Det är ju populärt att piffa upp sina videoklipp med musik. Det är inget jag har gett mig på och jag kände spontant att den här filmen verkligen inte behöver extra ljud. 😛

Så här låter det bara när jag eller husse kommer hem. Just den här gången var det husse. 🙂 När det kommer annat löst folk skäller de bara, som vanliga hundar.

Nu ska jag fundera ut något lagom utmattande att roa Maro med så att han kanske är en smula tam till privatlektionen, tidigt i morgon. 😛 Dessutom måste jag nog formulera önskelistan i text om jag ska komma ihåg prioriteringsordningen på vad vi ska ägna timmen åt.

Sen urminnes tider (eller åtminstone sen bronsåldern) har experterna sagt att om man inte får hunden att gripa apporten på vägen ut, för att sedan vända åter till föraren, så ska man lägga apporten vid en vägg eller annat hinder så att hunden inte kan gå runt och gripa på vägen in.

Maro har uppenbarligen inte tagit del av dessa instruktioner och när det kommer till vissa former av problemlösning är han lika envis som en terrier. 😉

Inte nog med att han tycker metallapporten är onödig och i stort sett saknar existensberättigande, han lyckades lösa problemet utan att greppa den från ”rätt” håll… 😛

Den enda förmildrande omständigheten, förutom att han kan skylla på klantig matte, är väl att han faktiskt inte tar till tassarna i någon större utsträckning, något som han annars är rätt förtjust i.

Med facit i hand borde vi nog ha påbörjat den träningen med något annat än en äcklig metallapport, t ex en av trä, men jag är ganska övertygad om att han ändå löst problemet på sitt alldeles egna lilla sätt.

Vi konstaterar härmed att kvällens träningspass inte tog oss särskilt mycket framåt och hoppas på mer tur när vi tänker vid nästa tillfälle. Dessutom fick vi en punkt till på to do-listan inför privattimmen på onsdag.

Gårdagens träning blev inte riktigt som planerat. Jag åkte till jobbet för att lägga spår på fältet intill och så långt gick det bra. Under liggtiden tränade vid lydnad, ffa framförgående, på parkeringen vid jobbet. Tyvärr har Boråstapeter, som är närmaste granne, hägnat in sin appellplan lite för bra så vi fick hålla tillgodo med asfalten. 😛

När det var dags att gå spåret möter jag ”svensson x 2” med en DSG, exakt på påsläppspunkten och när jag frågar så visar det sig att de gått och rastat precis där jag lagt spåret. Enda området de inte varit på var … just det området jag inte varit på. 😦 Dessutom hade de avslutat med att gå hela min första sträcka, åt motsatt håll. Det fanns inte ens någon chans för Maro att fästa på spåret innan det skulle bli jättejättesvårt. Lika bra att lägga ner för den sortens svårigheter är väldigt mycket för mycket just nu och hade sannolikt varit väldigt svårt för vilken hund som helst. Bara att åka hem för att vänta i ytterligare en timme, på att ett nytt spår skulle ligga till sig, var jag inte alls sugen på.

Idag har jag väl inte ens gjort 25% av vad jag hade tänkt mig, men på eftermiddagen tog jag mig samman och åkte iväg för att träna – i Knalleland! För de som inte är från trakten så är det alltså stans största köpcentrum. Senast vi var där var väl ungefär 11 månader sedan och då lovade jag mig själv att vi skulle träna minst en gång i veckan i någon form av offentlig miljö. Har vi gjort det? Nej, skulle inte tro det… 😦

Då, i mars förra året, hade jag en liten hund som tyckte det var riktigt jobbigt, hade jättesvårt att koncentrera sig och mestadels hade svansen mellan benen. Det var folk, bilar, cyklister, barn, joggare, svajande skyltar, självöppnande dörrar och gud vet vad och det mesta var läskigt. Han ville knappt ta godis och leka var inte att tänka på.

