Mattes kamplust har vaknat

Som det framgick i förra inlägget så var jag för bara några veckor sedan ganska uppgiven vad det gällde fortsatt tävlande i både bruks och lydnad. Det enda jag såg framför mig var rally och kanske specialsök. Jag hade mer eller mindre bestämt mig för att avstå kurser och läger under året (eller för all framtid?). Kurser/träningsdagar i specialsök var det enda jag kunde tänka mig men helt plötsligt var jag anmäld till fyra kurser och två av dem har vi klarat av den här veckan.

Någon gång före jul (när jag fortfarande var väldigt uppgiven) råkade jag anmäla mig till en distanskurs i mental träning hos Jenny Wibäck. Ämnet för kursen är ”Andra chansen”, speciellt anpassad för sådan som jag – som mer eller mindre gett upp. Kursen börjar om några veckor men bara själva anmälan startade tydligen en process i mattehjärnan. Av bara farten anmälde jag även till ett av sommarens tvådagarsläger hos Jenny, som uppföljning på distanskursen tänkte jag. Dit är det dock ett tag kvar.

Jag är ju inte direkt känd för att ge upp. 29 (!) tävlingar i högre klass med Karlsson är väl ett tydligt bevis på det. Där visste jag ju i och för sig att alla delar fanns, med god marginal. Problemet var ”bara” att få till allt på samma dag vilket vi aldrig fick – men att bara orka kämpa så länge är ju ett bevis på ett visst mått av tjurskallighet. Vi gjorde ju också rätt många tävlingar i lydnadsklass 3 (gamla modellen) utan att lyckas bli uppflyttade. Att ”ge upp” med Maro har känts jättetråkigt men nästan som det enda realistiska.

Någonstans runt jul fick jag syn på att Åsa Sellidj skulle hålla en tvådagarskurs på Göteborgs Hundarena i slutet av januari. Jag har hört mycket gott om Åsa och var nyfiken på hennes ”tänk” som tydligen är lite annorlunda och kanske kunde vara något för oss. Tyvärr var kursen förlagd till måndag-tisdag. Måndagen kunde jag ta ledigt men inte tisdagen. Jag anmälde mitt intresse för att vara med på måndagen om inte kursen skulle bli full. Förra fredagen fick jag grönt ljus, jag kunde delta på måndagen och det är jag, med facit i hand, enormt glad för! Att jag inte kunde vara med på dag två sörjer jag.

Jag tror faktiskt aldrig att jag varit med om en instruktör som varit så mån om att sätta sig in i problemet, analysera det och ha en plan klar ganska direkt. Problemet – för de som inte vet – är att han blir så exalterad av kommendering/tävlingssituation att det blir överslag i den lilla kelpiehjärnan. Han biter i mina kläder, buffar, tränger och när det är riktigt illa går han och ”luftjuckar”. 🙈 Naturligtvis får detta beteende mig helt ur balans och oavsett vilken vattentät (?) plan jag hade innan vi startade så faller allt samman, fort och lätt. Och när jag blir irriterad tar han till nosande, som en lugnande signal.

Jag har, många gånger, sagt att det är ett beteende som han inte själv är medveten om. Jag har uttryckt det som att ”om han varit en schäfer hade han skrikit/gnällt” och det intressanta var att Åsas analys var exakt densamma, utan att jag nämnt min teori. Han vet inte att han gör det! Vi har kursat för många instruktörer och fått många tips, allt från att ”säga åt honom på skarpen” (vilket bara gör honom ännu mer stressad och osäker) till gud vet vad. Någon enstaka har inte ens brytt sig om att lyssna på min beskrivning av problemet och ännu mindre försökt komma på en lösning. På sätt och vis har jag väl själv varit lösningen på spåren länge (det handlar om hur jag går, hur jag andas osv) men det är så himla lätt att ramla in i den gamla, onda spiralen.

