100 poäng och RLD N – nu slänger vi kopplet!

Min lilla lånepärla! ❤

Igår gjorde jag och Ki vår tredje officiella start i rallylydnad. Även denna gång bar det iväg till Värnamo eftersom det tydligen är den enda klubben inom rimligt avstånd som arrangerar tävlingar den här vintern.

Husse hade kraxat som en olyckskorp i flera dagar om dåligt väglag, ishalka, snö och mörker. Ingen information som jag själv inte hade men jag hoppades på att de som sköter vinterväghållningen skulle vara lite på tå efter att ha fått på moppo av Trafikverket under veckan. Jag hade nog rätt för väglaget var inga som helst problem.

Vid lottningen kom vi bara med i ena klassen men det borde räcka. Jag kände mig ganska trygg i att jag inte skulle lyckas slarva bort 30 poäng på en nybörjarbana, även om jag kan klanta till det, och Ki litar jag på. ❤

Jag hade rätt. Jag lyckades faktiskt inte slarva bort en endaste poäng och Ki var en klippa som gjorde exakt det jag bad henne om. Ber man om rätt saker så får man rätt saker, så enkelt är det tydligen. 😀

Jag fokuserade mycket på banskiss och banvandring och la extra energi på de skyltar som jag vet att jag har lätt att förväxla, alltså dessa. Ska hunden sitta före och/eller efter? Det är mitt stora problem. Även om jag vet, och ser, mönstret så kopplar det inte alltid rätt i hjärnan när jag är inne på banan.

Fyra av dessa skyltar var med på gårdagens bana och jag lyckades hålla isär dem. 🙂
Att det skulle bli en ”hundrarunda” fanns inte riktigt på min karta men sååå himla roligt.
Jag kunde faktiskt läsa rätt, gå rätt, stå rätt, säga rätt och vifta rätt och Ki var med mig till 100% –
så härlig känsla! Älskade lilla (låne)hund vad du gör mig glad! ❤

Högst upp på prispallen fick vi stå också, som enda ekipage med 100 p. Domarens ord vid prisutdelningen minns jag inte riktigt men det var många fina superlativer. Jag tror att det ingick bl a ”snyggt”, ”lugnt”, ”samlat” och ett par till. 🙂 Om jag någonsin mer får se ett sånt här protokoll är tveksamt? Jag och Karlsson gjorde en 99-runda i nybörjarklass och med Maro fick jag till 99 på ett inofficiellt KM, men 100 var första gången.

Jag tror det var nyttigt för mitt självförtroende också – att jag faktiskt kan göra allt rätt. Det borde hjälpa även i fortsättningen även om det då kommer finnas ännu fler skyltar att förväxla och blanda ihop. 🙈
På sätt och vis var det nog bra att jag åkte till tävlingen ensam, och knappt kände en människa på plats. Jag kunde fokusera helt och fullt på Ki och på banskissen – det var inget som ”störde”. Sen är det ju alltid trevligt att ha sällskap också. 🙂

Det kändes onekligen lite snopet att bara åka och lämna av Ki hemma efteråt. Hade gärna velat fira lite med henne på kvällen men jag hoppas hon blev firad av matte, och Maro var troligen nöjd med att jag kom hem ensam. 😉

Nu slänger vi det där jobbiga kopplet och tränar vidare mot fortsättningsklass och det som kommer därefter. Jag vågar nog köra på lite med högerhandlingen också för det är ett bra tag till nästa möjliga tävling. Lite ”hjärntvätt” med vänsterhandling inför nästa start får det bli för att inte råka ut för spontana sidbyten i onödan. 😉

Idag tar vi det hyfsat lugnt här hemma. Vi har varit ute och provat väglaget och det var varierat. Blankis förekommer också men borde snart vara borta om man kollar väderleksprognosen för veckan.

Ju mer jag tränar desto sämre läser jag?!

Jag började fundera på mina första rallystarter och jämföra med nutid och kom fram till … rubriken!

När jag plötsligt fick för mig att prova rally med Karlsson gick det fort. Fick impulsen på en tisdag och efteranmälde till tävling på hemmaklubben på söndagen. Vi tränade in ”sitt framför” och högeringång under veckan, det var det den lilla bruks- och lydnadshunden inte redan hade på repertoaren. Hur svårt kunde det vara – bara att läsa innantill liksom?! Rallyskyltar hade jag bara sett i periferin och jag hade aldrig satt min fot på en rallybana före domargenomgången. Vi lämnade banan med 88 poäng! Sen tog det ett bra tag till nästa start, dels pga bortlottningar men främst för att söket var prio 1. Rally tränade vi lite med vänstertassen när vi hade tid över och vi tränade aldrig banor. Resterande två tävlingar till titeln hade vi 76 resp. 99 p.

Fortsättningklassen klarade vi av på fyra tävlingar; 81-66-92-87. Fortfarande utan att träna på banor eller skyltar och avancerad klass löste vi på samma sätt men det tog ett gäng tävlingar. Titeln fixade vi i sista sekunden, på annandag jul året innan poänggränsen för kvalificerande resultat höjdes till 80.

Med Maro började jag träna på riktigt efter att vi gick och blev klubbmästare efter två rundor med 94 resp 99 p, nästan helt utan träning och helt utan banor. RLD N gick hyfsat smärtfritt men sen gick det inte lika enkelt. Det skyller jag till stor del på hans extrema doftintresse och allt det medfört i form av irritation, frustration och osäkerhet.

Men med Maro har jag sedan tränat förhållandevis mycket banor och det är inte många gånger jag tar mig igenom utan att läsa fel någonstans. Nu är det förvisso ofta banor för avancerad och mästarklass men ändå?!

På de två officiella starterna med Ki har jag ”läst fel” en gång…

Jag vet inte om jag kan skylla på att Karlsson är liten och att jag därmed hade lite mer betänketid mellan skyltarna? Eller kanske det tillkom ett antal skyltar i regelrevideringen som är väldigt lätta att förväxla? Kan det vara så att jag har insett att rally inte är så enkelt som jag trodde inför Karlssons första start och att min hjärna börjat slå kullerbyttor när jag insett exakt hur komplicerat det kan vara? Jag har faktiskt ingen aning … 🙈😆

Det jag däremot vet är att jag har Ki-abstinens! Nu har jag inte träffat henne och tränat på nästan två veckor, av olika skäl, men den här veckan hoppas jag att vi får till en date. ❤

2021 i backspegeln och lite framruta mot 2022

Som traditionen bjuder får jag väl, för min egen skull, försöka göra en sammanfattning även av detta, ganska märkliga, år. Utan mitt bildbibliotek hade jag inte fått ihop mycket men det friskar onekligen upp minnet en hel del. Corona låg ju som en blöt filt även över detta år, i alla fall under vinter/vår och sen gick rullgardinen ner lagom till jul igen …

Januari
😐 Karlsson på återbesök hos veterinären för provtagning. Frågan var om värdet för hjärtproteiner i blodet blivit bättre efter en ”extra” antibiotikakur. Det hade det inte. Tid bokades för ultraljud av hjärtat. Ett litet läckage hittades och några andra små defekter men egentligen inget anmärkningsvärt för en hund i den åldern och inget som behövde medicineras, åtminstone inte då.
🙂 Månaden bjöd på både snö och en hel del barmark så jag och Maro varvade spår, uppletande, specialsök och lydnad – beroende på väglag.
🙂 Karlsson tilldelades utmärkelsen Kånjakskransen (ja, det stavas så) från rasklubben för lång och trogen tjänst, typ. Något man som matte (eller husse) får ansöka om och så utses mottagaren av styrelsen.
🙂 Januari var för övrigt den av årets månader när jag åstadkom flest vanliga blogginlägg, sen svimmade bloggen igen …

Februari
🙂 En månad fri från veterinärbesök och mediciner. ❤
😐 Började med kallt och snö men slutade med barmark.
🙂 Ganska mycket träning, utomhus när vädret medgav och annars i diverse inomhushallar.
😦 Pelargonväckning, som vanligt, men det var inte många som överlevt mössens härjningar.

