Flapperöron och ljudgivning

Man skulle ju kunna tro att det blir en och annan sovmorgon nu när jag lever i någon sorts lyxhustrutillvaro, arbetsbefriad med full lön i några månader men … så är icke fallet.

I många år har klockan ringt 05.30 alla vardagar och ibland ännu tidigare. 05.30 verkar vara svårt att radera ur kroppen på både mig och hundarna och det gäller såväl vardag som helg.

Det börjar med att jag vaknar men försöker dölja det för Maro. Det lyckas sällan. Vid minsta tecken på att jag är vaken slänger han sig över mig. Slickar mig i ansiktet och ger mig några örfilar om jag inte hinner gömma mig under täcket. I det läget går det faktiskt att snooza honom med ett ”gå och lägg dig”. Hinner man inte snooza lägger han sig på sidan bakom min rygg och försöker sparka mig ur sängen.

När han kommer till sparkstadiet är det kört. Då börjar nämligen Karlsson vakna till.

Det börjar med att han muttrar och suckar lite, eller sjunger upp sig? Vad det jag… Nästa steg är att han reser sig, stretchar och sen ruskar han sig så att de små öronlapparna flapprar som kastanjetter. Efter det börjar han skälla med samma fina skall som han hade i söket. Sen flyger han rakt ner i Bia-bädden på golvet, som en fladdermus på crack, och där ålar han runt på rygg en bra stund och bara njuter. Sen är vi alla vakna!

Ibland vore det ju skönt att sova lite längre men det händer sällan. Någon enstaka gång kan det bli till 05.45 och i undantagsfall till strax efter 06. Då känner man sig lyckligt lottad. 🙂

Den lilla filuren som sussar så sött på bilden fick förresten ett anfall av superpigg idag. Pigg och (ovanligt) lyhörd var han på promenaden men när det helt plötsligt blev spår av grannarna och deras tikar på stigen sprack det där med lyhörd, då var han bara pigg. Superpigg! Han stängde av mottagningen och kutade iväg i full fart. Nu är ju full fart på en 15-årig, kortbent hund inte sååå himla fort, men tillräckligt fort när öronen är nedkopplade. Jag kutade efter, vilt skrikande ”KARLSSON, STANNA” uppblandat med ett brett urval av svordomar. Till sist kom jag ifatt och lyckades få kontakt med det lilla djuret som undrade varför jag var så upprörd.

När jag vände mig om visade det sig att 50% av hundbeståndet åtminstone lyssnat på ordet ”STANNA”. 150 meter längre bak på stigen stod en skeptisk (och lydig?) Maro som bestämt sig för att göra just det medan han väntade på att den dåliga stämningen skulle avta. När jag fick ner stämman till mer normal nivå lyckades jag använda det som var kvar av stämbanden till ett gladare ”Maro kom”. Då gjorde han det, i rena rama vampyrfarten.

Karlsson sov i alla fall gott en stund när vi kom hem.

Bokhyllepanik

Jag har ålagt mig själv inköpsstopp på böcker sedan några år tillbaka pga det stora antalet olästa tegelstenar (och en del ”normaltjocka”) som finns på lager. Inköpsstoppet är inte hundraprocentigt. Ibland, när det dyker upp nya böcker av mina favoritförfattare, ger jag mig själv dispens. Pocketböcker räknas inte heller. 😉 Det mesta i hyllan är nog ganska oövertänkta inköp på bokrean men i stort sett ligger jag lågt med inköpen. Nu börjar jag dock få problem.

Sen några år tillbaka har jag svårt för deckare, mord, blod och elände. En period körde jag varannan-metoden; en deckare – en ”vanlig” roman, o s v. Under 2020 blev mitt motstånd mot deckare ännu större. Det var så mycket elände i världen, i både stort och smått, att avkopplingen i form av TV och böcker behövde vara trevlig, snäll, rolig, charmig och … helst ha ett lyckligt slut. En stunds verklighetsflykt helt enkelt. Nu börjar det tyvärr tryta på den sortens böcker i hyllan. Den kryllar istället av Jo Nesbø, Arne Dahl, Roslund & Hellström, Butler & Öhrlund, Arnaldur Indridason, Mons Kallentoft, Johan Theorin etc. Jag skulle kunna räkna upp minst lika många deckarförfattare till. Igår hittade jag, till min fasa, t o m en oläst Kepler! Jag som svurit en ed att aldrig mer köpa någon Kepler-bok! Den är garanterat inköpt innan jag svor den eden, men ändå… 😦

Nåja, det finns ändå några ”vanliga” romaner kvar i hyllan, nu när ”feelgooden” tryter. I förrgår, när det var dags för ny bok, greppade jag tag i en bok av Maj-Gull Axelsson. Jag brukar gilla hennes böcker. Läste baksidestexten och ett par sidor i boken, sen la jag den åt sidan. En bok som handlar om förintelsen, och dess följder, orkar jag inte med just nu, oavsett hur välskriven och viktig den sannolikt är.

Igår greppade jag nästa icke-deckare. Hanne-Vibeke Holst är också en författare jag har läst mycket av och normalt uppskattar. Titeln lät ju inte så trevlig men…? Jag läste baksidestexten och sen la jag den åt sidan också. 864 sidor om en pandemi, skriven 2017?! Nej tack, det låter som något som får vänta några år.

Till sist hittade jag något lagom banalt, av Lena Dunham, som verkar ha rätt hög trevlighets- och humorfaktor så den fick det bli. När den är slut får jag fortsätta dammsuga hyllan (vilket jag skulle behöva göra bokstavligen också insåg jag igår 🙈).

Ett hjärta av guld

I torsdags var det dags för ultraljud av hjärtat på Världens Bästa Karlsson. Efter höstens drama x flera med höga infektionsvärden, långa antibiotikakurer och galna mängder återbesök och provtagningar är det bara ett värde som inte har gått ner till helt normal nivå. Hjärtmuskelvärdet (troponin) är fortfarande lindrigt förhöjt och i ett försök att hitta orsaken skulle hans lilla hjärta (som sannlikt är gjort av guld ❤ ) ultraljudas. Det skulle göras på Blå Stjärnan här i stan. De har återfått mitt förtroende efter att det, av olika orsaker, varit väldigt lågt under rätt många år. Den som skulle göra ultraljudet var (naturligtvis) deras hjärtspecialist och det är en veterinär jag litar på. Det var hon som räddade livet på Iza, dagen efter kastreringen, för många år sedan.

Nåväl, vi infann oss på utsatt tid och efter en liten undersökning med stetoskop gjordes ultraljudet och jag fick se världens finaste hjärta på bild. Kontentan var att det finns ett lindrigt läckage från klaffarna på vänster sida. Några andra mindre defekter hittades också, alla betecknas som lindriga eller måttliga och på en 15-årig hund kanske det inte är så konstigt? Hade han varit fem år hade det varit en helt annan sak.

Vad som är hönan och ägget, alltså vad som orsakat de förtjockade klaffarna, går inte att säga. De kan vara orsakade av en hjärtmuskelinflammation som hävts med antibiotikan men det kan också vara en ålderförändring och helt enkelt ett bifynd (hjärtprotinerna i blodet) till en annan inflammation som gått över tack vare antibiotikan. Det kommer vi nog aldrig få veta.

Veterinärens bedömning var att det knappast skulle orsaka några problem för honom och ingen medicinering behövs i nuläget men vi ska naturligtvis hålla koll. Om ett år kallas vi till nytt ultraljud och hon verkade trygg med att åtminstone inte hjärtat kommer ta honom ifrån oss innan dess. ❤ Han fick också beröm för att han är i så fin fysisk form för sin ålder.

Karlsson var dock lite besviken. Han trodde han skulle få med sig en bild på ultraljudet, där det framgår hur många valpar han kommer att få?! 😀 Den skulle han sätta upp på kylskåpet för han har hört att det är så tvåbeningar gör. Det blev inget med det.

För första gången på 2,5 månad är det nu helt tomt på hundmediciner på köksbänken. Skönt!

För att fira detta åkte vi till terraputten, ProBonoK9, igår. Maro fick en helkroppsmassage och han kändes mjuk och fin. Jag var rädd att vissa spänningar skulle ha återuppstått efter allt krångel med tänderna men det har tydligen gått bra. Nu fortsätter jag massera på hemmaplan och så gör vi en ny koll om ca tre månader. Positivt var också att han tyckte det var helt ok. En milsvid skillnad mot första gångerna i somras när han i stort sett hade panik. Nu hoppade han upp på bänken alldeles självmant och njöt av behandlingen. ❤ Att man kan ligga ner har han dock inte kommit på men några gånger till så… Vi tar det i hans takt.

Karlsson fick en välbehövlig behandling med det terapeutiska ultraljudet som vi har avstått ett tag med tanke på alla mediciner och att vi inte har haft klart för oss vad som felat men nu var det nog välbehövligt.

Nu håller vi tummarna för pigga och friska hundar och att vi slipper veterinärbesök för annat än vaccinationer på ett bra tag!

Paradoxalt min kära kelpie

I ett par veckor har jag ägnat mig åt att rensa min iCloud. Där fanns orimligt många bilder på sovande hundar, och ja… på hundar i alla möjliga situationer. Visst är de söta när de sover, det är det ingen tvekan om, men mycket är nu raderat, för gott. En speciell sorts bilder har jag dock väldigt svårt att slita mig ifrån eftersom jag vet att situationen aldrig kommer uppstå igen.

Maro älskar närhet. Han vill helst vara under skinnet på oss om det går men det funkar ju dåligt. Tyvärr har han bränt alla sådana chanser när det gäller Karlsson. Jag och husse är också smått skeptiska numera men vet hur vi ska hantera det, så att han ändå får den närhet han vill ha.

