Varm, torr och gratis…

Champagne ska vara kall, torr och gratis.

Hundträning ska vara varm, torr och gratis.

Den här djävulsvintern har det definitivt inte varit gratis, varken med champagne eller hundträning. Jag vågar knappt tänka på hur mycket pengar jag har lagt på hyra av inomhushallar men det är väl en himla tur att de finns eftersom jag lider av grav snöallergi, både fysiskt och psykiskt. Den fysiska delen bröt ut akut för tre veckor sedan i form av ont i rygg och höft. När det är så mycket snö att man inte kan ta sig fram på ett rimligt sätt i skogen packar kroppen ihop. De sista veckorna har träningen därför varit minimal. 😦

Dessa bilder är tagna för ett par veckor sen men det enda som hänt sen dess är att grusvägen bitvis är snöfri och att snön sjunkit ihop lite pga några futtiga plusgrader då och då.

Förra veckan började det dock känns lite bättre i kroppen så jag bokade ett pass i Kinnaredshallen som är helt fantastisk. Varm och torr (men inte gratis). Efter en timme på mjukt och grönt underlag, om än konstgjort, mådde vi mycket bättre alla tre. Jag vet inte om träningen blev så fokuserad och konstruktiv men vi fick jobba av oss lite överskottsenergi i alla fall. I morgon kör vi en repris och ska man tro meteorologerna finns det tyvärr förutsättningar för några pass till. De hävdar att kylan ska hålla i sig en månad till och då lär ju inte snön försvinna. Karlsson njöt av att få leka bruks-/lydnadshund igen och takterna sitter i. Älskade lilla hunden! Inte riktigt lika rapp i tassarna nu, 12 år gammal, men ambitionen är det inget fel på. ❤


Nu längtar jag galet mycket efter barmark och utomhusträning, både i skogen och på appellplan. För att inte tala om vettiga promenader som inte bara går fram och tillbaks på grusvägen. Med tanke på temperaturerna, snödjupet och väderleksprognoserna lär det tyvärr dröja några veckor till. Efter varierande plus- och minusgrader kan en del av oss gå PÅ snön vilket åtminstone Karlsson uppskattar. 😉

180320H

Förra helgen åkte vi till Göteborg (GMBK) för att vara med på träningshelg och årsmöte med kelpieklubben och övernatta hos Maros syrra med familj. Det där med träningshelg blev det inte så himla mycket med. Planerna var fulla med snö så lydnadsträning var inte aktuellt men uppletande blev det iaf. Maro var väl inte helt på det klara med vad vi skulle göra men med tanke på att han öht tränat väldigt lite i rutor där det varit andra hundar och att det dessutom var länge sen var det nog inte så konstigt att han var mer fokuserad på att kolla lukter än att leta saker. 😦

Vi fick iaf en trevlig kväll hos syster Yra & Co men skippade (som de flesta andra) söndagens träning eftersom ryggen och höften inte alls var på humör.

180320G

Som sagt; det ligger fortfarande massor av seg snö i skogen och på gräsmattan och jag håller på att bli knäpp på den här megalånga vintern men är väldigt glad att vi inte planerat att tävla förrän till hösten (tidigast).

Medan jag har väntat på vår och barmark har jag roat mig med att göra halsband i paracord (betydligt fler än planerat). 🙈

180320J

De har även fått en egen sida här i bloggen där man kan få lite inspiration och idéer om man vill beställa. Klicka på ”paracord” längst upp i menyn. 🙂

180320I

Krypet kryper

Som sagt; i fredag ramlade kryppoletten ner i kelpiehjärnan och igår fick vi det på film.
Det finns självklart massor kvar att jobba på (tempo, flyt, sinnesstämning, belöningsplacering mm) men nu förstår han, utan tvekan, vad vi gör!