Mars
😦 2 mars var det dags igen. Hängig Karlsson med hög feber, hög sänka mm. Han fick tillbringa ytterligare en natt på Blå Stjärnan med dropp och antibiotika + 10 dagar antibiotika hemma. Samma snabba förbättring som tidigare och vid återbesök med provtagning var allt ok.
🙂 Att döma av bildarkivet en snöfri månad, eller har jag bara raderat snöbilderna?
🙂 Mycket hundträning – ”tjänstebefriad med full lön” hade onekligen vissa fördelar.
🙂 Som vanligt regelbundna besök hos terraputten i Vårgårda för Karlsson. Något mer oregelbundna besök för Maro men han började tycka att det var helt ok efter att ha varit mycket skeptisk i början.

April
🙂 Vårkänslor och mycket hundträning, framför allt specialsök i många olika och roliga miljöer att döma av bildarkivet.
🙂 Spår, uppletande och brukslydnad blev det självklart också mycket av.
🙂 Karlsson höll sig frisk och fräsch och firade påsk på hemmaplan, precis som resten av familjen.
🙂 Vi avrundade månaden med en heldag på GMBK tillsammans med Maros syster Yra & Co.

Maj
🙂 Vår på riktigt!
😦 I mitten på månaden blev jag officiellt arbetslös och övergick i Arbetsförmedlingen ”vård”. En märklig känsla och hoppet om ett nytt jobb var inte stort. Det var dessutom en hel del ”tråcklande” innan all administration var klar.
🙂 Massor av hundträning, som vanligt.
🙂 Kristi Himmelfärdshelgen tillbringade vi på Björkängs camping och det var inte bara havet som var blött…
🙂 Covid-vaccin nr 1 – man började känna hopp om ett normalt liv igen.

Juni
🙂 Finkameran var framme flera gånger – både för att fota egna och andras hundar. Tillbringade bland annat några timmar med att fota goldens i olika storlekar.
🙂 Covid-vaccin nr 2 och lagom till midsommar var vi ”good to go”.
🙂 Midsommaren tillbringades med goda vänner som som vi inte träffat sedan ”pre corona” – mycket trevligt.

Juli
🙂 Karlsson fick vara på kollo hos en kompis när jag och Maro skulle på läger. Han hade en rejäl packning.
🙂 Jag och Maro åkte till Slöinge tillsammans med Lotta & Kakan. Vi bodde på B & B och tillbringade två kanondagar på kurs hos Jenny Wibäck tillsammans med goa klubbkompisar från Borås. Mycket framåtsändande blev det.
🙂 Sen drog vi till Rättvik med husvagnen. Det blev några olidligt varma dagar på Siljansbadets camping så vi orkade inte göra så mycket som vi tänkt. Jag och Maro fick i alla fall till lite spårträning tillsammans med hans uppfödare. Vi avrundade med ett par, lika varma, dagar i Falun hos Anna och Gino.
🙂 Nästa punkt på schemat var Kindslägret som äntligen blev av efter ett års corona-paus. Spår, med fokus på spårupptag, för favoritinstruktören Geir ägnade vi veckan åt. Lika givande och trevligt som vanligt men det blev dåligt med bilder.
🙂 Vi avbröt vår lägervistelse två dagar innan det var slut för att åka iväg och fira husses jämna födelsedag på Tanumstrand i Bohuslän. Maro var med, Karlsson var på kollo igen. Maro hade mycket att titta på och skötte sig fint. Vi åt gott, inspekterade Grebbestad och vädret gick inte heller att klaga på.

Augusti
🙂 Jag och Maro låg i hårdträning inför årets brukstävling.
🙂 Karlsson började få mer och mer svårt att sitta still och bli fotograferad, det har man ju inte tid med när man snart fyller 16 år, så det finns nästan bara film på honom – eller stillbilder när han sover… ❤
🙂 Maro fick åka på SPA eftersom han skulle iväg på utställning
🙂 I slutet av månaden skjutsade jag honom till Bjuvs BK för att springa några vänstervarv och vara snygg. Han skötte sig fint med inlånad handler. SE UCH kunde han titulera sig när jag körde hem honom. Mer utförlig beskrivning av detta finns här.

September
🙂 Karlsson tassade, och pusslade, på.
🙂 Jag och Maro startade på årets spårtävling (högre klass) på hemmaklubben. Ett mycket minnesvärt spår som jag nog aldrig kommer glömma. Uppletandet var katastrof och lydnaden medioker men vi förbättrade iaf vårt ”personbästa” från 2020. En fylligare beskrivning av spårtävlingen finns här.
😦 Vi startade i rally fortsättningsklass efter ett längre uppehåll. Det gick inte vägen den här gången heller. Lusten att ge upp för gott var stor…
🙂 Efter den officiella tävlingen övergick vi från skogsspår till fältspår för att ladda inför KM.
🙂 Karlsson fick spåra en bit av Maros begagnade spår. Det gjorde han jättefint och han uppfann ett nytt sätt att markera apporterna – skall! Mycket fyndigt sätt att kombinera spår och sök. ❤
🙂 I slutet av september tränade jag och lånehunden Ki tillsammans för första gången. ❤
En utförligare beskrivning av det projektet finns här!

Oktober
🙂 Räddade förhoppningsvis livet på en liten bergfink som flugit in i ett fönster. Häftig upplevelse
att ha en livs levande, vild fågel i handen. Den försvann från busken jag satte den i så jag tror den klarade sig. ❤
😦 Vi upptäckte att Karlssons ena testikel var större än den borde. Veterinärbesök där veterinären konstaterade att han inte visade några tecken på att ha ont och att det inte går att avgöra om den är godartad eller malign utan att ta bort den genom kastrering. Att utsätta en nästan 16-årig hund för narkos – ingen bra idé. Vi bestämde att det får gå så länge det går. Så länge han inte har ont eller är besvärad av den så får det vara som det är. När/om det ändrar sig är det dags att ta farväl. 😢
🙂 Tränade vidare med Ki.
🙂 Med Maro var det fokus på förberedelser för bruks-KM.
🙂 KM i bruks och rally – vi kom på plac 4 i brukset. Höjdpunkten var uppletandet som var åtskilligt mycket bättre än på den officiella tävlingen i september. I rallyn bröt vi, helt enligt min plan, när han som vanligt stack näsan i backen.
🙂 Debut med Ki på rally-KM, 2,5 vecka efter vår första träning. Superkänsla, och hade inte jag klantat till det hade vi haft 100 p men det räckte ändå till en tredjeplacering. ❤
🙂 Jag och Maro var på endagkurs för Karin Haglund på Borås BK. Fokus: framåtsändande. En bra dag!
🙂 Ki kom på övernattning för första, men inte sista, gången. ❤
🙂 Påbörjade en studiecirkel i mental träning för Eva Marie Wergård. Spännande, intressant och nyttigt!

November
🙂 Månaden var … novembrig, dvs rätt blöt men ingen snö förrän i slutet – gott så.
🙂 Tränade med Ki så fort det fanns möjlighet och hon sov även över ett par nätter.
😦 Var snubblande nära att få ett jobb, som jag inte ens sökt, men det stupade på målsnöret.
🙂 Karlsson tuffade på och hade synpunkter och åsikter om det mesta – precis som vanligt.
🙂 Åkte till Värnamo för den officiella debuten med Ki. Två kvalificerande resultat (och två rosetter) blev facit av dagen. Hon är så rolig att träna (och tävla med). ❤ Ser fram emot fortsättningen men utbudet av tävlingar under vintern är tyvärr minimalt.
😐 Efter att ha funderat och ältat i fem år – kastrera Maro eller inte – så bestämde jag mig. Jag är definitivt inte för att kastrera ”bara för att” men nu har vi brottats så mycket med hans överaktiva hormoner att det inte kändes som om vi hade något att förlora. Vi avslutade alltså månaden med en resa till veterinären – i vinterns första riktiga snöoväder. Operationen gick bra och jag åkte hem med en trött hund.