Första månaderna, när Maro var liten superbusig valp, var Karlsson lite skeptisk men när Maro var runt sex månader togs bilden ovan. ❤ Jag blev så rörd och lycklig att jag nästan, men bara nästan, stannade hemma från julbordet med jobbet som jag var på väg till.

Sen var allt frid och fröjd i flera år och mobilkameran gick varm.

Sommaren 2018, när vi var ute med husvagnen, tröttnade jag på att ha Karlsson sovande vid fötterna i den smala sängen. Jag tror ärligt talat att han var rätt trött på det också eftersom jag inte ligger särskilt stilla. Han var nöjd när vi bäddade åt honom i soffan. Maro somnade på sin fäll på golvet. Sen blev vi flera gånger väckta mitt i natten av att hundarna rök ihop?! Vi förstod ingenting och det gick över lika fort som det startat, varje gång, men successivt förstod vi vad som hände. Karlsson sov i sitt hörn i soffan och under natten hoppade Maro upp och ville ligga nära. När han sen sov djupt råkade Karlsson röra på sig och nudda Maro som … blev livrädd och exploderade. 😦

I husvagnen löste vi det genom att bädda åt Karlsson i det andra, mindre, soffhörnet. Där ryms det bara en borderterrier med tillhörande säng och problemet var löst. På hemmaplan löste Karlsson det själv genom att lugnt och stilla glida iväg när Maro kom och ville ligga nära och även Maro började förstå och slutade att ens försöka.

Han vill dock gärna ligga nära mig (eller husse) när chansen finns och det är ju mysigt. Det får man lösa genom att klappa och klia på honom, ganska rejält, så att han helst inte somnar men om han gör det så är ”kontakten” ändå där hela tiden. Ofta väljer han själv att gå iväg och lägga sig på annan plats när sömnen håller på att ta över så vi har lärt oss att hantera det också.

För två år sedan blev det dock ett missöde som gjorde ont – på mig. Jag hade nickat till i fåtöljen framför TV:n och när jag vaknade till och skulle ta ner fötterna från fotpallen råkade jag nudda, verkligen bara nudda, Maro som låg på den svarta fällen nedanför pallen. Chokladbrunt på svart syns inte jättebra i mysbelysning…

Han flög upp med ett vrål, vände på en femöring och … högg mig i hälen! Jodå, det gick hål och blödde så det var ett riktigt bett. Innan jag ens hunnit förstå vad som hänt hade jag en förtvivlad kelpie i knät som ville bli tröstad och ha skydd mot monstret som attackerat honom?! Det är sannerligen inte lätt att vara en liten kelpie med alla känslorna utanpå och stora reaktioner. Det är tur han är söt. 😉

Det ska tilläggas att han inte är en hund som vill vara ifred bara för att han ligger ner. Den modellen finns. Min pappa hade t. ex. en schäfer som var mycket tydlig med att han inte ville umgås när han låg ner, även om han var i högsta grad vaken. Om Maro bara är vaken vänder han gärna upp magen för att bli kliad eller få lite annan uppmärksamhet. Jag tror inte heller det har att göra med att det är två hanar. Maro hade ju passerat den andra könsmognaden med god marginal när det började så … ingen vet egentligen varför det blivit som det blivit. Det är tråkigt men nu vet vi allihop vad som gäller och det är ytterst sällan det blir något tjafs mellan dem när de är vakna.




Krönika över ett skitår

Hur f*n sammanfattar man det här skitåret där corona-viruset har legat som en tung, svart filt över det mesta och fått konsekvenser på så många olika sätt och olika plan? Jag vet inte ens om det går att sammanfatta men gör ändå ett försök, från mitt lilla hörn av världen. Det mer allmänna sammanfattningarna får andra stå för. Och allt har ju inte varit skit – det finns några ljuspunkter också.

Januari
🙂 Vintern var hyfsat snöfri och hundträningen kunde hållas igång.
🙂 Jag och Maro var på kurs för Åsa Sellidj. Tyvärr kunde vi bara vara med en av de två dagarna men det var mycket givande.
😦 Det började pratas om ett virus i Kina men ingen anade nog vilka konsekvenser det skulle få.
🙂 Jag och Maro var på uppletandekurs, en dag för Anna-Lena Wendt på GMBK. Bra!

En av årets sista inomhusträningar med sällskap, pre corona, med syster Yra och Stila, på Agiliteam i Landvetter.


Februari
🙂 Fortsatt ganska snöfritt och träningsbart.
😦 Viruset kom närmare.
😦 Vårt ladugårdstak blåste delvis bort i en storm.
🙂 Det bortblåsta taket resulterade i byggnadställningar på hemmaplan – perfekt för att träna specialsök.
😦 Karlssons mage rasade och han fick tillbringa en natt på Västra Djursjuhuset sen var han pigg igen.

Mars
😦 Viruset var här på riktigt och vi började förstå allvaret.
🙂 Jag gick ett par online-kurser hos Jenny Wibäck under vintern vilket fick oss att hålla igång träningen ordentligt. Fokus på mental träning och bruksmoment eftersom beslutet att lägga ner lydnadslydnaden mognat fram under vintern. Ledsamt eftersom det finns så många fina bitar men utan platsliggningen så känns det inte meningsfullt att lägga mer tid på det.
😦 I mitten på månaden hade vi tydligen en del snö, att döma av bilderna i Fånen, men den blev inte långvarig.
😦 Folkhälsomyndigheten, regeringen och SKK lade locket på det mesta, inkl. SBK:s tävlingsverksamhet. Vår debut i rally fortsättningsklass blev inställd med kort varsel.

April
🙂 Långfredagskurs hos Jenny Wibäck i strålande sol – en givande dag.
🙂 Tvådagarskurs i specialsök i Kungälv – nyttigt och trevligt.
😦 Jag, och alla andra, på det svenska kontoret varslades om uppsägning.


Maj
😦 Uppsägningen var ett faktum – efter 19 år i företaget. Blandade känslor…
🙂 Karlsson tuffade på och växlade upp, trots sina 14 år.
🙂 Vi tränade på och fick stadigt träningssällskap i rallyn.
😦 Föreställningen av Så som i himmelen, som jag och ett par kompisar skulle se, blev naturligtvis inställd. Föreställningen är uppskjuten till maj-juni 2021 men i skrivande stund känns det väl ytterst tveksamt om den blir av alls…
🙂 Det blev vår – det här året också…


Juni
🙂 Tvådagarsläger hos Jenny Wibäck, med bara kelpies! Det blev en blandning av kurs och terapi med många skratt. 😉 Vi fokuserade på inkallning med ställande (förutom fria följet, som vanligt) och gjorde vissa framsteg. Lite cirkuskonster hann vi också med, och en liten dos hav.
🙂 Ett tävlingsträningsgäng drog igång på Borås BK – och jag hängde med från start. Mycket bra!
🙂 Midsommar firades i lugn och ro hemma, under corona-filten, med husse och hundar.
😦 SKK hade lättat lite på tävlingslocket och vi debuterade i rally fortsättningsklass. Det kunde vi dock låtit bli. Resultatet var katastrof eftersom Maro låste sig i nosande…

Juli
🙂 😦 Semester. Under rådande omständigheter var det naturligtvis inte aktuellt att åka någonstans så husse bestämde sig för att jobba. Jag som ganska ofta drömt om att tillbringa en hel semester på hemmaplan fick göra det och då var det kanske inte helt igenom roligt. Dagarna ägnades åt hundträning i alla de former, målning av dörrvirke till den nya ladugårdsfasaden och regelbundna turer till ”vår” fysioterpeut i Vårgårda för behandlingar av Maros spända nacke.
🙂 Jag nappade på ett sent återbud och hamnade på ytterligare ett bra tvådagarsläger hos Jenny Wibäck. Den här gången fokuserade vi på framåtsändandet.
😦 Naturligtvis blev det inget Kindsläger. För många människor, från för många orter både i Sverige och Norge. Klokt beslut, och det enda rimliga, men det kändes onekligen tomt vecka 30.

Augusti
🙂 Äntligen en tur med husvagnen. Eftersom jag skulle fylla sådana där konstiga år som slutar på siffran 0 (noll) kändes det som om det var läge att göra något utöver det vanliga = inte vara hemma i alla fall. Som tur var hade vi inte planerat någon exklusiv, exotisk resa som vi behövde ställa in så den besvikelsen slapp vi. En tur till Skånes sydkust fick det bli och det passade mig utmärkt. Det blev en skön vecka vid havet med fint väder, utflykter på Österlen och god mat.
😦 I slutet av augusti vaknade Karlsson upp en morgon och var jättehängig. Han matvägrade och hade hög feber. Det blev en akutresa till Blå Stjärnan här i stan där det konstaterades skyhöga infektionsvärden och det blev remiss till Västra Djursjukhuset. Där blev han kvar med dropp och antibiotika intravenöst. Efter två dagar var värdena mycket bättre och jag fick hämta hem honom. I samråd med veterinären beslöt vi att avstå vidare antibiotikakur pga av hans, numera, känsliga mage. Vad som orsakat det hela visste vi inte… Han höll sig dock pigg och fräsch i ett par månader. Fortsättning följer…
😦 Konserten med The Ark som skulle gå av stapeln i augusti blev – precis som allt annat – inställd. Nytt datum i september 2021 men jag tror inte på det förrän jag ser det.

September
🙂 Specialsök-kurs i Kungälv med i stort sett samma gäng som i april. Maro skötte sig riktigt fint.
🙂 Vi debuterade i högre klass spår, mest för att komma ur vår ”tävlingsskräck”.
Målet var att bli godkända och det blev vi.
😦 I samband med spåret på tävlingen skadade jag vadmuskeln rejält men det läkte ihop snabbare än jag kunde tro med tanke på hur ont det gjorde i början. Jag kunde inte ens köra hem min bil själv och fick gå på kryckor i ett par dagar. Hur jag bar mig åt för att genomföra tävlingen förstår jag fortfarande inte.
🙂 Som vanligt fanns det (för?) många pelargoner i mitt liv under sommaren men den här gången fick jag njuta av dem nästan hela tiden. I vanlig ordning var de som finast när det var dags att plocka in dem för vintern.

