En levande legend växlar upp

Nåja, legend kanske är att ta i men nog är Karlsson ganska välkänd, åtminstone i borderterrier-kretsar. 🙂

Just nu känns han lite som … Rolling Stones. Varje gång de har gett sig ut på turné eller gett ut ett nytt album de senaste 20 åren har jag tänkt att ”nu är det väl sista gången” men icke. Det går några år och så är de på gång igen. 🙂 Lite så känns det med Karlsson nu men vi räknar veckor och månader istället för år och är så tacksamma för varje dag han får må bra och vi får ha honom kvar. Det är ju svårt med gamla hundar – vad är ”bara” ålderssymptom och vad är något annat? De flesta hade nog klassat honom som ”pigg för sin ålder” hela tiden men jag har ju märkt att magen besvärat honom ibland, även efter vändan på Västra Djursjukhuset i februari.

På påskdagens morgon matvägrade han. Det har nog bara hänt en gång tidigare i hans liv vad jag kan minnas. Han tittade med avsmak på matskålen och såg allmänt eländig ut. Vi handmatade honom under dagen och på kvällen åt han som vanligt. Kl 05.45 på annandag påsk stod han i sängen och skällde ut mig för att jag inte hade serverat frukost än. 😀 Jag har nog aldrig blivit så glad för att bli väckt vid den tiden en ledig dag. ❤ Några dagar senare hade han en lite svacka igen och då ringde jag veterinären och fick Andapsin utskrivet. Det hjälpte tydligen. Alltså inte medicinen för den har jag inte ens hämtat ut än, utan bara telefonsamtalet, för sen har det gått käpprätt … uppför. 🙂

Någon vecka senare sprang han ikapp med Maro i skogen! Det har inte hänt på länge. Sen dess så springer han bara för att springa liksom, när möjligheten finns. Han tar rejäl fart och använder en förvånad Maro som rundningsmärke. 😀  Just när jag filmade var de ovanligt långt bort, oftast är de bara ett par-tre meter framför mig, men det var så härligt att se.

Han drar t o m i kopplet när vi går ut på promenad. Det har han inte gjort i hela sitt liv, men nu är det inte bara pensionärsfasoner utan han vill ut i skogen – fort. Han hoppar och studsar. Det spritter och sprattlar i benen och han är så himla glad, och alldeles odräglig . 🙂

Här om kvällen när vi var ute på kvällsrastningen skulle han göra nr 2. Om jag står still brukar han gå några varv runt i kopplets längd och sen sätter han sig. Inte den här gången. Han gick några varv, sen började han trava och till sist blev det galopp. Det kändes som att longera ett fullblod. 😀 Jag skrattade så att jag nästan kissade på mig och det triggade honom ännu mer. Det slutade med att han stack svansen mellan benen och sprang fram och tillbaka, på en meterlång sträcka, i full fart. Rena rama valprycket. ❤ Tyvärr skrattade jag så mycket så jag fick inte fram kameran för att filma.

Förra veckan fick han följa med ut i spårskogen. Förra gången (i somras) var han väldigt förvirrad så jag hade inga förväntningar alls men som han spårade! Han tyckte bara att spåret var alldeles för kort. Det måste vi göra oftare!

Detta bildspel kräver JavaScript.

I lördags åkte vi till klubben med finkameran i högsta hugg. Han sprang med sina leksaker bra länge och var inte ens trött efteråt, åtminstone inte mer trött än att han orkade sitta i bilen och tjata när jag tränade Maro. 🙂

Den lilla hunden har definitivt gjort en rejäl comeback och växlat upp igen. Hur underbart är inte det? Med tanke på att världen ser ut som den gör just nu, på flera plan, så är han verkligen min räddning. Det går inte en dag utan att jag skrattar högt åt den lilla 14,5-åringen och hans hyss ute i skogen och hemma. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får ha honom pigg och glad länge till. ❤

Chockad hamster

I tisdags hade vår norska chef kallat till online-möte för alla i företaget. Vi trodde att det skulle handla om korttidspermitteringar men det var värre än så. Vi blev uppsagda, allihop! Hela verksamheten ska flyttas till kontoret i Estland och så var det inte mer med det. Troligen ytterligare ett av alla de snabba och oövertänkta beslut som fattats av den norska styrelsen under åren, utan någon som helst konsekvensanalys.

Vi har väl alla varit medvetna om att det inte gått så bra för företaget sedan en tid tillbaka men att det skulle bli ett så drastiskt beslut, och redan nu, var en chock. Hade ju hoppats på att vi skulle klara oss i ett par år till så att jag sedan kunde ta ut en tidig pension men den definitiva dödsstöten för den planen var coronaviruset. 😦

På två dygn gick jag igenom faserna chock – panik – acceptans – lugn och sedan infann sig faktiskt en viss … lättnad. Jobbet har ju inte alltid varit en dans på rosor. Väggen har varit nära, riktigt nära, vid ganska många tillfällen under åren (senast i höstas) men jag har ändå hängt kvar. För varje ”hänga kvar-år” har väl möjligheterna att få ett annat jobb minskat i samma takt som min ålder har ökat. Fördelen med att kunna utföra 95% av arbetsuppgifterna hemifrån, och vara med hundarna, har dock övervägt.

Nåja, nu är läget som det är. Jag har 12 månaders uppsägningstid och sedan får jag väl leva på A-kassa i ett år. Därefter får jag tugga på naglarna i några månader innan jag kan börja ta ut pensionen. Det återstår dock att se om det finns några pengar kvar till A-kassa och pension efter att både statens och hela världens ekonomi har rasat samman p.g.a den här käftsmällen Kina gav oss. Utsikterna att få ett nytt jobb är troligen minimala med tanke på den arbetslöshet som råder, och den lär bli värre.

Redan när det här kaoset började kände jag att det var läge att börja hamstra. Nej, jag har varken hamstrat toalettpapper eller pasta. Jag har hamstrat pengar. Inköpen av villhöver-prylar har varit minimalt eller rättare sagt – inte alls. Jag har köpt det som har behövts, alltså i princip mat till oss och hundarna. Men … jag har tydligen varit väldigt förutseende och hamstrat sedan många år tillbaks.

När jag ser mig om i husets skrymslen och vrår inser jag att jag har hamstrat bland annat:

  • Hundträningsvästar
  • Hundträningsbyxor
  • Fleecetröjor
  • Hundträningsjackor
  • Hundtäcken
  • Hundhalsband
  • Koppel
  • Hundleksaker
200501

Håller jag mig bara till hundar i samma storlek i framtiden lär vi klara oss. Många av halsbanden har jag knåpat ihop själv men de är ju inte mindre användbara för det.

Leksakerna är utspridda i många olika förråd, mest för att jag ska slippa se alla samtidigt och få ångest över det. 😛

Det förrådet som finns av allt hundrelaterat lär varken jag eller hundarna lyckas slita ut ens om vi försöker. Dessutom har jag ganska gott om ”civila” kläder och skor … och böcker. Om man helt bortser från ”vill ha”-faktorn kommer jag nog klara mig livet ut.

Det jag kommer sakna mest när jag får en rejält mycket lägre månadsinkomst är nog möjligheten att kunna spontanshoppa hundkurser eller träningstid i inomhushallar (på vintern). Jag kommer få tänka efter både en och två gånger i fortsättningen. 😦 Jag kommer få förlita mig på mina egna kunskaper och ev. träningskamraters. Dock har jag två kurser kvar i år, som jag redan anmält till. En tvådagarskurs hos Jenny Wibäck om en dryg månad och en helgkurs i specialsök till hösten. Jag har dessutom anmält till Kindslägret i sommar men att det blir av är väl inte troligt. Något slutgiltigt beslut är inte fattat än men i början av nästa vecka ska SKK meddela vad de beslutade på mötet i onsdags. Jag är ganska övertygad om att restriktionerna (max 10 personer, utomhus) kommer hålla i sig åtminstone över sommaren och det kanske är lika bra med tanke på omständigheterna.

Nåja, vi är friska än så länge och det får man vara mycket nöjd med. I eftermiddag ska vi träna specialsök, utomhus, med vänner och det är gratis. 🙂

Det där med störningskänslighet

Det finns några blogginlägg som ligger på kö i bakhuvudet så vi börjar väl med det som egentligen ligger sist i kön, dvs dagens spår. 😉

Förra helgen var vi på kurs i specialsök. Det tror jag vi återkommer till i ett annat inlägg men det som blev tydligt var hur störningskänslig han är i vissa miljöer. Det slår ju igenom även i lydnaden, ibland på väldigt oväntade sätt. Förr var han även väldigt känslig för störningar i spåret men det har blivit mycket bättre så det vore väl sjutton om vi inte skulle få till det även i specialsöket.

