K R I S !

Maro vill ha hjälp att ringa K R I S, Kelpies Rätt I Samhället! Han tycker att detta är lite onödigt svårt, faktiskt. Men … jag tror att han innerst inne är rätt nöjd när han fixar det. 😀

På första bilden finns det fler leksaker, kastade runt honom, men uppenbarligen simmade de ur bild. 😛


Karlsson fick köra lite nose work. Först ”behållarsök” med de nya klädnyporna jag fyndade igår. Lite väl apporteringsvänliga kanske, men han hittade i alla fall rätt.

Sen några rumssök på det. Det är inte lätt att filma samtidigt, när man dessutom ska hålla ordning på klicker och belöning. Därför tar båda filmsekvenserna slut exakt när det bränns ordentligt men sätt på ljudet. Att höra den lilla näsan arbeta är fascinerande. 🙂 Rumssöket var väl dessutom det fjärde tror jag. Lite onödigt stort rum kanske, men han jobbar enträget, som den terrier han är. 🙂 Man ska även veta att korgarna, på näst nedersta hyllan, är fulla med leksaker. 🙂

Too much information?

170219a
Min telefon har en förkärlek för att i tid och otid, när jag inte är hemma, tala om för mig hur lång tid det tar att komma hem och hur trafiksituationen är. Jag har inte ägnat någon större tankemöda åt det, mer än att jag konstaterat att det kanske inte är så konstigt om den har förstått var ”hemma” är, med tanke på positioneringssystem mm. Jag tillbringar ju en hel del tid hemma…

När jag idag, strax efter kl 9, satte mig i bilen för att åka till vår vanliga söndagsträning, den vanliga tiden, på klubben blev det nästan lite obehagligt. Inte nog med att storebror ser mig, han vet uppenbarligen exakt vart jag tänker ta vägen vid en viss tidpunkt och på en viss veckodag också?! Spooky! Hade jag inte bestämt träff med träningskompisarna hade jag utan att tveka kört åt rakt motsatt håll, bara för att jäklas…

Nåväl, nu fick jag ju göra som telefonen förutspått och det blev faktiskt riktigt bra träning.
Vi började med budföringsövningarna och mitt egenuppfunna koncept fortsätter att leverera. Idag började vi med ”sitta hos mottagaren och bli klappad med hjälp av omvänt lockande och med matte nära som levererade muntligt beröm under tiden”. Två mottagare, den ena känd och den andra rätt okänd för Maro. Det gick jättebra och jag utökade successivt avståndet men fortsatte att berömma muntligt. Sen avslutade vi med två skick på fullt avstånd där han också fick äta godis och bli klappad och det funkade! 😀

Första gången fick han bollen när klappningsfasen var över. Andra skicket fick han springa tillbaks till mig och sen åter till mottagaren och då kom bollen direkt.

Ingen, som inte sett våra tidigare försök till budföringar, och hans tvärvändingar efter 10-15 meter, kan förstå hur härligt det känns att den här metoden som jag kommit på alldeles själv faktiskt verkar fungera. Det är en himla härlig känsla att klura ut en minst sagt udda metod som passar just min hund och faktiskt verkar leda fram till målet. 🙂

Och det bästa av allt är inte att vi (kanske) får ett fungerande tävlingsmoment. Det allra bästa är att hans självförtroende växer vilket behövs, och det kan han (vi) ha nytta av på många plan. 🙂

Andra passet blev det linförighet med kommendering för ibland inser till och med jag att man faktiskt måste träna på det också, inte bara fritt följ. Han skötte sig betydligt bättre än han brukar med koppel på. TL la även in en bit med långsam marsch och då taggade han till lite extra och såg tydligen ut att tycka det var skithäftigt, sa de som tittade på. Tidigare har han mest varit på väg att sätta sig i vart och vartannat steg men inte idag. Sen körde vi framförgående med ”domare” på båda sidorna. Det gick bra åt ena hållet men sämre åt andra där han drog åt vänster. Några runda kon avslutade vi med, på kort avstånd och med godis som belöning. Just det verkade fungera bra, åtminstone idag. Han har ju rätt bra fart ändå så det kanske bara blir onödigt hetsigt att belöna med leksak? Nåja, vi är bara i början och fortsätter att testa oss fram.