Under kursen fick vi även ett nytt, neutralt, ord för att bryta beteendet (även nosande) som även kan användas av träningskompisar, de gånger man har sådana, annars får man använda spegel. Ett nytt ord för ”kontakt” ska vi också träna in. Jag ska dessutom starta lugnt, med ett ”halvsteg”, efter alla halter och försöka gå avspänt men ändå målmedvetet och, framför allt, inte titta på honom. Egentligen inga nyheter men ack så svårt att göra allt rätt, samtidigt. Kanske kan det bli lite lättare när någon annan har satt ord på det?

Något jag började med för några veckor sedan, alldeles på eget initiativ, var att kliva ur position innan belöning. Det sitter väl inte helt i ryggmärgen än (det är rätt mycket som fattas i den där ryggmärgen) men vi jobbar på det. Även det kom från Åsa, utan att jag nämnt det. Hon adderade dessutom lite annat i belöningsritualen.
När det gäller rallyn och högerhandlingen väntar jag dock ett tag med den metoden. Där behövs förstärkning i position än så länge.

På det stora hela var det en fantastiskt bra dag, där vi uteslutande nyttjade vår tid till fritt följ, och jag sörjer att jag inte kunde vara med andra dagen. Hoppas vi får en ny chans ganska snart.

Uppletandet är ju ett annat moment jag nästan har gett upp. Detta moment har strulat något enormt under åren. Så mycket strul att jag periodvis inte tränat det alls… 😦 Maro kan göra jättefina uppletanden, om han får titta på när jag vallar rutan/korridoren. Med annan synretning kan det också fungera. Det ska helst vara en känd plats, där han har kört uppletande förr. På kända platser (typ klubbens uppletanderuta) kan det fungera ändå men det är långt ifrån stabilt. Det där med att jag vallar rutan och han tittar på kommer ju dock aldrig att ske på tävling. Han har också en del hyss för sig i rutan, ffa om det varit andra hundar där tidigare. Då ska det nosas, och kissas och han är generellt väldigt ofokuserad.

För en dryg vecka sedan fick jag tips om en endagskurs i uppletande för Anna-Lena Wendt. Hon är erkänt duktig på detta och det är väl 15-16 år sedan jag och Iza gick en kurs för henne. En del av tänket från det tillfället finns fortfarande i mitt huvud och används men det var definitivt dags för en uppfräschning. Igår åkte vi alltså mot Göteborg och GMBK. Första passet bjöd han på exakt alla felbeteenden jag ville komma åt och det var ju bra, annars hade inte kursen gett lika mycket. Anna-Lena var t ex överens med mig om att det inte är någon bra idé att ”fya” honom för att han kissar. Eftersom han är som han är blir han bara ännu mer osäker. Läxan är nu att genom linjetag och att lära in tydliga signaler (det är inte min bästa gren) öka fokuset på att hitta prylar istället för att ägna sig åt ”slask”. I början med synretning och sen genom att ”sudda” synretningen gradvis.

Även detta blev en mycket bra dag. Nu ska vi bara göra läxorna också. 🙂

200202A

Två kurser på en vecka mitt i vintern (även om det inte är särskilt mycket vinter egentligen) och däremellan tre långa och intensiva dagar på jobbet… En vecka att minnas, helt klart. Dessutom hann vi med en träningstävling förra söndagen och i morgon har vi bokat inomhusträning i Landvetter med Maros syrra & Co. Idag ska vi träna på ett par av våra läxor. Problemet just nu är att min hjärna blev lite splittrad. För en vecka sedan var det i princip rally och specialsök som ockuperade den. Nu blev det plötsligt så mycket mer. Roligt, men jobbet (det man får lön för) lägger ju onekligen vissa hinder i vägen, åtminstone innan kvällarna blir ljusare. Vi får väl kämpa på inomhus och på helgerna så länge. Idag skiner t o m solen så vi väntar bara på att den drivande jakthunden, som kan störta över tomten när som helst, ska tröttna, sen ska vi gå ut på gräsmattan och träna.

På tal om väder förresten; natten till fredag kom det lite snö (det är inget jag saknat!) men den var borta ett dygn senare. Jag tog helg redan vid lunch på på fredagen och inte ens snön kunde förta den underbara känslan av skog, luft och dagsljus efter att jag varit instängd i ett fönsterlöst konferensrum i tre dagar.