Oktober
😦 Musinvasion! Det var möss överallt. I huset, i bilen, bland pelargonerna i ladugården och det var vidrigt. Jag misstänker att vi agerat BB åt en eller flera kullar med musungar men efter ett digert jobb av mig, musfällorna och Karlsson lugnade det ner sig.
😦 Vi gjorde ett nytt försök i rally med nya katastrofresultat.
🙂 Vi startade KM i rally och bruks, båda med bra känsla.
🙂 Trevlig träningshelg på klubben men jag tvingades avstå den andra dagen eftersom Karlsson inte var ok.

November
😦 I början av november var det dags igen. Karlsson vaknade med hög feber och nedsatt allmäntillstånd. Den här gången åkte jag direkt till Västra Djursjukhuset vilket med facit i hand inte var ett bra val. Den här gången gav de bara dropp – ingen antibiotika vilket jag ifrågasatte utan att få någon bra förklaring. Den här gången gjordes ett ultraljud på hela den lilla hunden men det gav inga svar. Dagen efter fick jag hämta hem honom. Ganska pigg men det höll bara en vecka, sen var det dags igen. Den här gången valde jag att åka till Blå Stjärnan här i stan och det var ett bra val känns det som. Den här gången fick han antibiotika (+ dropp) och jag fick hämta honom efter drygt ett dygn. Vi fortsatte hemma med antibiotikan och håller fortfarande på. Efter flera återbesök med nya prover är alla värden utom ett jättefina så han fick en ny sorts antibiotika för att få ner det sista värdet (hjärtproteiner). Nu har vi kontakt med en engagerad veterinär och om en dryg vecka är dags för nya prover igen. Det är bara att hålla tummarna!
🙂 Underbart att kunna träna på dagtid, även på vardagarna, när kvällarna är mörka. Att även ha träningskompisar med lediga vardagar är suveränt!

December
🙂 Arbetsbefriad med full lön till mitten på maj. Att äntligen kunna släppa taget om jobbet var skönt, och märkligt, och konstigt men mest av allt … skönt. Även om året varit extremt lugnt arbetsmässigt efter uppsägningen var det ändå en bra känsla att släppa det helt och hållet.
🙂 Karlsson firade sin 15-årsdag 4 december! Det har ju funnits tillfällen den här hösten när jag tvivlat på att han faktiskt skulle komma dit men mellan alla vändor på djursjukhus har han ju varit superpigg. Betydligt piggare än vad man förväntar sig av en hund i den åldern, även om det är en terrier. Men vi fixade det och hoppas han hänger med länge till. ❤
😦 Efter ett uppletande i början av månaden var Maro påtagligt irriterad i sin mun. Med hjälp av en träningskompis upptäcktes att han hade en kraschad framtand i överkäken. Jag bokade tid för att få den borttagen men när jag sitter hos veterinären och väntar på att han ska somna efter att ha fått lugnande så ramlar det ut en halv hörntand ur underkäken?! WTF? Det händer ju inte? Sannolikt har skadan uppkommit samtidigt som tanden i överkäken men ”höljet” hade suttit kvar. Han fick en piggelinspruta och så fick vi åka hem och mata honom med Metacam i avvaktan på en ny tid, två dagar senare, på systerkliniken där de hade rätt utrustning för att ta bort hörntanden. Dock hann de bara med hörntanden då så ytterligare en ny tid bokades. Men … han fick en infektion där hörntanden suttit så operation nr 2 blev tidigarelagd och … då hittades ytterligare två (kind)tänder som behövde tas bort. Detta fixades fredagen innan jul. Efter en dryg vecka med tratt och inspektion av veterinären med OK-stämpel på näsan åkte tratten av. Nu håller vi tummarna hårt för att han får behålla resten av sina tänder länge.
🙂 Julen tillbringades i lugn och ro hemma, helt enligt FHM:s påbud men det är ungefär så vi brukar fira julen. Svärmor och svåger var här på jullunch och på kvällen fick hundarna sina julklappar. Maro får dock vänta någon vecka till innan han använder sin julklapp på riktigt. Nyårsafton kommer vi tillbringa på hemmaplan med den allra närmaste flocken; dvs jag, husse och hundarna.

Sammanfattning av sammanfattningen
Det blev ett märkligt år men på det stora hela är jag oerhört tacksam för att flockens tvåbeningar + våra släktingar, vänner och bekanta fått vara friska. Vi har t o m varit friskare än vanligt. Inte minsta lilla förkylning har drabbat oss. Där ser man vad social distansering och handsprit kan göra. Frågan är om man någonsin kommer kunna återgå till livet som man levde det pre corona?

Att jag har hundar och hundträning som hobby gör ju att jag alltid har något att göra, om och när jag vill och det har varit extra skönt just i år. I spåren av uppsägningen, och med ett stort kompsaldo, har det funnit mycket tid till hundträning och det är ju ingen tvekan om att det ger resultat. Just hundträning har ju även gett mig möjlighet att faktiskt träffa vänner och slippa total isolering. Utomhus är det ju lätt att hålla avstånd, i synnerhet när man tränar framåtsändande. 😉 Att jag hittat ”fasta” träningskompisar både i Borås och Kind med ungefär samma mål som jag, och där vi duger som vi är – utan att vara i elitklass/klass 3/mästarklass – är oerhört värdefullt. 🙂 Sen finns det ju en del vänner som inte är hundrelaterade och dem saknar jag förstås.

Att vi bor i eget hus på landet och har varsin bil har också underlättat betydligt. Dels finns det ju alltid något att göra på hemmaplan och man slipper kollektiva färdmedel när man ska ta sig någonstans. Det faktum att jag sedan många år jobbat hemifrån har ju gjort att skillnaden – pga corona och sedan uppsägning – inte blivit så påtaglig. Jag är ju liksom där jag brukar vara men nu med större frihet att göra vad jag vill.

Nu ser vi fram emot ett bättre 2021 och hoppas att antalet 🙂 blir betydligt fler än 😦 i nästa årskrönika!

Avslutningsvis återanvänder jag en gammal nyårshälsning (där man tydligt ser den nedre hörntanden, hans högra, som nu är ett minne blott).

15 år – det är fint!

Idag fyller han 15 år – världens bästa Karlsson! ❤ Att få ha sin bästa vän och once in a lifetime-hund i 15 år är faktiskt himla fint. Att dessutom ha en superpigg och odräglig 15-åring är alldeles underbart.

Hösten har dock varit ganska skakig och jag har inte alls känt mig säker på att vi skulle få uppleva den här dagen. Tre gånger har han varit inlagd på djursjukhus med hög feber och skyhög sänka. Ingen har hittat problemet men den enda direkta undersökning som har gjort är ett ultraljud. Varken jag eller veterinärerna tycker att det är en god idé att börja skära i en så gammal hund och det, eller gastroskopi, hade väl varit nästa steg i utredningen.

Senaste gången han var inlagd var för en dryg månad sedan. Han har gått på antibiotika sedan dess och gör fortfarande i väntan på provsvaren från återbesöket i förrgår. Vid förra återbesöket var alla värden utom ett jättefina. Hjärtproteinerna i blodet var då fortfarande förhöjda men vi hoppas nu att de också har gått ner. Orsaken till det vet vi alltså inte men förhoppningen är alltså att antibiotikan har tagit kål på vad det nu är (var).

Mellan febertopparna har han varit superpigg så det har inte varit någon tvekan om att försöka åtgärda problemet.

Varje dag känns som en gåva nu, även när han väcker mig genom att hoppa jämfota i sängen och skälla. Idag var det kl 05.55 och det var ovanligt sent… 😀

Jag ser verkligen inget värde i att hålla liv i en hund bara för att den ska bli så gammal som möjligt. Det ska vara en hund med livsglädje och humör. Den dagen det inte finns, eller han inte vill följa med på promenad, då vet jag att det är dags men tills dess tar vi vara på tiden så gott vi kan.

Eftersom han går på magdietfoder sedan ett drygt år tillbaka blir kalaset inte så överdådigt men vi byter det vanliga fodret mot ”mjukmat” av samma sort. Och så får han naturligtvis en rosa oink-gris som han kommer döda på ca 3,5 minut, helt enligt traditionen. ❤

Filmen är dagsfärsk. Min älskade, odrägliga, underbara och högljudda lilla terrier, nu siktar vi mot 16-årsdagen! ❤

Bara godkända – men en personlig seger

Igår var det dags för debuten i högre klass spår, tre år (!) efter uppflyttningen ur lägre klass. Det finns många skäl till att det har dragit ut på tiden. Det största skälet är väl att jag och Maro inte har funkat ihop i tävlingssituationen. Ett oerhört frustrerande fenomen när man vet att han egentligen kan men både han och jag har ”flippat” när vi kommit in på en tävlingsplan. Detta har jag väl ältat här tidigare så jag avstår från det nu. Ett annat skäl att jag periodvis lade mycket tid på lydnadslydnaden innan jag, på riktigt, gav upp hoppet om att få honom bekväm i platsliggningen. Han tycker det är en oerhört obehagligt situation. Utan fungerande gruppmoment skulle vi aldrig komma ur klass 2. I brukset finns det ändå en chans till uppflyttning även om man avstår platsen så jag borde nog ha tänkt om tidigare och lagt mer tid på brukset, men det är lätt att vara efterklok.

