Vårt nya träningsgäng!

Låt mig presentera våra nya träningskamrater!

Japp, ni ser alldeles rätt – 21 tennisbollar är det (varav fyra piper!).

Vi påbörjade fysträningen igår med att han fick hämta 10 tennisbollar. Mer om det kan man läsa i Lennarts blogginlägg från igår. Idag hittade jag en tennisbollsgömma (ja, jag har för mycket hundleksaker) som jag glömt bort. Det totala antalet tennisbollar utökades snabbt till mer än det dubbla.

Ikväll tog vi med dem ut i skogen och sen fick han hämta den ena efter den andra. Vi började väl på 50 meters avstånd, sen utökade jag till ca 70, men om man snittar på 60 meter blir det 60x2x21 blir det 2520 meter! Två och en halv kilometer i racerfart blir rätt bra träning, hoppas jag. Nu var det väl inte racertempo hela tiden, han tenderade att ”vila” lite på vägen ut ibland, men ändå… Och naturligtvis sorterade han snabbt ut de fyra som piper, och dessa avlämnade han efter några extra ärevarv.

När alla bollarna var levererade tog vi en ”nedvärmningspromenad” i den mjuka mossan, och när vi kom hem stretchade jag honom, och det tyckte han var en skum upplevelse. 😆

Vi får väl se hur långt vi kommer med hjälp av ett gäng tennisbollar, men kondisen på honom borde väl inte sämre i alla fall.

Ha en trevlig Valborg! Här blir det lugnt, för i morgon ska jag tävlingssekretera på klubbens elitspår vilket innebär att klockan ringer ungefär samma tid som en vanlig arbetsdag…

Agility für alle!

För det första vill jag påpeka att ni inte ska tro på ALLT som den lille terriern skriver här i bloggen. Han har en något förvriden verklighetsuppfattning ibland. 🙂 Och när han väl skriver blir det så lååångt?! Kanske skulle släppa till tangenbordet oftare så att han inte hinner samla på sig så mycket. Eller inte släppa till tangentbordet alls?  Tål att tänka på…

Som jag tidigare skrivit så har det hänt grejor i skogen i vinter. Massor av grangrenar och grantoppar som gett sig för den tunga snön. Och massor av lövträd som dukat under helt eller delvis.

Idag gick vi en av våra favoritrundor för första gången sedan snön försvann, och … det är numera en hinderbana. Här är det normalt sett en trevlig stig av bredare typ. Nu kräver det lite mer jobb när man ska ta sig fram. Och det här är bara ett exempel från den här delen av skogen. Vi hade redan passerat x antal liknande hinder (eller värre).

Ordning på (blogg)torpet!

Hej, Lennart Å. Karlsson här igen. Eftersom mattetanten tog mentalt slut efter allt tävlingsbloggande i helgen så får jag väl göra en insats. Herregud liksom, hon har inte bloggat på fyra dygn nu! Folk kan ju tro att hon lagt ner för gott, men jag tror faktiskt att hon kommer tillbaks så småningom.

Tävlingsbloggande var det ja. Det gör man ju när man tävlat, och det var tydligen det vi gjorde i helgen. Vi började på en av mina tre hemmaklubbar, och eftersom jag kände mig så hemma tyckte jag att de som var där borde veta hur duktig jag egentligen är, och därför passade jag på att busa till det lite. Men trots mina bus var matte ganska nöjd med poängen. Sen började det roliga…

Vi åkte ut i skogen till ett ställe jag tyckte jag kände igen litegrann. Där skulle jag spåra, och då lyckades jag lura iväg tanten åt fel håll! Jösses vad naiv hon är ibland? Nåja, dom ropade åt oss att vända så det gjorde vi, och sen bar det iväg. Jag hade inga som helst problem att ta mig fram, men klumpfoten jag hade längst bak i snöret?! Vad ska jag ha henne till? Egentligen? Hon är ju fullständigt värdelös på att ta sig fram i ris, bland stenar, rötter och i nedförsbackar. Och i uppförsbackar. Det var ett himla tjoande och hojtande; ”stanna”, ”vänta”, ”oj”, ”ooops”, ”j*vlar”, ”h*ete* osv lät det hela tiden bakom mig. Hur skulle det vara om man kunde få lite arbetsro? Som hämnd för detta bestämde jag mig för att ta ett varv till i den stökigaste terrängen, och då låg hon helt plötsligt platt på rygg, baklänges i uppförsbacken? Hur gör hon?! Eftersom jag  hade henne att släpa på så hann vi naturligtvis inte runt i tid, men hade jag varit ensam är jag övertygad om att jag hade fixat det. Ge mig bara en ryggsäck att stoppa spårapporterna i så… F ö sa tanten som gått spåret att hon hört oss jättelänge. ”Oss”?  Jag sa ingenting…

Efter det fick vi  tydligen inte vara med mer, för då åkte vi hem.