December
😦 Snö större delen av månaden. Lite barmark strax före jul sen kom det igen men töade bort lagom till nyår.
🙂 Karlsson fyllde 16 år och firades med en pepparkaksgris. Pigg och glad för sin ålder. ❤
🙂 Maro läkte fint efter kastreringen och vi kunde börja träna igen, mest inomhus.
🙂 Dejtade Ki så fort det fanns möjlighet. I mellandagarna bodde hon hos oss i tre nätter och det blev massor av träning.
🙂 Påfyllnadsdos av covidvaccinet veckan före jul.
🙂 Söndagen före jul började jag få förkylningssymptom. Bokade tid för covid-test dagen för julafton. Provsvar efter jul – negativt! Detta ledde ändå till att vi fick fira en mycket lugn jul hemma, bara jag, husse och hundarna.
🙂 På julafton hade hundarna en liten diskussion om något vilket resulterade i en skada, med inflammation, på Karlssons ena öga. Tack och lov inte själva ögat utan ögonlocket men det blev veterinärbesök på annandagen. Där var det inte mellandagsrea… Vi avslutar alltså året med att ge honom ögondroppar (två olika sorter) sju gånger om dagen i 10 dagar men det ser redan mycket bättre ut och det är huvudsaken. ❤

För övrigt kan jag konstatera att det inte är helt problemfritt att stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag har sökt många jobb hittills, och en hel del av dem har jag varit antingen under- eller överkvalificerad för men har AF bestämt att man ska söka ett visst antal så är det bara att lyda. Tyvärr är ett stort antal av de potentiella arbetsgivarna extremt dåliga på återkoppling men det är bara att gilla läget.

Jag är oerhört glad att vi har Karlsson kvar. Det som spökat, med feber, hög sänka osv har inte återkommit sen i mars. Ingen vet vad det beror på och det känns mycket märkligt men nu har det varit lugnt så länge att man kanske kan andas ut, åtminstone vad det gäller det mysteriet.
Han har viljan och humöret i behåll och styr och ställer här hemma. Hörseln är det inte mycket med men vad kan man begära? Vi hoppas att han hänger med ett tag till men jag tvivlar tyvärr på att han fortfarande är med när det är dags för nästa årskrönika men vem vet? Så länge svansen går, stämbanden är aktiva och han hänger med på promenaderna så… ❤

När det gäller Maro så väntar jag spänt på att se fulla effekten av kastreringen. Hittills märker jag ingen större skillnad, mer än att han inte ska kissa på varenda buske längre, men det kan väl ta någon månad till, eller mer, innan vi vet hur det blev. Huruvida vi fortsätter med rallyn hänger mycket på det men brukset ger vi inte upp än. Specialsöket fortsätter vi med som hobby, jag tror inte han har vad som krävs för tävling.

Projekt Ki fortsätter och det är en riktig energigivare. Jag är så glad att jag fått den här möjligheten och jag är oerhört nyfiken på framtiden. Bara utomhussäsongen kommer igång, och inte corona sätter käppar i hjulet, ska vi tävla så mycket vi kan och hinner. 🙂 Jag ska även försöka lära mig läsa rallyskyltar. 😉

Nu hoppas vi på ett bättre 2022 där alla får vara friska och krya och coronaviruset äntligen släpper taget om världen. Det är väl inte troligt men man måste ju hoppas.

En tuff brud i lyxförpackning, men bara till låns… ❤️

Ofta handlar livet om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt och halka på rätt bananskal. Ibland blir det bättre än man kunnat drömma om… 🙂

I september, när jag och Maro tävlade spår på hemmaklubben (föregående inlägg), stod jag och pratade med klubbkompisen Emelie i en paus. Hon har en bordercollietik på 10 år som hon tävlat lydnad med, på riktigt hög nivå, i många år. Lilla Ki är en fantastiskt häftig hund med stor utstrålning. Jag har alltid har haft ett gott öga till henne och hon har ofta hamnat framför min kameralins, såväl på klubben som på mästerskap och under en period till och med i sökskogen.

Emelie och Ki hade nyss tävlat VM i lydnad med fint resultat. Nordiska mästerskapen var nästa punkt på schemat, ett par veckor senare, och sedan skulle Ki pensioneras från tävlingslydnaden, åtminstone på landslagsnivå, eftersom Emelie ville satsa på sin yngre hund som fått stå tillbaka en del under landslagssatsningen. Hon var lite fundersam på vad Ki skulle pyssla med i fortsättningen och jag föreslog rally men det var inte Emelie så sugen på. Hon jämförde med hästar, där man kan ha medryttare, och jag sa (på skoj) att jag skulle kunna köra rally med Ki. 😉 Jag trodde verkligen inte att Emelie skulle nappa men det gjorde hon! Jag vågade inte riktigt tro på att det skulle bli av men när NM var avklarat (även där med fint resultat) hörde hon av sig och frågade om jag ville börja träna med Ki. Om jag ville! 😀

Arrangemanget innebär dock vissa logistiska problem, som t ex att Ki bor ungefär 4 mil från mig, men å andra sidan är det nära till min hemmaklubb när jag väl är där. Det blir dock inte träning flera gånger i veckan som jag egentligen skulle vilja, men ett eller två pass i veckan brukar vi iaf få till. Två gånger sedan dess har hon även övernattat (två nätter varje gång) och då har vi utnyttjat tiden väl.

Första träningen var Ki lite skeptisk. Hon ville inte leka med mig och tyckte nog situationen var konstig, framför allt när matte och ”syrran” tränade i närheten. Dessutom var det någon vecka innan älgjakten och någon höll på att skjuta in sitt vapen (långt bort) och eftersom hon är skottberörd blev hon ”låg”. Då var jag skeptisk till om det över huvud taget skulle fungera mellan oss men fr o m vårt andra träningstillfälle har det bara gått uppåt. Hon tycker uppenbarligen att det är superroligt så vi är två om den känslan. 🙂

Emelie har inte lagt sig i utan gett oss tid att hitta varandra och det har vi gjort riktigt bra tycker jag. 🙂 Tre veckor (och fyra-fem träningstillfällen) senare startade vi på vårt klubbmästerskap och hade inte jag klantat bort 17 poäng (🙈) hade vi fått full pott, dvs 100 poäng men det räckte ändå till en tredjeplacering. 🙂

I lördags var det dags för den officiella debuten. Emelie ville gärna följa med och det tackade jag inte nej till. 🙂 En start i Värnamo blev två eftersom de fått många sena återbud i den klass där vi bara hade en reservplats. Facit av dagen blev två kvalificerande resultat, 81 och 89 poäng. Ingen skugga må falla på Ki, hon gav verkligen allt. De tappade poängen får jag ta på mig helt och fullt, och lära mig utav. Det finns även filmer som har analyserats med hjälp av min rallycoach. 😉 Det lustigaste avdraget är ”-1 förarfel (tjuvstart)”. Det är ändå en viss tröst att jag i något sammanhang är snabbare än border collien. 😂 På protokollen stod det ”Mycket fin kontakt! Bra jobbat” resp. ”Fin följsamhet och samarbete” så nog känns det som om vi är på rätt spår.


Tyvärr är det extremt ont om tävlingar i närområdet under vintern men vi får se om det dyker upp några möjligheter att ta ett tredje resultat så att vi kan köra fortsättningsklass när utomhussäsongen börjar.

