Den motvilliga turisten

Det finns en bok av Anne Tyler (rätt bra vill jag minnas, liksom alla hennes böcker) som heter den Den tillfällige turisten (The accidental tourist – skum översättning?). Jag kan nog identifiera mig både med tillfällig, accidental och … motvillig.

Sist vi åkte utomlands till värmen var för … åtta år sen! Sen köpte vi en husvagn och en Karlsson (i nämnd ordning) och turistandet utanför landets gränser tvärdog. Husse har tjatat men jag har varit motsträvig av diverse olika anledningar.

En av dem är naturligtvis att jag inte gillar att lämna bort hundarna och Iza-vakterna har inte direkt stått på kö. Inte Karlsson-vakterna heller men där har vi ju alltid svärmor/dagmatte. Att lämna Iza på pang, när hon aldrig varit på ett dylikt i hela sitt liv, har även det tett sig mer och mer inaktuellt ju äldre hon har blivit. I höstas diskuterade vi en eventuell resa lite mer seriöst, men sen blev det inte mer med det. Man kan ju liksom inte lämna bort en trettonårig hund, eller kan man det? *suck*

Den andra är … sängarna! Jag sover uselt när jag bor på hotell och i synnerhet i ”sydliga” länder. Deras sängkultur är inte direkt vad man är van vid, för att uttrycka det försiktigt, och det brukar sluta med att jag vaknar typ kl 05 (om inte tidigare) och har så ont i ryggen att jag nästan kryper ur skinnet.

Jag är helt enkelt enkelt rätt usel på att vara hemifrån. 😦

För drygt två veckor sedan blev jag dock akut jättejättetrött på snön och kylan. Det faktum att jag hade resepresentkort som skulle räcka till en kanarievecka (och som skulle bli ogiltiga i augusti) underlättade onekligen beslutet en del. Husse trodde nog inte sina öron när jag helt plöstligt ringde honom när han var ute och jobbade och sa att jag ville åka iväg?! I kombination med att det helt plötsligt fanns hundvakter (inkl. diverse backup-hundvakter) och hussevikarier ledde till att vi hastigt och lustigt (idén väcktes på onsdagen och resan bokades på torsdagen men avfärd fredag en vecka senare) hade bokat en vecka på Lanzarote.

Några år runt sekelskiftet prickade vi in alla de fyra stora kanarieöarna med mer eller mindre lyckat resultat. Vädermässigt hade vi tur men orterna var … sådär. När vi betat av alla fyra sa jag att OM jag ska åka tillbaks så får det bli till Lanzarote.

Anledningarna är flera. För det första har ön en ”behärskad” arkitektur, nästan helt befriad från gigantiska hotellkomplex. Eller … stora kan de vara, men på bredden, inte på höjden. Den man kan tacka för det är konstnären César Manrique som styrt upp det hela på ett bra sätt och trots att han varit död i 20 år fortfarande styr upp, tydligen. 🙂 Ungefär 98% av alla hus är vitkalkade med detaljer i blått, grönt eller brunt och ytterst få är högre än två våningar. Det påminner rätt mycket om Grekland faktiskt.

I Puerto del Carmen (där vi bodde) finns det en mysig gammal stadsdel med trevliga restauranger och en lång strandpromenad med trevliga barer,  restauranger och butiker (samt naturligtvis även en del av turist-kitch, men de butikerna behöver man ju inte besöka).

Folk är trevliga! Inte ens restaurangernas inkastare är otrevliga när man går förbi utan tar det med fattning och ett ”maybe next time?” i motsats till på vissa andra ställen där de skriker glåpord efter en eller är allmänt nonchalanta och otrevliga…

Det är rätt ont om all inclusive-hotell vilket gör att det är mycket folk ute och rör på sig på kvällarna. På vissa ställen där vi har varit har det varit väldigt ödsligt på kvällstid…

Tja, det var några av anledningarna, och ska jag åka till Kanarieöarna någon mer gång är nog risken stor att det blir Lanzarote igen, om åtta år eller så… 😉

Nåja, sol & lite värme var målet. Att få tvåsiffriga plusgrader och slippa Icebug på fötterna. Mina ambitioner var i stort sett att sitta i solen på balkongen och läsa en god bok på dagarna och att gå ut och äta och dricka gott på kvällarna. De flesta av målen uppnåddes förvisso, men det blev onödigt mycket fokus på lite värme.