Mitt jobb har ju verkligen sugit musten ur mig stora delar av dessa tre år och träningen har inte alls blivit av så ofta och på det sätt jag önskat men så i somras hände något. Det startades ett tävlingsträningsgäng på Borås BK. Inte min huvudklubb numera men jag har varit medlem där också ända sedan jag bytte klubb för snart nio år sedan. Jag hängde på direkt och det har verkligen varit guld värt. Varje tisdag träffas vi och man får sina 15-20 minuter med övriga deltagares fulla fokus och engagemang för kommendering, att agera domare, störning, targetfixare, brainstorming eller vad man nu vill och behöver. Detta har jag saknat i sååå många år!

Sommarens två läger hos Jenny Wibäck har också varit guld! Första lägret ägnade vi oss mest åt framåtsändandet och det andra åt inkallning med ställande på 50 meter. Är man en liten kelpie med separationsångest är det verkligen ett svårare moment än man kan tro. Jenny känner ju både mig och Maro rätt bra vid det här laget och att få hennes input är oerhört värdefullt. ❤ I våras gick vi även två online-kurser hos Jenny som gav en hel del nyttiga insikter och framtidstro.

För några veckor sedan kände jag så att det var dags att testa våra tävlingsvingar. Att vänta på att allt skulle sitta som en smäck kändes som att … då kommer vi aldrig tävla bruks mer. Jag var bara tvungen att komma över min tävlingsskräck som blivit allt mer tydlig, framför allt efter förra årets flerfaldiga fiaskon på lydnadstävlingar och några rejäla magplask i rallylydnad både förra året och i år.

Planen var nu att avstå framåtsändandet och, naturligtvis, platsen. Framåtsändandet eftersom det inte är ”klart”, på långa vägar, och han fortfarande hamnar högt i stress av att ha varit långt ifrån mig på inkallningen och det ändå kändes som en ganska säker nolla. Bättre att försöka skrapa ihop poäng på övriga lydnadsmoment, som kommer efter inkallningen. Jag anmälde alltså till tävlingen på min hemmaklubb och lade oss i hårdträning med målet att bli godkända vilket inte kändes som en omöjlighet. Om vi bara kom runt spåret så… Det krävs faktiskt inte så himla mycket mer för att få ”godkänd” på protokollet.

Så blev det då igår. Dimmigt, fuktigt och absolut vindstilla. Bra förhållanden för spår, men på upptaget hade vi nog behövt liiite motvind. Vi har inte tränat det så många gånger på längre avstånd men han har gjort några riktigt fina sista veckan. Igår gjorde han sitt bästa för att knyta fast oss i upptagsrutan genom att irra omkring utan någon egentlig aning om vad han höll på med så klockan tickade på i de fyra minuter man har på sig att komma iväg. I högre klass får man ju ”påvis” där spåret går ur rutan, om man inte kommit iväg på egen tass, och där plockade han upp spåret direkt och det bar iväg. Apporter levererades till mig med jämna mellanrum även om det kändes långt emellan dem ibland. Vi traskade på i hyfsad fart tills vi klarat ca två tredjedelar av spåret då … trampade jag snett i en grop och välte. Inget allvarligt fall egentligen men jag kände att något hände i vristen och vaden. Jag tog mig upp och vi fortsatte, en liten stukning får ju inte stoppa en när det är tävling. Till sist var vi framme vid slutapporten. 🙂 Jag hade en känsla av att vi missat någon pinne men nä … vi hade sju + slut. Hurra! Det är dock märkligt hur långt 1200 meter är på tävling, och att det känns som om man är ute i evigheter men vi tog bara 25 minuter på oss, av de tillåtna 35.

Lite doping för fot/vadmuskel (tack och lov för det lilla husapoteket i den lilla handväskan) och tillbaka till klubben för uppletande. Efter två katastrofala genrep i klubbens ruta sista veckan var jag väl förberedd på en stor fet nolla. Vindstilla är ju inte heller något man önskar sig på uppletandet. Men … den lilla hunden susar iväg och hämtar in de tre föremålen på ca 2,45 av de tillåtna fem minuterna! På den tiden hann han även käka gräs, stanna ett antal gånger och kolla att jag inte hade rymt från baslinjen och … ha sönder sitt tjänstetecken. Eller, han hade inte sönder det men spännet slutade uppföra sig som ett spänne. Som tur var fick jag en snilleblixt när jag lämnade bilen och stoppade ner reserven i fickan (har nog aldrig hänt förr) så det var bara att byta snabbt och lätt och fortsätta jobbet. 2,45 alltså, och hinna med allt detta? Betyget blev sju och det var jag mer än nöjd med, med tanke på mina förväntningar.

Sen blev det lydnad. Där var det både ups and downs. Ett par tior (skall och hopp), några nollor mer än förväntat och några mittemellan-betyg. Vi nollade bl a fria följet vilket jag normalt sett hade skämts ögonen ur mig för, men inte den här gången. Större delen var han faktiskt med mig, med en bra känsla, men så fick han ett par ”nosstopp” vilket ledde till extra kommandon och lite allmänt strul. Även tungapporten nollade han, pga nos. Det som tröstar mig är att på de ställen han nosade var det flera andra hundar som också nosade. Det fanns alltså något mycket intressant där, det var inte bara att han ville lugna mig, som fallet har varit tidigare. Och han behövde ju inte lugna mig, för jag var inte irriterad. 😉
Vi lyckades även skrapa ihop några poäng på inkallningen vilket egentligen var det mest osäkra momentet. 🙂

Summar summarum; vi hade en bra dag, vi var ”sams”, vi var ett team och vi blev godkända. För någon annan, med en annan hund, hade det nog känts som en besvikelse men för mig (oss) var det som en seger. Det finns hopp! 🙂 ❤

Smolket i glädjebägaren var dock skadan i skogen. Uppletande och lydnad trasslade jag mig igenom på doping men när vi var klara och adrenalin och fighting spirit lämnade kroppen fick jag oerhört ont. Jag kunde inte gå utan att klamra mig fast i räcket på altanen, jag kallsvettades, det svartnade för ögonen och svimningen var inte långt bort. 😦 Som tur var kunde jag få hjälp att köra hem mig, min bil och Maro. Bilen är manuellt växlad och det är ”kopplingsbenet” som är ur funktion. Hemma fick husse möta upp med kryckorna som stått orörda i 35 år… Idag gör det fortfarande rejält ont men jag kan i alla fall förflytta mig utan kryckor på plant underlag men det tar nog ett tag innan jag kan knata runt i skogen eller på en appellplan igen. 😦 Jag hade tänkt mig ett par vilodagar nu eftersom det varit så intensivt sista tiden men nu lutar det mer åt ett par viloveckor, eller -månader. Nåja, jag får bara hålla tummarna för att det går över fortare än jag tror och trots allt njuter jag fortfarande av gårdagen och vill inte ha den ogjord! 🙂

Tack till er som hjälpt oss på vägen, framför allt denna sommar och höst. Ni vet vilka ni är! ❤




En levande legend växlar upp

Nåja, legend kanske är att ta i men nog är Karlsson ganska välkänd, åtminstone i borderterrier-kretsar. 🙂

Just nu känns han lite som … Rolling Stones. Varje gång de har gett sig ut på turné eller gett ut ett nytt album de senaste 20 åren har jag tänkt att ”nu är det väl sista gången” men icke. Det går några år och så är de på gång igen. 🙂 Lite så känns det med Karlsson nu men vi räknar veckor och månader istället för år och är så tacksamma för varje dag han får må bra och vi får ha honom kvar. Det är ju svårt med gamla hundar – vad är ”bara” ålderssymptom och vad är något annat? De flesta hade nog klassat honom som ”pigg för sin ålder” hela tiden men jag har ju märkt att magen besvärat honom ibland, även efter vändan på Västra Djursjukhuset i februari.

På påskdagens morgon matvägrade han. Det har nog bara hänt en gång tidigare i hans liv vad jag kan minnas. Han tittade med avsmak på matskålen och såg allmänt eländig ut. Vi handmatade honom under dagen och på kvällen åt han som vanligt. Kl 05.45 på annandag påsk stod han i sängen och skällde ut mig för att jag inte hade serverat frukost än. 😀 Jag har nog aldrig blivit så glad för att bli väckt vid den tiden en ledig dag. ❤ Några dagar senare hade han en lite svacka igen och då ringde jag veterinären och fick Andapsin utskrivet. Det hjälpte tydligen. Alltså inte medicinen för den har jag inte ens hämtat ut än, utan bara telefonsamtalet, för sen har det gått käpprätt … uppför. 🙂

Någon vecka senare sprang han ikapp med Maro i skogen! Det har inte hänt på länge. Sen dess så springer han bara för att springa liksom, när möjligheten finns. Han tar rejäl fart och använder en förvånad Maro som rundningsmärke. 😀  Just när jag filmade var de ovanligt långt bort, oftast är de bara ett par-tre meter framför mig, men det var så härligt att se.

Han drar t o m i kopplet när vi går ut på promenad. Det har han inte gjort i hela sitt liv, men nu är det inte bara pensionärsfasoner utan han vill ut i skogen – fort. Han hoppar och studsar. Det spritter och sprattlar i benen och han är så himla glad, och alldeles odräglig . 🙂

Här om kvällen när vi var ute på kvällsrastningen skulle han göra nr 2. Om jag står still brukar han gå några varv runt i kopplets längd och sen sätter han sig. Inte den här gången. Han gick några varv, sen började han trava och till sist blev det galopp. Det kändes som att longera ett fullblod. 😀 Jag skrattade så att jag nästan kissade på mig och det triggade honom ännu mer. Det slutade med att han stack svansen mellan benen och sprang fram och tillbaka, på en meterlång sträcka, i full fart. Rena rama valprycket. ❤ Tyvärr skrattade jag så mycket så jag fick inte fram kameran för att filma.