Vi har naturligtvis redan börjat förbereda oss för de högre klasserna genom att träna högerhandling och de nya moment som kommer. Att gå på höger sida är skumt, konstigt, och roligt och … skumt och roligt säger Ki. 😀 När hon var här på sleep over förra helgen ramlade det dock ner några poletter och hon började kännas tryggare och mer bekväm även på höger sida så jag är inte särskilt orolig. 🙂

Hur som helst är det en fantastisk lyx att få träna, och tävla, en hund av den kalibern även om det inte är helt enkelt att köra formel 1. Det är nog tur att jag tränat på Maro i några år. 🙈 Skillnaden är att Ki har huvudet med sig hela tiden i motsats till Maro där det ofta blir mer ben än hjärna. Där går det också fort men Ki spelar ändå i en annan division och gör saker fortare än jag hinner spotta ur mig kommandon. Behövs det mer än ett kommando på ett moment får jag problem. Jag måste träna på att prata fortare (och att läsa rätt på skyltarna). 😂

Jag är naturligtvis väl medveten om att jag inte kan ta särskilt mycket ”cred” för det hon kan, än så länge. Hon har ju en mycket god grund (milt uttryckt 😉 ) för det mesta som krävs i nybörjar- och fortsättningsklass men de högre klasserna kommer kräva betydligt mer och det är upp till mig att jobba fram. Under resan till och från tävlingen i lördags fick jag lite generella Ki-relaterade inside-tips från Emelie som jag självklart tog till mig och ska använda mig av. 🙂 Det är hur som helst väldigt roligt att Ki accepterat mig fullt ut och verkligen vill jobba med mig. En riktig feelgood-hund är vad hon är och jag har fått en härlig påminnelse om hur hundträning ska kännas. ❤️ Med Maro är det ju inte helt enkelt alla gånger men jag älskar honom ändå. Han har väldigt många goda sidor men även några som leder till irritation och frustration hos både honom och mig.

Vad Maro tycker om det här arrangemanget är lite oklart. I skogen tycker han att det är kul, Ki springer ju fortare än både matte och Karlsson (vilket iofs inte är så svårt). Han bryr sig nog egentligen inte om att jag tränar med Ki eftersom han inte är särskilt konkurrensinriktad och han får ju också träna, före eller efter. När hon är här hemma håller han en låg profil. Ki klev in här som den mest naturliga sak i världen och gjorde sig omedelbart hemmastadd och till chef, i kraft av både ålder och kön. 😂 Tycker hon att han är ohyfsad, eller vill stjälpa till i onödan, så säger hon ifrån direkt och då skärper han till sig. Karlsson bryr sig inte, han är ju helt ointresserad av andra hundar så han sa bara ”jaha, ska hon bo här nu” och så var det bra med det vilket passade Ki utmärkt. De känner även varandra sen förr i tiden.

Ja vi får se hur långt vi kommer, jag och Ki. Hon fyller 11 år till våren men är fantastiskt pigg och fräsch i både kropp och knopp så jag hoppas hon hänger med länge till. Jag är oerhört glad och tacksam att ha fått den här möjligheten och vi får ta vara på tiden så gott som logistiken tillåter. Och vi ska ha roligt under tiden. ❤

Lite mer godkänd

Jag erkänner; det är inte kronologisk ordning på inläggen här men vem bryr sig? Nu backar vi till något som ägde rum första helgen i september, alltså mellan utställningschampionatet och den katastrofala rallytävlingen. Lite oklart hur jag ska klassficera detta men det kommer nog också någonstans mitt emellan, åtminstone när jag ser till resultat.

Förra året startade vi högre spår för första gången. Målet var ett godkänt resultat (när man inte lägger plats måste man vara realist) och det fick vi, om än med ganska liten marginal. . Som jag tidigare skrivit måste jag ha tävlingsmål för att få till träning och en tävling om året, utan konkret chans till uppflyttning, kan man väl unna sig tycker jag.

I år var det dags igen. Högre klass spår på hemmaklubben och målet var ”mer godkänd” och det lyckades vi med, även om jag hade hoppats på lite större differens till förra årets mycket blygsamma poängsumma. Det finns dock en händelse från dagen som aldrig kommer lämna min näthinna. Det var ståpäls i massor!

Spåret började med ett fint upptag där han inte riktigt lyckades bromsa i tid vid spåret utan fick backa en liten bit men sen bar det iväg åt rätt håll. Det är det alltid lika spännande innan man vet om någon ska ropa ”bakspår – tillbaka till rutan” men det slapp vi. Terrängen i början var dock så jävlig så jag uppfattade inte ens när vi passerade rutkanten – jag hade fullt sjå med att hålla mig på benen. De första 150-200 metrarna ylade jag mest ”Maro stanna!”, ”vänta”, ”stanna” osv. medan jag försökte undvika att stå på näsan i den risiga terrängen. Den stackars hunden har onekligen blivit härdad under åren för han klarade de täta avbrotten alldeles utmärkt och lyckades till och med hitta en spårapport där, trots kaoset som pågick längst bak i linan. ❤

Sen rullade det på och han hittade apporter med hyfsat jämna mellanrum. När jag anade att vi närmade oss bilarna och snart borde hitta slutapporten hände något som varken jag eller Maro någonsin råkat ut för. Vi möter ett av de andra ekipagen, på väg i princip rakt mot oss! De hade precis passerat en bred grusbilväg. Alltså ingen liten skogsväg utan bilväg där två bilar kan mötas utan problem. Hade det varit min hund som ville över den vägen hade jag nog blivit mycket tveksam och troligen avbrutit spåret för att inte förstöra för någon annan. Det har jag t o m gjort på tävling med Karlsson vid ett tillfälle, vid en betydligt mindre väg, och den gången gick spåret verkligen över vägen. 😦

Nåja, misstag sker och jag lyckades få stopp på det andra ekipaget och föraren insåg att de var ”ur spår” men jag hann tänka mycket på några sekunder där. Tanken överst på listan var ”hur f*n ska jag nu får Maro att fortsätta spåra?” Han är, eller har varit borde jag kanske skriva, väldigt störningskänslig och har tappat fokus för mindre saker än att möta en söt och glad tik i spåret.

Nåja, jag väntade någon halvminut (klockan tickade!) tills de åtminstone kommit utom synhåll och sen sa jag bara ”nu fortsätter vi”. Den fras jag använder efter apport/belöning och även när det blir oväntade stopp i spåret. Jag kände mig långt ifrån säker på att det skulle fungera men det gjorde det. Han stack näsan i backen och drog iväg lite snett åt höger, bort från där den andra hunden varit!

Ståpälsen var ett faktum (på mig) och när han hittade slutapporten var tårarna nära. Vilken liten spårhund jag har! ❤ När vi räknade apporter, jag och spårläggaren, visade det sig att han lämnat en i skogen men det förlåter jag honom.

Jag kan ju inte låta bli att fundera på vad som hänt om vi kommit en minut senare, den andra hunden hade tagit vårt spår och hittat slutet?! Omspår, jovisst, men hade vi fixat det? Jag tvivlar… Nåja, det slapp vi ju som tur var.

Tillbaka till klubben för uppletande och där landade jag rejält. Jag förstår fortfarande inte vad han höll på med? Uppletandet är, och har alltid varit, problematiskt men det där var ett riktigt bottennapp som gav 0 i betyg, trots att han fick in två föremål av tre. Jag ifrågasätter verkligen inte betyget, det var en klockren nolla, inget snack om det, men jag skulle gärna vilja veta vad som hände innanför pannbenet på honom…

Lydnaden blev bättre än förra året och bara det faktum att vi lyckades samla ihop oss och samarbeta, efter katastrofen på uppletandet, var ju en bedrift. Framåtsändandet nollade vi, inte helt oväntat, men förra året avstod jag och det gjorde vi inte i år. Även tungapporten blev en nolla. Där vet jag inte riktigt vad som hänt men vi har backat rejält i träningen nu, och håller på att bygga upp momentet igen. I övrigt var det lite blandad kompott på poängen men 8,5 på inkallningen tar vi med oss. Det momentet som jag så sent som förra sommaren trodde att jag aldrig skulle få ordning på. 🙂
7,25 på fria följet var också helt ok med våra mått mätt.

