträngt, och det lär väl dröja länge innan jag får se det. Tvingade ut liten Lennart i kylan och vinden för att agera ”tändsticksask”.

Det knuffades ju även undan en del snö på andra sidan vägen så idag hade jag någonstans att göra av den upplogade snövallen. Man kräver inte så mycket för att bli lite tacksam dessa dagar.

Ett intressant faktum är att vår grusväg är extremt välplogad. Igår gjordes det massiva insatser med allehanda maskiner vilket resulterat i att vägen helt plötsligt är ca två meter bredare än vanligt, och slät som ett salsgolv. Problemet är bara att de nya metrarna består av dike. Dike fyllt med snö, och därmed inte särskilt bärkraftigt. Det finns inget som säger att inte jag blir den första att fastna med höger hjulpar i diket… Så länge man inte får möte är det ju bara att köra mitt i vägen, men om man får möte så … var slutar vägen? Och var tar diket vid? Snöstakar har vi (vägföreningen) tydligen inte råd med…

Och självklart avslutar jag med en snöfri bild, som utlovat!