Japp, ni ser alldeles rätt – 21 tennisbollar är det (varav fyra piper!).
Vi påbörjade fysträningen igår med att han fick hämta 10 tennisbollar. Mer om det kan man läsa i Lennarts blogginlägg från igår. Idag hittade jag en tennisbollsgömma (ja, jag har för mycket hundleksaker) som jag glömt bort. Det totala antalet tennisbollar utökades snabbt till mer än det dubbla.
Ikväll tog vi med dem ut i skogen och sen fick han hämta den ena efter den andra. Vi började väl på 50 meters avstånd, sen utökade jag till ca 70, men om man snittar på 60 meter blir det 60x2x21 blir det 2520 meter! Två och en halv kilometer i racerfart blir rätt bra träning, hoppas jag. Nu var det väl inte racertempo hela tiden, han tenderade att ”vila” lite på vägen ut ibland, men ändå… Och naturligtvis sorterade han snabbt ut de fyra som piper, och dessa avlämnade han efter några extra ärevarv.
När alla bollarna var levererade tog vi en ”nedvärmningspromenad” i den mjuka mossan, och när vi kom hem stretchade jag honom, och det tyckte han var en skum upplevelse. 😆
Vi får väl se hur långt vi kommer med hjälp av ett gäng tennisbollar, men kondisen på honom borde väl inte sämre i alla fall.
Ha en trevlig Valborg! Här blir det lugnt, för i morgon ska jag tävlingssekretera på klubbens elitspår vilket innebär att klockan ringer ungefär samma tid som en vanlig arbetsdag…
För det första vill jag påpeka att ni inte ska tro på ALLT som den lille terriern skriver här i bloggen. Han har en något förvriden verklighetsuppfattning ibland. 🙂 Och när han väl skriver blir det så lååångt?! Kanske skulle släppa till tangenbordet oftare så att han inte hinner samla på sig så mycket. Eller inte släppa till tangentbordet alls? Tål att tänka på…
Som jag tidigare skrivit så har det hänt grejor i skogen i vinter. Massor av grangrenar och grantoppar som gett sig för den tunga snön. Och massor av lövträd som dukat under helt eller delvis.
Idag gick vi en av våra favoritrundor för första gången sedan snön försvann, och … det är numera en hinderbana. Här är det normalt sett en trevlig stig av bredare typ. Nu kräver det lite mer jobb när man ska ta sig fram. Och det här är bara ett exempel från den här delen av skogen. Vi hade redan passerat x antal liknande hinder (eller värre).
Hej, Lennart Å. Karlsson här igen. Eftersom mattetanten tog mentalt slut efter allt tävlingsbloggande i helgen så får jag väl göra en insats. Herregud liksom, hon har inte bloggat på fyra dygn nu! Folk kan ju tro att hon lagt ner för gott, men jag tror faktiskt att hon kommer tillbaks så småningom.
Tävlingsbloggande var det ja. Det gör man ju när man tävlat, och det var tydligen det vi gjorde i helgen. Vi började på en av mina tre hemmaklubbar, och eftersom jag kände mig så hemma tyckte jag att de som var där borde veta hur duktig jag egentligen är, och därför passade jag på att busa till det lite. Men trots mina bus var matte ganska nöjd med poängen. Sen började det roliga…
Vi åkte ut i skogen till ett ställe jag tyckte jag kände igen litegrann. Där skulle jag spåra, och då lyckades jag lura iväg tanten åt fel håll! Jösses vad naiv hon är ibland? Nåja, dom ropade åt oss att vända så det gjorde vi, och sen bar det iväg. Jag hade inga som helst problem att ta mig fram, men klumpfoten jag hade längst bak i snöret?! Vad ska jag ha henne till? Egentligen? Hon är ju fullständigt värdelös på att ta sig fram i ris, bland stenar, rötter och i nedförsbackar. Och i uppförsbackar. Det var ett himla tjoande och hojtande; ”stanna”, ”vänta”, ”oj”, ”ooops”, ”j*vlar”, ”h*ete* osv lät det hela tiden bakom mig. Hur skulle det vara om man kunde få lite arbetsro? Som hämnd för detta bestämde jag mig för att ta ett varv till i den stökigaste terrängen, och då låg hon helt plötsligt platt på rygg, baklänges i uppförsbacken? Hur gör hon?! Eftersom jag hade henne att släpa på så hann vi naturligtvis inte runt i tid, men hade jag varit ensam är jag övertygad om att jag hade fixat det. Ge mig bara en ryggsäck att stoppa spårapporterna i så… F ö sa tanten som gått spåret att hon hört oss jättelänge. ”Oss”? Jag sa ingenting…
Efter det fick vi tydligen inte vara med mer, för då åkte vi hem.