Det finns förbättringspotential på många områden men vi siktar väl på en tävling nästa år också om vi får vara friska. Då får målet vara VG, dvs väl godkänd, för det finns fler poäng att hämta och så har vi ett mål att träna mot. 🙂



Inga fler titlar i år, och kanske aldrig…

Igår tävlade vi igen. Vår tävlingssäsong blev extremt kort i år. Närmare bestämt två veckor om man inte räknar utställning som tävling (vilket jag inte gör) för då blev det tre veckor.

Rallylydnad, fortsättningsklass, kvällstävling, hemmaklubb och jag kände att chansen att få skriva RLD F på hans visitkort faktiskt fanns, men det gick åt pipsvängen – igen… 😦

Upplägget var bra. Hemma (jag trivs med hemmatävlingar i motsats till många andra), kvällstävling och alltså möjlighet att hinna ”trötta ut” honom under dagen och banorna såg trevliga ut. Inga konstigheter egentligen, mer än möjligen första banan som började med en snurr men det har vi tränat massor på sista tiden och han snurrar mer än gärna. 🙂 Dessutom hade vi startnummer två i första starten, med en hane före. Det var bara 13 ekipage och inga löptikar alls – åtminstone inte som skulle tävla.

Allt kändes lugnt, jag hade en plan (som jag följde så gott det gick) och Maro var med mig – cool och uppmärksam och vi hade inga nämnvärda konflikter om nosande på uppvärmningen. Det kändes lika bra inför båda starterna ända tills jag kopplade loss och vi närmade oss avgränsningarna till banan. Då brann säkringarna innanför det lilla brunpälsade pannbenet, som så många gånger förr, och det blev likadant i båda starterna… 😦

Jag förstår verkligen inte vad som händer? Det är nästan ett år sen vi tävlade rally senast. Då var det kanske lite dålig stämning (pga ett fullkomligt hysteriskt nosande) men jag hoppades på att han hade glömt det nu eftersom vi haft många roliga träningspass, på riktiga banor, sedan dess men kanske inte?

Han slet i min väst och framför allt – nosade! 😦 Det blev inte så många poäng kvar i slutänden. Det blev dock bara en ”felövning” i första rundan och det var snurren. Resten försvann på ”nos”, ”fys” och ”bris”.

Kvällens andra bana såg ut att passa oss bättre. Den började med hopp över hinder och han älskar att hoppa, men inte igår, tydligen. Han ”knôdde” sig mellan hindret och mig, i fotposition. Den rundan hade dock betydligt mindre nosande och han var med mig betydligt bättre men med fyra ”felö” är det mer än kört. Förutom hoppet missade han snurren (igen). Dessutom satte han sig en gång för mycket, och en gång för lite.

Om jag ska försöka se några positiva bitar så var det:
• Jag höll ihop hyfsat, utan att börja koka inombords
• Vi bröt inte, även om det var nära ett par gånger
• Det var väldigt många hundar som nosade sig igenom första banan så det var nog, på riktigt, något intressant som varit där. Det var alltså inte bara Maros försök att lugna en irriterad matte som det nog till stor del varit tidigare
• Han var en av få hundar som inte brydde sig om frestelsen på första banan (på andra banan var den inte med)
• Jag läste rätt på alla skyltar
• När han är med mig så gör han momenten fint
• Det blev mörkt och tränat i strålkastarbelysning har vi inte gjort på jag vet inte när men det verkade inte störa honom

Jag hatar dock känslan som uppstår när jag försöker kommunicera med honom och han ba’ ”vem är du och vad vill du?”. När man vet vad han egentligen kan är den inte rolig.

Nu ska jag ta mig en rejäl funderare på fortsättningen. Faktum är ju att rally egentligen inte är min idé, om man kan uttrycka det så. Jag tänkte mer att det kunde bli en pensionärssport för honom (och mig) men när vi deltog i KM 2018, och blev klubbmästare, verkade Maro tycka att det var väldigt roligt. När vi la ner den vanliga tävlingslydnaden 2019 tänkte jag att vi kunde försöka köra det lite mer seriöst. Sen behöver vi nog lite mer än brukslydnaden att träna på för att få variation. Och ja, man kan träna utan att tävla – har jag hört. Dock har jag extremt svårt för det. Jag måste ha ett tävlingsmål om det ska bli av.

Nåja, vi får se vad som händer men i år blir det inget mer tävlande, i någon gren, förutom eventuellt på vårt klubbmästerskap om en månad.


Bilden är från vår tidiga uppvärmning igår, när han fick rasa ur sig ordentligt, men det hjälpte tyvärr inte…








SE UCH, efter visst strul

Inte en uppdatering sedan i mars?! Kan inte skylla på att jag inte haft tid men när det blev vår och sommar hade vi annat för oss än att blogga. Vi har t ex tränat rätt mycket. Oklart vad det resulterat i, men vi har i alla fall haft roligt och trevligt under tiden.

Det första av höstens officiella ”event” var en SBK-utställning i Skåne, på Bjuvs BK, för två veckor sedan. Med två SKK-cert i bagaget (2018 och 2019) fattades det ett cert från en SBK-utställning för att han skulle bli champion och det vore ju dumt att inte ens försöka. Det är extremt ont om SBK-utställningar i närområdet även ett normalt år och 2020 var ju allt annat än normalt. I år skulle dock Bjuv köra sin utställning för SBK-raser och 20 mil enkel resa fick väl räknas som ”i närområdet”.

Ett problem var ju dock att jag inte kan visa honom själv. Dels fixar jag inte riktigt att springa i rätt tempo och när jag väl springer är det så exotiskt i Maros värld att han förvandlas till en ostbåge med suverän ögonkontakt. Helt ok i andra sammanhang men helt fel på utställning. Jag fick dock tag på en aussiekompis som skulle dit och lovade att visa honom. Murphy tog dock över planeringen och två dagar innan utställningen stukade hon foten. Springa i en utställningsring var alltså inte att tänka på men … hon hade en kompis som tydligen var duktig på att visa hund och hon lovade att ställa upp.

Veterinärintyget jag behövde ha angående hans, på grund av frakturer, bortopererade tänder kom på avvägar. Det är en alldeles egen historia som jag inte orkar dra här men i sista sekunden fick jag ett korrekt intyg och på lördag morgon styrde vi söderut.

Med facit i hand får jag väl konstatera att det var värt resan eftersom jag åkte hem med en svensk utställningschampion i Mim-buren. 🙂

Foto: Thérese Albo (som även visade honom på ett förträffligt sätt)

Titlar och rosetter är ju lite kul men det som imponerade allra mest på mig var att den lilla mattegrisen skötte sig så exemplariskt i ringen! ❤ Han kollade då och då att jag stod kvar där han lämnat mig och det gjorde jag naturligtvis och då var han cool. Tidigare har det ju varit en kamp (för mina handlers) att få honom att stå still, framför allt när domarna vill räkna ”kulorna”, men den här gången var det inga som helst problem.

Mätsticka har jag testat själv, hemma för några år sedan och då fick den lilla chokladhunden panik. På de tidigare utställningarna har ingen mätt honom men nu kom den fram och han bara kollade lugnt – och stod still?!

När jag hämtade ut rosetterna i sekretariatet fick jag en smärre chock! Det var tur att Sandra var med som moraliskt stöd och såg till att vi fick vår championatsrosett. Hon bar dem även tillbaka till min ryggsäck så att Maro bara hann trampa på BIM-rosetten. 😀

Bästa hane, alltså kkl 1? (det står inget på den)
Excellent
CK
BIM
Cert och
Championat


Nu är vi klara med den här karriären! Att åka runt och ställa i championklass eller ställa utomlands är inte aktuellt.
Det mest intressanta är egentligen att en utställningshund inte stod på önskelistan alls, men när jag insåg att han faktiskt är snygg kändes det lite fånigt att inte ens försöka. Jag har ju inte heller haft så mycket med det att göra, mer än att jag anmält och betalat, fixat handlers och kört honom till utställningarna (varav två varit här i stan). Ja jag har kanske sett till att han är välmusklad och i lagom hull också, men i övrigt – not so much. I övrigt är det ju uppfödaren, som valt föräldradjur, som ska ha cred.