Förr kunde han ”tappa det” totalt bara för att linan t ex kom åt mina kläder och ”raspade” lite. Eller för att det tog stopp p g a lintrassel eller inkompetent matte.
”Oj, oj.. nu gjorde jag nog något fel och vågar inte göra mer” var den lilla kelpiens devis.

Om det, oplanerat, dök upp en människa i närheten (eller i!) spåret var det nästan kört. När vi spårade här hemma kunde det räcka med att en bil åkte på vägen, 20 meter från där spåret gick, för att koncentrationen skulle blåsa bort. Vissa av dessa störningar har ju kommit naturligt med jämna mellanrum och gradvis blivit enklare att hantera. Andra har vi medvetet tränat på, framför allt i samband med lägren på somrarna där det funnits tillgång till mer människor och möjlighet att planera störningar.

När läget är som det är i världen just nu, med corona och order om att stanna hemma så mycket som möjligt, är jag oerhört tacksam att vi faktiskt har det här precis utanför dörren.
200426A

Tyvärr är det ju ganska tråkigt att nästan alltid lägga sina egna spår, i samma terräng, men jag får variera det så gott det går och idag uppfann jag faktiskt andra hälften av spåret i helt ny terräng. För Maro spelar det nog ingen större roll, egentligen, men det är ju mer spännande och lärorikt för mig att gå ett spår som någon annan lagt. Tyvärr är det inte ofta tillfälle ges när man nästan helt saknar träningskompisar. P g a av tråkighetsfaktorn här på hemmaplan blir det inte spår så ofta men idag blev det av, och varje gång är jag lika fascinerad över hur bra han faktiskt spårar. ❤

Numera är han väldigt obrydd om störningar som jag åstadkommer. Idag trampade jag rejält snett vid ett tillfälle. Det blev ett kraftigt stopp i linan och jag ropade spontant ”AJ! F*N! HEL*ETE!”. Maro stannade bara och tittade på mig och sa ”skärp dig kärring”, typ, och sen fortsatte vi. (Foten höll, tack och lov.) Linan fastnade också några gånger och han bara väntar lugnt, med fullt fokus, tills jag har trasslat loss oss. Det här har naturligtvis kommit i takt med att motivationen och säkerheten har ökat – inget konstigt.

Ibland väntar han t o m frivilligt på att jag ska bli klar efter apporterna. Alltså blir färdig med att stoppa undan pinnar, godisburkar mm. När jag säger de magiska orden ”då fortsätter vi” är det som att trampa på gaspedalen i en Ferrari. Inte för att jag faktiskt har trampat på gaspedalen i en Ferrari men lite fantasi har jag. 😉

Dagens spår löste han med bravur. Alla pinnar var med hem och alla inblandade var nöjda och glada. Bilderna är tagna när vi lekte med slutapporten, efter sedvanlig belöning.

Alltså, om han nu har lärt sig hantera störningar i spåret så bra ska det väl inte vara omöjligt i specialsöket? Jag måste helt enkelt köra iväg oss till diverse offentliga platser för träning även om det tar emot. Vi har tränat alldeles för mycket ensamma, på hemmaplan. Ensamma lär vi väl oftast vara i fortsättningen också men att vara utomhus och bete sig ”konstigt” känns på något sätt lättare om man har sällskap. Nåja, ensam it is så det är väl bara att bita ihop.

Kanske överreagerade jag?

För ett par veckor sedan började jag misstänka att Karlssons prostataproblem återkommit. Han medicinerades i höstas för prostatan, UVI och fick samtidigt Onsior. Det förorsakade inga problem med magen men när han av annan orsak fick Onsior senare under hösten pajade magen och vi slutade omedelbart med medicinen. När vi övergick till ”magfoder” blev magen ok och har varit så sedan dess.

Nu var det alltså dags för en ny omgång Ypozane p.g.a lindrig prostataförstoring men tack och lov hade det inte utvecklats någon UVI så antibiotikan slapp vi och likaså Onsior. Den här gången fick han väl i princip alla tänkbara biverkningar av Ypozane, utom just magproblem. Han verkade ha lite ont i magen ibland men det som kom ut i bakänden var helt ok. Några dagar efter att medicineringen avslutades var han sig själv igen men i lördags började det, med diarré. Han kräktes också en gång men var pigg och glad ändå. Han är ju en terrier gubevars…

När han kräktes kom det upp lite vitt ”fluff”?! Han är ju inte den som äter fluff i normala fall så det kändes konstigt. Maro hade varit i farten och ruskat sin läckande fluffbädd och tydligen fick jag inte tag på allt utan Karlsson satte i sig resten utan att vi såg det.
På natten kräktes han igen – utan fluff – och på söndagen var magen riktigt dålig.
Jag åkte till veterinären och köpte dietmat på burk och vätskeersättning. Canikur hade han fått sedan lördagen. Han fick burkmat i teskedsstora portioner ca en gång i timmen och han fick behålla både det och vatten så det kändes ändå rätt lugnt. Allmäntillståndet var gott och han hade ingen feber. Men kl 18.30 kom allt han fått under dagen upp, inklusive vätska, och då rasade min lugna fasad.

Jag ringde direkt till Västra Djursjukhuset i Göteborg. Jag har mycket god erfarenhet av dem sedan tidigare. När jag förklarade läget frågade de bara; när kan ni vara här?
Vi konstaterade att det skulle ta ca en timme, inkl. startsträckan här hemma, och ca 19.40 var vi där och fick träffa veterinär direkt. Vi kom fram till att han skulle få tillbringa natten hos dem, med dropp och tillsyn. Det är ju inte roligt att lämna en hund på djursjukhuset men här kändes det verkligen som det mest vettiga alternativet, framför allt med tanke på hans ålder.

200228A

200228BDagen efter var jag förberedd på en lång väntan. En veterinär skulle ringa upp efter ronden, men … kl 07.27 kom ett sms! ❤

Även om han ser lite ledsen ut på bilden så värmde det både matte- och hussehjärtat enormt, bara med omtanken (som säkert är en rutin). Det var värt så mycket!

Senare ringde veterinären och berättade att om inget tillstötte under dagen borde han kunna åka hem på kvällen. På morgonen hade han haft en liten gallkräkning, med lite fluff, och troligen var det det sista och det som irriterat så att han blev så dålig. Min teori är att han mått lite illa på lördag förmiddag, hemma, och i brist på gräs knaprade han i sig fluffet som, mycket lägligt tyckte han, fanns till hands.

Ett dygn efter att vi lämnat honom var vi på plats igen och hämtade en trött liten hund som nog inte sovit så mycket. Efter hemkomsten har det bara gått uppåt. Han är lika pigg, odräglig och tjatig som han brukar vara, eller t o m mer för han får ju inget godis! Som den 14-åriga terrier han är har han väl utprovade rutiner för när det ska delas ut godis. Godiset består oftast av hans vanliga (diet-torrfoder) men det är irrelevant, det är mest principen det handlar om. 🙂 Att han fått mat sex gånger om dagen efter hemkomsten, enligt instruktioner från veterinären, räknas liksom inte. 🙂 Nåja, om några dagar är han tillbaks på sitt torrfoder och då vågar vi nog dela ut lite även som godis.

Nu kan man ju tycka att jag överreagerade. Hunden var liksom bara dålig i magen… Men, om man varit med om Izas sista dygn var det nog inte konstigt. Hon gick från ”lite lös i magen” ena morgonen till praktiskt taget död morgonen efter. Hon fick inte behålla ens vatten på natten och det kom bara blod i alla ändar. Att se livet, bokstavligen, rinna ur en hund hoppas jag att jag slipper uppleva igen. Jag är fortfarande förvånad att vi faktiskt hann till veterinären när de öppnade (att åka till Göteborg på natten var inget alternativ när hon var i så dåligt skick) och fick avsluta hennes liv där. Det var naturligtvis oerhört tragiskt att hon skulle må så dåligt sina sista 12 timmar men beslutet att ta bort henne var inte svårt. Tanken hade ändå funnits där att hon inte skulle klara en vinter till med halka och allt vad det innebär, men en sådan natt ville jag inte riskera att uppleva igen och därför bar det iväg till Göteborg ”i tid” den  här gången.

