Multikompetent och halvbra?

I helgen var det dags för tre klubbmästerskap. Maro var anmäld till lydnad (klass 1) och bruks (lägre). Karlsson var anmäld till rally (mästarklass). Tänkte att vi kunde ta chansen att snubbla runt bland skyltarna en stund när det fanns möjlighet, utan att behöva skämma ut oss officiellt. 😉

Första grenen ut var lydnaden och eftersom jag liksom har släppt taget om klass 1 och träsnar för högre mål (!) blev det en del missar. Han har t ex köpt det där med ”flygande upphämt” efter stå/ligg/sitt under marsch och det bara lyste om honom när jag kom traskande bakifrån efter den lilla promenaden. ”Jag kan, jag vet” sa han och började gå när jag var intill. Det är ju bara den lilla detaljen att han i klass 1 ska stå kvar och inta utgångsposition när jag har gjort halt. En av de små detaljerna som kostade poäng för att matte förträngt momenten i klass 1 och bara tittat framåt i två månader. Man glömmer fort…

Vi nollade fjärren eftersom han blev distraherad och missade första skiftet men i övrigt kändes det helt ok och på helheten stod det bl a ”verkar kunna momenten” och det är ju en himla tur eftersom vi är uppflyttade. 🙂 Det mest glädjande var att nafsandet i mina kläder nästan var helt borta! Han stötte till med nosen ett par gånger men det är en himmelsvid skillnad mot hur det varit på höstens två officiella tävlingar. Nu återstår att fixa till positionen men fokus har ju varit att få bort nafsandet och om vi fortsätter det vi påbörjat där tror jag mycket av det andra kommer mer eller mindre automatiskt.

Vi slutade på plac 4 och det visade sig bli en trend för hela helgen.

Under lunchpausen utbröt det en våg av efteranmälningar till eftermiddagens KM i rallylydnad och vi föll för grupptrycket. Helt plötsligt var Maro anmäld till nybörjarklassen. WTF? Han hade aldrig satt en tass på en rallybana! Men … vi hade väl ca 15 minuter på oss att träna in ”sitt framför”, ”gå runt”, ingång bakom och ”tysksvängen”, dvs helt om hund bakom. Det gick väl sådär… Sitt framför köpte han direkt men det där med att gå bakom mig vägrade han konsekvent. 😀 Han såg bara allmänt förtvivlad ut stackar’n. Nåja, vi tråcklade oss igenom banan på något vis och slutade på 73 poäng (godkänt om det varit officiellt!). Två tokmissade moment/skyltar (det var gå runt-varianterna) men i övrigt bara sju poängs avdrag. Med tanke på våra förberedelser får det väl anses helt ok. 😀 Karlsson fick ju 88 poäng i debuten men då hade vi haft hela fyra dagar på oss att träna! (Jo, jag efteranmälde lite spontant då också.)

Karlsson och jag tråcklade oss igenom mästarklassbanan med något färre missar än första (och enda) gången vi försökte. Med omräkningsfaktorn som används på vårt KM så slutade han på placering 3, och Maro på – just det – placering 4.

171111J

171111E

Alla ”barnen” fick påsar… 😀

Sen var det bara hem och ladda om för brukset som skulle avgöras på söndagen.

Den lilla chokladtomten levererade dagens bästa spår och var en av två hundar som hittade alla apporter i appellspåret. (Jo, alla klasser har appellspår på KM.) På lydnaden visade det sig att matte borde ha tänkt till, läst reglerna och kört några lägganden under marsch innan vi gick in på plan, eller rent av under veckan innan. Men nej, sättande under marsch är det vi tränat (inför lydnaden). De som såg momentet (jag hade ju ryggen mot Maro) påstod dock att det var ett djävulskt snyggt sättande. 😛 Inte riktigt det som efterfrågades kanske så dumstrut på mattehuvudet får det bli. Jo, jag sa ligg men kelpien kunde tydligen själv, trodde han.

Krypet blev inte heller bra så ytterligare en nolla blev det där, och med avstådd budföring räckte inte poängen till mer än – placering 4.