200202B

2019 – varken hackat eller malet

Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig men en sammanfattning av året kanske jag ändå får ihop. Första halvan är väl egentligen avhandlad i årets föregående två (!) inlägg. Jag tänker inte avge något nyårslöfte om att blogga mer under 2020 för det går säkert åt pipsvängen ändå. Det blir som det blir, precis som resten av livet.

2018 hade vi ju ett (nästan) tävlingsfritt år för att träna och komma ut på tävlingsbanorna i våra nya klasser under 2019. Vi försökte, det gjorde vi, men resultaten uteblev nästan helt. Förutom de mardrömslika lydnadsstarterna (som avhandlats i tidigare inlägg) blev det ytterligare ett par starter i rally i början av sommaren. De var lika mardrömslika som lydnadsstarterna och jag var mycket nära att kasta in handduken för gott. Det är något väldigt märkligt som händer som fort vi gör entré på en tävlingsplan. Vi hamnar oftast i total osynk och blir superstressade båda två. Nåväl, i augusti skrapade vi i alla fall ihop det sista resultatet i nybörjarklassen och Maro fick titeln RLD N. Under hösten har vi gjort två starter i fortsättningsklass, på samma dag. Första rundan – katastrof. Andra rundan – godkänt med viss marginal trots att matte inte var läskunnig och klantade bort 10 p. Det är inte lätt när det är svårt…

Jag känner mig ärligt talat ganska uppgiven. Jag har en hund som har kapacitet och vilja i massor. Han är oftast duktig på träning men så fort det blir tävling havererar allt. Och det är inte lätt när man så sällan, i brist på ett större träningsgäng, har möjlighet att träna tävlingslikt. Jag har en miljard saker att tänka på, allt ifrån hur och när jag andas till … ja f*n vet vad? Minsta misstag från min sida så ”flippar” han. 😦 Det känns som om det är mer än jag kommer klara av tyvärr.

Rallyn känns ju egentligen som om han trivs med, för då får han vara nära mig hela tiden. Problemet är att jag inte tycker det är särskilt roligt och alltså inte lägger tillräckligt mycket tid och energi på det. Även där skulle det naturligtvis hjälpa med ett träningsgäng eftersom jag har svårt att ta mig samman och bygga banor när jag tränar ensam.

Att hela hösten har varit en jobbmässig mardröm med 6-7 arbetsdagar varje vecka har ju inte underlättat direkt. Motivationen och orken till strukturerad träning har varit obefintlig och det vi har tränat har i princip varit lite blandade moment hemma på gräsmattan. Några spår och lite uppletande har det också blivit och jag är djupt fascinerad av hur bra han faktiskt spårar trots att vi gör det så sällan.

Det är tur han är snygg i alla fall för i somras tog han sitt andra utställnings-cert. 😉
Tävlingsåret får alltså illustreras av några rosetter.

Vi har hunnit med några kurser också. Förutom den hos Heléne Lindström i våras så har vi varit på tvådagarskurs hos Jenny Wibäck. Lika bra och peppande som vanligt. 🙂

Traditionsenligt tillbringade vi vecka 30 på Kindslägret. I år var jag enbart deltagare, inte alls delaktig i arrangemanget, och det gick ju bra det också. Vi var i en grupp som körde brukslydnad och uppletande. En trevlig vecka precis som vanligt och vi hade tur med vädret, i år igen.


Under hösten har vi börjat med specialsök (kongsök). Roligt tycker både jag och Maro. Han är faktiskt lite duktig så vi tränar väl på. Det är ju tänkt att bli en tävlingsgren inom SBK 2022 så vi har ett par år på oss innan vi ens behöver fundera på att göra bort oss officiellt. Vi hann faktiskt med en endagarskurs under hösten. Det var roligt och lärorikt.


Sommarens semester var tänkt att gå till Norge. När det närmade sig avresa visade dock prognoserna ihållande hällregn (och eventuellt snö!) under hela första veckan. Vi tänkte raskt om och hamnade på vårt favoritställe i Danmark, för tredje året. Lite fantasilöst kanske men skönt och avkopplande. Den lååånga och oftast folktomma stranden i direkt anslutning till campingen är guld värd. Att kunna gå dagens alla promenader där, om jag vill, laddar mina batterier. Vädret varierade men var på det stora hela helt ok och definitivt bättre än ihållande hällregn.