Jag är också oerhört tacksam att Karlsson kräktes 18.30, och inte en halvtimme senare, för då hade vi inte hunnit till Västra Djursjukhuset. De två (eller tre?) gånger jag varit där tidigare har det varit hyfsat akut, åtminstone i min värld, och inget tjafs om att boka en tid utan första gången (Karlsson) var frågan samma som nu; när kan du vara här? Andra gången (Maro) stod vi och knackade på dörren innan de öppnade och vi fick hjälp direkt. Helt fantastiskt bemötande!
200228C

Veckans ros går alltså till Västra Djursjukhuset! ❤ Och till Karlsson som repat sig så bra, även om han säkert hellre vill ha snacks än en digital ros. 😉

Nu håller vi tummarna för att magen håller sig lugn!

På vägen hem från Göteborg i söndags kväll konstaterade jag också att på snart 30 år som hundägare så var nog detta första gången jag varit tvungen att lämna in en hund akut för övernattning så på det sättet är jag lyckligt lottad.
Iza ”övernattade” efter att hon kastrerats men det var planerat. Ändå höll det på att sluta med katastrof men det är en helt annan historia.

Mattes kamplust har vaknat

Som det framgick i förra inlägget så var jag för bara några veckor sedan ganska uppgiven vad det gällde fortsatt tävlande i både bruks och lydnad. Det enda jag såg framför mig var rally och kanske specialsök. Jag hade mer eller mindre bestämt mig för att avstå kurser och läger under året (eller för all framtid?). Kurser/träningsdagar i specialsök var det enda jag kunde tänka mig men helt plötsligt var jag anmäld till fyra kurser och två av dem har vi klarat av den här veckan.

Någon gång före jul (när jag fortfarande var väldigt uppgiven) råkade jag anmäla mig till en distanskurs i mental träning hos Jenny Wibäck. Ämnet för kursen är ”Andra chansen”, speciellt anpassad för sådan som jag – som mer eller mindre gett upp. Kursen börjar om några veckor men bara själva anmälan startade tydligen en process i mattehjärnan. Av bara farten anmälde jag även till ett av sommarens tvådagarsläger hos Jenny, som uppföljning på distanskursen tänkte jag. Dit är det dock ett tag kvar.

Jag är ju inte direkt känd för att ge upp. 29 (!) tävlingar i högre klass med Karlsson är väl ett tydligt bevis på det. Där visste jag ju i och för sig att alla delar fanns, med god marginal. Problemet var ”bara” att få till allt på samma dag vilket vi aldrig fick – men att bara orka kämpa så länge är ju ett bevis på ett visst mått av tjurskallighet. Vi gjorde ju också rätt många tävlingar i lydnadsklass 3 (gamla modellen) utan att lyckas bli uppflyttade. Att ”ge upp” med Maro har känts jättetråkigt men nästan som det enda realistiska.

Någonstans runt jul fick jag syn på att Åsa Sellidj skulle hålla en tvådagarskurs på Göteborgs Hundarena i slutet av januari. Jag har hört mycket gott om Åsa och var nyfiken på hennes ”tänk” som tydligen är lite annorlunda och kanske kunde vara något för oss. Tyvärr var kursen förlagd till måndag-tisdag. Måndagen kunde jag ta ledigt men inte tisdagen. Jag anmälde mitt intresse för att vara med på måndagen om inte kursen skulle bli full. Förra fredagen fick jag grönt ljus, jag kunde delta på måndagen och det är jag, med facit i hand, enormt glad för! Att jag inte kunde vara med på dag två sörjer jag.

Jag tror faktiskt aldrig att jag varit med om en instruktör som varit så mån om att sätta sig in i problemet, analysera det och ha en plan klar ganska direkt. Problemet – för de som inte vet – är att han blir så exalterad av kommendering/tävlingssituation att det blir överslag i den lilla kelpiehjärnan. Han biter i mina kläder, buffar, tränger och när det är riktigt illa går han och ”luftjuckar”. 🙈 Naturligtvis får detta beteende mig helt ur balans och oavsett vilken vattentät (?) plan jag hade innan vi startade så faller allt samman, fort och lätt. Och när jag blir irriterad tar han till nosande, som en lugnande signal.

Jag har, många gånger, sagt att det är ett beteende som han inte själv är medveten om. Jag har uttryckt det som att ”om han varit en schäfer hade han skrikit/gnällt” och det intressanta var att Åsas analys var exakt densamma, utan att jag nämnt min teori. Han vet inte att han gör det! Vi har kursat för många instruktörer och fått många tips, allt från att ”säga åt honom på skarpen” (vilket bara gör honom ännu mer stressad och osäker) till gud vet vad. Någon enstaka har inte ens brytt sig om att lyssna på min beskrivning av problemet och ännu mindre försökt komma på en lösning. På sätt och vis har jag väl själv varit lösningen på spåren länge (det handlar om hur jag går, hur jag andas osv) men det är så himla lätt att ramla in i den gamla, onda spiralen.

Under kursen fick vi även ett nytt, neutralt, ord för att bryta beteendet (även nosande) som även kan användas av träningskompisar, de gånger man har sådana, annars får man använda spegel. Ett nytt ord för ”kontakt” ska vi också träna in. Jag ska dessutom starta lugnt, med ett ”halvsteg”, efter alla halter och försöka gå avspänt men ändå målmedvetet och, framför allt, inte titta på honom. Egentligen inga nyheter men ack så svårt att göra allt rätt, samtidigt. Kanske kan det bli lite lättare när någon annan har satt ord på det?

Något jag började med för några veckor sedan, alldeles på eget initiativ, var att kliva ur position innan belöning. Det sitter väl inte helt i ryggmärgen än (det är rätt mycket som fattas i den där ryggmärgen) men vi jobbar på det. Även det kom från Åsa, utan att jag nämnt det. Hon adderade dessutom lite annat i belöningsritualen.
När det gäller rallyn och högerhandlingen väntar jag dock ett tag med den metoden. Där behövs förstärkning i position än så länge.

På det stora hela var det en fantastiskt bra dag, där vi uteslutande nyttjade vår tid till fritt följ, och jag sörjer att jag inte kunde vara med andra dagen. Hoppas vi får en ny chans ganska snart.

Uppletandet är ju ett annat moment jag nästan har gett upp. Detta moment har strulat något enormt under åren. Så mycket strul att jag periodvis inte tränat det alls… 😦 Maro kan göra jättefina uppletanden, om han får titta på när jag vallar rutan/korridoren. Med annan synretning kan det också fungera. Det ska helst vara en känd plats, där han har kört uppletande förr. På kända platser (typ klubbens uppletanderuta) kan det fungera ändå men det är långt ifrån stabilt. Det där med att jag vallar rutan och han tittar på kommer ju dock aldrig att ske på tävling. Han har också en del hyss för sig i rutan, ffa om det varit andra hundar där tidigare. Då ska det nosas, och kissas och han är generellt väldigt ofokuserad.

För en dryg vecka sedan fick jag tips om en endagskurs i uppletande för Anna-Lena Wendt. Hon är erkänt duktig på detta och det är väl 15-16 år sedan jag och Iza gick en kurs för henne. En del av tänket från det tillfället finns fortfarande i mitt huvud och används men det var definitivt dags för en uppfräschning. Igår åkte vi alltså mot Göteborg och GMBK. Första passet bjöd han på exakt alla felbeteenden jag ville komma åt och det var ju bra, annars hade inte kursen gett lika mycket. Anna-Lena var t ex överens med mig om att det inte är någon bra idé att ”fya” honom för att han kissar. Eftersom han är som han är blir han bara ännu mer osäker. Läxan är nu att genom linjetag och att lära in tydliga signaler (det är inte min bästa gren) öka fokuset på att hitta prylar istället för att ägna sig åt ”slask”. I början med synretning och sen genom att ”sudda” synretningen gradvis.

Även detta blev en mycket bra dag. Nu ska vi bara göra läxorna också. 🙂

200202A

Två kurser på en vecka mitt i vintern (även om det inte är särskilt mycket vinter egentligen) och däremellan tre långa och intensiva dagar på jobbet… En vecka att minnas, helt klart. Dessutom hann vi med en träningstävling förra söndagen och i morgon har vi bokat inomhusträning i Landvetter med Maros syrra & Co. Idag ska vi träna på ett par av våra läxor. Problemet just nu är att min hjärna blev lite splittrad. För en vecka sedan var det i princip rally och specialsök som ockuperade den. Nu blev det plötsligt så mycket mer. Roligt, men jobbet (det man får lön för) lägger ju onekligen vissa hinder i vägen, åtminstone innan kvällarna blir ljusare. Vi får väl kämpa på inomhus och på helgerna så länge. Idag skiner t o m solen så vi väntar bara på att den drivande jakthunden, som kan störta över tomten när som helst, ska tröttna, sen ska vi gå ut på gräsmattan och träna.