Det avgörande tror jag var när jag i fredags fick honom att krypa bakåt för första gången. Just där och då förstod han att det var följsamhet och position det handlade om, bland annat. Hittills har han ju ålat iväg som en huggorm på speed (med ganska hög bakdel), och helst snett in framför mig. På vårt KM i höstas var jag nära att välta bara för att inte trampa på honom.

Ungefär detsamma upplevde jag med Iza. Efter att jag hade krälat runt på alla fyra i snö och slask en hel vinter och försökt få henne att krypa med hjälp av godis framför näsan gav jag upp. Visst kröp hon men hon var så fixerad vid godiset att hon inte hade den blekaste aning om vad hon gjorde, eller ens att hon gjorde något. Jag bestämde mig helt enkelt för att vänta ut henne. Jag la henne ner och ställde mig en bit ifrån (utan något ”kvar”-kommando) och efter en stund tröttnade hon och kröp iväg. Klick – och så var det klart. Eller det var kanske att ta i, men där och då förstod hon vad jag var ute efter och vi hade något att jobba vidare med. 10-mässigt blev det aldrig men ändå ok.

Karlsson ska jag nog inte ens nämna egentligen. Som så mycket annat med den lilla hunden gick det oförskämt lätt. I grova drag så la jag honom ner vid sidan och sa ”kryp”, och han kröp. Att han sen oftast blåvägrade på tävling är en annan historia…

Men vad jag vill ha fram är väl egentligen hur häftigt det är när man plötsligt hittar knappen och man ser att hunden förstår. Då är det riktigt roligt att träna hund! ❤

Poletter & knutar

I förra blogginlägget hade vi precis tagit tag i uppletandet och det kändes mycket positivt. Vi hann köra ett par gånger till, med bra känsla och sen … kom snön. OK, inga större mängder men tillräckligt för att vi skulle lägga den träningen på is (!).
Har jag nämnt att jag hatar snö? 😛

Luften gick ur mig en smula men någon gång per vecka har vi hyrt in oss i inomhushall så helt träningsfritt har det inte varit.

Jenny Wibäck skrev ett intressant blogginlägg – om högkänslighet – för någon vecka sen. Jag har ju alltid hävdad att Maro är en känslig individ och där kände jag igen mycket.
Ett exempel på att han registrerar betydligt mer än han behöver fick jag på träningstävlingen för ett par veckor sen. Under fjärrdirigeringen tappade han fokus fullständigt och tittade/lyssnade ”förbi” mig. Jag kunde ju inte vända mig om och kolla vad det var som störde honom men de som stod på sidan och tittade på kom fram till att det var kyrkklockorna – ca 5 km bort – han lyssnade på?! Något annat fanns inte, som de uppfattade saken. Det är inte lätt att vara en liten kelp som ska ha koll på omgivningen, och att han blir mer störd av saker som hörs men inte syns konstaterade jag ju redan när han var liten valp.

Vittringen har ju varit en riktig käpphäst – mest i mitt huvud – så jag har skjutit på den träningen, in absurdum. Nu står vi dock inför faktum att om vi ska komma vidare i lydnaden är den ett måste. Vi gjorde framsteg ett tag, kändes det som, men sen blev det tvärstopp. Efter att ha provat några olika metoder bestämde jag mig för att plocka fram nosework-burkarna, för att få honom i rätt ”tänk” = använd näsan. Det fungerade bra. Han jobbade lugnt och fokuserat och gjorde prydliga markeringar av rätt burk. När vi kört så vid några träningstillfällen tippade jag ur pinnarna i burkarna och då blev han väldigt osäker? När jag toppade det hela med att, i samma sekund jag insåg att jag inte visste om det var rätt pinne han tagit, svära en liten ramsa (…men för h**vete), mycket tyst, åt mig själv, var det helt kört. Efter det vägrade han att befatta sig med pinnarna över huvud taget… 😦 Inte lätt att vara (hög)känslig som sagt, och till råga på allt ha en klantig matte som skulle behöva en remsa silvertejp över munnen ibland.