Förra veckan fick han följa med ut i spårskogen. Förra gången (i somras) var han väldigt förvirrad så jag hade inga förväntningar alls men som han spårade! Han tyckte bara att spåret var alldeles för kort. Det måste vi göra oftare!

Detta bildspel kräver JavaScript.

I lördags åkte vi till klubben med finkameran i högsta hugg. Han sprang med sina leksaker bra länge och var inte ens trött efteråt, åtminstone inte mer trött än att han orkade sitta i bilen och tjata när jag tränade Maro. 🙂

Den lilla hunden har definitivt gjort en rejäl comeback och växlat upp igen. Hur underbart är inte det? Med tanke på att världen ser ut som den gör just nu, på flera plan, så är han verkligen min räddning. Det går inte en dag utan att jag skrattar högt åt den lilla 14,5-åringen och hans hyss ute i skogen och hemma. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får ha honom pigg och glad länge till. ❤

Chockad hamster

I tisdags hade vår norska chef kallat till online-möte för alla i företaget. Vi trodde att det skulle handla om korttidspermitteringar men det var värre än så. Vi blev uppsagda, allihop! Hela verksamheten ska flyttas till kontoret i Estland och så var det inte mer med det. Troligen ytterligare ett av alla de snabba och oövertänkta beslut som fattats av den norska styrelsen under åren, utan någon som helst konsekvensanalys.

Vi har väl alla varit medvetna om att det inte gått så bra för företaget sedan en tid tillbaka men att det skulle bli ett så drastiskt beslut, och redan nu, var en chock. Hade ju hoppats på att vi skulle klara oss i ett par år till så att jag sedan kunde ta ut en tidig pension men den definitiva dödsstöten för den planen var coronaviruset. 😦

På två dygn gick jag igenom faserna chock – panik – acceptans – lugn och sedan infann sig faktiskt en viss … lättnad. Jobbet har ju inte alltid varit en dans på rosor. Väggen har varit nära, riktigt nära, vid ganska många tillfällen under åren (senast i höstas) men jag har ändå hängt kvar. För varje ”hänga kvar-år” har väl möjligheterna att få ett annat jobb minskat i samma takt som min ålder har ökat. Fördelen med att kunna utföra 95% av arbetsuppgifterna hemifrån, och vara med hundarna, har dock övervägt.

Nåja, nu är läget som det är. Jag har 12 månaders uppsägningstid och sedan får jag väl leva på A-kassa i ett år. Därefter får jag tugga på naglarna i några månader innan jag kan börja ta ut pensionen. Det återstår dock att se om det finns några pengar kvar till A-kassa och pension efter att både statens och hela världens ekonomi har rasat samman p.g.a den här käftsmällen Kina gav oss. Utsikterna att få ett nytt jobb är troligen minimala med tanke på den arbetslöshet som råder, och den lär bli värre.

Redan när det här kaoset började kände jag att det var läge att börja hamstra. Nej, jag har varken hamstrat toalettpapper eller pasta. Jag har hamstrat pengar. Inköpen av villhöver-prylar har varit minimalt eller rättare sagt – inte alls. Jag har köpt det som har behövts, alltså i princip mat till oss och hundarna. Men … jag har tydligen varit väldigt förutseende och hamstrat sedan många år tillbaks.

När jag ser mig om i husets skrymslen och vrår inser jag att jag har hamstrat bland annat:

  • Hundträningsvästar
  • Hundträningsbyxor
  • Fleecetröjor
  • Hundträningsjackor
  • Hundtäcken
  • Hundhalsband
  • Koppel
  • Hundleksaker

200501

Håller jag mig bara till hundar i samma storlek i framtiden lär vi klara oss. Många av halsbanden har jag knåpat ihop själv men de är ju inte mindre användbara för det.

Leksakerna är utspridda i många olika förråd, mest för att jag ska slippa se alla samtidigt och få ångest över det. 😛

Det förrådet som finns av allt hundrelaterat lär varken jag eller hundarna lyckas slita ut ens om vi försöker. Dessutom har jag ganska gott om ”civila” kläder och skor … och böcker. Om man helt bortser från ”vill ha”-faktorn kommer jag nog klara mig livet ut.

Det jag kommer sakna mest när jag får en rejält mycket lägre månadsinkomst är nog möjligheten att kunna spontanshoppa hundkurser eller träningstid i inomhushallar (på vintern). Jag kommer få tänka efter både en och två gånger i fortsättningen. 😦 Jag kommer få förlita mig på mina egna kunskaper och ev. träningskamraters. Dock har jag två kurser kvar i år, som jag redan anmält till. En tvådagarskurs hos Jenny Wibäck om en dryg månad och en helgkurs i specialsök till hösten. Jag har dessutom anmält till Kindslägret i sommar men att det blir av är väl inte troligt. Något slutgiltigt beslut är inte fattat än men i början av nästa vecka ska SKK meddela vad de beslutade på mötet i onsdags. Jag är ganska övertygad om att restriktionerna (max 10 personer, utomhus) kommer hålla i sig åtminstone över sommaren och det kanske är lika bra med tanke på omständigheterna.

Nåja, vi är friska än så länge och det får man vara mycket nöjd med. I eftermiddag ska vi träna specialsök, utomhus, med vänner och det är gratis. 🙂

Det där med störningskänslighet

Det finns några blogginlägg som ligger på kö i bakhuvudet så vi börjar väl med det som egentligen ligger sist i kön, dvs dagens spår. 😉

Förra helgen var vi på kurs i specialsök. Det tror jag vi återkommer till i ett annat inlägg men det som blev tydligt var hur störningskänslig han är i vissa miljöer. Det slår ju igenom även i lydnaden, ibland på väldigt oväntade sätt. Förr var han även väldigt känslig för störningar i spåret men det har blivit mycket bättre så det vore väl sjutton om vi inte skulle få till det även i specialsöket.

Förr kunde han ”tappa det” totalt bara för att linan t ex kom åt mina kläder och ”raspade” lite. Eller för att det tog stopp p g a lintrassel eller inkompetent matte.
”Oj, oj.. nu gjorde jag nog något fel och vågar inte göra mer” var den lilla kelpiens devis.

Om det, oplanerat, dök upp en människa i närheten (eller i!) spåret var det nästan kört. När vi spårade här hemma kunde det räcka med att en bil åkte på vägen, 20 meter från där spåret gick, för att koncentrationen skulle blåsa bort. Vissa av dessa störningar har ju kommit naturligt med jämna mellanrum och gradvis blivit enklare att hantera. Andra har vi medvetet tränat på, framför allt i samband med lägren på somrarna där det funnits tillgång till mer människor och möjlighet att planera störningar.

När läget är som det är i världen just nu, med corona och order om att stanna hemma så mycket som möjligt, är jag oerhört tacksam att vi faktiskt har det här precis utanför dörren.
200426A

Tyvärr är det ju ganska tråkigt att nästan alltid lägga sina egna spår, i samma terräng, men jag får variera det så gott det går och idag uppfann jag faktiskt andra hälften av spåret i helt ny terräng. För Maro spelar det nog ingen större roll, egentligen, men det är ju mer spännande och lärorikt för mig att gå ett spår som någon annan lagt. Tyvärr är det inte ofta tillfälle ges när man nästan helt saknar träningskompisar. P g a av tråkighetsfaktorn här på hemmaplan blir det inte spår så ofta men idag blev det av, och varje gång är jag lika fascinerad över hur bra han faktiskt spårar. ❤

Numera är han väldigt obrydd om störningar som jag åstadkommer. Idag trampade jag rejält snett vid ett tillfälle. Det blev ett kraftigt stopp i linan och jag ropade spontant ”AJ! F*N! HEL*ETE!”. Maro stannade bara och tittade på mig och sa ”skärp dig kärring”, typ, och sen fortsatte vi. (Foten höll, tack och lov.) Linan fastnade också några gånger och han bara väntar lugnt, med fullt fokus, tills jag har trasslat loss oss. Det här har naturligtvis kommit i takt med att motivationen och säkerheten har ökat – inget konstigt.

Ibland väntar han t o m frivilligt på att jag ska bli klar efter apporterna. Alltså blir färdig med att stoppa undan pinnar, godisburkar mm. När jag säger de magiska orden ”då fortsätter vi” är det som att trampa på gaspedalen i en Ferrari. Inte för att jag faktiskt har trampat på gaspedalen i en Ferrari men lite fantasi har jag. 😉

Dagens spår löste han med bravur. Alla pinnar var med hem och alla inblandade var nöjda och glada. Bilderna är tagna när vi lekte med slutapporten, efter sedvanlig belöning.

Alltså, om han nu har lärt sig hantera störningar i spåret så bra ska det väl inte vara omöjligt i specialsöket? Jag måste helt enkelt köra iväg oss till diverse offentliga platser för träning även om det tar emot. Vi har tränat alldeles för mycket ensamma, på hemmaplan. Ensamma lär vi väl oftast vara i fortsättningen också men att vara utomhus och bete sig ”konstigt” känns på något sätt lättare om man har sällskap. Nåja, ensam it is så det är väl bara att bita ihop.

Kanske överreagerade jag?

För ett par veckor sedan började jag misstänka att Karlssons prostataproblem återkommit. Han medicinerades i höstas för prostatan, UVI och fick samtidigt Onsior. Det förorsakade inga problem med magen men när han av annan orsak fick Onsior senare under hösten pajade magen och vi slutade omedelbart med medicinen. När vi övergick till ”magfoder” blev magen ok och har varit så sedan dess.