På tal om väder förresten; natten till fredag kom det lite snö (det är inget jag saknat!) men den var borta ett dygn senare. Jag tog helg redan vid lunch på på fredagen och inte ens snön kunde förta den underbara känslan av skog, luft och dagsljus efter att jag varit instängd i ett fönsterlöst konferensrum i tre dagar.

200202B

2019 – varken hackat eller malet

Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig men en sammanfattning av året kanske jag ändå får ihop. Första halvan är väl egentligen avhandlad i årets föregående två (!) inlägg. Jag tänker inte avge något nyårslöfte om att blogga mer under 2020 för det går säkert åt pipsvängen ändå. Det blir som det blir, precis som resten av livet.

2018 hade vi ju ett (nästan) tävlingsfritt år för att träna och komma ut på tävlingsbanorna i våra nya klasser under 2019. Vi försökte, det gjorde vi, men resultaten uteblev nästan helt. Förutom de mardrömslika lydnadsstarterna (som avhandlats i tidigare inlägg) blev det ytterligare ett par starter i rally i början av sommaren. De var lika mardrömslika som lydnadsstarterna och jag var mycket nära att kasta in handduken för gott. Det är något väldigt märkligt som händer som fort vi gör entré på en tävlingsplan. Vi hamnar oftast i total osynk och blir superstressade båda två. Nåväl, i augusti skrapade vi i alla fall ihop det sista resultatet i nybörjarklassen och Maro fick titeln RLD N. Under hösten har vi gjort två starter i fortsättningsklass, på samma dag. Första rundan – katastrof. Andra rundan – godkänt med viss marginal trots att matte inte var läskunnig och klantade bort 10 p. Det är inte lätt när det är svårt…

Jag känner mig ärligt talat ganska uppgiven. Jag har en hund som har kapacitet och vilja i massor. Han är oftast duktig på träning men så fort det blir tävling havererar allt. Och det är inte lätt när man så sällan, i brist på ett större träningsgäng, har möjlighet att träna tävlingslikt. Jag har en miljard saker att tänka på, allt ifrån hur och när jag andas till … ja f*n vet vad? Minsta misstag från min sida så ”flippar” han. 😦 Det känns som om det är mer än jag kommer klara av tyvärr.

Rallyn känns ju egentligen som om han trivs med, för då får han vara nära mig hela tiden. Problemet är att jag inte tycker det är särskilt roligt och alltså inte lägger tillräckligt mycket tid och energi på det. Även där skulle det naturligtvis hjälpa med ett träningsgäng eftersom jag har svårt att ta mig samman och bygga banor när jag tränar ensam.

Att hela hösten har varit en jobbmässig mardröm med 6-7 arbetsdagar varje vecka har ju inte underlättat direkt. Motivationen och orken till strukturerad träning har varit obefintlig och det vi har tränat har i princip varit lite blandade moment hemma på gräsmattan. Några spår och lite uppletande har det också blivit och jag är djupt fascinerad av hur bra han faktiskt spårar trots att vi gör det så sällan.

Det är tur han är snygg i alla fall för i somras tog han sitt andra utställnings-cert. 😉
Tävlingsåret får alltså illustreras av några rosetter.

Vi har hunnit med några kurser också. Förutom den hos Heléne Lindström i våras så har vi varit på tvådagarskurs hos Jenny Wibäck. Lika bra och peppande som vanligt. 🙂

Traditionsenligt tillbringade vi vecka 30 på Kindslägret. I år var jag enbart deltagare, inte alls delaktig i arrangemanget, och det gick ju bra det också. Vi var i en grupp som körde brukslydnad och uppletande. En trevlig vecka precis som vanligt och vi hade tur med vädret, i år igen.


Under hösten har vi börjat med specialsök (kongsök). Roligt tycker både jag och Maro. Han är faktiskt lite duktig så vi tränar väl på. Det är ju tänkt att bli en tävlingsgren inom SBK 2022 så vi har ett par år på oss innan vi ens behöver fundera på att göra bort oss officiellt. Vi hann faktiskt med en endagarskurs under hösten. Det var roligt och lärorikt.


Sommarens semester var tänkt att gå till Norge. När det närmade sig avresa visade dock prognoserna ihållande hällregn (och eventuellt snö!) under hela första veckan. Vi tänkte raskt om och hamnade på vårt favoritställe i Danmark, för tredje året. Lite fantasilöst kanske men skönt och avkopplande. Den lååånga och oftast folktomma stranden i direkt anslutning till campingen är guld värd. Att kunna gå dagens alla promenader där, om jag vill, laddar mina batterier. Vädret varierade men var på det stora hela helt ok och definitivt bättre än ihållande hällregn.


I slutet av augusti drog jag och Maro till Falun för ett besök hos Anna och Gino. Vi fick några sköna dagar i Falun och på vägen hem mellanlandade vi på SM i Katrineholm.

Karlsson då? Jo han travar på och firade sin 14-årsdag i början av december. I slutet av sommaren upptäcktes det att han hade förstorad prostata och UVI utan att, som den envisa terrier han är, visa några egentliga symptom. Det var mattes magkänsla som talade, igen. Han medicinerades och fick OK-stämpel i rumpan (!) men han kändes ändå inte helt ok. Han var vinglig i bakdelen, framför allt i låga hastigheter. I oktober blev det ett nytt veterinärbesök utan att några fel hittades. Alla prover var jättefina för en hund i den åldern. Vi tog kontakt med en duktig fysioterapeut och han har hittills fått tre behandlingar samt ett gymprogram som vi sköter här hemma med att gå i stege, stå på balansboll och lite annat. Han har byggt på sig fina muskler och blivit mycket bättre i sina rörelser. Tyvärr har han fått gastrit, troligen pga medicineringen för prostatan, så nu går han på veterinärfoder och det funkar i stort sett jättebra. Han är pigg som en iller. Humöret och viljan är det inget fel på men vissa dagar märker man att magen besvärar honom och då är han liiite lugnare. Vi hoppas dock att vi får behålla honom i gott skick länge till. ❤

Det var vårt 2019 i stora drag. Jobbhösten slet extremt hårt på mig och kraften till annat har varit minimal. Jag hoppas verkligen på ett jobbmässigt mer ”rimligt” 2020. Jag vill hitta mål, mening, fokus och struktur i hundträningen igen. Jag vill ha orken att träna, gärna med tävlingsmål, för det är det som är roligt. Det är det vi mår bra av!

Gott Nytt År!

Sköt mig själv och skit i andra

För någon månad sedan var jag och Maro på kurs hos Heléne Lindström/High 5. Det var en givande och peppig kurs och vi hade en riktigt bra kursdag på lördagen. När kursen var slut för dagen åkte vi och checkade in på vårt B&B. Där fanns inte så mycket annat göra än att glo på TV och … kolla sociala medier.

Det skulle jag inte ha gjort.

Där haglade rapporter om uppflyttningar och SM-kval. Bl a hade Maros syster Yra kvalat in till SM i lydnad. Något jag verkligen unnar henne och hennes matte. De är superduktiga båda två och jag tycker det är väldigt roligt, på riktigt! ❤ Sörjer bara att jag förmodligen inte kan åka och heja på plats.

Det handlar inte alls om missunnsamhet men från att ha varit nöjd och glad och känt hopp om framtiden, trots våra ”issues”, ramlade jag rakt ner i det stora, svarta jämförelsehålet. Jag har varit där på botten förut och kravlat upp med hjälp av samtal med diverse kloka människor och en portion egenproducerad jävlar anamma.

Rent logiskt så fattar jag naturligtvis att det är massor av människor som har tävlat och inte lyckats, och väljer att tiga om det. Förmodligen är de många fler än de som faktiskt har lyckats, men just när jag är på botten av det där svarta hålet hjälper inte den vetskapen. Då känner jag mig som världens sämsta hundtränare. Jag blir bara ledsen och tappar modet fullständigt. Varför kan inte jag och min knasiga, älskade guldklimp också få lyckas, och ”skryta” på FB om våra bravader. Varför…? Varför…? Det måste ju vara mitt fel, eller…?

Det är ju f*n att det ska vara så lätt att bli nertryckt, utan att någon ens trycker ner en?