Vi tog ett par veckors paus med den träningen för att få honom att glömma denna incident men den här veckan tog vi tag i det igen och nu tror jag att vi har löst upp knutarna. Erinrade mig ett tips jag fått om att gömma pinnen i rutbandet när man tränar inomhus och inte har tillgång till högt gräs (som är den ”ordinarie” metoden). Och se där; med lite stöttning kom han igång igen, med näsan påkopplad. Halleluja! Ganska snart insåg jag att ett rutband var för enkelt så då strimlade jag helt enkelt ett gammalt påslakan. 😛 Nu känns det som om vi är på banan igen. Högen med ”ointressanta” pinnar har jag flyttat närmare och närmare men han kopplar på näsan och letar reda på rätt pinne. Nu är det ju oerhört många bitar som ska till innan momentet ens är i närheten av att vara tävlingsklart men vi har helt klart kommit över en av pucklarna och det känns skönt. (Ber om ursäkt för bildkvalitén. iPhone – dåligt ljus etc, you know…)

Den här veckan har vi lagt rätt mycket tid i Karlsson Arena. Fokus har, förutom vittringen, varit stegförflyttningar åt vänster och kryp. Även där har vi gjort rätt stora framsteg känns det som. Stegförflyttningarna åt vänster liknar mest någon HTM-position (med honom bakom mig) för tillfället men han har börjat få till sina rörelser i någon slags skänkelvikning och slår inte ner rumpan i tid och otid. Nu ska vi sakta men säkert vrida tillbaka mig i rätt position men det ska nog gå. 😀

Krypet då? Jo, igår kväll ramlade det ner en polett. Äntligen fick jag honom att förstå att det inte är någon hastighetstävling utan att det är följsamhet och position som premieras. Jag fick honom till och med att följa mig bakåt, bara ett par microsteg förvisso, men ändå. Och så såg han sådär sjukt nöjd ut, som han gör när han förstår att han har förstått. ❤ Nu längtar vi galet mycket efter barmark och utomhusträning!

Karlsson då? Jodå, han tuffar på. Igår kväll fick han ett litet, fullständigt spontant och oplanerat NW-pass (rumssök). Vi har inte kört något sen förra vintern men varje gång han kommer in i träningslokalen/pelargonförvaringen/förrådet drar den lilla nosen igång och han far runt som en skållad iller. Igår tog jag en droppe eucalyptus-hydrolat på en möbeltass som jag gömde på några olika ställen och jäklar så han letade. 😀 Lite oklart om han visste exakt efter vad i början men det klarnade rätt fort. Vi har ju inga tävlingsambitioner och det känns rätt skönt, då kan man köra lite halvslarvigt – bara som aktivering. 🙂 (Ännu fler usla bilder tyvärr, men det går fort när han jobbar och då blir skärpan därefter.)

Vår gröna äggboll, som jag beställde efter balanskursen, har landat och när den åker fram i träningspose är det snudd på slagsmål. Båda gillar den skarpt och Karlsson har testat om de får plats båda två samtidigt. Det får de! Dock finns det inte på bild och just två hundar på bollen är inget vi eftersträvar heller.

Nu laddar vi för ett par timmar i fina Kinnaredshallen i eftermiddag. 😀

Balansakter & uppletande

För någon månad sedan anmälde jag mig som åhörare till en föreläsning och introduktion till balansbollsträning (för hund, om nu någon trodde något annat). Vi har ju fuskat lite här hemma men peanutbollen, som är perfekt för Karlsson, är för liten för Maro. Det struntar iofs han i eftersom det är roligt men någon optimal träning blir det inte.

Igår var det dags och eftersom det var på samma ställe där vi brukar träna tyckte jag det var lika bra att boka en timmes lydnadsträning innan föreläsningen. Och när jag ändå skulle ha hund med mig kunde jag ju lika gärna uppgradera min åhörarplats till en plats med hund eftersom det fanns en plats kvar. Snacka om att ta saker i fel ordning?!