På söndagen bar det iväg igen, och då började vi med att åka ut i skogen. Ett helt nytt ställe den här gången. Tyckte att jag lurat henne tillräckligt på lördagen så den här gången gick jag åt rätt håll, men efter en liten stund försökte jag mig på en luring i alla fall. Det luktade jättegott av något, jag tror att det var en ekorre, och jag försökte övertala henne att vi skulle leta efter den istället för efter pinnarna. Tyvärr överlistade hon mig (!?). Den här dagen hade hon betydligt lättare att ta sig fram och vi hittade några pinnar. På ett ställe luktade det jättemycket pinne och vi hjälptes åt att leta en lång stund men hittade ingen. Jag tror att ekorren stulit den! Stressad var hon också tanten, så jag fick inte leta klart… Till sist hittade vi iaf den långa, viktigaste, pinnen och då blev hon så där pinsam igen och ropade och betedde sig. Nåja, jag får försöka lära mig leva med det, för jag lär väl inte bli av med henne i första taget. Hon var betydligt gladare den här dagen i alla fall, även om vi tydligen missat två korta pinnar, men hon tyckte 22 minuter (som vi tydligen hållit på) var helt OK.
Sen åkte vi till ytterligare ett nytt ställe, och eftersom jag inte varit där tidigare och dom som var där omöjligen kunde känna till min kapacitet tyckte jag det var lika bra att visa mig på styva linan. Mattetanten var jätteglad även efter lydnadsdelen, men det skulle jag snart ändra på, för det var ungefär här hon övergick i sitt luddiga normaltillsånd. Hon påstod (efteråt) att det var uppletande det handlade om, men huuur skulle jag veta det? Av en slump snubblade jag över två saker som jag lämnade över till henne, men varken hon eller domartanterna var särskilt imponerade över det? Räcker det inte att vara söt liksom?
Nåja, hon var nog ganska nöjd med mig ändå tror jag, för resten av dagen hade jag ju varit duktig.
På vägen hem pratade hon med elaka tanten i telefon, och dom bestämde att jag behöver konditionsträna? Jag?! Är det någon som behöver träna upp sin kondition så är det väl mattetanten med klumpfötterna? Äh… det blir nog inget med det tänkte jag och la mig och sov när vi kom hem.
På måndagskvällen var det träningstävling på vår vanliga klubb. Nu var det helt plötsligt en massa andra moment som skulle göras? Förstå att det är krångligt att vara hund? Lydnadsklass III heter det visst, och jag gjorde ganska bra ifrån mig, ibland.
På tisdagen åkte vi till samma klubb där vi var i lördags, och då hade hon fått för sig att vi skulle träna på stegen. Vaddå träna? Jag är jätteduktig på den, men mattetanten är lite långsam, precis som vanligt. Dessutom förstår jag inte alls varför hon pekar på nedersta stegpinnen varje gång? Det är ju jättenära till marken så det är mycket enklare att hoppa.
Sen åkte vi till gymmet, där storasyrran brukar simma eller vad det är hon gör. Men nu fick syrran sitta kvar i bilen och jag gå med in. Där träffade vi simfröken L som började klämma och känna på mig. Naturligtvis tyckte hon att jag var i jättefin form! Och söt! Möjligen var jag lite för dåligt musklad i ryggen påstod hon… Bah!
Igår blev det ingen träning alls, konstigt nog. Vilodag kallas det visst? Men idag… då började det. Konditionsträningen! Hon har tydligen lite olika idéer. Bland annat har det varit prat om att cykla, men hallå … jag har ingen cykel. Mattetanten med klumpfoten har tydligen en, men den har hon inte använt på 19 år säger hon så om hon ska testa den vill inte jag vara i närheten när hon välter.