Sen försökte jag resonera lite logiskt med mig själv och argumentera med mitt ledsna jag; vi har alla olika hundar, vi har olika målsättningar och förutsättningar, vi har olika mycket tid, olika träningskompisar (eller inga alls) osv. Försökte dessutom trösta mig med att jag och Karlsson faktiskt kom rätt långt så helt igenom urusel kan jag ju inte vara, eller…? Och visst, jag och Maro har också kommit en bit men jag känner mig smått uppgiven när det gäller att komma längre än vi gjort. Hur det går med det får framtiden utvisa.

Nu handlar det ju i grund och botten inte om att kunna skryta på FB utan om att jag behöver tävlingsmål för att vara motiverad att träna och får inte kelpien träna så mår han inte bra, och inte jag heller, så vi måste ju ta oss ur den här onda cirkeln på något sätt.

På söndagen var det en ny, kanonbra kursdag med ett härligt gäng och en peppig instruktör och sen dess har det gått upp och ner, med både träning och mattes sinnelag.

Under vintern bestämde jag oss för att vi måste ut och tävla för att vänja det bruna djuret vid tävlingssituationen, helt enkelt träna på att tävla. Prova olika strategier för uppvärmning, transporter mm. Momenten ”kan” han ju, om man kan säga så, men det är något som händer i kelpiehjärnan när vi kliver in på banan och vad det är har varken jag eller någon annan kommit underfund med.

Den kampanjen började förra helgen med en klass 2-tävling som var rätt deprimerande. Utan plats (vi jobbar fortfarande på den och avstod momentet) hade jag inget hopp om 1:a pris men målsättningen var ett 2:a pris. Inte helt orealistiskt tyckte jag men vi nådde inte alls dit, på långa vägar. Maro var helt väck i dofter, ffa mellan momenten, och det gav en dålig känsla. Höjdpunkten var väl 10 på fjärren (ibland glimmar det till) men i övrigt var det inte jättekul.

I lördags var det dags igen, denna gång på hemmaklubben och det kunde bli värre – tydligen. 😦 Omkastad momentordning, vilket jag iofs inte tror spelade så stor roll, men det var total katastrof både moment- och känslomässigt och efter ca hälften bröt vi.

Eftersom vi hade dubbla nybörjarklasser i rally samma dag hade jag även anmält dit. Även detta i syfte att träna på att tävla. Dessutom har han ju en klubbmästartitel i rally från i höstas och då verkade han tycka att det var roligt. Det var ju en prövning, men säkert en nyttig sådan, att ladda om efter den misslyckade lydnaden och det var inte alls lång stund emellan. Första starten kändes ”sådär” men gav ändå ett kvalificerande resultat på 80 p. Start nr 2 kändes betydligt bättre men när det visade sig att jag slarvat bort 25 p, bl a genom rymningsbenägen leksak i ryggfickan, så blev det bara 65 p och inget kvalresultat. 😦 Stora skämsmössan på matte…

Igår var det dags för nästa rallystart, inomhus. Rätt rörig miljö, ffa innan vi gick in på banan, men det hela slutade med 91 p och en andraplacering.

Nu var ju inte tanken att han skulle bli rallyhund men medan vi jobbar på med resten kan vi köra rally lite ”med vänstertassen”. Nybörjar- och fortsättningsklass är ju inte så krävande när man trots allt har en ganska duktig lydnadshund (även om han inte visar det på lydnadstävlingar) men sen blir det ju värre. Nåja, vi får se vad som händer framöver, i ”alla” grenar. Vi har ju brukset också men det är långt kvar till tävlingsstart där, ffa med tanke på lydnadsbiten (läs framåtsändandet).

Så över till något annat och betydligt mindre spännande men mer avslappnande. Påskhelgen tillbringade vi med husvagnen, vid HAVET! ❤
Närmare bestämt i Tylösand. Det var inte jättevarmt men sol och trevligt väder i största allmänhet. Några bilder från detta kommer här. 🙂

Vi fortsatte att jobba på Maros labrador-skills. Det gick sådär men han blev i alla fall blöt på magen. 😛 Karlsson fick hålla sig på land med tanke på vattentemperatur i kombination med ålder.

Är det påsk så är det!

Vackra solnedgångar bjöds det också på och inget blir ju sämre av en kelpie i förgrunden. 🙂

Den där blicken…

De där ögonen har full koll på det mesta och i synnerhet ögon – både mina och andras. Nu är det inte enbart och främst kelpieögonen (och blicken) ovan det ska handla om, utan mer mina ögon och min blick.

Denna hund är så oerhört känslig för min blick, och även andra människors. Om någon annan tittar på honom lite för intensivt går han ibland igång och börjar skälla och det är ju inte alltid (läs: aldrig) önskvärt.
Likaså om han inte ser ögonen på någon, på grund av t ex solglasögon, kan han reagera – mer eller mindre kraftigt.

Han är självklart även känslig för min blick men där yttrar det sig lite annorlunda. Exakt hur känslig han är börjar jag äntligen inse, efter 4,5 år…

Ganska snabbt insåg jag att han, naturligtvis och precis som de flesta hundar, får ett bättre fotgående om jag inte tittar på honom. Jag bör sträcka på mig, sticka näsan i vädret och kolla trädtopparna i fjärran. Att min blick spelar roll även i t ex framåtsändandet kändes inte heller konstigt. Även där är det näsan i vädret och trädtoppsspaning som gäller.

I uppletandet har han ibland en tendens att stanna och titta på mig. Om jag tittar tillbaka så stannar allt liksom upp och han låser i min blick. Är han nära räcker det med att jag vänder blicken från honom och utåt så fortsätter han. Är han långt ut i rutan när det sker måste jag demonstrativt vrida bort huvudet (och blicken) en aning.

I dirigeringsapportering (klass 2) gäller det först och främst att jag vänder åt ”rätt” håll när jag ställt honom vid konen. Är det vänster apport ska jag vända åt höger, och tvärt om. Vänder jag åt höger är det vänster apport som först kommer i mitt blickfång och om jag låter blicken stanna där tills jag kommenderar blir det nästan alltid rätt om inga andra yttre faktorer stör.

Det jag har upptäckt på senare tid är att jag helst inte ska titta på honom i:
• Metallapporteringen. Tittar han på mig och får kontakt så tvekar han när han i gripandet. OK, han gillar inte metallapporten men det blir åtskilligt mycket bättre om jag inte fäster blicken på något annat
• Vittringen och andra apporteringar; ingångarna blir bättre och tugget mindre om han inte får ögonkontakt
• Fjärren; snyggare skiften om jag tittar rakt fram, ovanför honom. Dock är det ju rätt knepigt att på träning inte kunna titta på hunden i det momentet. Där måste man ju verkligen se detaljerna…

Jag har till och med upptäckt att jag kan få honom att backa ut från mig genom att bara höja blicken, och kanske ögonbrynen en aning.

Kort sagt är det matte som måste lära om, och komma ihåg, en hel massa saker och beteenden. Än så länge funkar det knappt på träning så hur jag ska komma ihåg det i tävlingssituationen är en gåta – man är ju av naturen nyfiken. 😛

Nåja, vi jobbar på att dressera matte så får vi se hur långt vi kommer.

Januari har f ö varit en jäkla skitmånad och egentligen började det redan innan jul. Diverse sjukdomar och åkommor har avlöst varandra (hos mig) och som final gick jag i fredags och halkade rätt illa på väg till jobbet så just nu dras jag med några eventuella revbensfrakturer och troligen ett antal rejäla blodutgjutningar runt bröstkorgen. Jag är alltså helt oduglig när det kommer till hundträning men mellan de tidigare svackorna har vi i alla fall fixat några lydnadspass inomhus, något spår och något uppletande. Nu längtar jag sjukt mycket efter att bli hyfsat smärtfri och kunna träna igen. Om snön som fallit i veckan mirakulöst skulle försvinna skulle det bli ännu bättre men det ska man väl inte hoppas för mycket på när vi går in i februari?

2019, here we come!

Då är 2018 snart till ända. Sammanfattningen av året klarade jag av när jag skakade liv i bloggen för ett par veckor sedan. Det kan man läsa här.