Först blev det alltså en timmes lydnadsträning, eller åtminstone nästan en timme. Jag var ju tvungen att rasta och promenera av honom innan föreläsningen. Sen fick han pausa i buren en timme innan det var dags för prova på. Lite yr i mössan blev han av att hallen där vi nyss varit ensamma, och oftast är ensamma, innehöll sex hundar till och ännu fler människor. Att han dessutom blev störtförälskad i en söt whippetbrud spädde inte direkt på koncentrationen. 😛

Nåja, vi provade oss igenom de olika stationerna och de kommer nog att sluta med att vi införskaffar en äggboll (som på bilden uppe till vänster) i lämplig storlek. Snuskigt dyra är de (och svåra att härbärgera), men det är ändå den modellen som är mest lättarbetad för mig och där jag ser vad han gör. Jag tror på den sortens träning, där han får stärka upp de små, stabiliserande musklerna. Måste bara hitta en i lämplig färg eftersom den kommer fungera även som inredningsdetalj. 😛

Idag hade jag tänkt ”spår”. Det är ju bara lite snö i skogen, fläckvis, så det gäller att passa på. Men … så kom jag till insikt om att vi nog borde lägga krut på uppletandet istället. Den där lilla detaljen som jag bara förtränger, och förtränger, och förtränger… Vi har ju stött på en hel del svårigheter av olika art, allt från rusa runt och ”äga” föremålen till att inte vilja lämna mig med mer än 10-15 meter. Det blev ju lite fart på det på lägret i somras men efter det har vi nästan inte gjort någonting. Nåja, nu var det dags.

Direkt när vi landat i skogen, där terrängen är hyfsat för den sortens aktivitet, uppstod första problemet. Det var vindstilla! Eller i alla fall så vindstilla det kan bli här på berget. Jag vill ju gärna ha mot- eller åtminstone sidvind under inlärningen så jag fick konstultera både väderapp och kompass innan jag kunde bestämma mig för åt vilket håll jag skulle lägga min korridor. 😀

En rätt smal korridor med fyra föremål blev det, och han fick se på när jag vallade och droppade föremålen. Första omgången var det mer ben än hjärna och näsa men när han lugnat sig något fick han in tre av de fyra föremålen. Det fjärde tog han när vi gick en liten sväng tillsammans. Till min stora glädje fanns inte en tendens till att rusa runt och ”äga” föremålen utan raka spåret in till mig i full karriär när han hittat, och fina ingångar vid avlämnadet hade han också – helt spontant. 😀 Han hade inte heller några problem att gå ut på djupet. Detta kanske helt enkelt var ett moment som behövde mogna innanför det bruna lilla pannbenet? Det ju långt ifrån ”klart”, men de två stora stötestenarna såg jag ingenting av idag. Att han inte brydde sig så mycket om vallningen utan glatt körde på en full ruta är ett mindre problem. 😛

Vi körde en omgång till. Samma korridor – fyra föremål. Även denna gång fick han in tre av dem snabbt och utan hjälp men hade lite problem med det fjärde. Tempot i den omgången var dock betydligt bättre anpassat för att leta saker.

Helt plötsligt känns det roligt med uppletande och inte bara motigt. Jag håller tummarna för att det fortsätter så (och att vi slipper större snömängder). 😀

 

Att tänka utanför metallboxen

Det sägs ju alltid att man ska dela upp momenten i mindre delar innan man sätter ihop delarna. Jag blir bättre och bättre på detta även om jag – enligt gammal tradition – ändå går för fort fram ibland. Det finns dock tillfällen där det, uppenbarligen, kan vara bättre att sätta samman alltihop. 😉

En av våra stötestenar är metallapporten. Han gillar den inte och tar därför ett ganska löst grepp. För att den inte ska skallra mot tänderna så springer han sen försiktigt – dvs travar – in med den. Vi har testat rätt många olika varianter (jag ska inte redovisa dem alla) men jag lyckas inte riktigt förklara för honom att det är galopp som är det rätta. Det är ju inte så lätt att förstärka något som aldrig händer liksom… Jo, visst kan det komma några galoppsprång ibland, om jag peppar ordentligt, men vi gör inte direkt några framsteg.