Vi har i alla fall fått bra påminnelser om vad vi ska göra under vintermånaderna och ingen behöver bekymra sig över att vi ska vara sysslolösa. Maro har fått tre blommiga, flytande (tror jag) pipleksaker och Karlsson har fått en (icke flytande) pipleksak.

Igår eftermiddag var Karlsson lite sur på det faktum att han fått färre starter och därmed färre chanser att förvärva pipleksaker. Dessutom tycker han att han är bäst, alltid och som vanligt, och förstår inte att lillebror som fick tre chanser inte kunde komma bättre än fyra när det räckte med en start för en tredjeplacering?! Därför bestämde han sig för att det var dags att sälja lillebror. Jag vet dock inte hur det gick med annonsen eftersom han inte har något kort att betala med (såvitt jag vet) och än så länge bor kelpien kvar. 😛

171112A

Varför inte se till att vara förberedd?

171102A

Foto: Christine Ehrlander

Ganska ofta diskuteras det i olika FB-grupper vilken apport vissa hundar/raser ”ska” ha. Det diskuteras gram hit och gram dit. En bc skulle t ex ha svårt för en apport med vikten 400 gram?! Det tror jag inte på en sekund. Inte om den är tränad för det.

När jag började träna för tävling med Karlsson och siktade på brukset i första hand insåg jag ju rätt snart (innan debuten) att tävlingsledare faktiskt också bara är människor och att det skulle kunna köra ihop sig med dålig tillgång på små apporter. För att slippa onödiga avbrott och att behöva lämna ”bubblan” bestämde jag mig för att träna på alla tillgängliga storlekar och det har vi haft nytta av.

Det är mer än en gång som tl, när det varit dags för apportering, sagt ”oj, jag har ingen liten apport – vill du att jag hämtar?”. Det har inte bara hänt i brukset utan även i lydnaden där små hundar ändå inte är helt ovanliga. Att då tryggt kunna säga, nej det är ok med en träapport (eller metallapport) i schäfersize och bara fortsätta programmet har gett en skön känsla. En gång har vi fått invänta en apport i korrekt storlek och då handlade det om tungapporten. 4 kg kändes lite tufft för 8,5 kilo hund. 😉 Hade det funnits en tvåkilos tillgänglig hade jag dock valt att köra vidare för det fixar han.

Sen förstår jag ju att det finns vissa mycket små raser som har svårt eller t o m omöjligt att greppa en fullstor apport, men det är en annan diskussion. Jag kan ju även erkänna att när alla storlekar varit tillgängliga har jag ofta valt en liten, främst för att den oftast varit mindre ”slabbig” och tuggad än den större.

Ganska nyligen aktualiserades dessa tankar när det på en tävling fanns en hund av icke traditionell bruksras (men betydligt större än Karlsson) som tydligen omöjligt kunde apportera en ”normal” träapport och det blev ett avbrott när ”rätt” apport skulle hämtas vilket uppenbarligen störde både hund och förare. Den tävlingsledaren var inte heller mer än människa…

Bilden ovan är tagen för snart 10 år sen. Det är en IPO-apport på ca 2 kilo och det var första gången Karlsson ens såg en sådan. Han hade vissa problem att balansera den men han fick ordning på det också. 😀 Den typen av apporter förekommer ju endast i IPO så för vår del har det bara varit ett party- och uppvisningstrick – men ett uppskattat sådant.
Numera kan han t o m galoppera in med den, och göra en fin ingång. Eftersom jag inte gillar att vara med på bild (eller film) har jag dock redigerat bort ingången.

Sensmoralen av detta är alltså; träna på olika apporter och hundar klarar mer än man tror. 😉

När chokladtomten imponerar

I söndags hade vi en träningsdate med Annette och syster Yra, och Yras ”syster” Stila. Yra hade bara varit hemma en vecka efter att ha haft en valpkull med åtta små yrväder. Återseendet mellan syskonen var kärt men Maro imponerade faktiskt genom att kunna sitta still en lång stund när vi skulle ta en gruppbild. För ett år sen kunde han inte hålla sig i mer än några sekunder innan han var tvungen att köra ett race med Yra, som inte var sen att hänga på, men han kanske har mognat lite sen dess? 🙂 Förvisso placerade vi Stila som ordningsman och buffert mitt emellan syskonen men något säger mig att det troligen hade fungerat ändå.