När 2017 var slut, och vi gått från debut i startklass till uppflyttade till klass 2 i lydnaden och från debut i appellklass spår till uppflyttning till högre klass kändes det som ett klokt beslut att ta ett sabbatsår från tävlandet. Klokt eller inte? Hoppet upp till nästa klass är stort i båda grenarna och vi hade mycket att träna på. Jag gjorde ett litet avsteg från min plan i juni och det gick ju inget vidare men där var det många yttre faktorer som påverkade. Det som hindrat ytterligare starter i lydnaden är väl främst det faktum att Maro inte är bekväm med platsliggningen och att träningstillfällena med trygga hundar är oerhört få. Vi fortsätter att kämpa och även om vi fick ett rejält bakslag för ett par veckor sedan så har jag inte gett upp, även om den spontana känslan just då var att ”nu skiter vi i det här”… 😦

Något jag dock insett är att vi måste ut och tävla, med eller utan platsliggning. Så länge vi avstår platsen får vi helt enkelt tävla i vår egen liga, utan tankar på uppflyttning, för den lilla högkänsliga kelpien måste träna på att tävla, och koppla bort omgivningen. Jag behöver också träna på att hantera kelpien i tävlingssituationen. Det är ett ständigt pågående experiment…

På KM i november, med officiella regler, kom vi ju faktiskt upp i 196,5 p trots två nollor så det finns ju där. Vi måste bara träna på att klara av det i olika tävlingssituationer också.

Eftersom det lilla livet fann sig såväl tillrätta bland rallyskyltarna på vårt KM så att vi gick och blev klubbmästare, trots minimalt med träning, är det väl inte helt omöjligt att det blir någon/några starter även i den grenen men den som lever får se.

Karlsson då? Han får förhoppningsvis fortsätta vara frisk, pigg, lagom olydig och i vägen, som en alldeles normal pensionärsterrier. ❤

Idag är det som sagt nyårsafton och kvällen kommer tillbringas hemma, bara jag husse och hundarna, i lugn och ro. Med tanke på förkylningen som slagit klorna i oss båda (även om vi nu är på bättringsvägen) var det nog bra att inget annat var planerat. Nu håller vi bara tummarna för att de närmaste grannarna tar det lika lugnt med fyrverkerierna som vanligt.

Vi önskar alla ett gott slut på 2018 och ett alldeles strålande 2019!

Vem är smartast i familjen?

Terriern i familjen, dvs Karlsson, har ju på sina 13 år lyckats bli rätt ”street smart”. Inte så att han springer omkring på gatorna i stan och är smart men han vet exakt hur han ska hantera sin matte (och andra) för att få sin vilja igenom – eller rättare sagt för att få något ätbart. Exakt var han ska vara vid vilken tidpunkt eller i vilken situation. Hans paradnummer numera är att … vara i vägen. 😀

Jag tror det hela började med att jag – när han var liten – körde samma princip som med hans storasyster Iza; man går inte ut genom dörren förrän matte har gått ut och säger ”ok”. Det har inget med ledarskap eller rang att göra utan är en ren säkerhetsåtgärd. Jag vill scanna av omgivningen först, så att det inte sitter en katt på trappan, springer en jakthund i trädgården eller bambi står och käkar äpplen, t ex. När han var duktig och väntade på ok fick han en liten godisbit. Det resulterade rätt snart i att han vägrade gå ut förrän han fått sitt godis. Detta har han vidareutvecklat till att så fort det öppnas en dörr till ett förråd eller en garderob eller något annat som det går att gå in i så … går han in. För då måste han få godis för att gå ut, och då går han liksom inte ut tillräckligt mycket om det inte utlovas något gott.

Det där med att inte gå ut genom ytterdörren har han produktutvecklat till att inte gå in genom ytterdörren utan muta. Detta gäller framför allt efter promenad. Då blir han tung som en mindre rottweiler och tassarna växer fast, ända tills jag siktar med vänster hand mot vänster ficka… 🙂

Vid något tillfälle har nog Maro varit lite ”näbbgäddig” när vi kommit in från promenaden vilket resulterat i att Karlsson, som absolut inte vill ha bråk om det går att undvika, har krupit in med huvudet någonstans, som en lugnande signal. När jag hittade honom första gången, utan att ha sett exakt vad som hänt, blev jag naturligtvis lite förtvivlad och för att peppa honom lockade jag ut honom med glad röst och … godis. Nu hittar jag honom med huvudet intryckt lite överallt, utan att Maro ens är i närheten, väntande på att jag ska upptäcka honom.

Min TV-fåtölj är populär, men bara på kvällarna om jag går därifrån. Då vet han att jag snart kommer tillbaka och är mycket snabb med att sno min plats. När jag kommer tillbaka så blir han antingen lockad därifrån med en pytteliten godisbit eller upplyft för lite hångel. Båda duger säger han. 🙂 Värt att notera; han ligger aldrig där på dagarna, när jag inte är intresserad av att sitta i fåtöljen.

Hans senaste trick är att lägga sig eller ställa sig under min köksstol när jag sitter där. I början tyckte jag att det var mysig. Han är ju ingen knähund men det var ju lite mys att han i alla fall ville ligga vid mina fötter. Sen kom jag på honom. Det är snudd på omöjligt för mig att komma därifrån – utan att slänga en godisbit på golvet en bit därifrån så att han reser sig och flyttar sig ”frivilligt”. Nu har han t o m börjat ställa sig eller lägga sig där innan jag ens har hunnit sätta mig för då får jag problem att dra ut stolen.

Man kan även lägga sig stolen om man är tillräckligt snabb. 😛

Vad man använder för att locka iväg honom spelar mindre roll. En liten torrgodiskula, avsedd för chihuahua-valp, eller 0,25 mini-Frolic? Inte viktigt alls – det är principen som räknas. 🙂

Men herregud, tänker säkert någon, det är väl bara att säga till honom att gå därifrån eller lyfta bort honom? I vissa lägen funkar lyfta-konceptet, i andra inte, som t ex när han draperar sig runt fötter och ben under köksstolen så det tricket är han extra förtjust i. Att i det läget säga till honom är meningslöst. Då hävdar han att han tyvärr råkar vara stendöv och inte hör någonting, alls, faktiskt. 😀

Blir jag arg, på riktigt, flyttar han sig men vem orkar gå omkring och vara arg flera gånger om dagen? Nej, han är 13 år och en go och glad pensionär och har han lyckats lura mig ända hit så kan han väl få fortsätta med det. ❤
Dessutom är han i fin fysisk form och väger ungefär lika mycket som han har gjort hela sitt vuxna liv så några små godisbitar extra om dagen spelar ingen roll.

Att han är ”smart” var väl tyvärr det som gjorde att lydnaden (både i brukset och lydnadslydnaden) gick sämre och sämre ju mer vi tävlade. Han fattade ju rätt fort att i den situationen skulle det inte komma några belöningar… Med facit i hand borde vi ha tävlat betydligt mindre än vi gjorde så att han hunnit glömma detta mellan tävlingarna. Sina bästa tävlingar, i alla grenar, har han nog faktiskt gjort efter långa tävlingsuppehåll och ibland även träningsuppehåll.

Nåja, nu är tävlingskarriären över och kan han njuta av att ha mig lindad runt ”lill-klon” så får han göra det, mitt älskade, smarta lilla terriertroll. ❤

God Jul!

Det är julaftons morgon och läget är rätt lugnt. Huset är hyfsat välstädat, julklappar till hundarna (de enda som får några numera) är klara och mat har vi så att vi klarar oss. Om ett par timmar ska jag och Maro iväg och köra lydnad i inomhushall. Den tidsbokningen var urspungligen en del i planen för att få honom att sova gott några timmar på eftermiddagen, medan husse och matte firar jul bland katter och allergiker. Nu drabbades husse av en rejäl ”man cold” igår så han blir troligen hemma hos hundarna men lydnadspasset kör vi naturligtvis som planerat. Ganska ofta har vi kört spår på julafton men det förutsätter att min stående önskan om en grön jul infrias och så blev det inte i år, åtminstone inte här hemma på berget.

Under mellandagarna planerar jag att återkomma med ett inlägg om hur det är att ständigt tävla med en pensionärsterrier om vem som är smartast i familjen. 😀 Dessutom planerar jag att göra en massa annat, både roligt och mindre roligt, och håller alltså tummarna för att jag slipper undan husses ”sjuka”.




Det blev varmt, torrt och (nästan) gratis

Jag vet inte riktigt vad som hände, mer än att jag fick som jag ville, med marginal. När förra blogginlägget skrevs, i mars, låg snön fortfarande djup och jag längtade intensivt efter att kunna träna hund utomhus. Snön försvann, även om det var segt, och i början av maj slog det till med högsommartemperaturer som höll i sig en bit in i juni och det var nästan för varmt att träna hund (eller blogga). Efter ett par veckors svacka runt midsommar (naturligtvis) kom värmen tillbaka och höll sen i sig hela sommaren – på gott och ont.