På söndagen bar det iväg igen, och då började vi med att åka ut i  skogen. Ett helt nytt ställe den här gången. Tyckte att jag lurat henne tillräckligt på lördagen så den här gången gick jag åt rätt håll, men efter en liten stund försökte jag mig på en luring i alla fall. Det luktade jättegott av något, jag tror att det var en ekorre, och jag försökte övertala henne att vi skulle leta efter den istället för efter pinnarna. Tyvärr överlistade hon mig (!?). Den här dagen hade hon betydligt lättare att ta sig fram och vi hittade några pinnar. På ett ställe luktade det jättemycket pinne och vi hjälptes åt att leta en lång stund men hittade ingen. Jag tror att ekorren stulit den! Stressad var hon också tanten, så jag fick inte leta klart… Till sist hittade vi iaf den långa, viktigaste, pinnen och då blev hon så där pinsam igen och ropade och betedde sig. Nåja, jag får  försöka lära mig leva med det, för jag lär väl inte bli av med henne i första taget. Hon var betydligt gladare den här dagen i alla fall, även om vi tydligen missat två korta pinnar, men hon tyckte 22 minuter (som vi tydligen hållit på) var helt OK.

Sen åkte vi till ytterligare ett nytt ställe, och eftersom jag inte varit där tidigare och dom som var där omöjligen kunde känna till min kapacitet tyckte jag det var lika bra att visa mig på styva linan. Mattetanten var jätteglad även efter lydnadsdelen, men det skulle jag snart ändra på, för det var ungefär här hon övergick i sitt  luddiga normaltillsånd. Hon påstod (efteråt) att det var uppletande det handlade om, men huuur skulle jag veta det? Av en slump snubblade jag över två saker som jag lämnade över till henne, men varken hon eller domartanterna var särskilt imponerade över det? Räcker det inte att vara söt liksom?

Nåja, hon var nog ganska nöjd med mig ändå tror jag, för resten av dagen hade jag ju varit duktig.

På vägen hem pratade hon med elaka tanten i telefon, och dom bestämde att jag behöver konditionsträna? Jag?! Är det någon som behöver träna upp sin kondition så är det väl mattetanten med klumpfötterna? Äh… det blir nog inget med det tänkte jag och la mig och sov när vi kom hem.

På måndagskvällen var det träningstävling på vår vanliga klubb. Nu var det helt plötsligt en massa andra moment som skulle göras? Förstå att det är krångligt att vara hund? Lydnadsklass III heter det visst, och jag gjorde ganska bra ifrån mig, ibland.

På tisdagen åkte vi till samma klubb där vi var i lördags, och då hade hon fått för sig att vi skulle träna på stegen. Vaddå träna? Jag är jätteduktig på den, men mattetanten är lite långsam, precis som vanligt. Dessutom förstår jag inte alls varför hon pekar på nedersta stegpinnen varje gång? Det är  ju jättenära till marken så det är mycket enklare att hoppa.

Sen åkte vi till gymmet, där storasyrran brukar simma eller vad det är hon gör. Men nu fick syrran sitta kvar i bilen och jag gå med in. Där träffade vi simfröken L som började klämma och känna på mig. Naturligtvis tyckte hon att jag var i jättefin form! Och söt! Möjligen var jag lite för dåligt musklad i ryggen påstod hon… Bah!

Igår blev det ingen träning alls, konstigt nog. Vilodag kallas det visst? Men idag… då började det. Konditionsträningen! Hon har tydligen lite olika idéer. Bland annat har det varit prat om att cykla, men hallå … jag har ingen cykel. Mattetanten med klumpfoten har tydligen en, men den har hon inte använt på 19 år säger hon så om hon ska testa den vill inte jag vara i närheten när hon välter.