Allra sist körde vi en plats tillsammans med Like. Av humanitära, eller snarare hundanitära, skäl fick det bli inne i klubbstugan. Det var inte hakan i backen-väder ute idag. En plaskblöt plan och 2-3 plusgrader kändes inte schysst. Trots att han var väldigt uppspelt och sugen på att hälsa på/busa med Like innan så skärpte han till sig otroligt när vi väl började. Det verkar som om han tycker att det momentet är häftigt också och några gånger, efter belöning, dunkade han ner hakan så att det smällde i golvet. 🙂

170219b

En bra dag trots rätt uselt väder! 🙂

Det tar sig, kanske…?

Dagen har tillbringats på hemmaplan och det har varit fullt upp.

När grannbonden tillika jakträttsinnehavaren drog iväg med traktor och timmersläp i morse insåg jag att jag för ovanlighetens skull, den här årstiden, skulle kunna lägga ett förmiddagsspår. Jaktsäsongen är ju dessutom på upphällningen.

Skogsspår fick det bli, precis som vanligt på hemmaplan numera. Åtminstone om jag inte är sugen på att åka iväg med bilen och det var jag inte sugen på idag.

Han börjar faktiskt få rätt bra koll på här nu, den lilla virrpannan.


Idag kom jag ihåg att både sätta på och stänga av appen på rätt ställe, både med och utan hund! Däremot glömde jag att markera alla apporter/godisburkar. Appen har missat några, som han faktiskt tog, och samma app har markerat sådana han inte tog? Den manuella summeringen säger att han tog alla ”svenskapporter” (5+1, varav två har legat ute under bar himmel sedan augusti och var djupfrysta) men gladeligen sprang förbi ”norskapporterna” = små skogspinnar som hängt ute i ett halvår och dessutom var djupfrysta dagen till ära. Nåja, det var jag beredd på, jag slängde ut dem mest på skoj för att testa och det hade varit en ren bonus om han tagit dem. Jag drar inga stora växlar på det i nuläget.

Han har ju en tendens att snappa åt sig lite extra godbitar i skogen, i form av bambipluttar. Eftersom han brukar ta illa vid sig, och tappar (spår)tråden, om jag tar i för mycket så låter jag honom i regel hållas, åtminstone om han gör det i farten och inte snöar in på det. Mot slutet, när han började bli trött, fastnade han dock rejält i en sån godisgömma. Då rann sinnet på lite och jag kläckte ur mig ett kraftigt ”nej”. Istället för att som tidigare lägga av helt så blev det ett kort stopp med näsan uppe men när jag sa ”nu fortsätter vi” så gjorde han faktiskt det, och spårade jättefint sista biten. 😀 Jag tvivlar på att det kommer hindra honom från att käka i nästa spår men vinsten var att han faktiskt tog sig samman och fortsatte. Det tyder på att motivationen faktiskt har blivit bättre. 🙂

Resten av dagen har ägnats åt idéellt tidningspyssel och privat pelargonpyssel. Jag konstaterar att pelargonerna, precis som vanligt, har hanterat det här med vintervila på lite olika sätt.

170218c

Dessa två har förvarats på samma ställe, i samma temperatur och fått vatten lika ofta?! Merparten befinner någonstans på gråskalan (eller grönskalan?) mellan de här och som vanligt är det väl några som ser helt hopplösa ut som tar sig, och några man tror på som lägger ner. Nåja, nu är värmen påsatt (lite försiktigt), samtliga är nedklippta och nu blir det lite vatten, men ofta, så får vi se vilka som vill vara med ett år till. De som, generellt, klarat vintern sämst är de stora, fina exemplaren jag köpte i (utanför) Sthlm förra våren. De var fina hela sommaren men nu verkar de ha packat ihop. Troligen var de för hårt drivna? Som tur är har deras barn, sticklingarna jag tog förra sommaren, klarat sig desto bättre. Ja till och med bäst av alla, tror jag.