Ett stort tack till ”mina” handlers; Veronica, Katta och Thérese/Sandra. Utan er hade det inte gått!

För övrigt är jag glad att utställningen var för två veckor sedan. Just nu fäller han rejält och ser mest ut som en skabbräv…

Förra helgen gjorde vi något som är betydligt mer ”vi” men det får jag återkomma till. 🙂

PS. När han var liten hade alla så roligt åt hans öron. Jag har inbillat mig att han har växt i dem men icke!
Det enda negativa på kritiklappen är texten ”Ngt långa öron” – men han hör bra… 😉 DS.


Sju år gammal bild. 😀



Fake it ‘til you make it!

Visst är det väl så att den med snyggast uppletandegarderob vinner, eller…? 😉

Tittar man på utrustningen kan man förledas att tro att det är SM nästa som gäller men vi är långt, mycket långt, därifrån.

Uppletande är verkligen inte vår bästa gren. Det tog några år innan jag fick Maro att öht lämna mig med mer än 10-15 meter men det tar sig. Det senaste året har vi gjort stora framsteg även om 10:an på tävling känns oerhört långt borta. Jag är fortfarande i chock över 7:an han (tydligen) gjorde sig förtjänt av på högre-tävlingen i höstas och det är faktiskt enda gången han har använt tjänstetecken i officiella sammanhang. Då använde vi å andra sidan två.

Förklaringen till vårt förråd är dock lite komplicerad.

Inför Maros första Kindsläger (2015) insåg jag att han inte hade något tjänstetecken och införskaffade, i panik, det neongula (standard, utan brodyr, den kom först i höstas). Året efter vann jag ett presentkort på ett tjänstetecken på samma läger. Dock gick leveransen så oerhört segt att jag gav upp hoppet. Ett par år senare vann jag ytterligare ett presentkort på lägret, från en annan tillverkare, och det resulterade i det orangea.

I vintras gick plötsligt proppen ur och jag fick utdelning på presentkortet från 2016. Bättre sent än aldrig, typ. 😉 För några veckor sedan landade det i brevlådan och attans så snyggt det blev!

De matchande halsbanden har jag själv ”tråcklat” ihop efter hand. Matcha bör man, annars dör man. 😉

Nu har han lite att leva upp till, den chokladbruna lilla hunden – guld och stjärnor! OK, det kanske var att förhäva sig en smula, eller så är det ”fake it ‘til you make it” som funkar? 😀

Som Alfons och Ferdinand

För ett par veckor sedan avhandlade jag våra morgonrutiner, nu är det dags för kvällsrutinerna.

Varje kväll, när det är läggdags för mig, känner jag mig som en mamma till två barn i 4-5-årsåldern. Inte för att jag någonsin har haft några egna sådana men man har ju hört en del. 😉

Vid 22-tiden är det oftast dags för mig att fundera på närkontakt med kudden. Då har hundarna redan sovit en timme, i olika hörn av huset, men kvällskissa bör man annars dör man, typ. Det är i alla fall min åsikt men hundarna är inte riktigt lika övertygade. Nu ska man veta att vi inte pratar promenad utan det är verkligen bara kvällskiss, några meter från ytterdörren.

Karlsson får jag väcka med visslingar, glada tillrop och en kula torrfoder framför näsan. Hans inställning är helt klart ”du kan gå ut och kissa, jag ligger bra här”. Ibland får jag lyfta upp honom och ställa honom på hans fyra tassar och då brukar han inse att det inte finns någon återvändo. Maro är, tack och lov, lite mer lättväckt.

Jag börjar med att ta ut Karlsson som då raskt kissar i närmaste snödriva (eller på ett vanvårdat grässtrå om det är den årstiden) medan han tittar längtansfullt mot ytterdörren, i synnerhet om det är minusgrader. Sen är det Maros tur och då förvandlas han till Tjuren Ferdinand. Det ska luktas på blommorna (oavsett årstid), tittas på utsikten och han ska absolut leta reda på var storebror har kissat. När han har hittat det stället kan han eventuellt lyfta på benet och undslippa sig några droppar. Ibland duger det inte utan då ska vi lulla runt och leta efter någon annan lämplig plats och han är kräsen det lilla livet. Han kan gå runt och provlyfta på benet flera gånger men ångra sig och leta vidare – medan han fortsätter lukta på blommorna och kolla utsikten. Om det ösregnar, är snöstorm eller en skön sommarkväll spelar ingen roll – det tar den tid det tar.

När vi är inne igen allihop förvandlas Karlsson till Alfons Åberg och ska bara … nosa igenom hallen och arbetsrummet för att se om det finns några intressanta spår, tappade godisar eller något annat intressant. Så är väldigt sällan fallet. Sen ska han bara … dricka vatten (länge) och eventuellt göra något mer som är mycket viktigt just då.

När det är avklarat går vi alla tre in på toaletten. Där ska Karlsson apportera tomma toarullar ur papperskorgen, fyra gånger, medan Maro fascinerat tittar på. Detta har han (vi) hållit på med i ca 14 år. Den vanan uppkom efter att jag tränat avlämnande av föremål med honom i unga dagar. Han ville gärna behålla apporter och annat han kom över så ett begränsat utrymme var bra. Han fick självklart belöning för föremålen och när han hade lärt sig att utföra det utomhus slutade vi träna på toaletten men impulsen att apportera något, och få belöning för det, sitter i. (Det innebär också att papperskorgen aldrig är tom, man måste alltid lämna några toarullar på botten.)

Sen är det dags att gå uppför trappan till sovrummet och det har det blivit en rutin att jag bär Karlsson. Han kan mycket väl ta sig uppför trappan själv och gör det ibland flera gånger om dagen av ren nyfikenhet. Någon gång i höstas, när han var sliten efter en natt inlagd på djursjukhus, litade jag dock inte riktigt på att benen skulle bära honom så jag bar upp honom och nu har det blivit en mysig tradition. Han är ju ingen knä-, kram- och pusshund egentligen men det där tror jag t o m han tycker är mysig. Han lägger ett framben bakom min nacke och så pussas han febrilt under de sekunderna det tar att gå upp. ❤

På plats i sovrummet lägger han sig tillrätta ganska snabbt och somnar men då förvandlas Maro till Alfons och ”ska bara” ha ett närgånget kvällsmys, liggande mig och gärna med nosen intryckt under min haka. Då önskar han att jag hade minst fyra händer så att jag kunde klia honom i pannan, under hakan, på bröstet och hålla tass – samtidigt. ❤

Så har vi det. 😀

Gräv där du står!

Det pågår en inventering här hemma! Sakta men säkert går jag igenom huset och inventerar, sorterar och rensar. Med tanke på den ekonomiska verklighet som väntar runt hörnet är det ju bra att veta vad man har, och slutsatsen är att … man har väldigt mycket. Alldeles för mycket.

Redan förra våren konstaterade jag att hundarna har vad de behöver, flera gånger om. Halsband, täcken, koppel, leksaker, reflexer, blinkande lampor och träningsmaterial finns i överflöd. Det jag behöver, i form av kläder som lämpar sig för hundträning och promenader, finns också så att det räcker resten av mitt liv (och lite till). Lagret av skor och kängor lär dock behöva uppdateras då och då.

Nu har jag påbörjat inventering av det civila förrådet och går igenom huset, bit för bit. Allt från hygienartiklar och hårstylingprodukter till byxor, överdelar och ytterkläder gås igenom. De två första kategorierna lär väl behöva uppdateras så småningom, men inte förrän jag har använt det som finns. Det senaste projektet har varit min crawl in-closet, aka kattvind. Förra helgen installerade jag en rejäl klädstång på hjul, för att lättare få en överblick av vad jag har. Man kan ju i och för sig ifrågasätta vad jag ska med den överblicken till, nu när jag extremt sällan har behov av civila kläder, men nu är det gjort. Om det skulle behövas kanske jag hittar något annat än det som hänger längst fram/ytterst. Igår gick jag igenom förrådet av jeans och byxor och sorterade i högar. Den hög som blev störst, utan konkurrens, var ”duger att lalla omkring i hemma”. Den minsta högen var den med jeans och byxor som man kan visa sig i offentligt, men de lär ändå räcka ett bra tag. Det återstår ett par vanliga garderober att gå igenom också men slutsatsen är redan nu att jag har kläder så att jag klarar mig resten av livet om jag inte tar någon som helst hänsyn till mode och trender.