Ikväll, efter promenaden, tog hon med sig en påse med tio tennisbollar ut och la i en hög på gräsmattan, sen gick vi ut på åkern en bit och jag fick springa och hämta den ena efter den andra. För varje gång gick hon längre och längre bort så till sist fick jag springa jättelångt för varje boll. Det roliga var att jag överlistade henne. En av bollarna var nämligen utrustad med pip och den plockade jag naturligtvis ut blixtfort! Tydligen har hon tänkt sig att vi ska göra samma sak i skogen, i den mjuka mossan, och det kan ju faktiskt bli kul. Kanske.
Over and out för idag. Vi får se när jag kommer åt tangentbordet nästa gång.
Då ska man veta att han strax innan låg på ett fullkomligt halsbrytande sätt, på rygg på två kuddar som till stor del stack ut utanför soffans kant. Och på kuddarna låg naturligtvis hans bedårande lilla huvud. Jag möblerade om honom lite, och fick bara ett blängande som reaktion. 🙂
Matten är väl inte heller jättepigg efter två tävlingsdagar + ett pass hos naprapaten, så det blir nog natta tidigt i kväll.
Då har vi tävlat igen, för andra dagen i rad. Igår eftermiddag blev jag inringd som reserv till Marks BK och jag var inte nödbedd.
Sovmorgon i brukssammanhang med samling 09.15 men jag var på plats i god tid. Spårterrängen såg lovande ut, och spårläggaren bedyrade att det var ett jättefint spår, och jag kan bara instämma! Jämfört med gårdagens så var det ”a walk in the park”, och en bit gick vi ca två meter från en sjö! Kanske inte så kul för den som har en badglad hund, men för Karlsson var det inga större problem.
Det började dock med ett något förvirrat upptag, med kisspaus (för terriern) och nospaus (för terriern), men sen knallade han iväg åt rätt håll. Strax utanför rutan uppstod ytterligare förvirring när han fick luftvittring på någon form av vilt (ekorre?) och fullständigt glömde vad han höll på med?! Jag lyckades dock få honom på bättre tankar men innan han var helt med på noterna igen tror jag att vi hade missat en pinne. Hur som helst så knatade vi runt spåret på 22 minuter men tappade tyvärr ytterligare en pinne på vägen. 5 pinnar + slut… då behöver man ett väldigt bra uppletande för att fixa uppflyttning.
Till klubben för att köra lydnad, och idag lyfte han sig i skägget och fick ihop 34,25 poäng mer än igår!
Fritt följ: 8,5/7,5 ”vp, efter i start, luft, tappa i vinkel, dk”
Inkallning med ställande: 9,5/9,5 (!) ”några steg, bra tempo”
Framåtsändande: 8,5/7 ”stannar kliar, snett, nosar, ur momentet vid transporten”
(Idag valde han att gå mellan de två ”högraste” i gruppen på första sträckan, och efter inkallningen på andra sträckan, när vi bara hade några meter kvar till momentet var slut högg tydligen lopporna ojämnt i skägget för då var han tvungen att stanna och klia sig! Den domaren som gav 8,5 förklarade efteråt att resten varit så snyggt så han ville inte dra mer, och det tackar vi för. 🙂 )
Kryp: 6,5/6,5 ”dk flera, för övrigt bra”
(Idag krävdes det ”bara” två extra kommandon för att få igång honom, och sen kröp han fint, men extra kommandon kostar.)
Skall: 9,5 ”litet uppehåll”
Tungapport: 7 ”tappar, tveksamt tagande”
(En sekund innan tävlingsledare sa ”ta föremål” bestämde terriern sig för att slänga iväg apporten över vänster axel! Alltid ska det vara nå’t…)
Hopp över hinder: 10/10
Platsliggande med skott: 10/10
Totalt fick vi ihop 237 poäng på lydnaden vilket ju var ett rejält lyft jämfört med igår, och redan då var det OK.