I slutet av augusti drog jag och Maro till Falun för ett besök hos Anna och Gino. Vi fick några sköna dagar i Falun och på vägen hem mellanlandade vi på SM i Katrineholm.

Karlsson då? Jo han travar på och firade sin 14-årsdag i början av december. I slutet av sommaren upptäcktes det att han hade förstorad prostata och UVI utan att, som den envisa terrier han är, visa några egentliga symptom. Det var mattes magkänsla som talade, igen. Han medicinerades och fick OK-stämpel i rumpan (!) men han kändes ändå inte helt ok. Han var vinglig i bakdelen, framför allt i låga hastigheter. I oktober blev det ett nytt veterinärbesök utan att några fel hittades. Alla prover var jättefina för en hund i den åldern. Vi tog kontakt med en duktig fysioterapeut och han har hittills fått tre behandlingar samt ett gymprogram som vi sköter här hemma med att gå i stege, stå på balansboll och lite annat. Han har byggt på sig fina muskler och blivit mycket bättre i sina rörelser. Tyvärr har han fått gastrit, troligen pga medicineringen för prostatan, så nu går han på veterinärfoder och det funkar i stort sett jättebra. Han är pigg som en iller. Humöret och viljan är det inget fel på men vissa dagar märker man att magen besvärar honom och då är han liiite lugnare. Vi hoppas dock att vi får behålla honom i gott skick länge till. ❤

Det var vårt 2019 i stora drag. Jobbhösten slet extremt hårt på mig och kraften till annat har varit minimal. Jag hoppas verkligen på ett jobbmässigt mer ”rimligt” 2020. Jag vill hitta mål, mening, fokus och struktur i hundträningen igen. Jag vill ha orken att träna, gärna med tävlingsmål, för det är det som är roligt. Det är det vi mår bra av!

Gott Nytt År!

Sköt mig själv och skit i andra

För någon månad sedan var jag och Maro på kurs hos Heléne Lindström/High 5. Det var en givande och peppig kurs och vi hade en riktigt bra kursdag på lördagen. När kursen var slut för dagen åkte vi och checkade in på vårt B&B. Där fanns inte så mycket annat göra än att glo på TV och … kolla sociala medier.

Det skulle jag inte ha gjort.

Där haglade rapporter om uppflyttningar och SM-kval. Bl a hade Maros syster Yra kvalat in till SM i lydnad. Något jag verkligen unnar henne och hennes matte. De är superduktiga båda två och jag tycker det är väldigt roligt, på riktigt! ❤ Sörjer bara att jag förmodligen inte kan åka och heja på plats.

Det handlar inte alls om missunnsamhet men från att ha varit nöjd och glad och känt hopp om framtiden, trots våra ”issues”, ramlade jag rakt ner i det stora, svarta jämförelsehålet. Jag har varit där på botten förut och kravlat upp med hjälp av samtal med diverse kloka människor och en portion egenproducerad jävlar anamma.

Rent logiskt så fattar jag naturligtvis att det är massor av människor som har tävlat och inte lyckats, och väljer att tiga om det. Förmodligen är de många fler än de som faktiskt har lyckats, men just när jag är på botten av det där svarta hålet hjälper inte den vetskapen. Då känner jag mig som världens sämsta hundtränare. Jag blir bara ledsen och tappar modet fullständigt. Varför kan inte jag och min knasiga, älskade guldklimp också få lyckas, och ”skryta” på FB om våra bravader. Varför…? Varför…? Det måste ju vara mitt fel, eller…?

Det är ju f*n att det ska vara så lätt att bli nertryckt, utan att någon ens trycker ner en?

Sen försökte jag resonera lite logiskt med mig själv och argumentera med mitt ledsna jag; vi har alla olika hundar, vi har olika målsättningar och förutsättningar, vi har olika mycket tid, olika träningskompisar (eller inga alls) osv. Försökte dessutom trösta mig med att jag och Karlsson faktiskt kom rätt långt så helt igenom urusel kan jag ju inte vara, eller…? Och visst, jag och Maro har också kommit en bit men jag känner mig smått uppgiven när det gäller att komma längre än vi gjort. Hur det går med det får framtiden utvisa.