Idag bokade jag en timmes inomhusträning och på vägen dit fick jag en galen idé. De galna idéerna, som dyker upp när jag tänker utanför boxen, har ju faktiskt ganska ofta varit framgångsrika med Maro. I klass 2 är det ju hopp som gäller i samband med metallen och jag har fastnat i tänket ”huuur ska jag få honom att hoppa med metallen när han inte ens vill galoppera med den”, men så tänkte jag om. 😀

Han älskar ju att hoppa, och då måste han galoppera både före och efter hindret. Varför inte testa metallen i kombination med hinder? Galet, jo visst, och det kunde ha blivit fel men det kändes inte som om vi hade så mycket att förlora på ett försök.

Det funkade! Han galopperade både före och efter hindet och höll fint i apporten. Det roliga hoppet tog liksom udden av skallrande metall mot tänderna. Jag testade även en ”slät” apportering men då ramlade han tillbaks i trav så det får bli en period av hjärntvätt där all metallapportering sker över hinder. I brukset är det ju ”slät” metallapportering som gäller så han måste ju kunna det också men där har vi mer tid på oss, det kommer ju inte förrän i elit… Några bilder från dagens övning finns inte eftersom han konsekvent vägrar att hoppa om jag riktar en kamera mot honom och det ville jag inte riskera. Men … jag känner visst hopp om att vi kanske är på väg att lösa knuten. 😀

Igår blev det en utflykt till My Dog, utan hund(ar). Mingel och lite shopping stod på programmet, samt trevligt umgänge med A-L som mötte upp på plats. Efter en djupdykning i leksaksförrådet här om kvällen insåg jag att vi egentligen inte behövde någonting – utom en till julklappsboll i snöre. Äntligen har jag hittat en boll i snöre där han faktiskt prioriterar bollen framför snöret så en till sån, i reserv, letade jag efter – och hittade.

180107D

Jag kom även hem med en fågel, som kvittrar när man trycker på den. Jag trodde att det skulle vara intressant för den lilla ornitologen men han blev mest chockad när han hörde den idag. Det var med mycket tvekan han gick innanför säkerhetsavståndet på 3,5 meter. 😀 Kanske inte mitt mest lyckade köp?

180107B

Man kan även konstatera att det börjar smyga sig en hel del prylar i orange i både leksaks- och halsbandsförrådet. Håller vi på att byta teamfärg? Den som lever får se. 😛

Kelpien och hans träbitar…

Ibland måste man backa i träningen, som t ex när man har tappat den där lilla detaljen med raka sättanden i ingångarna (när tappade vi det liksom?), eller när framtassarna börjar fladdra onödigt mycket i fjärren.

Fjärren backar vi i ganska ofta, dvs vi tar fram hans älskade lilla planka och då klamrar han sig fast i den och gör rätt fina skiften. Ok, det fladdrar lite i ena tassen men han flyttar sig åtminstone inte framåt, för då skulle han ju tappa plankan. :P. (Ursäkta den usla filmkvalitén men det är rätt mörkt i Karlsson Arena och youtubes redigeringsmöjligheter och jag är inte riktigt kompatibla.)