Slutligen var det dags för uppletande, och då var bensinen slut i den lille terriern. Han bjöd på en ganska trist uppvisning men fick tag på två föremål i alla fall vilket gav betyg fem och då förstod jag att chansen till uppflyttning definitivt var borta.Uppletandet gick i en gammal grusgrop, full med små tallar, och solen brände på ganska bra. En typ av terräng han inte är van vid, men det skyller jag inte på, utan snarare så var det brist på ork.
Summering
Han klarade två dagars tävlande på raken betydligt bättre än vad jag trodde.
Han hade inga som helst problem med att det var en helt ny plan utan gjorde en bättre lydnad idag.
Det är trevligt när domarna skriver även positiva kommentarer i protokollet, vilket gjordes idag från den ena domaren.
Vi behöver träna kondition, både fysiskt och mentalt, för att han ska funka en hel tävlingsdag.
Matte behöver ladda honom mer inför uppletandet, med tydligare signaler. Dessutom, när det är varmt, kanske blöta ner honom rejält innan.
Jag har träffat en massa trevliga människor, en del gamla bekanta, en del nya. 🙂
Slutsumman för dagen blev 471,5 totalt. 8,5 p från uppflyttningsgränsen, men vi hade behövt en pinne till i spåret och antingen ett bättre spårupptag eller ett bättre uppletande för i specialdelen saknades 21,5 poäng. (Ja, det är komplicerade, och inte helt logiska, uträkningar som gäller.) En tredjeplacering och en liten buckla blev det också.
Nåja, vi har ytterligare ett ”godkänd” att lägga till samlingarna och det är ju ett fall framåt jämfört med ”ej godkänd”. Dessutom ett resultat som vi kan redovisa i kampen om Årets Bruksbordertiteln i början av nästa år. 😆
Här kommer några bilder från dagens spektakel. Foto: Bosse Sundqvist
Idag var det så dags för årsdebut i högre spår. Vi var första reserv på Elfsborgs BK och i onsdags fick jag det magiska telefonsamtalet.
Min stora fasa var att vi skulle få samma spår som förra året. Ett riktigt eländigt och risigt spår, och då kom vi ändå inte särskilt långt. Spårläggarens kommentar då var; ”då kom du aldrig in i det riktigt risiga”… Nåja, hur stora var oddsen bland åtta spår? Jag ville minnas att jag hade startnummer två förra året och nu fick jag nummer fem så jag kände mig ganska lugn.
Dagen började därefter med platsliggning och lydnad. Tack och lov fick de ligga plats i solen där frosten hunnit lämna gräsmattan. Hunden jämte Karlsson, en rottistik, gick upp och promenerade iväg, men mitt lilla träsktroll låg kvar och vi fick 10 i betyg.
Jag lyckades ragga upp ”farbror” Bernt som filmare, så äntligen fick jag lite glädje och nytta av videokameran. Här kommer därför momenten med tillhörande kommentarer och betyg.
Fritt följ: betyg 8/8 ”dk, vp, ls, släpar”
Innan vi skulle in låste han fullständigt på några hundar och förare bakom oss, på vägen/parkeringen. Inte alls likt honom och jag blev ganska stressad. Med tanke på detta är jag mer än nöjd.
Inkallning med ställande: betyg 8,5/9,5 ”steg”
Hm… ganska många ”steg” så 9,5 var nog snällt? Dock det bästa ställandet han gjort på tävling.
Framåtsändande: betyg 8/7,5 ”ngt snett, dk”
Inte mycket att säga om, han gick inte rakt genom gruppen i första skicket utan mellan de två ”vänstraste” människorna.
Ja, vad säger man? Det ÄR vår käpphäst. Efter en meter svimmar han och jag får ta i rejält för att få honom att fortsätta. Jag är dock nöjd med att jag verkligen fullföljde, och efter halten fanns det inget att anmärka på. Han KAN ju, men varför inte på tävling? Och som extra effekt, för att vara riktigt säker på att få en nolla, la han till ett skall i uppsättandet också.
Skall: betyg 6/6 ”efterskall”
0,5 sekund innan momentet var slut var han bara tvungen att skälla en gång till! Den ena domaren svor högt, för annars hade det blivit en 10:a sa hon…
Tungapport: betyg 8,5/9 ”dk”
Av någon anledning startade han inte på första kommandot så det fick bli ett extra. Annars inte mycket att anmärka på.