Detaljstudie av gårdagens crawl in closet-inventering!

Det här pandemiåret, i kombination med uppsägning etc. har gjort att jag tränat mycket att stå emot mina villhöver-impulser och träningen har gått bra. Riktigt bra! Jag besökte ju inte klädaffärer särskilt ofta ens pre corona men nu har det varit tvärstopp. Nätet finns ju, självklart, men där visar jag prov på oanad motståndskraft. OK, ett par mindre avsteg har gjorts. Det har inte blivit dyrt men det har varit användbara kläder i hundträningssegmentet.

Varje vecka så här års villhöver jag dock tulpaner och där klarar jag inte att stå emot, även om jag försöker. Något roligt måste man väl få ha när utomhuset består av ett lager is och skarsnö där det är svårt att ta sig fram.

Det där med hundhalsband är förvisso lite speciellt. Jag har legat lågt med den egna tillverkningen i åtminstone ett år nu, men när jag skulle göra två halsband åt en kompis hundar blev jag inte riktigt av med ”kliet” i fingrarna när de var klara så de blev ett till Maro också. Inte för att det behövdes, men… 🙈
Nåja, så länge jag inte beställer nytt material utan använder det jag har hemma så är det väl ok. 🙂

Uppväxling, igen!

Hur många växlar finns det på en sån här egentligen? Efter att vi slutade med antibiotikan förra måndagen har han bara ökat tempot. Uppenbarligen har det gjort ont i magen även om han inte varit dålig i magen men det är massor med små förändringar som förmodligen ingen annan än jag (och husse) skulle märka. För att vara drygt 15 år var han ju pigg även med antibiotikan men nu är han lättare i steget, hugger som en kobra efter godis, äter fortare, sträcker sig gärna upp på bakbenen när det behövs och är mer aktiv inne. T ex idag, efter lunchpromenaden, gick Maro och la sig. Karlsson tassade omkring och tjatade om att vi skulle göra något…?! Han fick som han ville. Först fredagsfys (gå i stegen) och sen fredagsmys i form av latexpipmedsvans-race i Karlsson Arena.

Behandlingen hos terapeuten i fredags har självklart också gjort stor nytta. Älskade lilla hund, må du hålla dig så här pigg länge till, även om vi andra har konstanta skavsår i öronen… ❤️🤣🙉

Dagsfärska filmer på den lilla mirakelhunden. 🙂



Flapperöron och ljudgivning

Man skulle ju kunna tro att det blir en och annan sovmorgon nu när jag lever i någon sorts lyxhustrutillvaro, arbetsbefriad med full lön i några månader men … så är icke fallet.

I många år har klockan ringt 05.30 alla vardagar och ibland ännu tidigare. 05.30 verkar vara svårt att radera ur kroppen på både mig och hundarna och det gäller såväl vardag som helg.

Det börjar med att jag vaknar men försöker dölja det för Maro. Det lyckas sällan. Vid minsta tecken på att jag är vaken slänger han sig över mig. Slickar mig i ansiktet och ger mig några örfilar om jag inte hinner gömma mig under täcket. I det läget går det faktiskt att snooza honom med ett ”gå och lägg dig”. Hinner man inte snooza lägger han sig på sidan bakom min rygg och försöker sparka mig ur sängen.

När han kommer till sparkstadiet är det kört. Då börjar nämligen Karlsson vakna till.

Det börjar med att han muttrar och suckar lite, eller sjunger upp sig? Vad det jag… Nästa steg är att han reser sig, stretchar och sen ruskar han sig så att de små öronlapparna flapprar som kastanjetter. Efter det börjar han skälla med samma fina skall som han hade i söket. Sen flyger han rakt ner i Bia-bädden på golvet, som en fladdermus på crack, och där ålar han runt på rygg en bra stund och bara njuter. Sen är vi alla vakna!

Ibland vore det ju skönt att sova lite längre men det händer sällan. Någon enstaka gång kan det bli till 05.45 och i undantagsfall till strax efter 06. Då känner man sig lyckligt lottad. 🙂

Den lilla filuren som sussar så sött på bilden fick förresten ett anfall av superpigg idag. Pigg och (ovanligt) lyhörd var han på promenaden men när det helt plötsligt blev spår av grannarna och deras tikar på stigen sprack det där med lyhörd, då var han bara pigg. Superpigg! Han stängde av mottagningen och kutade iväg i full fart. Nu är ju full fart på en 15-årig, kortbent hund inte sååå himla fort, men tillräckligt fort när öronen är nedkopplade. Jag kutade efter, vilt skrikande ”KARLSSON, STANNA” uppblandat med ett brett urval av svordomar. Till sist kom jag ifatt och lyckades få kontakt med det lilla djuret som undrade varför jag var så upprörd.

När jag vände mig om visade det sig att 50% av hundbeståndet åtminstone lyssnat på ordet ”STANNA”. 150 meter längre bak på stigen stod en skeptisk (och lydig?) Maro som bestämt sig för att göra just det medan han väntade på att den dåliga stämningen skulle avta. När jag fick ner stämman till mer normal nivå lyckades jag använda det som var kvar av stämbanden till ett gladare ”Maro kom”. Då gjorde han det, i rena rama vampyrfarten.

Karlsson sov i alla fall gott en stund när vi kom hem.

Bokhyllepanik

Jag har ålagt mig själv inköpsstopp på böcker sedan några år tillbaka pga det stora antalet olästa tegelstenar (och en del ”normaltjocka”) som finns på lager. Inköpsstoppet är inte hundraprocentigt. Ibland, när det dyker upp nya böcker av mina favoritförfattare, ger jag mig själv dispens. Pocketböcker räknas inte heller. 😉 Det mesta i hyllan är nog ganska oövertänkta inköp på bokrean men i stort sett ligger jag lågt med inköpen. Nu börjar jag dock få problem.

Sen några år tillbaka har jag svårt för deckare, mord, blod och elände. En period körde jag varannan-metoden; en deckare – en ”vanlig” roman, o s v. Under 2020 blev mitt motstånd mot deckare ännu större. Det var så mycket elände i världen, i både stort och smått, att avkopplingen i form av TV och böcker behövde vara trevlig, snäll, rolig, charmig och … helst ha ett lyckligt slut. En stunds verklighetsflykt helt enkelt. Nu börjar det tyvärr tryta på den sortens böcker i hyllan. Den kryllar istället av Jo Nesbø, Arne Dahl, Roslund & Hellström, Butler & Öhrlund, Arnaldur Indridason, Mons Kallentoft, Johan Theorin etc. Jag skulle kunna räkna upp minst lika många deckarförfattare till. Igår hittade jag, till min fasa, t o m en oläst Kepler! Jag som svurit en ed att aldrig mer köpa någon Kepler-bok! Den är garanterat inköpt innan jag svor den eden, men ändå… 😦

Nåja, det finns ändå några ”vanliga” romaner kvar i hyllan, nu när ”feelgooden” tryter. I förrgår, när det var dags för ny bok, greppade jag tag i en bok av Maj-Gull Axelsson. Jag brukar gilla hennes böcker. Läste baksidestexten och ett par sidor i boken, sen la jag den åt sidan. En bok som handlar om förintelsen, och dess följder, orkar jag inte med just nu, oavsett hur välskriven och viktig den sannolikt är.

Igår greppade jag nästa icke-deckare. Hanne-Vibeke Holst är också en författare jag har läst mycket av och normalt uppskattar. Titeln lät ju inte så trevlig men…? Jag läste baksidestexten och sen la jag den åt sidan också. 864 sidor om en pandemi, skriven 2017?! Nej tack, det låter som något som får vänta några år.