Ikväll, efter promenaden, tog hon med sig en påse med tio tennisbollar ut och la i en hög på gräsmattan, sen gick vi ut på åkern en bit och jag fick springa och hämta den ena efter den andra. För varje gång gick hon längre och längre bort så till sist fick jag springa jättelångt för varje boll. Det roliga var att jag överlistade henne. En av bollarna var nämligen utrustad med pip och den plockade jag naturligtvis ut blixtfort! Tydligen har hon tänkt sig att vi ska göra samma sak i skogen, i den mjuka mossan, och det kan ju faktiskt bli kul. Kanske.

Over and out för idag. Vi får se när jag kommer åt tangentbordet nästa gång.

Lev väl!

Exakt så trött…

…blir man efter två dagars brukstävlande!

Då ska man veta att han strax innan låg på ett fullkomligt halsbrytande sätt, på rygg på två kuddar som till stor del stack ut utanför soffans kant. Och på kuddarna låg naturligtvis hans bedårande lilla huvud. Jag möblerade om honom lite, och fick bara ett blängande som reaktion. 🙂

Matten är väl inte heller jättepigg efter två tävlingsdagar + ett pass hos naprapaten, så det blir nog natta tidigt i kväll.

A walk in the park…

Då har vi tävlat igen, för andra dagen i rad. Igår eftermiddag blev jag inringd som reserv till Marks BK och jag var inte nödbedd.

Sovmorgon i brukssammanhang med samling 09.15 men jag var på plats i god tid. Spårterrängen såg lovande ut, och spårläggaren bedyrade att det var ett jättefint spår, och jag kan bara instämma! Jämfört med gårdagens så var det ”a walk in the park”, och en bit gick vi ca två meter från en sjö! Kanske inte så kul för den som har en badglad hund, men för Karlsson var det inga större problem.

Det började dock med ett något förvirrat upptag, med kisspaus (för terriern) och nospaus (för terriern), men sen knallade han iväg åt rätt håll. Strax utanför rutan uppstod ytterligare förvirring när han fick luftvittring på någon form av vilt (ekorre?) och fullständigt glömde vad han höll på med?! Jag lyckades dock få honom på bättre tankar men innan han var helt med på noterna igen tror jag att vi hade missat en pinne. Hur som helst så knatade vi runt spåret på 22 minuter men tappade tyvärr ytterligare en pinne på vägen. 5 pinnar + slut… då behöver man ett väldigt bra uppletande för att fixa uppflyttning.

Till klubben för att köra lydnad, och idag lyfte han sig i skägget och fick ihop 34,25 poäng mer än igår!

Fritt följ: 8,5/7,5 ”vp, efter i start, luft, tappa i vinkel, dk”

Inkallning med ställande: 9,5/9,5 (!) ”några steg, bra tempo”

Framåtsändande: 8,5/7  ”stannar kliar, snett, nosar, ur momentet vid transporten”
(Idag valde han att gå mellan de två ”högraste” i gruppen på första sträckan, och efter inkallningen på andra sträckan, när vi bara hade några meter kvar till momentet var slut högg tydligen lopporna ojämnt i skägget för då var han tvungen att stanna och klia sig! Den domaren som gav 8,5 förklarade efteråt att resten varit så snyggt så han ville inte dra mer, och det tackar vi för. 🙂 )

Kryp: 6,5/6,5  ”dk flera, för övrigt bra”
(Idag krävdes det ”bara” två extra kommandon för att få igång honom, och sen kröp han fint, men extra kommandon kostar.)

Skall: 9,5 ”litet uppehåll”

Tungapport: 7 ”tappar, tveksamt tagande”
(En sekund innan tävlingsledare sa ”ta föremål”  bestämde terriern sig för att slänga iväg apporten över vänster axel! Alltid ska det vara nå’t…)

Hopp över hinder: 10/10

Platsliggande med skott: 10/10

Totalt fick vi ihop 237 poäng på lydnaden vilket ju var ett rejält lyft jämfört med igår, och redan då var det OK.

Slutligen var det dags  för uppletande, och då var bensinen slut i den lille terriern. Han bjöd på en ganska trist uppvisning men fick tag på två föremål i alla fall vilket gav betyg fem och då förstod jag att chansen till uppflyttning definitivt var borta.Uppletandet gick i en gammal grusgrop, full med små tallar, och solen brände på ganska bra. En typ av terräng han inte är van vid, men det skyller jag inte på, utan snarare så var det brist på ork.