Ärligt talat så gör det inte så mycket om en del av alla dessa tackar för sig. De är för många, och jag har dessutom en herrans massa sticklingar inomhus som också vill ha en plats i solen till sommaren. 😛


Det planerade passet med framförgående blev inte av idag men kelpien verkar rätt tillfreds ändå, efter spår med mig och promenad med husse. En platt kelpie är en nöjd kelpie. 😀

170218g

Var f…n är silvertejpen när man behöver den?

Man ska ju träna med sin hund på alla möjliga och omöjliga tider sägs det. Något man framför allt missar är väl ofta att träna riktigt tidigt på morgonen men på tävling är det ju ofta så att man måste prestera typ innan tuppen ens har vaknat.

Det var inte något problem ens med den morgontrötta lilla terriern. Jag upplevde aldrig att han gjorde sämre ifrån sig just för att det var tidigt på dagen. Jag tror heller aldrig att det blir ett problem med Maro. Problemet är väl snarare mitt; exakt hur mycket mitt i natten måste jag kliva upp för att få honom tillräckligt sansad innan start?

I morse körde vi ett pass på Hundspektra igen, mellan 8 och 9. Morgontrött var väl ungefär det sista epitetet som passade in på Maro. Han var galet taggad och hade den där fullständigt galna blicken samtidigt som han försökte linda in sig i mitt vänsterben och … krypa ur skinnet. Jag var nog mer åt det trötta hållet och lyckades inte balansera upp det hela vilket gav ett … inte så bra träningspass. Vissa bitar var jättefina men andra var mer åt katastrofhållet. Den galna blicken i fria följet lyckas jag liksom inte fånga på bild men det är mer som bilden med kampluddet nedan än som den vänstra bilden. 😀


Det där med ”runda” blev t ex en oerhört förvirrad tillställning. Till att börja med försökte han runda en icke existerande kon på samma ställe där den stod sista gångerna i lördags?! Då flyttade jag ju runt den utan att det vållade några direkta problem. Idag stod den (naturligtvis) på ett annat ställe men det spelade tydligen ingen roll. Startskall bjöd han också på… *suck*

Nåja, vi backade i processen och körde på nära håll och innan vår timme var slut kunde han springa runt snygg, prydligt och tyst från åtminstone tre meters håll. I lördags var vi uppe på 10-12 meter?!

När vi körde metallapporten däremot hände det grejor, och det var då jag hade behövt en rulle silvertejp, helst runt hela jä…la huvudet.

Han tycker ju inte om den och tempot är tveksamt både ut och in. Men … så tjuvstartade han andra gången och det var ju, egentligen, ett stort steg framåt. Vad gör hans klantiga matte, innan hon hunnit koppla in ens en tillstymmelse till hjärncell? Jo, hon (känns lite bättre att ta det i tredje person, istället för att skriva ”jag” 😉 ) vrålar ”NEJ” varvid den lilla mjuka hunden naturligtvis tvärnitar och kommer tillbaka, en smula slokörad. Dumstrut och skämskudde till matte!

Nåja, gör om, gör rätt tänkte jag. Vad händer då? Jo, den älskade lilla chokladtomten lägger sig i omloppsbana runt metallapporten: 😀 😀 😀 Nej, jag förmådde inte göra annat än skratta åt eländet men han var rätt söt när han sprang där, helt enligt devisen ”hon vill ju att jag ska springa runt och nu gör jag det, jetemycket”. Borde ha haft det på film men det lyckades jag inte med. Well, vi fick till en apportering som var någorlunda bra innan vi slutade. emoji_1

Även om träningspasset inte var bra, i den bemärkelsen att den stackars hunden troligen inte lärde sig så mycket, så tror jag att jag lärde mig en hel del – om hur man inte ska göra.