Nu handlar det ju i grund och botten inte om att kunna skryta på FB utan om att jag behöver tävlingsmål för att vara motiverad att träna och får inte kelpien träna så mår han inte bra, och inte jag heller, så vi måste ju ta oss ur den här onda cirkeln på något sätt.

På söndagen var det en ny, kanonbra kursdag med ett härligt gäng och en peppig instruktör och sen dess har det gått upp och ner, med både träning och mattes sinnelag.

Under vintern bestämde jag oss för att vi måste ut och tävla för att vänja det bruna djuret vid tävlingssituationen, helt enkelt träna på att tävla. Prova olika strategier för uppvärmning, transporter mm. Momenten ”kan” han ju, om man kan säga så, men det är något som händer i kelpiehjärnan när vi kliver in på banan och vad det är har varken jag eller någon annan kommit underfund med.

Den kampanjen började förra helgen med en klass 2-tävling som var rätt deprimerande. Utan plats (vi jobbar fortfarande på den och avstod momentet) hade jag inget hopp om 1:a pris men målsättningen var ett 2:a pris. Inte helt orealistiskt tyckte jag men vi nådde inte alls dit, på långa vägar. Maro var helt väck i dofter, ffa mellan momenten, och det gav en dålig känsla. Höjdpunkten var väl 10 på fjärren (ibland glimmar det till) men i övrigt var det inte jättekul.

I lördags var det dags igen, denna gång på hemmaklubben och det kunde bli värre – tydligen. 😦 Omkastad momentordning, vilket jag iofs inte tror spelade så stor roll, men det var total katastrof både moment- och känslomässigt och efter ca hälften bröt vi.

Eftersom vi hade dubbla nybörjarklasser i rally samma dag hade jag även anmält dit. Även detta i syfte att träna på att tävla. Dessutom har han ju en klubbmästartitel i rally från i höstas och då verkade han tycka att det var roligt. Det var ju en prövning, men säkert en nyttig sådan, att ladda om efter den misslyckade lydnaden och det var inte alls lång stund emellan. Första starten kändes ”sådär” men gav ändå ett kvalificerande resultat på 80 p. Start nr 2 kändes betydligt bättre men när det visade sig att jag slarvat bort 25 p, bl a genom rymningsbenägen leksak i ryggfickan, så blev det bara 65 p och inget kvalresultat. 😦 Stora skämsmössan på matte…

Igår var det dags för nästa rallystart, inomhus. Rätt rörig miljö, ffa innan vi gick in på banan, men det hela slutade med 91 p och en andraplacering.

Nu var ju inte tanken att han skulle bli rallyhund men medan vi jobbar på med resten kan vi köra rally lite ”med vänstertassen”. Nybörjar- och fortsättningsklass är ju inte så krävande när man trots allt har en ganska duktig lydnadshund (även om han inte visar det på lydnadstävlingar) men sen blir det ju värre. Nåja, vi får se vad som händer framöver, i ”alla” grenar. Vi har ju brukset också men det är långt kvar till tävlingsstart där, ffa med tanke på lydnadsbiten (läs framåtsändandet).

Så över till något annat och betydligt mindre spännande men mer avslappnande. Påskhelgen tillbringade vi med husvagnen, vid HAVET! ❤
Närmare bestämt i Tylösand. Det var inte jättevarmt men sol och trevligt väder i största allmänhet. Några bilder från detta kommer här. 🙂

Vi fortsatte att jobba på Maros labrador-skills. Det gick sådär men han blev i alla fall blöt på magen. 😛 Karlsson fick hålla sig på land med tanke på vattentemperatur i kombination med ålder.

Är det påsk så är det!

Vackra solnedgångar bjöds det också på och inget blir ju sämre av en kelpie i förgrunden. 🙂

Den där blicken…

De där ögonen har full koll på det mesta och i synnerhet ögon – både mina och andras. Nu är det inte enbart och främst kelpieögonen (och blicken) ovan det ska handla om, utan mer mina ögon och min blick.