171029A

Maro fick även agera statist (med lite extra hjälp) i gruppmoment enligt klass 3 och det skötte han också fint. Det kanske finns hopp?

Vi fick med oss mycket nyttigt också i den övriga träningen och konstaterade att det där med andra ögon som ser vad man gör för dumheter är oerhört nyttigt. Det kom ju i och för sig inte som någon överraskning men är tyvärr något vi har tillgång till alltför sällan. Det visade sig att hans raka sättanden i halter och ingångar tydligen är ett minne blott?! Jag vet inte riktigt när de gick sönder men nu får vi se till att laga dem och det ska väl inte vara omöjligt…

Det var väl spenderade och trevliga timmar och nu har vi lite nya, och några nygamla, projekt att jobba på.

Finkameran var med för omväxlings skull men som vanligt lyckades jag inte helt med inställningarna och actionbilderna blev mest sudd, tyvärr. Men med lite tur så har jag lärt mig något av mitt misstag så nästa gång…

Först några bilder på Stila.

Och så lite Maro.

Och avslutningsvis syskonen. Ljuset varierade så Maro ser tyvärr helt galen ut i färgerna men han är en rätt stilig pojk ändå, bilderna ovan till trots. 😀

 

Alla känslorna utanpå

När jag och Maro senast stormade in till veterinären konstaterade en i personalen att ”han har verkligen alla känslorna utanpå” och det är faktiskt en perfekt beskrivning av kelpien. 😛

Han försöker inte ens behärska sig vare sig han är glad, rädd, förbannad eller… Det både syns och hörs. När jag eller husse kommer hem blir han så glad att jag tror han ska svimma – varje gång. När vi går till veterinären, som är lite läskigtochspännandeochrättläskigtändå är han högt och lågt och gör tappra försök att riva stället samtidigt som han försöker gå därifrån och krypa in under skinnet på veterinären.

Har jag varit borta en kväll så ska han helst ligga i min halsgrop när vi går och lägger oss. Då går det liksom inte att komma tillräckligt nära.

Något han använder sig av rätt flitigt är ryggpälsen, eller raggen. Är det något som är läskigt så ställer den sig på ända, som t ex här, för tre år sen när det flög en flock gäss över huvudet på oss. Då var han bara en valp på drygt fyra månader och idag tar han liknande scenarion med i alla fall en liten gnutta självbehärskning men det finns rätt gott om andra tillfällen när han tycker den där pälsen är användbar.


Idag, mitt på blanka dagen, måste han ha drömt något riktigt läskigt för när jag snurrade på arbetsstolen fick jag se detta!


Där låg han, djupt sovande och drömmande, med öppna ögon – och raggen på ända. Det var inte så mycket ljud och sprattel men raggen…! 😀

Jag insåg att det var bäst att väcka honom varsamt (när jag fotat och filmat färdigt) och när han vaknade föll ryggpälsen ihop som ett korthus och allt var som vanligt.
______________________________________________________________________________

Idag kom posten med en liten överraskningspresent till hundarna. Torkat nöthjärta – bättre blir det inte tyckte dom! Båda hundarna tar normalt godis ganska varsamt men här höll jag på att bli ett finger eller två kortare… 😀

Karlsson var väl inte lika imponerad över att matte igår la ut en halv förmögenhet på ett nytt regntäcke (när hon kunde ha köpt gooodis istället), men med hällregnet som var igår (och det lär väl ske fler gånger) kändes det faktiskt som en vettig investering. Tack och lov så går det att ta av huvan, nå’n måtta får det ju vara på förnedringen. 😛

171026E

Handtecken hit och handtecken dit

Så här års blir jag alltid lite desperat. Om man inte gillar att träna när det är mörkt och man inser att man är inne i näst sista veckan för året där det finns möjlighet att träna i dagsljus efter jobbet så tar man chansen. Det blev alltså ett pass på Borås BK ikväll igen.