Hopp över hinder: betyg 8/9 ”dk”
Inte heller här kom han iväg vid första kommandot? Vet inte varför ena domaren dragit två poäng, för förutom dk (-1 p) så hittar jag inget fel, och det står inget annat i protokollet.
När detta var över vågade jag inte hoppas på uppflyttningspoäng, men se; det gick ihop sig. 202,75 hade vi fått ihop och 196 räcker för uppflyttning i lydnadsdelen. Sen är det ju en hel del mer som ska klaffa förstås, och det gjorde det inte.
När det var dags för spår visade det sig att jag fått samma spår som förra året. HUR kan man ha så’n otur? Upptaget blev en lagom förvirrad historia med bakspår, men till sist kom han iväg åt rätt håll. Sen hittade vi en pinne, stort ”glapp”, och fyra pinnar till. Terrängen var überdjävlig med ris, jättetäta granar, uppför och nedför på stenar, rötter och stubbar. Den största överraskningen är väl egentligen att jag sitter här med hela ben. Det var så illa att jag på fullt allvar funderade på hur ambulanspersonalen skulle få ut mig ur skogen? Vid ett tillfälle ramlade jag handlöst baklänges (!) och jag trampade snett tre-fyra gånger och var väldigt nära några rejäla stukningar. När terrängen äntligen blev lite bättre tappade han spåret och drog iväg mig på en bra extrarunda, upp i den eländiga terrängen igen. Klockan gick och till sist var tiden ute med god marginal utan att vi hade hittat pinne sju och åtta (slutet). Vi var dock väldigt, väldigt nära visade det sig efter analys med spårläggaren. Men … klockan hade ju gått för långt och för länge så det hade inte gjort någon skillnad i det stora hela.
Nåja, ytterligare en bruten och därmed ”ej godkänd” högretävling till samlingarna. Jag är dock inte ensam. Vi var flera stycken där idag som gjort fem-sex starter (och kanske mer) utan att lyckas med alla delar och få till en uppflyttning. Högre klass ÄR ett nålsöga som är oerhört svårt att komma igenom, tyvärr.
Hur som helst har han jobbat bra hela dagen och bara att släpa mig runt det spåret och hitta fem pinnar får väl anses vara en bedrift.
Och nu sussar han iaf gott på sin prinsenpåärtenbädd! 🙂
För mig är det väl bara att bryta ihop och komma igen, och som summering av dagen är jag mer glad över att jag inte har några brutna ben än vad jag är ledsen över den uteblivna uppflyttningen… Vi fick även många fina och värmande kommentarer av både domare och medtävlande, och det gör gott!
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det är synd att det inte finns kvällstävlingar i spår!
Lille Lennart är ju lite morgontrött och kommer inte riktigt igång förrän vid 11-tiden om han själv får välja. Men det får han ju inte på tävlingsdagarna.
Ikväll fick han ett spår, som vi just kommit tillbaks ifrån, och han var riktigt, riktigt duktig och, framför allt, snabb. Hej vad det gick! Med det tempot på tävling skulle det inte vara några problem att komma runt på tid. Det var ett lite trixigt spår, med lite extra motivationsprylar. Som första föremål efter upptaget låg en latexpipmedsvans, och första pinnen var fastbunden så att han fick kampa och dra rejält. Motivationen att komma iväg efter pinnarna blir bättre och bättre för varje gång, och tempot generellt blir också bättre. Idag var det inte tal om att stå och drömma och knapra bark från träden efter apporterna. Och när jag tänker efter har han nog inte gjort det en enda gång i år? *ritar ett kors i taket* En och annan har- och rådjursplutt slank väl ner i farten, men det minskar det också …
Kvällens roligaste var när jag lagt en apport i bortre kanten på en ganska tät grangren som fallit ner i vinter. Den var inte särskilt stor, men som sagt – tät! Jag hade gått rakt över och han markerade pinnen ett par meter innan grenen. Att gå över eller runt (50 cm till höger) föll honom liksom aldrig in. Han skulle IGENOM! Är man avlad för grytjakt kanske det faller sig mer naturligt? Nåja, till sist lyckades han pressa sig igenom, få tag på pinnen, och backa ut igen. Han såg ut som en hyfsat välplundrad julgran, dvs halva Lennart var täckt med barr, men pinnen hade han! Och jag tror nog att den ”kampen” tände honom ytterligare lite. 😆
Vi avslutade kvällsföreställningen med ett litet uppletande med synretning, och det skötte han jättefint.