Till sist hittade jag något lagom banalt, av Lena Dunham, som verkar ha rätt hög trevlighets- och humorfaktor så den fick det bli. När den är slut får jag fortsätta dammsuga hyllan (vilket jag skulle behöva göra bokstavligen också insåg jag igår 🙈).

Ett hjärta av guld

I torsdags var det dags för ultraljud av hjärtat på Världens Bästa Karlsson. Efter höstens drama x flera med höga infektionsvärden, långa antibiotikakurer och galna mängder återbesök och provtagningar är det bara ett värde som inte har gått ner till helt normal nivå. Hjärtmuskelvärdet (troponin) är fortfarande lindrigt förhöjt och i ett försök att hitta orsaken skulle hans lilla hjärta (som sannlikt är gjort av guld ❤ ) ultraljudas. Det skulle göras på Blå Stjärnan här i stan. De har återfått mitt förtroende efter att det, av olika orsaker, varit väldigt lågt under rätt många år. Den som skulle göra ultraljudet var (naturligtvis) deras hjärtspecialist och det är en veterinär jag litar på. Det var hon som räddade livet på Iza, dagen efter kastreringen, för många år sedan.

Nåväl, vi infann oss på utsatt tid och efter en liten undersökning med stetoskop gjordes ultraljudet och jag fick se världens finaste hjärta på bild. Kontentan var att det finns ett lindrigt läckage från klaffarna på vänster sida. Några andra mindre defekter hittades också, alla betecknas som lindriga eller måttliga och på en 15-årig hund kanske det inte är så konstigt? Hade han varit fem år hade det varit en helt annan sak.

Vad som är hönan och ägget, alltså vad som orsakat de förtjockade klaffarna, går inte att säga. De kan vara orsakade av en hjärtmuskelinflammation som hävts med antibiotikan men det kan också vara en ålderförändring och helt enkelt ett bifynd (hjärtprotinerna i blodet) till en annan inflammation som gått över tack vare antibiotikan. Det kommer vi nog aldrig få veta.

Veterinärens bedömning var att det knappast skulle orsaka några problem för honom och ingen medicinering behövs i nuläget men vi ska naturligtvis hålla koll. Om ett år kallas vi till nytt ultraljud och hon verkade trygg med att åtminstone inte hjärtat kommer ta honom ifrån oss innan dess. ❤ Han fick också beröm för att han är i så fin fysisk form för sin ålder.

Karlsson var dock lite besviken. Han trodde han skulle få med sig en bild på ultraljudet, där det framgår hur många valpar han kommer att få?! 😀 Den skulle han sätta upp på kylskåpet för han har hört att det är så tvåbeningar gör. Det blev inget med det.

För första gången på 2,5 månad är det nu helt tomt på hundmediciner på köksbänken. Skönt!

För att fira detta åkte vi till terraputten, ProBonoK9, igår. Maro fick en helkroppsmassage och han kändes mjuk och fin. Jag var rädd att vissa spänningar skulle ha återuppstått efter allt krångel med tänderna men det har tydligen gått bra. Nu fortsätter jag massera på hemmaplan och så gör vi en ny koll om ca tre månader. Positivt var också att han tyckte det var helt ok. En milsvid skillnad mot första gångerna i somras när han i stort sett hade panik. Nu hoppade han upp på bänken alldeles självmant och njöt av behandlingen. ❤ Att man kan ligga ner har han dock inte kommit på men några gånger till så… Vi tar det i hans takt.

Karlsson fick en välbehövlig behandling med det terapeutiska ultraljudet som vi har avstått ett tag med tanke på alla mediciner och att vi inte har haft klart för oss vad som felat men nu var det nog välbehövligt.

Nu håller vi tummarna för pigga och friska hundar och att vi slipper veterinärbesök för annat än vaccinationer på ett bra tag!

Paradoxalt min kära kelpie

I ett par veckor har jag ägnat mig åt att rensa min iCloud. Där fanns orimligt många bilder på sovande hundar, och ja… på hundar i alla möjliga situationer. Visst är de söta när de sover, det är det ingen tvekan om, men mycket är nu raderat, för gott. En speciell sorts bilder har jag dock väldigt svårt att slita mig ifrån eftersom jag vet att situationen aldrig kommer uppstå igen.

Maro älskar närhet. Han vill helst vara under skinnet på oss om det går men det funkar ju dåligt. Tyvärr har han bränt alla sådana chanser när det gäller Karlsson. Jag och husse är också smått skeptiska numera men vet hur vi ska hantera det, så att han ändå får den närhet han vill ha.

Första månaderna, när Maro var liten superbusig valp, var Karlsson lite skeptisk men när Maro var runt sex månader togs bilden ovan. ❤ Jag blev så rörd och lycklig att jag nästan, men bara nästan, stannade hemma från julbordet med jobbet som jag var på väg till.

Sen var allt frid och fröjd i flera år och mobilkameran gick varm.

Sommaren 2018, när vi var ute med husvagnen, tröttnade jag på att ha Karlsson sovande vid fötterna i den smala sängen. Jag tror ärligt talat att han var rätt trött på det också eftersom jag inte ligger särskilt stilla. Han var nöjd när vi bäddade åt honom i soffan. Maro somnade på sin fäll på golvet. Sen blev vi flera gånger väckta mitt i natten av att hundarna rök ihop?! Vi förstod ingenting och det gick över lika fort som det startat, varje gång, men successivt förstod vi vad som hände. Karlsson sov i sitt hörn i soffan och under natten hoppade Maro upp och ville ligga nära. När han sen sov djupt råkade Karlsson röra på sig och nudda Maro som … blev livrädd och exploderade. 😦

I husvagnen löste vi det genom att bädda åt Karlsson i det andra, mindre, soffhörnet. Där ryms det bara en borderterrier med tillhörande säng och problemet var löst. På hemmaplan löste Karlsson det själv genom att lugnt och stilla glida iväg när Maro kom och ville ligga nära och även Maro började förstå och slutade att ens försöka.

Han vill dock gärna ligga nära mig (eller husse) när chansen finns och det är ju mysigt. Det får man lösa genom att klappa och klia på honom, ganska rejält, så att han helst inte somnar men om han gör det så är ”kontakten” ändå där hela tiden. Ofta väljer han själv att gå iväg och lägga sig på annan plats när sömnen håller på att ta över så vi har lärt oss att hantera det också.

För två år sedan blev det dock ett missöde som gjorde ont – på mig. Jag hade nickat till i fåtöljen framför TV:n och när jag vaknade till och skulle ta ner fötterna från fotpallen råkade jag nudda, verkligen bara nudda, Maro som låg på den svarta fällen nedanför pallen. Chokladbrunt på svart syns inte jättebra i mysbelysning…

Han flög upp med ett vrål, vände på en femöring och … högg mig i hälen! Jodå, det gick hål och blödde så det var ett riktigt bett. Innan jag ens hunnit förstå vad som hänt hade jag en förtvivlad kelpie i knät som ville bli tröstad och ha skydd mot monstret som attackerat honom?! Det är sannerligen inte lätt att vara en liten kelpie med alla känslorna utanpå och stora reaktioner. Det är tur han är söt. 😉

Det ska tilläggas att han inte är en hund som vill vara ifred bara för att han ligger ner. Den modellen finns. Min pappa hade t. ex. en schäfer som var mycket tydlig med att han inte ville umgås när han låg ner, även om han var i högsta grad vaken. Om Maro bara är vaken vänder han gärna upp magen för att bli kliad eller få lite annan uppmärksamhet. Jag tror inte heller det har att göra med att det är två hanar. Maro hade ju passerat den andra könsmognaden med god marginal när det började så … ingen vet egentligen varför det blivit som det blivit. Det är tråkigt men nu vet vi allihop vad som gäller och det är ytterst sällan det blir något tjafs mellan dem när de är vakna.