Det blev ett bra träningspass med en duktig liten chokladtomte. Det roliga är att jag tror vi börjar få till fjärren riktigt bra. Jag har ju experimenterat med kommandon både med och utan handtecken och tidigare kommit fram till att han koncentrerar sig mer och gör snyggare skiften utan handtecken och i klass 1, ligg-sitt, fungerade det bra med bara en liten vinkling med handflatorna framåt på ligg. Nu när vi håller på med ligg-stå-ligg resp. stå-sitt-stå (ja, vi har inte lagt ihop det än utan kör varje skifte för sig) har behovet av små handtecken för ligg och stå visat sig underlätta. Vi har dock haft ett litet problem att han vridit rumpan successivt lite åt sidan (sin vänstra) i varje ligg. Så började jag testa att bara göra tecken med ena handen, både vänster och höger, och det visade sig att vridningarna försvann när jag bara gör tecken med vänster hand? Rent logiskt tycker man ju att det borde vara tvärt om, att min högra hand borde kompensera upp för vridningen, men den lilla kelpiehjärnan är ju inte alltid logisk… 🙂 För ”stå” har jag börjat med ett litet tecken med min högra hand och det köper han fint. Sitt kör vi än så länge utan handtecken. Det ska bli spännande att se hur det utvecklas men än så länge gör vi framsteg och det börjar se riktigt snyggt ut, åtminstone i mina subjektiva ögon.

Vi hann med ganska mycket annat också, bl a en ganska lång platsliggning, utan grupp men med aktivitet av andra hundar och förare på plan och det löste han fint.


På hemmaplan började vi idag med 3:ans frestelse (dvs rundamomentet i klass 3) ”på riktigt”. Dvs med två hinder, två apportbockar och kon, och så gällde det att runda konen och komma in till mig utan att bry sig om apporter och hinder. Avstånden var självklart kortare än de ska vara men man måste ju börja någonstans. 🙂 Efter ett par försök att apportera började han förstå vad det handlade om. Det finns en dålig film på det men den orkar jag inte ladda upp. Det känns dock hoppfullt inför framtiden.

Spökspår?

Förra helgen tränade vi tillsammans med A och Stila, både spår och lydnad, och det spåret blev något av det märkligaste jag upplevt. Inte bara med Maro utan räknat på 26 år och fyra hundar…

Spåret gick i ett terrängavsnitt som vi varit i tidigare, mellan en å och en bilväg. Nu måste vi ju börja träna upptag på allvar och det  löste han jättefint, liksom första delen av spåret men sen kom vi fram till en viltstig och där körde det ihop sig. Han tvärnitade, sjönk ihop så att han blev marginellt högre än en tax och fastnade med näsan i backen. Något var extremt obehagligt, det syntes på hela kroppsspråket, men han reste inte ragg vilket han ju kan göra i tid och otid. Han smög sen fram på viltstigen på sina taxben, sakta, sakta… Den fortsatte in i ett risigt terrängavsnitt där jag kände mig ganska säker på att A inte hade gått så jag kallade tillbaka honom och då försökte han fly, rakt tillbaka mot bilen. Hade han inte haft lina på sig hade han nog försvunnit som en avlöning.

Jag fick tillbaks honom och skickade på honom där jag, med hjälp av uteslutningsmetoden, var rätt säker på att spåret gick. Han fortsatte men var illa berörd, stannade ibland och nosade intensivt på små buskar och gick över några apporter… Till sist kom han i alla fall farande med slutet som låg inte så långt från asfaltvägen.

Jag belönade och selade av och la honom sedan ner för att plocka med mig några trattkantareller som växte just där. Helt plötsligt satte han sig upp och kom med ett mycket bestämt ”voff” ner mot skogsområdet där det varit som ”värst”…. Jag försökte vara cool och plockade de sista trattisarna innan vi tog vårt pick och pack och gick ut till vägen. Jag kan ju inte påstå att jag tyckte det var jättetrevligt och funderar fortfarande på vad det var som föranledde det konstiga beteendet. Vildsvin? Vi såg inga ”bök” och han har spårat i vildsvinsmarker förut. Varg? Lo? Räv och klövvilt kan vi nog utesluta för det måste han rimligen träffa på ganska regelbundet. Möjligen räv som släpat på ett nyfångat byte (=blod)? Eller blodspår, utlagt av människa för träning eller skadat djur? Nåja, vi lär aldrig få veta.