Summering

  • Han klarade två dagars tävlande på raken betydligt bättre än vad jag trodde.
  • Han hade inga som helst problem med att det var en helt ny plan utan gjorde en bättre lydnad idag.
  • Det är trevligt när domarna skriver även positiva kommentarer i protokollet, vilket gjordes idag från den ena domaren.
  • Vi behöver träna kondition, både fysiskt och mentalt, för att han ska funka en hel tävlingsdag.
  • Matte behöver ladda honom mer inför uppletandet, med tydligare signaler. Dessutom, när det är varmt, kanske blöta ner  honom rejält innan.
  • Jag har träffat en massa trevliga människor, en del gamla bekanta, en del nya. 🙂

Slutsumman för dagen blev 471,5 totalt. 8,5 p från uppflyttningsgränsen, men vi hade behövt en pinne  till i spåret och antingen ett bättre spårupptag eller ett bättre uppletande för i specialdelen saknades 21,5 poäng. (Ja, det är komplicerade, och inte helt logiska, uträkningar som gäller.) En tredjeplacering och en liten buckla blev det också.

Nåja, vi har ytterligare ett ”godkänd” att lägga till samlingarna och det är ju ett fall framåt jämfört med ”ej godkänd”. Dessutom ett resultat som vi kan redovisa i kampen om Årets Bruksbordertiteln i början av nästa år. 😆

Här kommer några bilder från dagens spektakel. Foto: Bosse Sundqvist

Detta bildspel kräver JavaScript.

Käpphästar och benbrottsspår…

Idag var det så dags för årsdebut i högre spår. Vi var första reserv på Elfsborgs BK och i onsdags fick jag det magiska telefonsamtalet.

Min stora fasa var att vi skulle få samma spår som förra året. Ett riktigt eländigt och risigt spår, och då kom vi ändå inte särskilt långt. Spårläggarens kommentar då var; ”då kom du aldrig in i det riktigt risiga”… Nåja, hur stora var oddsen bland åtta spår? Jag ville minnas att jag hade startnummer två förra året och nu fick jag nummer fem så jag kände mig ganska lugn.

Dagen började därefter med platsliggning och lydnad. Tack och lov fick de ligga plats i solen där frosten hunnit lämna gräsmattan. Hunden jämte Karlsson, en rottistik, gick upp och promenerade iväg, men mitt lilla träsktroll låg kvar och vi fick 10 i betyg.

Jag lyckades ragga upp ”farbror” Bernt som filmare, så äntligen fick jag lite glädje och nytta av videokameran. Här kommer därför momenten med tillhörande kommentarer och betyg.

Fritt följ: betyg 8/8  ”dk, vp, ls, släpar”

Innan vi skulle in låste han fullständigt på några hundar och förare bakom oss, på vägen/parkeringen. Inte alls likt honom och jag blev ganska stressad. Med tanke på detta är jag mer än nöjd.

Inkallning med ställande: betyg 8,5/9,5 ”steg”

Hm… ganska många ”steg” så 9,5 var  nog snällt? Dock det bästa ställandet han gjort på tävling.

Framåtsändande: betyg 8/7,5 ”ngt snett, dk”

Inte mycket att säga om, han gick inte rakt genom gruppen i första skicket utan mellan de två ”vänstraste” människorna.

Kryp: betyg 0/0 ”flera krypkommandon, stannar, skall”

Ja, vad säger man? Det ÄR vår käpphäst. Efter en meter svimmar han och jag får ta i rejält för att få honom att fortsätta. Jag är dock nöjd med att jag verkligen fullföljde, och efter halten fanns det inget att anmärka på. Han KAN ju, men varför inte på tävling? Och som extra effekt, för att vara riktigt säker på att få en nolla, la han till ett skall i uppsättandet också.

Skall: betyg 6/6 ”efterskall”

0,5 sekund innan momentet var slut var han bara tvungen att skälla en gång till! Den ena domaren svor högt, för annars hade det blivit en 10:a sa hon…

Tungapport: betyg 8,5/9 ”dk”

Av någon anledning startade han inte på första kommandot så det fick bli ett extra. Annars inte mycket att anmärka på.

Hopp över hinder: betyg 8/9 ”dk”

Inte heller här kom han iväg vid första kommandot? Vet inte varför ena domaren dragit två poäng, för förutom dk (-1 p) så hittar jag inget fel, och det står inget annat i protokollet.

När detta var över vågade jag inte hoppas på uppflyttningspoäng, men se; det gick ihop sig. 202,75 hade vi fått  ihop och 196 räcker för uppflyttning i lydnadsdelen. Sen är det ju en hel del mer som ska klaffa förstås, och det gjorde det inte.