Nu var det alltså dags för en ny omgång Ypozane p.g.a lindrig prostataförstoring men tack och lov hade det inte utvecklats någon UVI så antibiotikan slapp vi och likaså Onsior. Den här gången fick han väl i princip alla tänkbara biverkningar av Ypozane, utom just magproblem. Han verkade ha lite ont i magen ibland men det som kom ut i bakänden var helt ok. Några dagar efter att medicineringen avslutades var han sig själv igen men i lördags började det, med diarré. Han kräktes också en gång men var pigg och glad ändå. Han är ju en terrier gubevars…

När han kräktes kom det upp lite vitt ”fluff”?! Han är ju inte den som äter fluff i normala fall så det kändes konstigt. Maro hade varit i farten och ruskat sin läckande fluffbädd och tydligen fick jag inte tag på allt utan Karlsson satte i sig resten utan att vi såg det.
På natten kräktes han igen – utan fluff – och på söndagen var magen riktigt dålig.
Jag åkte till veterinären och köpte dietmat på burk och vätskeersättning. Canikur hade han fått sedan lördagen. Han fick burkmat i teskedsstora portioner ca en gång i timmen och han fick behålla både det och vatten så det kändes ändå rätt lugnt. Allmäntillståndet var gott och han hade ingen feber. Men kl 18.30 kom allt han fått under dagen upp, inklusive vätska, och då rasade min lugna fasad.

Jag ringde direkt till Västra Djursjukhuset i Göteborg. Jag har mycket god erfarenhet av dem sedan tidigare. När jag förklarade läget frågade de bara; när kan ni vara här?
Vi konstaterade att det skulle ta ca en timme, inkl. startsträckan här hemma, och ca 19.40 var vi där och fick träffa veterinär direkt. Vi kom fram till att han skulle få tillbringa natten hos dem, med dropp och tillsyn. Det är ju inte roligt att lämna en hund på djursjukhuset men här kändes det verkligen som det mest vettiga alternativet, framför allt med tanke på hans ålder.

200228A

200228BDagen efter var jag förberedd på en lång väntan. En veterinär skulle ringa upp efter ronden, men … kl 07.27 kom ett sms! ❤

Även om han ser lite ledsen ut på bilden så värmde det både matte- och hussehjärtat enormt, bara med omtanken (som säkert är en rutin). Det var värt så mycket!

Senare ringde veterinären och berättade att om inget tillstötte under dagen borde han kunna åka hem på kvällen. På morgonen hade han haft en liten gallkräkning, med lite fluff, och troligen var det det sista och det som irriterat så att han blev så dålig. Min teori är att han mått lite illa på lördag förmiddag, hemma, och i brist på gräs knaprade han i sig fluffet som, mycket lägligt tyckte han, fanns till hands.

Ett dygn efter att vi lämnat honom var vi på plats igen och hämtade en trött liten hund som nog inte sovit så mycket. Efter hemkomsten har det bara gått uppåt. Han är lika pigg, odräglig och tjatig som han brukar vara, eller t o m mer för han får ju inget godis! Som den 14-åriga terrier han är har han väl utprovade rutiner för när det ska delas ut godis. Godiset består oftast av hans vanliga (diet-torrfoder) men det är irrelevant, det är mest principen det handlar om. 🙂 Att han fått mat sex gånger om dagen efter hemkomsten, enligt instruktioner från veterinären, räknas liksom inte. 🙂 Nåja, om några dagar är han tillbaks på sitt torrfoder och då vågar vi nog dela ut lite även som godis.

Nu kan man ju tycka att jag överreagerade. Hunden var liksom bara dålig i magen… Men, om man varit med om Izas sista dygn var det nog inte konstigt. Hon gick från ”lite lös i magen” ena morgonen till praktiskt taget död morgonen efter. Hon fick inte behålla ens vatten på natten och det kom bara blod i alla ändar. Att se livet, bokstavligen, rinna ur en hund hoppas jag att jag slipper uppleva igen. Jag är fortfarande förvånad att vi faktiskt hann till veterinären när de öppnade (att åka till Göteborg på natten var inget alternativ när hon var i så dåligt skick) och fick avsluta hennes liv där. Det var naturligtvis oerhört tragiskt att hon skulle må så dåligt sina sista 12 timmar men beslutet att ta bort henne var inte svårt. Tanken hade ändå funnits där att hon inte skulle klara en vinter till med halka och allt vad det innebär, men en sådan natt ville jag inte riskera att uppleva igen och därför bar det iväg till Göteborg ”i tid” den  här gången.

Jag är också oerhört tacksam att Karlsson kräktes 18.30, och inte en halvtimme senare, för då hade vi inte hunnit till Västra Djursjukhuset. De två (eller tre?) gånger jag varit där tidigare har det varit hyfsat akut, åtminstone i min värld, och inget tjafs om att boka en tid utan första gången (Karlsson) var frågan samma som nu; när kan du vara här? Andra gången (Maro) stod vi och knackade på dörren innan de öppnade och vi fick hjälp direkt. Helt fantastiskt bemötande!
200228C

Veckans ros går alltså till Västra Djursjukhuset! ❤ Och till Karlsson som repat sig så bra, även om han säkert hellre vill ha snacks än en digital ros. 😉

Nu håller vi tummarna för att magen håller sig lugn!

På vägen hem från Göteborg i söndags kväll konstaterade jag också att på snart 30 år som hundägare så var nog detta första gången jag varit tvungen att lämna in en hund akut för övernattning så på det sättet är jag lyckligt lottad.
Iza ”övernattade” efter att hon kastrerats men det var planerat. Ändå höll det på att sluta med katastrof men det är en helt annan historia.

Mattes kamplust har vaknat

Som det framgick i förra inlägget så var jag för bara några veckor sedan ganska uppgiven vad det gällde fortsatt tävlande i både bruks och lydnad. Det enda jag såg framför mig var rally och kanske specialsök. Jag hade mer eller mindre bestämt mig för att avstå kurser och läger under året (eller för all framtid?). Kurser/träningsdagar i specialsök var det enda jag kunde tänka mig men helt plötsligt var jag anmäld till fyra kurser och två av dem har vi klarat av den här veckan.

Någon gång före jul (när jag fortfarande var väldigt uppgiven) råkade jag anmäla mig till en distanskurs i mental träning hos Jenny Wibäck. Ämnet för kursen är ”Andra chansen”, speciellt anpassad för sådan som jag – som mer eller mindre gett upp. Kursen börjar om några veckor men bara själva anmälan startade tydligen en process i mattehjärnan. Av bara farten anmälde jag även till ett av sommarens tvådagarsläger hos Jenny, som uppföljning på distanskursen tänkte jag. Dit är det dock ett tag kvar.

Jag är ju inte direkt känd för att ge upp. 29 (!) tävlingar i högre klass med Karlsson är väl ett tydligt bevis på det. Där visste jag ju i och för sig att alla delar fanns, med god marginal. Problemet var ”bara” att få till allt på samma dag vilket vi aldrig fick – men att bara orka kämpa så länge är ju ett bevis på ett visst mått av tjurskallighet. Vi gjorde ju också rätt många tävlingar i lydnadsklass 3 (gamla modellen) utan att lyckas bli uppflyttade. Att ”ge upp” med Maro har känts jättetråkigt men nästan som det enda realistiska.

Någonstans runt jul fick jag syn på att Åsa Sellidj skulle hålla en tvådagarskurs på Göteborgs Hundarena i slutet av januari. Jag har hört mycket gott om Åsa och var nyfiken på hennes ”tänk” som tydligen är lite annorlunda och kanske kunde vara något för oss. Tyvärr var kursen förlagd till måndag-tisdag. Måndagen kunde jag ta ledigt men inte tisdagen. Jag anmälde mitt intresse för att vara med på måndagen om inte kursen skulle bli full. Förra fredagen fick jag grönt ljus, jag kunde delta på måndagen och det är jag, med facit i hand, enormt glad för! Att jag inte kunde vara med på dag två sörjer jag.

Jag tror faktiskt aldrig att jag varit med om en instruktör som varit så mån om att sätta sig in i problemet, analysera det och ha en plan klar ganska direkt. Problemet – för de som inte vet – är att han blir så exalterad av kommendering/tävlingssituation att det blir överslag i den lilla kelpiehjärnan. Han biter i mina kläder, buffar, tränger och när det är riktigt illa går han och ”luftjuckar”. 🙈 Naturligtvis får detta beteende mig helt ur balans och oavsett vilken vattentät (?) plan jag hade innan vi startade så faller allt samman, fort och lätt. Och när jag blir irriterad tar han till nosande, som en lugnande signal.

Jag har, många gånger, sagt att det är ett beteende som han inte själv är medveten om. Jag har uttryckt det som att ”om han varit en schäfer hade han skrikit/gnällt” och det intressanta var att Åsas analys var exakt densamma, utan att jag nämnt min teori. Han vet inte att han gör det! Vi har kursat för många instruktörer och fått många tips, allt från att ”säga åt honom på skarpen” (vilket bara gör honom ännu mer stressad och osäker) till gud vet vad. Någon enstaka har inte ens brytt sig om att lyssna på min beskrivning av problemet och ännu mindre försökt komma på en lösning. På sätt och vis har jag väl själv varit lösningen på spåren länge (det handlar om hur jag går, hur jag andas osv) men det är så himla lätt att ramla in i den gamla, onda spiralen.

Under kursen fick vi även ett nytt, neutralt, ord för att bryta beteendet (även nosande) som även kan användas av träningskompisar, de gånger man har sådana, annars får man använda spegel. Ett nytt ord för ”kontakt” ska vi också träna in. Jag ska dessutom starta lugnt, med ett ”halvsteg”, efter alla halter och försöka gå avspänt men ändå målmedvetet och, framför allt, inte titta på honom. Egentligen inga nyheter men ack så svårt att göra allt rätt, samtidigt. Kanske kan det bli lite lättare när någon annan har satt ord på det?