De fem första dagarna (ankomstdagen inräknad) blåste det något förfärligt! Iskalla vindar! Dag 2-5 regnade det också. Inte heldagsregn men skurar i större eller mindre omfattning och en natt bjöds vi på ett skyfall om ca 20 mm regn. Att lägenheten, naturligtvis, hade klinkergolv och stenväggar, saknade alla sorters värmekällor (förutom spisen och min medhavda hårfön) samt utrustats med ventilation i form av självdrag (1 cm springor) under ytter- och balkongdörr ledde till flitigt användade av fleecetröja både dag- och kvällstid. Regnjackan och den tunna dunvästen kom också till användning. Många, långa duschar i så hett vatten det gick att uppbringa avnjöts också. På tisdagkvällen var inkastarnas främsta försäljningsargument ”central heating is on” – då förstår man kanske vidden av det hela? 😉

Näst sista dagen tog sig dock vädret i kragen och vi fick i alla fall två fina dagar med sköna kvällar. Enligt ryktet hade det bara varit en vecka tidigare under säsongen med riktigt dåligt väder, men då var det mer fokus på nederbörd än på vind.

Men…

• Jag har suttit på balkongen (om än inlindad i fleecetröja och filt) och läst närmare 1400 sidor pocketböcker
• Jag har bränt snoken och ömsat skinn cirka tre gånger
• Jag har retat även det övriga pigmentet en hel del för solen tar ju även om man fryser, typ
• Jag har (de två sista dagarna) stundtals uppsökt skugga eftersom det varit för varmt i solen!
• Vi har ätit gott och druckit gott
• Jag har inte haft Icebug på fötterna, även om fötterna uppenbarligen tyckte att bytet till barfota i sandaler var lite chockartat och svarade med diverse skavsår

Vi pratade lite löst om att hyra en bil och åka runt på ön men eftersom vi gjorde det förra gången kändes det inte högprioriterat och när vädret blev bättre la vi ner det helt. Hur kul är det att sitta i en bil när solen äntligen värmer? En utflykt med lokalbussen till öns huvudstad Arrecife (som vi lika gärna kunde varit utan) fick räcka.

Bilderna då? Jag är ju inte bara usel på att vara bortrest – jag är även en usel semesterfotograf. Finkameran fick stanna hemma och vila sig och samtliga bilder är tagna med dvärgkameran eller Fånen.

Ur sol- och havsutsiktvinkel hade vi en av hotellets bästa lägenheter. Sol från tidiga
morgonen till strax innan den gick ner. Ur vindsynpunkt var det kanske inte riktigt lika lyckat.

”Hotellet ligger en kort backe upp från strandpromenaden.” stod det i beskrivningen av hotellet.
Att den backen var en mördarbacke framgick inte. Det ser inte så brant ut här men störtlopps-
backar ser ju inte heller tokbranta ut på TV…

Regntunga skyar.

Vattensopning efter skyfall…

Gin & Tonic – kompletterat med fleecetröja och dunväst – värmde gott men
nog var jag avundsjuk på husses Irish Coffee och förbannade min avsmak för kaffe.

Solnedgång i Arrecife, öns huvudstad.

Så här såg palmerna ut större delen av veckan, som typ … körriktningsvisare.

Sista dagen var det så varmt att vi vågade oss ner på stranden där vi tog en promenad i vattenbrynet.
Atlanten var inte jättevarm (18-19°) men funkade bra för ett fotbad.

Stranden är lång, fin och relativt glesbefolkad.

Vackert väder-moln studerade från servering på strandpromenaden.

Och vackert väder-moln studerade från balkongen i skymningen, sista kvällen.

För övrigt önskar man kanske att hotellet lagt aningen mindre fokus (och pengar)
på flashiga pooler med vattenfall och fontäner…

…och lite mer på rumsinredningen. Sängar som köpts på ett överskottslager från spanska inbörderskriget…

…och soffor som gjort sitt redan i en fjällstuga på 70-talet?

Nåja, nu är vi hemma igen och flocken är samlad. Karlsson hämtade vi redan i fredags kväll när vi kom hem. Iza som var lite mer ”off road” fick vänta till igår förmiddag. Det är alltid lika spännande med hundarnas reaktioner. Karlsson har ju aldrig varit bortlämnad så här länge tidigare och trodde nog att vi sålt honom för gott. Dessutom är han ju kvällstrött så han sussade gott när vi klev in genom dörren. Sen visste han inte till sig av glädje och kunde inte sluta pussa på mig. 🙂

Iza, som nog börjar höra aningen dåligt, tog en liten stund på sig innan hon förstod att jag var i huset igår (jag smög in, utan att knacka) men när hon väl förstod blev hon så till sig i trasorna att hon hoppade upp och pussade mig på näsan vilket hon inte gjort på länge. Sen kom hon på att hon, med den skrangliga bakdelen, faktiskt inte kan göra sånt längre. 🙂

De var också klart slitna efter sin ”semester” (vilket väl är ett tecken på att de haft det bra) och gjorde inte fler knop än nödvändigt igår. Det var dagen efter veckan före för hela familjen, utom möjligen för tvättmaskinen som jobbade hårt.