Denna hund är så oerhört känslig för min blick, och även andra människors. Om någon annan tittar på honom lite för intensivt går han ibland igång och börjar skälla och det är ju inte alltid (läs: aldrig) önskvärt.
Likaså om han inte ser ögonen på någon, på grund av t ex solglasögon, kan han reagera – mer eller mindre kraftigt.

Han är självklart även känslig för min blick men där yttrar det sig lite annorlunda. Exakt hur känslig han är börjar jag äntligen inse, efter 4,5 år…

Ganska snabbt insåg jag att han, naturligtvis och precis som de flesta hundar, får ett bättre fotgående om jag inte tittar på honom. Jag bör sträcka på mig, sticka näsan i vädret och kolla trädtopparna i fjärran. Att min blick spelar roll även i t ex framåtsändandet kändes inte heller konstigt. Även där är det näsan i vädret och trädtoppsspaning som gäller.

I uppletandet har han ibland en tendens att stanna och titta på mig. Om jag tittar tillbaka så stannar allt liksom upp och han låser i min blick. Är han nära räcker det med att jag vänder blicken från honom och utåt så fortsätter han. Är han långt ut i rutan när det sker måste jag demonstrativt vrida bort huvudet (och blicken) en aning.

I dirigeringsapportering (klass 2) gäller det först och främst att jag vänder åt ”rätt” håll när jag ställt honom vid konen. Är det vänster apport ska jag vända åt höger, och tvärt om. Vänder jag åt höger är det vänster apport som först kommer i mitt blickfång och om jag låter blicken stanna där tills jag kommenderar blir det nästan alltid rätt om inga andra yttre faktorer stör.

Det jag har upptäckt på senare tid är att jag helst inte ska titta på honom i:
• Metallapporteringen. Tittar han på mig och får kontakt så tvekar han när han i gripandet. OK, han gillar inte metallapporten men det blir åtskilligt mycket bättre om jag inte fäster blicken på något annat
• Vittringen och andra apporteringar; ingångarna blir bättre och tugget mindre om han inte får ögonkontakt
• Fjärren; snyggare skiften om jag tittar rakt fram, ovanför honom. Dock är det ju rätt knepigt att på träning inte kunna titta på hunden i det momentet. Där måste man ju verkligen se detaljerna…

Jag har till och med upptäckt att jag kan få honom att backa ut från mig genom att bara höja blicken, och kanske ögonbrynen en aning.

Kort sagt är det matte som måste lära om, och komma ihåg, en hel massa saker och beteenden. Än så länge funkar det knappt på träning så hur jag ska komma ihåg det i tävlingssituationen är en gåta – man är ju av naturen nyfiken. 😛

Nåja, vi jobbar på att dressera matte så får vi se hur långt vi kommer.

Januari har f ö varit en jäkla skitmånad och egentligen började det redan innan jul. Diverse sjukdomar och åkommor har avlöst varandra (hos mig) och som final gick jag i fredags och halkade rätt illa på väg till jobbet så just nu dras jag med några eventuella revbensfrakturer och troligen ett antal rejäla blodutgjutningar runt bröstkorgen. Jag är alltså helt oduglig när det kommer till hundträning men mellan de tidigare svackorna har vi i alla fall fixat några lydnadspass inomhus, något spår och något uppletande. Nu längtar jag sjukt mycket efter att bli hyfsat smärtfri och kunna träna igen. Om snön som fallit i veckan mirakulöst skulle försvinna skulle det bli ännu bättre men det ska man väl inte hoppas för mycket på när vi går in i februari?

2019, here we come!

Då är 2018 snart till ända. Sammanfattningen av året klarade jag av när jag skakade liv i bloggen för ett par veckor sedan. Det kan man läsa här.