När sommaren var slut tänkte jag att ”jag måste uppdatera bloggen innan snön kommer igen” men det misslyckades. Vi är redan inne på tredje vändan med snö, åtminstone här uppe på ”fjället”. Det är ett väldigt tunt snötäcke än så länge, men all snö är fel i min värld.

Jag ska göra ett försök att rekapitulera årets höjdpunkter (och något bottennapp) innan året är slut och sen får jag väl, som vanligt, lova mig själv att uppdatera lite mer frekvent. Moment 22; när man har tid att blogga finns det inte så mycket att blogga om så vi får väl se hur det går.
I juni fyllde Maro fyra år. Födelsedagen firade han med syrran Yra, lydnadsträning, glassätning och att för första gången simma! Iförd flytväst och koppel, ivrigt påhejad av matte, syrran och syrrans matte. 😀 Jag tror inte han riktigt förstod vad som hände och det är nog ett tag kvar innan han kan ta ”baddaren”.

Jag hade sagt att vi inte skulle tävla i år. Vi hade (och har fortfarande) för mycket kvar att träna på innan vi är startklara i klass 2 och/eller högre spår. Jag gjorde dock ett undantag i juni när vi hade lydnadstävling hemma och det borde jag nog inte ha gjort. Redan under första momentet (fjärrdirigering, omkastad momentordning) bestämde sig Maro för att domaren var skum och behövde en utskällning. Till viss del kan jag hålla med honom. Stå där klockan åtta på kvällen i keps och kolsvarta solglasögon (när solen gått ner bakom träden, bakom ryggen) var inte ok. Milt uttryckt kom vi lite ur balans och hade det inte varit för peppande tävlingsledare och klubbkompisar som vrålade utanför plan så hade jag brutit redan där och då men vi kämpade faktiskt på. Nollorna haglade men på de två sista momenten (ff och L:et) fick vi iaf hyfsade poäng. I efterhand var jag trots allt väldigt nöjd med att vi faktiskt genomförde alltihop och jag tror även Maro växte av det.
Morgonen efter åkte vi till Slöinge för två dagars sommarläger hos Jenny Wibäck. Som vanligt var det bra och givande dagar och trevligt sällskap, som på förekommen anledning fick ikläda sig solglasögon och kepsar när det var vår tur på plan. Naturligtvis hade Maro inga synpunkter på det då… Maro avslutade helt traditionsenligt kursen med att hångla upp fröken. 🙂

Midsommar firades på hemmaplan med goda vänner (och rätt uselt väder).
Helgen efter invigde vi semestern med att vänstervarva på SKK:s utställning här i stan och det gick ju rätt bra. 🙂 Vi är dock rätt kassa på det här med uppställningsbilder och rosetter men vi jobbar på det.


Utställningsframgångarna firade vi med att dra till Danmark och vårt favoritställe – Klim Strand. Nåja, det är möjligt att vi hade åkt även utan cert. 😛 I Klim var vi ca en vecka med helt ok väder. Inte jättevarmt utan man orkade faktiskt göra saker, som t ex promenera på stranden 2-3 gånger om dagen.

Sen drog vi söderut och mellanlandade på Rømø ett par nätter innan vi körde hemåt igen – till supervärmen…
Då var det dags att ladda om för det årliga Kindslägret där jag ingick i lägerkommittén så det var en hel del pyssel innan lägerstart, och lägerrelaterat pyssel ägnade jag mig för övrigt åt även hela våren och försommaren.

Det blev en mycket svettig vecka i spårskogen. Inte så mycket på grund av spåren men solen gassade oavbrutet och temperaturen låg stundtals uppåt 30°. Too much, om man frågar mig. Nåja, en vecka med Geir B. Larsen som instruktör är ju aldrig fel och visst lärde vi oss saker, som att spåra genom ”folksamlingar”, trots värmen. 🙂

I slutet av augusti var det dags för SBKs 100-årsjubileum och SM i bruks, lydnad mm. Jag och Maro drog till Blekinge och Ronneby för att heja fram vänner och bekanta. Det blev trevliga dagar och höjdpunkten var väl när vår lägerkompis Fatima och hennes Vimze stod överst på pallen i lydnaden. 🙂

Hösten har rullat på med hundträning, jobb (och jobbflytt) utan några större sensationer. För en vecka sen firade Karlsson sin 13-årsdag med buller och brak. Han mår alldeles utmärkt efter en svacka tidigare i höstas. Jag trodde svacken var åldersrelaterad men efter en gräsätningsorgie med påföljande kräkningar i ett par dagar var han som ny. Troligen har han haft något som irriterat i magen och som kom upp när han kräktes. Han är pigg och glad och kör med massor av pensionärsfasoner som han oftast kommer undan med. Han har dresserat sin matte väl. Hur som helst meddelar han att han ska bli fågelhund när han blir stor och att födelsedagstårtan var god. 🙂

Jo just det, en liten sensation har jag och Maro åstadkommit under hösten; en klubbmästartitel – i rallylydnad! 😀 Lite otippat efter en effektiv träningstid på kanske en halvtimme under två veckor före tävlingen. Efter ”omhoppning” stod det klart att vi var klubbmästare. Lite kul, om än otippat som sagt. Vi deltog även i lydnads-KM och bruks-KM samma helg. Lydnads-KM generade ett par nollor men även ett par tior (rutan och vittringen) och känslan var vansinnigt mycket bättre än på sommarens fiasko-tävling så det finns hopp. Bruks-KM, där vi startade i högre som ett rent experiment för att få testa ett tävlingsmässigt uppletande, var inte heller någon succé men eftersom det bara var ett test så spelade det ingen som helst roll.

Summering av Maros år då… Han har mognat, det har han faktiskt. Han är fortfarande ganska valpig i vissa lägen men han har även gjort stora framsteg på flera områden. Vittringen har blivit riktigt fin (efter ett bakslag i somras), platsen börjar kännas tryggare och tryggare och uppletandet – där har vi kommit riktigt långt jämfört med hur det såg ut i somras. Det finns massor kvar att träna på men det finns hopp, det gör det, framför allt om vi får en grön vinter. 😉

Sådär, då har jag summerat hundåret någorlunda. Kan ju vara bra för min egen skull när minnet sviker och jag börjar undra vad vi gjorde 2018.

Nu hoppas jag verkligen att det inte tar nio månader till nästa inlägg men jag lovar inget. 😉

Varm, torr och gratis…

Champagne ska vara kall, torr och gratis.

Hundträning ska vara varm, torr och gratis.

Den här djävulsvintern har det definitivt inte varit gratis, varken med champagne eller hundträning. Jag vågar knappt tänka på hur mycket pengar jag har lagt på hyra av inomhushallar men det är väl en himla tur att de finns eftersom jag lider av grav snöallergi, både fysiskt och psykiskt. Den fysiska delen bröt ut akut för tre veckor sedan i form av ont i rygg och höft. När det är så mycket snö att man inte kan ta sig fram på ett rimligt sätt i skogen packar kroppen ihop. De sista veckorna har träningen därför varit minimal. 😦

Dessa bilder är tagna för ett par veckor sen men det enda som hänt sen dess är att grusvägen bitvis är snöfri och att snön sjunkit ihop lite pga några futtiga plusgrader då och då.

Förra veckan började det dock känns lite bättre i kroppen så jag bokade ett pass i Kinnaredshallen som är helt fantastisk. Varm och torr (men inte gratis). Efter en timme på mjukt och grönt underlag, om än konstgjort, mådde vi mycket bättre alla tre. Jag vet inte om träningen blev så fokuserad och konstruktiv men vi fick jobba av oss lite överskottsenergi i alla fall. I morgon kör vi en repris och ska man tro meteorologerna finns det tyvärr förutsättningar för några pass till. De hävdar att kylan ska hålla i sig en månad till och då lär ju inte snön försvinna. Karlsson njöt av att få leka bruks-/lydnadshund igen och takterna sitter i. Älskade lilla hunden! Inte riktigt lika rapp i tassarna nu, 12 år gammal, men ambitionen är det inget fel på. ❤


Nu längtar jag galet mycket efter barmark och utomhusträning, både i skogen och på appellplan. För att inte tala om vettiga promenader som inte bara går fram och tillbaks på grusvägen. Med tanke på temperaturerna, snödjupet och väderleksprognoserna lär det tyvärr dröja några veckor till. Efter varierande plus- och minusgrader kan en del av oss gå PÅ snön vilket åtminstone Karlsson uppskattar. 😉

180320H

Förra helgen åkte vi till Göteborg (GMBK) för att vara med på träningshelg och årsmöte med kelpieklubben och övernatta hos Maros syrra med familj. Det där med träningshelg blev det inte så himla mycket med. Planerna var fulla med snö så lydnadsträning var inte aktuellt men uppletande blev det iaf. Maro var väl inte helt på det klara med vad vi skulle göra men med tanke på att han öht tränat väldigt lite i rutor där det varit andra hundar och att det dessutom var länge sen var det nog inte så konstigt att han var mer fokuserad på att kolla lukter än att leta saker. 😦

Vi fick iaf en trevlig kväll hos syster Yra & Co men skippade (som de flesta andra) söndagens träning eftersom ryggen och höften inte alls var på humör.