Något jag började med för några veckor sedan, alldeles på eget initiativ, var att kliva ur position innan belöning. Det sitter väl inte helt i ryggmärgen än (det är rätt mycket som fattas i den där ryggmärgen) men vi jobbar på det. Även det kom från Åsa, utan att jag nämnt det. Hon adderade dessutom lite annat i belöningsritualen.
När det gäller rallyn och högerhandlingen väntar jag dock ett tag med den metoden. Där behövs förstärkning i position än så länge.

På det stora hela var det en fantastiskt bra dag, där vi uteslutande nyttjade vår tid till fritt följ, och jag sörjer att jag inte kunde vara med andra dagen. Hoppas vi får en ny chans ganska snart.

Uppletandet är ju ett annat moment jag nästan har gett upp. Detta moment har strulat något enormt under åren. Så mycket strul att jag periodvis inte tränat det alls… 😦 Maro kan göra jättefina uppletanden, om han får titta på när jag vallar rutan/korridoren. Med annan synretning kan det också fungera. Det ska helst vara en känd plats, där han har kört uppletande förr. På kända platser (typ klubbens uppletanderuta) kan det fungera ändå men det är långt ifrån stabilt. Det där med att jag vallar rutan och han tittar på kommer ju dock aldrig att ske på tävling. Han har också en del hyss för sig i rutan, ffa om det varit andra hundar där tidigare. Då ska det nosas, och kissas och han är generellt väldigt ofokuserad.

För en dryg vecka sedan fick jag tips om en endagskurs i uppletande för Anna-Lena Wendt. Hon är erkänt duktig på detta och det är väl 15-16 år sedan jag och Iza gick en kurs för henne. En del av tänket från det tillfället finns fortfarande i mitt huvud och används men det var definitivt dags för en uppfräschning. Igår åkte vi alltså mot Göteborg och GMBK. Första passet bjöd han på exakt alla felbeteenden jag ville komma åt och det var ju bra, annars hade inte kursen gett lika mycket. Anna-Lena var t ex överens med mig om att det inte är någon bra idé att ”fya” honom för att han kissar. Eftersom han är som han är blir han bara ännu mer osäker. Läxan är nu att genom linjetag och att lära in tydliga signaler (det är inte min bästa gren) öka fokuset på att hitta prylar istället för att ägna sig åt ”slask”. I början med synretning och sen genom att ”sudda” synretningen gradvis.

Även detta blev en mycket bra dag. Nu ska vi bara göra läxorna också. 🙂

200202A

Två kurser på en vecka mitt i vintern (även om det inte är särskilt mycket vinter egentligen) och däremellan tre långa och intensiva dagar på jobbet… En vecka att minnas, helt klart. Dessutom hann vi med en träningstävling förra söndagen och i morgon har vi bokat inomhusträning i Landvetter med Maros syrra & Co. Idag ska vi träna på ett par av våra läxor. Problemet just nu är att min hjärna blev lite splittrad. För en vecka sedan var det i princip rally och specialsök som ockuperade den. Nu blev det plötsligt så mycket mer. Roligt, men jobbet (det man får lön för) lägger ju onekligen vissa hinder i vägen, åtminstone innan kvällarna blir ljusare. Vi får väl kämpa på inomhus och på helgerna så länge. Idag skiner t o m solen så vi väntar bara på att den drivande jakthunden, som kan störta över tomten när som helst, ska tröttna, sen ska vi gå ut på gräsmattan och träna.

På tal om väder förresten; natten till fredag kom det lite snö (det är inget jag saknat!) men den var borta ett dygn senare. Jag tog helg redan vid lunch på på fredagen och inte ens snön kunde förta den underbara känslan av skog, luft och dagsljus efter att jag varit instängd i ett fönsterlöst konferensrum i tre dagar.

200202B

2019 – varken hackat eller malet

Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig men en sammanfattning av året kanske jag ändå får ihop. Första halvan är väl egentligen avhandlad i årets föregående två (!) inlägg. Jag tänker inte avge något nyårslöfte om att blogga mer under 2020 för det går säkert åt pipsvängen ändå. Det blir som det blir, precis som resten av livet.

2018 hade vi ju ett (nästan) tävlingsfritt år för att träna och komma ut på tävlingsbanorna i våra nya klasser under 2019. Vi försökte, det gjorde vi, men resultaten uteblev nästan helt. Förutom de mardrömslika lydnadsstarterna (som avhandlats i tidigare inlägg) blev det ytterligare ett par starter i rally i början av sommaren. De var lika mardrömslika som lydnadsstarterna och jag var mycket nära att kasta in handduken för gott. Det är något väldigt märkligt som händer som fort vi gör entré på en tävlingsplan. Vi hamnar oftast i total osynk och blir superstressade båda två. Nåväl, i augusti skrapade vi i alla fall ihop det sista resultatet i nybörjarklassen och Maro fick titeln RLD N. Under hösten har vi gjort två starter i fortsättningsklass, på samma dag. Första rundan – katastrof. Andra rundan – godkänt med viss marginal trots att matte inte var läskunnig och klantade bort 10 p. Det är inte lätt när det är svårt…

Jag känner mig ärligt talat ganska uppgiven. Jag har en hund som har kapacitet och vilja i massor. Han är oftast duktig på träning men så fort det blir tävling havererar allt. Och det är inte lätt när man så sällan, i brist på ett större träningsgäng, har möjlighet att träna tävlingslikt. Jag har en miljard saker att tänka på, allt ifrån hur och när jag andas till … ja f*n vet vad? Minsta misstag från min sida så ”flippar” han. 😦 Det känns som om det är mer än jag kommer klara av tyvärr.

Rallyn känns ju egentligen som om han trivs med, för då får han vara nära mig hela tiden. Problemet är att jag inte tycker det är särskilt roligt och alltså inte lägger tillräckligt mycket tid och energi på det. Även där skulle det naturligtvis hjälpa med ett träningsgäng eftersom jag har svårt att ta mig samman och bygga banor när jag tränar ensam.

Att hela hösten har varit en jobbmässig mardröm med 6-7 arbetsdagar varje vecka har ju inte underlättat direkt. Motivationen och orken till strukturerad träning har varit obefintlig och det vi har tränat har i princip varit lite blandade moment hemma på gräsmattan. Några spår och lite uppletande har det också blivit och jag är djupt fascinerad av hur bra han faktiskt spårar trots att vi gör det så sällan.

Det är tur han är snygg i alla fall för i somras tog han sitt andra utställnings-cert. 😉
Tävlingsåret får alltså illustreras av några rosetter.

Vi har hunnit med några kurser också. Förutom den hos Heléne Lindström i våras så har vi varit på tvådagarskurs hos Jenny Wibäck. Lika bra och peppande som vanligt. 🙂

Traditionsenligt tillbringade vi vecka 30 på Kindslägret. I år var jag enbart deltagare, inte alls delaktig i arrangemanget, och det gick ju bra det också. Vi var i en grupp som körde brukslydnad och uppletande. En trevlig vecka precis som vanligt och vi hade tur med vädret, i år igen.


Under hösten har vi börjat med specialsök (kongsök). Roligt tycker både jag och Maro. Han är faktiskt lite duktig så vi tränar väl på. Det är ju tänkt att bli en tävlingsgren inom SBK 2022 så vi har ett par år på oss innan vi ens behöver fundera på att göra bort oss officiellt. Vi hann faktiskt med en endagarskurs under hösten. Det var roligt och lärorikt.


Sommarens semester var tänkt att gå till Norge. När det närmade sig avresa visade dock prognoserna ihållande hällregn (och eventuellt snö!) under hela första veckan. Vi tänkte raskt om och hamnade på vårt favoritställe i Danmark, för tredje året. Lite fantasilöst kanske men skönt och avkopplande. Den lååånga och oftast folktomma stranden i direkt anslutning till campingen är guld värd. Att kunna gå dagens alla promenader där, om jag vill, laddar mina batterier. Vädret varierade men var på det stora hela helt ok och definitivt bättre än ihållande hällregn.


I slutet av augusti drog jag och Maro till Falun för ett besök hos Anna och Gino. Vi fick några sköna dagar i Falun och på vägen hem mellanlandade vi på SM i Katrineholm.

Karlsson då? Jo han travar på och firade sin 14-årsdag i början av december. I slutet av sommaren upptäcktes det att han hade förstorad prostata och UVI utan att, som den envisa terrier han är, visa några egentliga symptom. Det var mattes magkänsla som talade, igen. Han medicinerades och fick OK-stämpel i rumpan (!) men han kändes ändå inte helt ok. Han var vinglig i bakdelen, framför allt i låga hastigheter. I oktober blev det ett nytt veterinärbesök utan att några fel hittades. Alla prover var jättefina för en hund i den åldern. Vi tog kontakt med en duktig fysioterapeut och han har hittills fått tre behandlingar samt ett gymprogram som vi sköter här hemma med att gå i stege, stå på balansboll och lite annat. Han har byggt på sig fina muskler och blivit mycket bättre i sina rörelser. Tyvärr har han fått gastrit, troligen pga medicineringen för prostatan, så nu går han på veterinärfoder och det funkar i stort sett jättebra. Han är pigg som en iller. Humöret och viljan är det inget fel på men vissa dagar märker man att magen besvärar honom och då är han liiite lugnare. Vi hoppas dock att vi får behålla honom i gott skick länge till. ❤

Det var vårt 2019 i stora drag. Jobbhösten slet extremt hårt på mig och kraften till annat har varit minimal. Jag hoppas verkligen på ett jobbmässigt mer ”rimligt” 2020. Jag vill hitta mål, mening, fokus och struktur i hundträningen igen. Jag vill ha orken att träna, gärna med tävlingsmål, för det är det som är roligt. Det är det vi mår bra av!