De där borttappade raka sättandena i samband med ingångar, som har försvunnit någonstans på vägen – oklart när och hur – har vi jobbat med ett tag utan någon större framgång. Den lilla rumpen hamnar snett utåt nästan varje gång… Igår tog jag fram hans andra djupt älskade träbit, den lilla hemsnickrade klossen. Han blev sååå lycklig, för då visste han precis hur han skulle göra och jäklar vad han snurrade på. När jag sen körde ingångar, med klossen vid min vänstra sida, blev det rakt och fint. Jag tror inte han har sett den på 1,5-2 år men vad man skulle ha den till tvekade han inte på en sekund. 🙂

180103A

Det är alltid lika roligt att se hans min när han får en träbit under tassarna; hela hunden andas lyckligt ut och tycks säga att ”NU vet jag hur jag ska göra” och så gör han det. ❤
Den lilla detaljen att man inte får ha träbitar med sig in på plan på tävling tar vi tag i en annan dag. 😉

Den seriösa kelpien

171231A
När jag i förrgår insåg att jag inte ägnat det där med nyårskort (till webben) en tanke så fick jag en halvgalen idé – att få Maro att hålla i ett champagneglas. Alltså ett riktigt, i glas. Han plockar ju upp allt som ligger på golvet, på eget initiativ, men glas brukar vi av förklarliga skäl inte ställa på golvet och tappar vi ett glas förpassas hundarna blixtfort till ett annat rum medan vi städar upp. Med tanke på att han tycker metallapporten är ganska äcklig var jag långt ifrån säker på att det skulle fungera med glas men det var värt ett försök.

Vi förpassade oss till sovrummet där jag placerade ett stycke kelpie i sängen, så att glaset skulle landa mjukt om han spottade ut det. Han tyckte dock att det var helt ok?! Med klicker och några torra foderkulor var det ”klart” på ett par minuter. Igår var det dags att praktisera den nya kunskapen. Husse bakom kameran, jag regisserade, golvet var rejält vadderat (om utifall att…) och Karlsson bredvid. Om det inte blev riktigt som jag tänkt mig så var det i alla fall inte Maros fel. Han höll snällt i glaset i flera olika omgångar. 😀

Trots att det ofta är mycket flams och trams både mellan öronen och på utsidan så har han en seriös ådra att ta till när det krävs och den använde han igår. 🙂 Det märks faktiskt även i träningen att han tar mer och mer seriöst på sina arbetsuppgifter. Det kanske har med åldern att göra? 😉

När det gällde julkortet så fick jag antydningar (från en icke hundmänniska) om att det skulle vara photoshoppat och visst, det är photoshoppat en hel del. Jag har tagit bort bakgrunden (en ful garderobsdörr), jag har gjort det svartvitt pga gräsliga färger (kombiljus blixt-halogenspottar) och fixat och trixat med lite annat också, men att Maro drar i Karlssons mössa är helt och hållet på riktigt. Mina kunskaper i photoshop tar slut ganska långt innan dess. Även detta lärde vi in på några minuter, med hjälp av klicker. Först utan terrier i mössan, sen med terrier i mössan på golvet och sen uppe på trimbordet där bilderna togs. Jag vet inte hur många gånger han greppade mössan under den fotosessionen men det blev många och han gjorde det med liv och lust, varje gång.

Karlsson och champagneglaset då? Jo, jag gjorde ett försök men den lilla pensionärsterriern var bara flamsig och tramsig. Nosa på glaset, försöka high fiva det ur min hand och vara allmänt odräglig gick bra, men hålla i glaset – nej det gick han inte på. 😀

Nyårsaftonen tillbringade vi hemma, för hundarnas skull. Vi hade fått inbjudningar till två olika ställen men båda belägna där det troligen skjuts rätt friskt både vid 12-slaget och vid andra tidpunkter under kvällen. Alltså valde vi att vara hemma i år igen, för att inte riskera att hundarna skulle bli skrämda. Här var det lugnt och stillsamt. Icke ett enda fyrverkeri såg vi i närområdet. Några dova smällar från stan och från ”byn” hördes när man var utomhus men det ljudet dämpades rejält av blötsnön på träden och det kändes faktiskt som om det var mindre aktivitet än vanligt även där.

Avslutningvis ett grattis till bloggen som fyller 12 år idag. Eller snarare fyller mitt bloggande 12 år. Den första bloggen är tyvärr spårlöst försvunnen…

Så, då tar vi tag i 2018 och hoppas att det blir ett riktigt bra år! 😀