När 2017 var slut, och vi gått från debut i startklass till uppflyttade till klass 2 i lydnaden och från debut i appellklass spår till uppflyttning till högre klass kändes det som ett klokt beslut att ta ett sabbatsår från tävlandet. Klokt eller inte? Hoppet upp till nästa klass är stort i båda grenarna och vi hade mycket att träna på. Jag gjorde ett litet avsteg från min plan i juni och det gick ju inget vidare men där var det många yttre faktorer som påverkade. Det som hindrat ytterligare starter i lydnaden är väl främst det faktum att Maro inte är bekväm med platsliggningen och att träningstillfällena med trygga hundar är oerhört få. Vi fortsätter att kämpa och även om vi fick ett rejält bakslag för ett par veckor sedan så har jag inte gett upp, även om den spontana känslan just då var att ”nu skiter vi i det här”… 😦

Något jag dock insett är att vi måste ut och tävla, med eller utan platsliggning. Så länge vi avstår platsen får vi helt enkelt tävla i vår egen liga, utan tankar på uppflyttning, för den lilla högkänsliga kelpien måste träna på att tävla, och koppla bort omgivningen. Jag behöver också träna på att hantera kelpien i tävlingssituationen. Det är ett ständigt pågående experiment…

På KM i november, med officiella regler, kom vi ju faktiskt upp i 196,5 p trots två nollor så det finns ju där. Vi måste bara träna på att klara av det i olika tävlingssituationer också.

Eftersom det lilla livet fann sig såväl tillrätta bland rallyskyltarna på vårt KM så att vi gick och blev klubbmästare, trots minimalt med träning, är det väl inte helt omöjligt att det blir någon/några starter även i den grenen men den som lever får se.

Karlsson då? Han får förhoppningsvis fortsätta vara frisk, pigg, lagom olydig och i vägen, som en alldeles normal pensionärsterrier. ❤

Idag är det som sagt nyårsafton och kvällen kommer tillbringas hemma, bara jag husse och hundarna, i lugn och ro. Med tanke på förkylningen som slagit klorna i oss båda (även om vi nu är på bättringsvägen) var det nog bra att inget annat var planerat. Nu håller vi bara tummarna för att de närmaste grannarna tar det lika lugnt med fyrverkerierna som vanligt.

Vi önskar alla ett gott slut på 2018 och ett alldeles strålande 2019!

Vem är smartast i familjen?

Terriern i familjen, dvs Karlsson, har ju på sina 13 år lyckats bli rätt ”street smart”. Inte så att han springer omkring på gatorna i stan och är smart men han vet exakt hur han ska hantera sin matte (och andra) för att få sin vilja igenom – eller rättare sagt för att få något ätbart. Exakt var han ska vara vid vilken tidpunkt eller i vilken situation. Hans paradnummer numera är att … vara i vägen. 😀

Jag tror det hela började med att jag – när han var liten – körde samma princip som med hans storasyster Iza; man går inte ut genom dörren förrän matte har gått ut och säger ”ok”. Det har inget med ledarskap eller rang att göra utan är en ren säkerhetsåtgärd. Jag vill scanna av omgivningen först, så att det inte sitter en katt på trappan, springer en jakthund i trädgården eller bambi står och käkar äpplen, t ex. När han var duktig och väntade på ok fick han en liten godisbit. Det resulterade rätt snart i att han vägrade gå ut förrän han fått sitt godis. Detta har han vidareutvecklat till att så fort det öppnas en dörr till ett förråd eller en garderob eller något annat som det går att gå in i så … går han in. För då måste han få godis för att gå ut, och då går han liksom inte ut tillräckligt mycket om det inte utlovas något gott.

Det där med att inte gå ut genom ytterdörren har han produktutvecklat till att inte gå in genom ytterdörren utan muta. Detta gäller framför allt efter promenad. Då blir han tung som en mindre rottweiler och tassarna växer fast, ända tills jag siktar med vänster hand mot vänster ficka… 🙂

Vid något tillfälle har nog Maro varit lite ”näbbgäddig” när vi kommit in från promenaden vilket resulterat i att Karlsson, som absolut inte vill ha bråk om det går att undvika, har krupit in med huvudet någonstans, som en lugnande signal. När jag hittade honom första gången, utan att ha sett exakt vad som hänt, blev jag naturligtvis lite förtvivlad och för att peppa honom lockade jag ut honom med glad röst och … godis. Nu hittar jag honom med huvudet intryckt lite överallt, utan att Maro ens är i närheten, väntande på att jag ska upptäcka honom.