När vi var klara i spårskogen åkte vi iväg och körde ett bra lydnadspass, så jag tror han glömde ”spöket” ganska snabbt ändå.

Dagen efter bröt älgjakten ut så det har inte blivit något mer spårat sedan dess men jag tror/hoppas att det inte har satt några spår (!) i den lilla kelpiehjärnan.

__________________

Helgen innan dess, alltså för drygt två veckor sedan, var vi på lydnadskursen där jag kom över en återbudsplats. Den var ju tänkt delvis som en belöning till oss båda för årets utförda bravader på tävlingsbanorna men mest som en pepp inför stundande klasser. Det blev tyvärr inte riktigt som jag hade tänkt mig… När jag åkte hem efter andra dagen var jag mest låg och ledsen och kände mig som en usel hundtränare, mest sugen på att lägga ner alltihop. Inte för att någon av instruktörerna sagt det till mig utan den känslan får jag väl ta på mig själv. Första dagen var bra men dag två blev jättekonstig. Mitt fel eller instruktörens? Ingen vet…

Nåja, det är väl tur att man har sitt terriertemperament att falla tillbaka på för när jag smält det hela lite tänkte jag att ”va’ fan, det är klart det ska gå” och sen har vi fortsatt träna – ganska intensivt faktiskt. Jag är ju inte känd för att ge upp i första taget…

En ganska stor del av kursen gick till genomgång av de nya momenten, i detalj, och diskussion om bedömningar av olika scenarier. Jag fick också med mig en hel del användbart så helt bortkastat var det naturligtvis inte.

Enda bilden från kursen, när vi väntade på vår tur dag 1.

171015A

Förra helgen la vi praktiskt taget hela lördagen på att montera en ny mim-bur. Många svordomar kostade det, och Maro verkade inte ett dugg tacksam utan mer skeptisk när han skulle åka i den.  Karlsson däremot brydde sig inte det minsta, för hans älskade fluffbädd fanns ju där.  😀

171015C

Jag har förresten investerat i ett öppet lydnadshinder, även om det egentligen är ett agilityhinder. 😛 Dock duger det utmärkt för hemmabruk och idag fick han köra sin första ”upplockning av apport och återhopp” från både stående, sittande och liggande.
(Bilden är från förra veckan.) Nu bygger vi delar och grunder i ”cirkusmomentet” i lugn och ro för det är långt kvar innan vi behöver det i skarpt läge. Det är ju en hel klass emellan. 😛

171015D

En hösthelg vid havet

Vi började årets campingsäsong på Björkängs Camping så varför inte avsluta den på samma ställe? Det kändes liksom logiskt. Med tanke på att förbudet mot hund på stranden upphör 31/8 och väderleksprognoserna var försiktigt positiva kändes det ännu mer logiskt.

Nu visade det sig att prognoserna ändå varit för positiva. Solen glimmade till ett par korta stunder bara. Den ena stunden befann vi oss inne i Varberg. Den andra stunden störtade vi omgående ner till stranden, bara ett par minuter bort, men solen hann ändå försvinna och det mesta av bilderna blev … skit, milt uttryckt. Har nog aldrig raderat så många bilder vid ett tillfälle… Nåja, några blev kvar i alla fall. Det var dock uppehåll hela helgen, temperaturen var behaglig och det var vindstilla! Trots avsaknaden av bra bilder blev det alltså en skön helg med många strandpromenader och välbehövlig batteriladdning.

Maro ägnade sig åt plask & lek-skola. Med ett vattendjup som snittade på 10 cm, och inga vågor, tyckte han att det var helt ok. 🙂

Det roligaste är ändå att bli jagad av Karlsson, oavsett om det är på torra land eller i vatten. 🙂

En tur in till Varberg blev det också, som sagt. Är det semester, även om den heter mini- i förnamn, så ska det vara glass så det blev det för hundarna. Torgkiosken i Varberg snålar inte med kulorna så det räckte länge. 😀

Någon träning blev det inte på hela helgen, trots att planen var sådan och träningsväskan var med (men det tog vi igen i måndags och tisdags kväll).

En sista bild fick det bli innan vi packade och åkte hem på söndagen.170924K