Mer vild än tam?

Hej! Lennart Å. Karlsson här igen. Efter förra veckans blogginlägg blev jag lite deprimerad. Hade ju förväntat mig mängder av stöttande kommentarer från mina olycksbröder och -systrar runt om i landet men det är tydligen bara jag, farbror Bosse, en DSG och en tax som har luddiga mattar? Vi har i alla fall bildat en stödgrupp där vi är fem medlemmar nu. En schäfer hade hört av sig till Bosse och ville också vara med. Vi har dock inte hittat någon riktigt  bra kommunikationsform. Det är bara jag och Bosse som har geografisk möjlighet att träffas hyfsat regelbundet. De andra är spridda mellan Uppland och Skåne. Nåja, någon form av forum på internet, endast öppet för medlemmar, kan bli verklighet inom kort.

Nåja, jag  ger det här med bloggandet en ny chans. Dock är det himla knepigt att komma åt tangentbordet eftersom matte sitter där för det mesta. Hon påstår att hon jobbar, men herregud… om hon jobbar så mycket borde ju jag kunna få mycket mer godis än vad jag får? Och fler pipleksaker?  Hon är dock inte helt enkel  att flytta på när hon väl satt sig, jag väger ju trots allt bara åtta kilo, så man får passa på när hon lyfter på häcken frivilligt.

Uppenbart är att mattetanten åtminstone läste mitt förra blogginlägg för jösses vilken fart det blev på henne. Nu är hon mer vild än tam vad det gäller träningen. Vi har tränat nästan varenda dag sedan dess. Matte har väl beskrivit det mesta (ur sin synvinkel, som inte nödvändigtvis är densamma som min) i sina blogginlägg så jag nöjer mig med en kort summering.

Fredag; träning med elaka tanten. Det är hon själv som kallar  sig för elaka tanten, men mot mig  är hon inte elak. Snarare  snäll eftersom hon försöker dressera min matte så att jag ska få ett enklare liv. Hon är lite elak mot min matte, men matte tar det med oväntad fattning och har faktiskt inte fällt en enda tår… än. Tydligen tyckte elaka tanten att det var en god idé att lära mig  krypa bakåt? Först trodde jag att matte bara försökte luras, men när hon lyckades övertala mig om att det inte var en luring så gick det galant. Vi har tränat på det i helgen och som alltid lär jag mig snabbt. Nu är det inga som helst problem att krypa flera meter baklänges! Ska bli kul att se tanten på första tävlingen när hon går framåt och jag kryper bakåt! Om bara matte får videokameran och datorn att samarbeta så ska jag be husse filma, och då kanske ni får se.

På lördagen och söndagen fick jag leta grejor för första gången på … länge. Pyttesmå och vita! Matte påstår att det är för att de inte ska synas mot snön, men varför inte? Nåja, hon har säkert tänkt till – tror hon i alla fall. Det var dock ingen större match att hitta de yttepyttesmå prylarna. Det svåra kommer när man ska försöka låta bli att svälja dom på väg tillbaka till matte.

Lite annat smått och gott hann vi också med under helgen och i måndags. Bl a tränade vi på det där mycket skumma momentet där jag ska leta godis mellan en massa pinnar som ser ut exakt som de pinnarna som brukar ligga i spåret. Där är det ju jättenoga med att hon får ALLA, men här är det tydligen inte så?! När godiset tar slut brukar jag  ta en pinne och ge henne men det är inte alltid hon blir glad, bara ibland? Nåja, i söndags upptäckte jag att en av pinnarna faktiskt luktade lite annorlunda och testade att ge henne den och då blev hon sådär tokglad som bara hon kan bli. (Det är lite pinsamt men jag har lärt mig leva med det.) Tokglad matte = godis så jag testade den pinnen flera gånger och det blev jackpot varje gång. Jag kan vara något på spåret (!) där?

Igår åkte vi ännu en gång till godisbut… f’låt, ridhuset (heter det visst). Enligt matte var jag ungefär lika duktig den här gången. Hur duktig hon var ska jag låta vara osagt… men ni kan nog tänka er? Innan de stora pojkarna och flickorna började bita i ärmar och ben så ställde dom upp fyra gubbar tvärs över ridhuset och så skulle vi (jag och matte) träna på det där springa fortfort från matte och sen springa sakta från matte. Det är lite genant att erkänna men jag har lite svårt att räkna till fyra. Jag tycker det räcker med två. Jag brukar börja räkna från vänster. 1, 2… spring mellan dom så blir matte glad. Men när det är fyra måste jag räkna 1, 2, 3, 4 och så springa mellan 2 och 3? Puh…

När de stora (det är matte som kallar dem stora, men jag ser ingen större skillnad på dem och mig?) nästan var klara var det dags för farbror Bosse att träna för sin europatour i april. Han ska tydligen bita i ben för hela slanten om jag förstått det hela rätt. Bosses matte tyckte att matte och jag skulle träna samtidigt och varför inte? Bosse äter tydligen inget som är strävhårigt, enligt säker källa. Nu är jag dessutom otrimmad (även om jag väljer att kalla det sportfrissa) så det kändes ganska säkert. De trodde uppenbarligen att jag skulle tappa koncentrationen, men hallå… då känner de inte mig. Det var först när den roliga gubben i den tjocka sparkdräkten studsade förbi precis intill mig som det (enligt matte) brast lite. Jag trodde ju att det äntligen var min tur att bita i benen men … så var det tydligen inte?! Men hallå, gubben har ju två ben. Jag och Bosse kan ju ta varsitt? Vi har ju ändå en stödgrupp tillsammans så då borde vi väl kunna dela rättvist på en gubbe?

Jag avslutar med min favoritfilm som man kan se mååånga gånger. Den borderterriern får ju åtminstone bita i armar så varför får inte jag? Ska nog ta ett snack med facket…