När det var dags för spår visade det sig att jag fått samma spår som förra året. HUR kan man ha så’n otur? Upptaget blev en lagom förvirrad historia med bakspår, men till sist kom han iväg åt rätt håll. Sen hittade vi en pinne, stort ”glapp”, och fyra pinnar till. Terrängen var  überdjävlig med ris, jättetäta  granar, uppför och nedför på stenar, rötter och stubbar. Den största överraskningen är väl egentligen att jag sitter här med hela ben. Det var så illa att jag på fullt allvar funderade på hur ambulanspersonalen skulle få ut mig ur skogen? Vid ett tillfälle ramlade jag handlöst baklänges (!) och jag trampade snett tre-fyra gånger och var väldigt nära några rejäla stukningar. När terrängen äntligen blev lite bättre  tappade han spåret och drog iväg mig på en bra extrarunda, upp i den eländiga terrängen igen. Klockan gick och till sist var tiden ute med god marginal utan att vi hade hittat pinne sju och åtta (slutet). Vi var dock väldigt, väldigt nära visade det sig efter analys med spårläggaren. Men … klockan hade ju gått för långt och för länge så det hade inte gjort någon skillnad i det stora hela.

Nåja, ytterligare en bruten och därmed ”ej godkänd” högretävling till samlingarna. Jag är dock inte ensam. Vi var flera stycken där idag som gjort fem-sex starter (och kanske mer) utan att lyckas med alla delar och få till en uppflyttning. Högre klass ÄR ett nålsöga som är oerhört svårt att komma igenom, tyvärr.

Hur som helst har han jobbat bra hela dagen och bara att släpa mig runt det spåret och hitta fem pinnar får väl anses vara en bedrift.

Och nu sussar han iaf gott på sin prinsenpåärtenbädd! 🙂

För mig är det väl bara att bryta ihop och komma igen, och som summering av dagen är jag mer glad över att jag inte har några brutna ben än vad jag är ledsen över den uteblivna uppflyttningen… Vi fick även många fina och värmande kommentarer av både domare och medtävlande, och det gör gott!

Drag under galoscherna!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det är synd att det inte finns kvällstävlingar i spår!

Lille Lennart är ju lite morgontrött och kommer inte riktigt igång förrän vid 11-tiden om han själv får välja. Men det får han ju inte på tävlingsdagarna.

Ikväll fick han ett spår, som vi just kommit tillbaks ifrån, och han var riktigt, riktigt duktig och, framför allt, snabb. Hej vad det gick! Med det tempot på tävling skulle det inte vara några problem att komma runt på tid. Det var ett lite trixigt spår, med lite extra motivationsprylar. Som första föremål efter upptaget låg en latexpipmedsvans, och första pinnen var fastbunden så att han fick kampa och dra rejält. Motivationen att komma iväg efter pinnarna blir bättre och bättre för varje gång, och tempot generellt blir också bättre. Idag var det inte tal om att stå och drömma och knapra bark från träden efter apporterna. Och när jag tänker efter har han nog inte gjort det en enda gång i år? *ritar ett kors i taket* En och annan har- och rådjursplutt slank väl ner i farten, men det minskar det också …

Kvällens roligaste var när jag lagt en apport i bortre kanten på en ganska tät grangren som fallit ner i vinter. Den var inte särskilt stor, men som sagt – tät! Jag hade gått rakt över och han markerade pinnen ett par meter innan grenen. Att gå över eller runt (50 cm till höger) föll honom liksom aldrig in. Han skulle IGENOM! Är man avlad för grytjakt kanske det faller sig mer naturligt? Nåja, till sist lyckades han pressa sig igenom, få tag på pinnen, och backa ut igen. Han såg ut som en hyfsat välplundrad julgran, dvs halva Lennart var täckt med barr, men pinnen hade han! Och jag tror nog att den ”kampen” tände  honom ytterligare lite. 😆

Vi avslutade kvällsföreställningen med ett litet uppletande med synretning, och det skötte han jättefint.

Igår kväll blev det först ett uppletande på åkern hemma, med pytteföremål, och därefter ett pass på klubben. Inget direkt revolutionerande inträffade väl, utan han skötte sig ungefär (lika bra) som vanligt. 😉

I morgon blir det i alla fall vilodag, vare sig han vill eller inte.

Från Kindslägret 2009. Foto: Martin Andersson