Igår kväll blev det först ett uppletande på åkern hemma, med pytteföremål, och därefter ett pass på klubben. Inget direkt revolutionerande inträffade väl, utan han skötte sig ungefär (lika bra) som vanligt. 😉
I morgon blir det i alla fall vilodag, vare sig han vill eller inte.
Igår kväll blev det träning på Elfsborgs BK. Han skötte sig fint på det stora hela, och vi fick till några riktigt fina inkallningar med ställande. Det finns hopp! Och på tal om hopp så var det inga som helst problem med 50 cm-hindret igår. Skönt!
Men – vittringsapporteringen… Här har jag ju verkligen bemödat mig om att ”go by the book” och inte ha bråttom. Det gick åt skogen. Igen.
Har ju tränat detta moment hemma, ensam, och själv lagt ut pinnarna. En gång använde jag husse som tävlingsledare, och då gick det fel. Backade och fortsatte lägga ut själv och oftast har han plockat rätt pinne i första försöket och det har känts som om han verkligen förstått vad det går ut på.
Igår kändes det som om det var dags att prova med ”tävlingsledare” igen. Och det gick åt skogen… Han markerade rätt pinne, och grep en annan. Två gånger. I tredje försöket blev det rätt.
Efter analys av ”tävlingsledaren”, som är en mycket duktig lydnadsmänniska kom vi fram till *trumvirvel* att jag gått för fort fram?! Det har väl aaaldrig hänt förr? 😉 Jag blir sååå trött på mig själv! Varför kan jag aldrig ta det lugnt vid inlärning? Och då har jag ändå gått betydligt mer varsamt fram med det här momentet än med de flesta andra. Nåja, nu får vi se till att engagera ”tävlingsledare” oftare, och att då inte köra tävlingsmässigt utan att öka upp avstånd och svårighetsgrad efterhand, trots att det är en annan människa inblandad.
Idag är det gråmulet väder, det var minusgrader när jag klev upp, och det har kommit några snöflingor! Dessutom sitter min frisör fast i Thailand och vet inte när han kan komma med ett flyg hem. Jag skulle klippa mig på fredag, och det ÄR verkligen dags… Kanske får leta upp någon annan? Eller låta håret växa?
…suger sig Karlsson (Öresunds Onyx) fast i Borderterrierbladet. Jag tror knappt det utkommit ett nummer under hans livstid utan att han på något sätt varit med, i text eller bild. Det började med att han vann valpklass 4-6 månader på sin första Årets Border, och sen har det rullat på. Vi kan ha missat något nummer, men…
Hur som helst, idag kom tidningen och jag hade ingen som helst förväntan på att han skulle vara med, men det var han. På två ställen. Dessutom var jag med?! (Lägg märke till hur väl min skjorta matchar montern på My Dog. 😆 )
Förutom bilden från montern så var han även med i resultatlistan för Årets Bruksborder, men den här gången bara på en tredjeplats, tyvärr. Man ska ju ha två resultat egentligen. Vi hade bara ett och kom ändå på en tredjeplats. Det säger kanske mer om den mördande konkurrensen än om hur duktig (eller oduktig) Karlsson är. Det som retar mig är att det hade räckt med ett godkänt resultat till i högre klass under förra året, så hade vi tagit hem titeln igen, och på två av tävlingarna var det sååå snubblande nära. Nåja, i år ska vi fixa det, och då nöjer vi oss inte med godkända resultat – hoppas jag…
Igår kväll såg jag Slumdog Millionaire. Ja jag vet, jag borde ha sett den för länge sedan, men bättre sent än aldrig.