180320G

Som sagt; det ligger fortfarande massor av seg snö i skogen och på gräsmattan och jag håller på att bli knäpp på den här megalånga vintern men är väldigt glad att vi inte planerat att tävla förrän till hösten (tidigast).

Medan jag har väntat på vår och barmark har jag roat mig med att göra halsband i paracord (betydligt fler än planerat). 🙈

180320J

De har även fått en egen sida här i bloggen där man kan få lite inspiration och idéer om man vill beställa. Klicka på ”paracord” längst upp i menyn. 🙂

180320I

Krypet kryper

Som sagt; i fredag ramlade kryppoletten ner i kelpiehjärnan och igår fick vi det på film.
Det finns självklart massor kvar att jobba på (tempo, flyt, sinnesstämning, belöningsplacering mm) men nu förstår han, utan tvekan, vad vi gör!

Det avgörande tror jag var när jag i fredags fick honom att krypa bakåt för första gången. Just där och då förstod han att det var följsamhet och position det handlade om, bland annat. Hittills har han ju ålat iväg som en huggorm på speed (med ganska hög bakdel), och helst snett in framför mig. På vårt KM i höstas var jag nära att välta bara för att inte trampa på honom.

Ungefär detsamma upplevde jag med Iza. Efter att jag hade krälat runt på alla fyra i snö och slask en hel vinter och försökt få henne att krypa med hjälp av godis framför näsan gav jag upp. Visst kröp hon men hon var så fixerad vid godiset att hon inte hade den blekaste aning om vad hon gjorde, eller ens att hon gjorde något. Jag bestämde mig helt enkelt för att vänta ut henne. Jag la henne ner och ställde mig en bit ifrån (utan något ”kvar”-kommando) och efter en stund tröttnade hon och kröp iväg. Klick – och så var det klart. Eller det var kanske att ta i, men där och då förstod hon vad jag var ute efter och vi hade något att jobba vidare med. 10-mässigt blev det aldrig men ändå ok.

Karlsson ska jag nog inte ens nämna egentligen. Som så mycket annat med den lilla hunden gick det oförskämt lätt. I grova drag så la jag honom ner vid sidan och sa ”kryp”, och han kröp. Att han sen oftast blåvägrade på tävling är en annan historia…

Men vad jag vill ha fram är väl egentligen hur häftigt det är när man plötsligt hittar knappen och man ser att hunden förstår. Då är det riktigt roligt att träna hund! ❤

Poletter & knutar

I förra blogginlägget hade vi precis tagit tag i uppletandet och det kändes mycket positivt. Vi hann köra ett par gånger till, med bra känsla och sen … kom snön. OK, inga större mängder men tillräckligt för att vi skulle lägga den träningen på is (!).
Har jag nämnt att jag hatar snö? 😛

Luften gick ur mig en smula men någon gång per vecka har vi hyrt in oss i inomhushall så helt träningsfritt har det inte varit.

Jenny Wibäck skrev ett intressant blogginlägg – om högkänslighet – för någon vecka sen. Jag har ju alltid hävdad att Maro är en känslig individ och där kände jag igen mycket.
Ett exempel på att han registrerar betydligt mer än han behöver fick jag på träningstävlingen för ett par veckor sen. Under fjärrdirigeringen tappade han fokus fullständigt och tittade/lyssnade ”förbi” mig. Jag kunde ju inte vända mig om och kolla vad det var som störde honom men de som stod på sidan och tittade på kom fram till att det var kyrkklockorna – ca 5 km bort – han lyssnade på?! Något annat fanns inte, som de uppfattade saken. Det är inte lätt att vara en liten kelp som ska ha koll på omgivningen, och att han blir mer störd av saker som hörs men inte syns konstaterade jag ju redan när han var liten valp.

Vittringen har ju varit en riktig käpphäst – mest i mitt huvud – så jag har skjutit på den träningen, in absurdum. Nu står vi dock inför faktum att om vi ska komma vidare i lydnaden är den ett måste. Vi gjorde framsteg ett tag, kändes det som, men sen blev det tvärstopp. Efter att ha provat några olika metoder bestämde jag mig för att plocka fram nosework-burkarna, för att få honom i rätt ”tänk” = använd näsan. Det fungerade bra. Han jobbade lugnt och fokuserat och gjorde prydliga markeringar av rätt burk. När vi kört så vid några träningstillfällen tippade jag ur pinnarna i burkarna och då blev han väldigt osäker? När jag toppade det hela med att, i samma sekund jag insåg att jag inte visste om det var rätt pinne han tagit, svära en liten ramsa (…men för h**vete), mycket tyst, åt mig själv, var det helt kört. Efter det vägrade han att befatta sig med pinnarna över huvud taget… 😦 Inte lätt att vara (hög)känslig som sagt, och till råga på allt ha en klantig matte som skulle behöva en remsa silvertejp över munnen ibland.

Vi tog ett par veckors paus med den träningen för att få honom att glömma denna incident men den här veckan tog vi tag i det igen och nu tror jag att vi har löst upp knutarna. Erinrade mig ett tips jag fått om att gömma pinnen i rutbandet när man tränar inomhus och inte har tillgång till högt gräs (som är den ”ordinarie” metoden). Och se där; med lite stöttning kom han igång igen, med näsan påkopplad. Halleluja! Ganska snart insåg jag att ett rutband var för enkelt så då strimlade jag helt enkelt ett gammalt påslakan. 😛 Nu känns det som om vi är på banan igen. Högen med ”ointressanta” pinnar har jag flyttat närmare och närmare men han kopplar på näsan och letar reda på rätt pinne. Nu är det ju oerhört många bitar som ska till innan momentet ens är i närheten av att vara tävlingsklart men vi har helt klart kommit över en av pucklarna och det känns skönt. (Ber om ursäkt för bildkvalitén. iPhone – dåligt ljus etc, you know…)

Den här veckan har vi lagt rätt mycket tid i Karlsson Arena. Fokus har, förutom vittringen, varit stegförflyttningar åt vänster och kryp. Även där har vi gjort rätt stora framsteg känns det som. Stegförflyttningarna åt vänster liknar mest någon HTM-position (med honom bakom mig) för tillfället men han har börjat få till sina rörelser i någon slags skänkelvikning och slår inte ner rumpan i tid och otid. Nu ska vi sakta men säkert vrida tillbaka mig i rätt position men det ska nog gå. 😀

Krypet då? Jo, igår kväll ramlade det ner en polett. Äntligen fick jag honom att förstå att det inte är någon hastighetstävling utan att det är följsamhet och position som premieras. Jag fick honom till och med att följa mig bakåt, bara ett par microsteg förvisso, men ändå. Och så såg han sådär sjukt nöjd ut, som han gör när han förstår att han har förstått. ❤ Nu längtar vi galet mycket efter barmark och utomhusträning!

Karlsson då? Jodå, han tuffar på. Igår kväll fick han ett litet, fullständigt spontant och oplanerat NW-pass (rumssök). Vi har inte kört något sen förra vintern men varje gång han kommer in i träningslokalen/pelargonförvaringen/förrådet drar den lilla nosen igång och han far runt som en skållad iller. Igår tog jag en droppe eucalyptus-hydrolat på en möbeltass som jag gömde på några olika ställen och jäklar så han letade. 😀 Lite oklart om han visste exakt efter vad i början men det klarnade rätt fort. Vi har ju inga tävlingsambitioner och det känns rätt skönt, då kan man köra lite halvslarvigt – bara som aktivering. 🙂 (Ännu fler usla bilder tyvärr, men det går fort när han jobbar och då blir skärpan därefter.)

Vår gröna äggboll, som jag beställde efter balanskursen, har landat och när den åker fram i träningspose är det snudd på slagsmål. Båda gillar den skarpt och Karlsson har testat om de får plats båda två samtidigt. Det får de! Dock finns det inte på bild och just två hundar på bollen är inget vi eftersträvar heller.

Nu laddar vi för ett par timmar i fina Kinnaredshallen i eftermiddag. 😀