Som en gråsten…

Det är bara att erkänna – ibland är jag onödigt optimistisk. Efter dagens promenad kan jag konstatera att man inte bör beträda plogvallarna utmed grusvägen om man väger mer än Iza, dvs 25 kg, fördelat på fyra hörn. Det gör jag, om man nu ska uttrycka det diplomatiskt…

Jag fick för mig att jag skulle kolla snödjupet i skogen, och vägen dit gick via snövallen. Optimistisk var det ja… Efter nattens minusgrader inbillade jag mig att det skulle funka att gå på den. Bad idea!

I ett och ett halvt steg gick det bra, sen sjönk min vänstra fot, med tillhörande ben, som en gråsten ner genom snön och isen, och där stod jag med ena benet begravt till låret och det andra ovanpå snövallen. Med två exalterade hundar i koppel (som trodde att NU äntligen ska vi gå i skogen) var det inte helt enkelt att komma loss eftersom jag var tvungen att ”backa” för att komma loss. Sen höll vi oss på grusvägen, som vanligt.Tror inte att någon såg mig… 🙂

Igår blev det ytterligare ett träningspass med lille Lennart på vårt nya ”place”. I stort sett blev det en repris på lördagens föreställning, dock med den skillnaden att vi igår körde vittringsapporteringen utomhus för första gången. Trodde nog att det skulle bli strul, men jag märkte ingen skillnad. Skönt! Men det är en bra bit kvar till färdigt moment.

Ikväll blir det sim med Iza för första gången på två månader. Bra för henne att komma igång igen, och skönt att få lite egentid med henne. Tror dock hon skulle fördra om hon slapp bli blöt samtidigt. 😉

Dagens snöfria! En liten påminnelse om hur en snöfri skog ser ut…