Rent utmattningsmässig verkade dock passet ha fyllt en funktion. Som på den vänstra bilden såg han ut strax efter hemkomst, och nej han blundar inte för att kameran är framme, han höll verkligen på att somna i den ställningen. Som på den högra såg han ut 20 minuter efter ordinarie avgångstid för lunchpromenaden. Inte jättetaggad direkt men när vi väl kom ut ångade han på. 🙂

Nu har vi tagit helg så får vi se vad den erbjuder i form av hundträning. Det återkommer vi med. 🙂 Karlsson går i alla fall” all in” på det där med fredag kväll säger han. ❤

170217a

 

Ordningsman i byn

Vi har precis kommit in från ett framförgåendepass på tomten. Gudarna ska veta att det inte är enkelt att träna på hemmaplan när man tampas med en ordningsman på fyra ben. Hans kontrollbehov är stort och han reagerar både på det som händer och det som inte händer, eller det som kanske kommer att hända, snart…

Det är lite på nivån ”nutoggrannen150meterbortframenstekpannaurskåpet…”

I min värld var det enda som hände idag:
1. Husse och Karlsson gick iväg på promenad (jag kan ha viss förståelse för att det var lite upprörande)
2. Det åkte förbi en bil
3. Två fåglar rumsterade om i en buske

Tack och lov (1) reagerar han inte vokalt så ofta numera utan det är mest koncentrationstapp men det kan vara nog så frustrerande för andra halvan av sällskapet.
Och tack och lov (2) är han inte lika mycket ordningsman på andra ställen och vi ska knappast tävla hemma på tomten. Träningen där kan dock vara nyttig koncentrationsträning. Den dagen han kan koppla bort det som händer här hemma då finns det inte mycket som kan rubba hans fokus.

Han är ju ordningsman även inomhus. Igår hade han fått tag på ett par strumpor och när jag kom in genom dörren kom han glatt och redovisade den ena. Jag frågade helt enkelt ”Var har du gjort av den andra?”. Han funderade i ca 1,5 sekund (jo, det syntes att han tänkte efter), tvärvände och for iväg. Några sekunder senare hade jag fått även den andra. 😀

170215a

I morse (vi hade inte ens ätit frukost!) slöt han upp vid min sida när jag kom från toaletten och gick ett supertaggat fritt följ ut i köket. När jag stannade slog han ner rumpen blixtfort och tittade förväntansfullt upp på mig. Då såg jag vilken fantastisk gåva han ville ge mig.

170215b

Jodå, ett gammalt torkat blad från en hoya minsann. Det är inte klokt vilka presenter man kan få innan klockan ens slagit 06.00 en vanlig onsdag i februari. ❤ 🙂

För övrigt har det varit en dag med nästan lika fantastisk väder som igår. Lika varmt (+6°), strålande sol men lite, lite vind. Nåja, jag klagar inte, bara tackar och tar emot.

Vilket år som helst ska jag väl lyckas fånga en sån här drabbning med finkameran också. Det borde inte vara omöjligt eftersom de nästan alltid inträffar på samma ställen, men … orka släpa liksom? Tills dess får man hålla tillgodo med ajFån-bilderna och konstatera att Karlsson också kan. Här lyckades jag för ovanlighetens skull fånga honom på bild framifrån.


På hemvägen, när Maro var som mest uppspelt, körde jag en plats med hakan i backen. Jag måste börja sträcka ut tiden nu. Även om jag inte klockade det hela så tror jag nog att han låg i minst två minuter. Karlsson? Han sa ”aldrig i livet att jag lägger min lilla söta mage på det där kalla men jag kan stå här som moraliskt stöd”. 😀

170215h

Nu vet jag precis…

…varför bloggen brukar dö ungefär vid den här tiden på året!