Filmen var bra. En riktigt originell historia i en udda miljö. Men… så kommer vi till eftertexterna! Inget jag brukar lägga särskilt mycket möda på i vanliga fall, men nu blev jag sittande. Och det ångrar jag inte. En något oväntad och surrealistisk (och rolig) avslutning, milt uttryckt.
Har ni inte sett filmen? Se den.
Har ni inte sett eftertexterna? Sitt kvar… 😉
Jag har ju en filmprenumeration hos Lovefilm, och råkade nu se att Ombytta roller släpps på dvd om en månad. Ombytta roller som gick som TV-serie i slutet av sjuttiotalet och början av 80-talet. Jag älskade den! Brukar sällan se tv-serier och filmer två gånger, men här är det helt klart värt ett försök. Undrar om den fortfarande är lika bra?
Kvällen igår ägnades åt en något förvirrad träff med nya träningsgruppen. Till viss del berodde nog förvirringen på att större delen av gänget skulle på möte efter en timme, hoppas jag. Hur som helst fick jag köra några framåtsändanden med hel grupp. Det gick sådär. Kvällen höjdpunkt var dock när Karlsson fick till sitt livs bästa inkallning med ställande. Några vittnen fanns inte vid det laget, men min bedömning är att det var värt åtminstone en nia?! Dessutom glimmade det till i mattes hjärna och jag gjorde inget mer försök med just det momentet. Ska bli spännande att se hur det ser ut ikväll?
Note to self; svara aldrig i telefonen en fredag- eller lördagkväll om jag inte känner igen numret!
Vid 20.30 ringde det på hemtelefonen, och jag svarade. Skulle jag aldrig ha gjort! I andra änden befann sig en kompis från Kinds BK som pga av ett missförstånd stod utan testledare till ett MH på lördagen… Det krävdes en hel del övertalning, och ”muta” i form av att tre av hundarna var borderterriers. Till sist sa jag ja, fast hela min kropp och hjärna skrek NEJ! Jag hade ju massor av andra planer för vad som skulle göras på lördagen.
Fram fort som ögat med pärmen som innehåller anvisningarna och körde en snabbrepetition av sekunder och meter, och sen var det till att gå och lägga sig. Typ. Skulle ju helt plötsligt upp tidigare än en jobbardag… Men jag kunde lika gärna ha varit uppe för sov var det sista jag gjorde i sängen. Jag lyckades skruva upp mig till oanade stressnivåer och låg och morrade förbannelser över mig själv (som inte kunde säga nej), den stackars människan som ringt mig (som jag naturligtvis förstod inte gjort det av illvilja utan för att hon var desperat), över sovrummet som höll en temperatur på ca 100° (kändes det som). Ja en och annan isländsk vulkan fick sig säkert en svordom också, samt några andra naturkatastrofer som jag inte ens vet var eller om de har inträffat. Den största orsaken till ilskan och frustrationen var dock … att jag inte kunde sova. Ska man vara testledare bör man vara hyfsat skärpt, och inte som ett vandrande lik. Till sist var klockan 02 ungefär, och någon gång efter det somnade jag. Och skulle upp igen 05.15…
Nåja, upp och iväg kom jag. Och jag överlevde hela dagen i de iskalla vindarna. Tack och lov är banan på Kinds BK väldigt ”bekväm” (lättgådd och effektiv) jämfört med banan vi har i Borås, men dagen blev lång ändå.
Överraskande nog höll jag mig vaken till framåt 22 på kvällen, men sen var det stopp. Husse lovade att försöka fixa sovmorgon åt mig, och för en gång skull lyckades det. Jag sov till 07.30 när klockan ringde! Vet inte när jag sov närmare tio timmar senast? Men skönt var det, och välbehövligt!
Idag har tiden ägnats åt mina egna hundar. I morse åkte jag iväg till en kompis som bor i skogen på andra sidan stan. Hon ville ha lite tips och råd beträffandet spårandet med sin ena hund, och det kunde hon väl få. I utbyte fick hon lägga ett spår, modell lite längre, åt Karlsson. Under tiden spåret låg till sig vallade vi en ruta åt Karlsson och så körde vi ett uppletande med sex föremål. Han skötte sig helt OK, och fick in alla sex föremålen även om det krävdes lite hjälp med det sista som låg i lä för vinden. Han jobbade på fint hela tiden.