Min TV-fåtölj är populär, men bara på kvällarna om jag går därifrån. Då vet han att jag snart kommer tillbaka och är mycket snabb med att sno min plats. När jag kommer tillbaka så blir han antingen lockad därifrån med en pytteliten godisbit eller upplyft för lite hångel. Båda duger säger han. 🙂 Värt att notera; han ligger aldrig där på dagarna, när jag inte är intresserad av att sitta i fåtöljen.

Hans senaste trick är att lägga sig eller ställa sig under min köksstol när jag sitter där. I början tyckte jag att det var mysig. Han är ju ingen knähund men det var ju lite mys att han i alla fall ville ligga vid mina fötter. Sen kom jag på honom. Det är snudd på omöjligt för mig att komma därifrån – utan att slänga en godisbit på golvet en bit därifrån så att han reser sig och flyttar sig ”frivilligt”. Nu har han t o m börjat ställa sig eller lägga sig där innan jag ens har hunnit sätta mig för då får jag problem att dra ut stolen.

Man kan även lägga sig stolen om man är tillräckligt snabb. 😛

Vad man använder för att locka iväg honom spelar mindre roll. En liten torrgodiskula, avsedd för chihuahua-valp, eller 0,25 mini-Frolic? Inte viktigt alls – det är principen som räknas. 🙂

Men herregud, tänker säkert någon, det är väl bara att säga till honom att gå därifrån eller lyfta bort honom? I vissa lägen funkar lyfta-konceptet, i andra inte, som t ex när han draperar sig runt fötter och ben under köksstolen så det tricket är han extra förtjust i. Att i det läget säga till honom är meningslöst. Då hävdar han att han tyvärr råkar vara stendöv och inte hör någonting, alls, faktiskt. 😀

Blir jag arg, på riktigt, flyttar han sig men vem orkar gå omkring och vara arg flera gånger om dagen? Nej, han är 13 år och en go och glad pensionär och har han lyckats lura mig ända hit så kan han väl få fortsätta med det. ❤
Dessutom är han i fin fysisk form och väger ungefär lika mycket som han har gjort hela sitt vuxna liv så några små godisbitar extra om dagen spelar ingen roll.

Att han är ”smart” var väl tyvärr det som gjorde att lydnaden (både i brukset och lydnadslydnaden) gick sämre och sämre ju mer vi tävlade. Han fattade ju rätt fort att i den situationen skulle det inte komma några belöningar… Med facit i hand borde vi ha tävlat betydligt mindre än vi gjorde så att han hunnit glömma detta mellan tävlingarna. Sina bästa tävlingar, i alla grenar, har han nog faktiskt gjort efter långa tävlingsuppehåll och ibland även träningsuppehåll.

Nåja, nu är tävlingskarriären över och kan han njuta av att ha mig lindad runt ”lill-klon” så får han göra det, mitt älskade, smarta lilla terriertroll. ❤

God Jul!

Det är julaftons morgon och läget är rätt lugnt. Huset är hyfsat välstädat, julklappar till hundarna (de enda som får några numera) är klara och mat har vi så att vi klarar oss. Om ett par timmar ska jag och Maro iväg och köra lydnad i inomhushall. Den tidsbokningen var urspungligen en del i planen för att få honom att sova gott några timmar på eftermiddagen, medan husse och matte firar jul bland katter och allergiker. Nu drabbades husse av en rejäl ”man cold” igår så han blir troligen hemma hos hundarna men lydnadspasset kör vi naturligtvis som planerat. Ganska ofta har vi kört spår på julafton men det förutsätter att min stående önskan om en grön jul infrias och så blev det inte i år, åtminstone inte här hemma på berget.

Under mellandagarna planerar jag att återkomma med ett inlägg om hur det är att ständigt tävla med en pensionärsterrier om vem som är smartast i familjen. 😀 Dessutom planerar jag att göra en massa annat, både roligt och mindre roligt, och håller alltså tummarna för att jag slipper undan husses ”sjuka”.