Gott Nytt År!

Sköt mig själv och skit i andra

För någon månad sedan var jag och Maro på kurs hos Heléne Lindström/High 5. Det var en givande och peppig kurs och vi hade en riktigt bra kursdag på lördagen. När kursen var slut för dagen åkte vi och checkade in på vårt B&B. Där fanns inte så mycket annat göra än att glo på TV och … kolla sociala medier.

Det skulle jag inte ha gjort.

Där haglade rapporter om uppflyttningar och SM-kval. Bl a hade Maros syster Yra kvalat in till SM i lydnad. Något jag verkligen unnar henne och hennes matte. De är superduktiga båda två och jag tycker det är väldigt roligt, på riktigt! ❤ Sörjer bara att jag förmodligen inte kan åka och heja på plats.

Det handlar inte alls om missunnsamhet men från att ha varit nöjd och glad och känt hopp om framtiden, trots våra ”issues”, ramlade jag rakt ner i det stora, svarta jämförelsehålet. Jag har varit där på botten förut och kravlat upp med hjälp av samtal med diverse kloka människor och en portion egenproducerad jävlar anamma.

Rent logiskt så fattar jag naturligtvis att det är massor av människor som har tävlat och inte lyckats, och väljer att tiga om det. Förmodligen är de många fler än de som faktiskt har lyckats, men just när jag är på botten av det där svarta hålet hjälper inte den vetskapen. Då känner jag mig som världens sämsta hundtränare. Jag blir bara ledsen och tappar modet fullständigt. Varför kan inte jag och min knasiga, älskade guldklimp också få lyckas, och ”skryta” på FB om våra bravader. Varför…? Varför…? Det måste ju vara mitt fel, eller…?

Det är ju f*n att det ska vara så lätt att bli nertryckt, utan att någon ens trycker ner en?

Sen försökte jag resonera lite logiskt med mig själv och argumentera med mitt ledsna jag; vi har alla olika hundar, vi har olika målsättningar och förutsättningar, vi har olika mycket tid, olika träningskompisar (eller inga alls) osv. Försökte dessutom trösta mig med att jag och Karlsson faktiskt kom rätt långt så helt igenom urusel kan jag ju inte vara, eller…? Och visst, jag och Maro har också kommit en bit men jag känner mig smått uppgiven när det gäller att komma längre än vi gjort. Hur det går med det får framtiden utvisa.

Nu handlar det ju i grund och botten inte om att kunna skryta på FB utan om att jag behöver tävlingsmål för att vara motiverad att träna och får inte kelpien träna så mår han inte bra, och inte jag heller, så vi måste ju ta oss ur den här onda cirkeln på något sätt.

På söndagen var det en ny, kanonbra kursdag med ett härligt gäng och en peppig instruktör och sen dess har det gått upp och ner, med både träning och mattes sinnelag.

Under vintern bestämde jag oss för att vi måste ut och tävla för att vänja det bruna djuret vid tävlingssituationen, helt enkelt träna på att tävla. Prova olika strategier för uppvärmning, transporter mm. Momenten ”kan” han ju, om man kan säga så, men det är något som händer i kelpiehjärnan när vi kliver in på banan och vad det är har varken jag eller någon annan kommit underfund med.

Den kampanjen började förra helgen med en klass 2-tävling som var rätt deprimerande. Utan plats (vi jobbar fortfarande på den och avstod momentet) hade jag inget hopp om 1:a pris men målsättningen var ett 2:a pris. Inte helt orealistiskt tyckte jag men vi nådde inte alls dit, på långa vägar. Maro var helt väck i dofter, ffa mellan momenten, och det gav en dålig känsla. Höjdpunkten var väl 10 på fjärren (ibland glimmar det till) men i övrigt var det inte jättekul.

I lördags var det dags igen, denna gång på hemmaklubben och det kunde bli värre – tydligen. 😦 Omkastad momentordning, vilket jag iofs inte tror spelade så stor roll, men det var total katastrof både moment- och känslomässigt och efter ca hälften bröt vi.

Eftersom vi hade dubbla nybörjarklasser i rally samma dag hade jag även anmält dit. Även detta i syfte att träna på att tävla. Dessutom har han ju en klubbmästartitel i rally från i höstas och då verkade han tycka att det var roligt. Det var ju en prövning, men säkert en nyttig sådan, att ladda om efter den misslyckade lydnaden och det var inte alls lång stund emellan. Första starten kändes ”sådär” men gav ändå ett kvalificerande resultat på 80 p. Start nr 2 kändes betydligt bättre men när det visade sig att jag slarvat bort 25 p, bl a genom rymningsbenägen leksak i ryggfickan, så blev det bara 65 p och inget kvalresultat. 😦 Stora skämsmössan på matte…

Igår var det dags för nästa rallystart, inomhus. Rätt rörig miljö, ffa innan vi gick in på banan, men det hela slutade med 91 p och en andraplacering.

Nu var ju inte tanken att han skulle bli rallyhund men medan vi jobbar på med resten kan vi köra rally lite ”med vänstertassen”. Nybörjar- och fortsättningsklass är ju inte så krävande när man trots allt har en ganska duktig lydnadshund (även om han inte visar det på lydnadstävlingar) men sen blir det ju värre. Nåja, vi får se vad som händer framöver, i ”alla” grenar. Vi har ju brukset också men det är långt kvar till tävlingsstart där, ffa med tanke på lydnadsbiten (läs framåtsändandet).

Så över till något annat och betydligt mindre spännande men mer avslappnande. Påskhelgen tillbringade vi med husvagnen, vid HAVET! ❤
Närmare bestämt i Tylösand. Det var inte jättevarmt men sol och trevligt väder i största allmänhet. Några bilder från detta kommer här. 🙂

Vi fortsatte att jobba på Maros labrador-skills. Det gick sådär men han blev i alla fall blöt på magen. 😛 Karlsson fick hålla sig på land med tanke på vattentemperatur i kombination med ålder.

Är det påsk så är det!

Vackra solnedgångar bjöds det också på och inget blir ju sämre av en kelpie i förgrunden. 🙂

Den där blicken…

De där ögonen har full koll på det mesta och i synnerhet ögon – både mina och andras. Nu är det inte enbart och främst kelpieögonen (och blicken) ovan det ska handla om, utan mer mina ögon och min blick.

Denna hund är så oerhört känslig för min blick, och även andra människors. Om någon annan tittar på honom lite för intensivt går han ibland igång och börjar skälla och det är ju inte alltid (läs: aldrig) önskvärt.
Likaså om han inte ser ögonen på någon, på grund av t ex solglasögon, kan han reagera – mer eller mindre kraftigt.

Han är självklart även känslig för min blick men där yttrar det sig lite annorlunda. Exakt hur känslig han är börjar jag äntligen inse, efter 4,5 år…

Ganska snabbt insåg jag att han, naturligtvis och precis som de flesta hundar, får ett bättre fotgående om jag inte tittar på honom. Jag bör sträcka på mig, sticka näsan i vädret och kolla trädtopparna i fjärran. Att min blick spelar roll även i t ex framåtsändandet kändes inte heller konstigt. Även där är det näsan i vädret och trädtoppsspaning som gäller.

I uppletandet har han ibland en tendens att stanna och titta på mig. Om jag tittar tillbaka så stannar allt liksom upp och han låser i min blick. Är han nära räcker det med att jag vänder blicken från honom och utåt så fortsätter han. Är han långt ut i rutan när det sker måste jag demonstrativt vrida bort huvudet (och blicken) en aning.

I dirigeringsapportering (klass 2) gäller det först och främst att jag vänder åt ”rätt” håll när jag ställt honom vid konen. Är det vänster apport ska jag vända åt höger, och tvärt om. Vänder jag åt höger är det vänster apport som först kommer i mitt blickfång och om jag låter blicken stanna där tills jag kommenderar blir det nästan alltid rätt om inga andra yttre faktorer stör.

Det jag har upptäckt på senare tid är att jag helst inte ska titta på honom i:
• Metallapporteringen. Tittar han på mig och får kontakt så tvekar han när han i gripandet. OK, han gillar inte metallapporten men det blir åtskilligt mycket bättre om jag inte fäster blicken på något annat
• Vittringen och andra apporteringar; ingångarna blir bättre och tugget mindre om han inte får ögonkontakt
• Fjärren; snyggare skiften om jag tittar rakt fram, ovanför honom. Dock är det ju rätt knepigt att på träning inte kunna titta på hunden i det momentet. Där måste man ju verkligen se detaljerna…

Jag har till och med upptäckt att jag kan få honom att backa ut från mig genom att bara höja blicken, och kanske ögonbrynen en aning.

Kort sagt är det matte som måste lära om, och komma ihåg, en hel massa saker och beteenden. Än så länge funkar det knappt på träning så hur jag ska komma ihåg det i tävlingssituationen är en gåta – man är ju av naturen nyfiken. 😛

Nåja, vi jobbar på att dressera matte så får vi se hur långt vi kommer.

Januari har f ö varit en jäkla skitmånad och egentligen började det redan innan jul. Diverse sjukdomar och åkommor har avlöst varandra (hos mig) och som final gick jag i fredags och halkade rätt illa på väg till jobbet så just nu dras jag med några eventuella revbensfrakturer och troligen ett antal rejäla blodutgjutningar runt bröstkorgen. Jag är alltså helt oduglig när det kommer till hundträning men mellan de tidigare svackorna har vi i alla fall fixat några lydnadspass inomhus, något spår och något uppletande. Nu längtar jag sjukt mycket efter att bli hyfsat smärtfri och kunna träna igen. Om snön som fallit i veckan mirakulöst skulle försvinna skulle det bli ännu bättre men det ska man väl inte hoppas för mycket på när vi går in i februari?