Det är ungefär nu det ideella arbetet drar igång på allvar, med uppdateringar av hemsida, fixande med klubbtidning, lägeradministration mm. Dessutom drar högsäsongen på jobbet igång vilket innebär att lusten att sitta vid datorn när man inte måste är … minimal. Ambitionen är dock att hålla igång även detta och det blev faktiskt lite roligare med den nya bloggdesignen, det blev det. 🙂

Idag har det varit en alldeles ljuvlig dag, vädermässigt. För en gångs skull hade yr & co rätt när de någon gång i förra veckan förutspådde värmebölja (+8) på tisdagen den här veckan. Här på fjället kom vi upp i +6 och i kombination med vindstilla och solsken var det alldeles, alldeles underbart! Hade gärna tillbringat ännu mer tid utomhus men som vanligt la jobbet hinder i vägen. Vi gjorde dock vårt bästa på lunchpromenaden. 🙂

Lite senare på eftermiddagen upptäckte jag att det var +12 vid solväggen på altanen.
Där kunde man ta sig en liten paus utan strumpor i skorna! 🙂


När arbetsdagen var slut, för typ en timme sen, insåg jag att vi faktiskt skulle kunna träna utomhus – utan en massa supertjocka kläder och i hyfsat dagsljus. Framförgående, med fokus på raka halter och att man (läs: kelpien) inte ska vända upp mot mig i halten eller  när jag går fram till honom. Vi gjorde nog vissa framsteg… 🙂 Försökte filma själva gåendet också men det blev bara pannkaka. Han märker så väl när jag tappar fokus på det vi gör och då tappar han också fokus.

170214h

Förutom av solen har dagen lysts upp av de här godingarna. 🙂

170214a

Nu ska vi se om vi kan hinna med ett inomhuspass också, och lite nose work med Karlsson. 🙂

Beundrad och älskad?

Igår var det årsmöte i klubben och efter mötet blev det en något försenad jubileumsfest som egentligen skulle ha ägt rum förra året men blev uppskjuten. Både årsmöte och middag ägde rum i ovanligt ståndsmässig miljö – på Glasets Hus i Limmared. Lite annat än den vanliga klubbstugemodellen. Det var en mycket trevlig tillställning med trevliga klubbkompisar och mycket god mat.

170212bbJag och Karlsson blev, liksom alla andra ekipage som levererat tävlingsresultat under året, uppvaktade med en fin present. En trevlig tradition. 🙂

Dessutom har jag tydligen varit ideell så länge att jag gjort mig förtjänt av en guldmedalj, eller snarare SBK:s förtjänsttecken i guld! Hoppsan, så det kan bli?!
OBS 1: ”Medaljen” är ca 2,5 cm i diameter IRL.
OBS 2:  Rubriken syftar inte på medaljen. 😛 )

Festen fortsatte sedan, helt enligt plan, hemma hos klubbens nyvalda sekreterare. Innan jag var hemma och i säng var klockan runt 02.00 och det var på tok för sent för tant, kände jag idag…

När jag gick och la mig så uppträdde Maro som om jag varit borta i minst 10 dagar, inte 10 timmar. Han slog läger på min bröstkorg och klamrade sig fast, med nosen intryckt under min haka och sin blick djupt fäst i min. Jag tror aldrig jag har varit med om någon, varken två- eller fyrbent (utom möjligen mamma, när jag var pytteliten människa?) som så oförställt älskat och beundrat mig. Han är bra mysig ändå, den där kelpien. ❤

Bilden är inte från igår, och inte ens från sovrummet, men blicken är ungefär densamma.

170212a

Idag har jag inte gjort så många knop. Trött i mössan, eftersom sovmorgon inte var ett alternativ för de fyrbenta i morse, och merparten av dagen har ägnats åt föreningsadministration. Man måste ju göra sig förtjänt av medaljen liksom… 😛