Spåret var nog ca 800 meter och hade legat i ca två timmar. Skogen var av en sort som vi tyvärr sällan spårar i; lövskog! Eller blandskog egentligen, men det var nog ca 80% lövträd, huvudsakligen ekar att döma av de nedfallna löven på marken. Det var inte helt enkelt men han löste det bra tycker jag.
Sen var det bara att åka hem och byta hund, för då var det Izas tur att simma… Lite rens hemma sen, och lite matlagning, och så var den här helgen över.
(Kameran var med idag, men den låg så bra i bilen, tyckte jag uppenbarligen. För några bilder blev det inte tagna. Bjuder på en gammal uppletandebild istället.)
De dagar jag jobbar hemma brukar det mest upphetsande (för hundarna) under dagen vara lunchpromenaden. Både inför och under, skulle man kunna säga.
Sen kommer husse hem, vilket bara är lite upphetsande enligt Lennart, och inte alls upphetsande enligt Iza.
Men idag har det hänt grejor!
Strax efter lunchpromenaden knackade det på dörren och utanför stod en grannpojke som ville sälja majblommor. Jag köpte. Hade inte hjärta att tacka nej.
Hundarna hann lagom återfå normal andning efter det besöket när ”vår” snickares bil rullar in på tomten. Han skulle mäta lite inför ett ev. kommande jobb. Hans ankomst var vansinnigt upphetsande tyckte båda hundarna, och värre skulle det bli. Det visade sig att han i bilen hade ett styck cairnterrier på två år. Den blev naturligtvis utsläppt och utforskade tomten mycket noga. Iza uppehöll sig huvudsakligen PÅ köksbordet. eller i vardagsrumsfönstret, eller… Karlsson vet jag inte var han var, men han hördes i alla fall.
Nu börjar både puls och andning återgå till det normala på hundarna, och ”invändig fönstertvätt” är en ny punkt på den mentala att göra-listan. Och det faller klockrent in i akut-kategorin.
(Det visade sig att husse hade noll inkallning på den lilla jycken. Efter att jag bjudit på en halv mini-frolic fick jag en kompis för livet och han kom i full galopp och med viftande svans så fort jag kallade. Lite taskigt av mig kanske, men vad skulle jag göra när hunden var ute och promenerade på vägen?)
Körde ett lydnadspass här hemma med Lennart Å. Karlsson igår kväll, och när han insåg att det ”hoppade” korvbitar alt. leksaker över hindret samtidigt som han hoppade så försvann låsningarna från i tisdags. Hoppas vi har löst det problemet nu. Vi har liksom lite annat att pyssla med än de moment som oftast är klockrena 10:or på tävling.
(Puh… tre inlägg före lunch. Har jag bloggat ikapp nu för tappet måndag-onsdag?)
Fick just syn på grannens katt. Liggande i solen på hundkojans tak i den (som jag trodde) hermetiskt tillslutna hundgården. Grannens katt tillbringar förvisso mer tid på vår tomt än på sin egen, men i hundgården?!
Eftersom jag trodde den halkat ner från garagetaket (plåt) som den brukar besöka med jämna mellanrum och skulle få svårt att ta sig ut, gick jag ut för att som den djurvän jag är släppa ut den genom dörren. Men se det passade inte kattf*n. Den pressade sig istället ut mellan stolpen, som nätet sitter fast i, och garageväggen.
Nästa gång får den klara sig själv. Hålet skall dock tillslutas, och nästa gång det ska vara en hund i hundgården får vi kolla noga innan vi släpper in den.
Igår kväll gick det snett igen, vid redigeringen av Borås Tidning…
Ödeläggelse orsakas av tsunamis, jordbävningar, bränder, bomber…
Personligen tycker jag att själva avgångshallen ser ganska oskadad ut på bilden. När nätupplagan publicerades var det dock någon som hade vaknat till och korrigerat rubriken till ”Landvetter flygplats stängd på grund av vulkanutbrott”.
Det är en gigantisk skillnad på öde och ödelagd! OK?
vallterrier.com 