Idag hade jag en helt ny hund! Inget var otäckt! Han var naturligtvis tvungen att kolla in saker ibland, men det var mest sund nyfikenhet. Pigg, glad, följsam, koncentrerad och inte ett spår av att något var obehagligt. Han käkade glatt godis och lekte när det erbjöds. 🙂

En gång, när jag hade satt honom och själv stod framför i kopplets längd, kom det till och med en hel familj (?) på typ 6 personer bakom min rygg och gick förbi oss med ungefär halva familjen på varje sida, på en halvmeters avstånd, och han tittade bara nyfiket på dem (men det är ju lite fascinerande att folk inte tar ut liiite större avstånd?). Jag konstaterade också att Elgigantens fönster funkar utmärkt som speglar. 🙂

Det här var lite självförstärkande för både matte och hund tror jag, och det ska nog inte ta 11 månader till nästa gång. 😛 Det känns oerhört skönt att han verkar ha mognat i alla fall, och inte är illa berörd av miljön. 🙂

Idag har jag skådat säsongens första snödroppar här på ”fjället”. Det känns som någon sorts rekord men jag är inte säker. De ger dock ett visst hopp om livet. 🙂

För övrigt verkar Karlsson rätt nöjd med att Maro modifierat biabädden så perfekt. Det måste ha varit en tanke med det, eller…? 😉 Designen är inte ny, men just det hörnet står oftast … inne i hörnet.

Vi sliter med fjärrdirigeringen. Just nu är det fokus på sitt-ligg-sitt, som i klass 1 och problemet är att han har en väldigt busig vänstertass. Han har definitivt naturliga förutsättningar för ”låsta fram” men den vänstra framtassen är en orolig liten tingest.

I förra inlägget fanns den här bilden. Jag la även ut den i en kelpiegrupp på FB med denna text.

”Bäst att hålla högertassen i ett fast grepp så att den inte börjar bråka och väcker mig... 💤”

Egentligen borde det ha varit så här:

”Bäst att hålla vänstertassen i ett fast grepp så att den inte börjar bråka och väcker mig… 💤”

Vid något tillfälle har den klantiga matten uppenbarligen omedvetet lyckats förstärka den fladdrande vänstertassen och det kommer han minsann ihåg, den lilla chokladtomten. 😦 Fladdret innebär inte automatiskt att han flyttar sig. Har han en target att stå på, eller en ”planka” framför tassarna rör han sig inte framåt och han jobbar fint med bakdelen men … han lyfter ändå vänstertassen lite i varje skifte.

I torsdags kväll när vi tränade här hemma bestämde jag mig för att ta tag i problemet eftersom det uppenbarligen inte tänker försvinna av sig själv. Jag placerade honom stående och försökte få honom att lyfta på tassarna genom att knuffa lite på dem eller  lyfta dem. Den högra tassen var fast monterad i golvet och nästan omöjlig att rubba, den vänstra – not so much…

Med hjälp av omvänt lockande verkade han dock börja få viss förståelse för vart matte är på väg och ”tyngden” i vänstertassen blev betydligt bättre. Det känns dock som om det är oerhört långt tills den verkligen är ”låst”.

Någonstans i den vevan började jag också fundera på vad vi håller på med egentligen? Lydnadslydnad, är det verkligen min grej? Det har ju inte blivit mindre petigt med de nya reglerna. På sätt och vis tycker jag detaljpillet är roligt, på andra sätt och vis – inte.

Nåja, vi tränar väl vidare medan vi funderar på det i-landsproblemet.

---

Igår var det utflykt till Göteborg och musikalen Hair på Operan och det var mycket väl värt resan. 🙂 Jag har sett filmen mååånga gånger och lyssnat på musiken väldigt mycket genom åren. Föreställningen (storyn) hade väl inte så många likheter med filmen men den var ändå riktigt, riktigt bra. En riktig energikick (som dock inte gör sig riktigt påmind idag…) och kom nästan upp i JCS-klass, men bara nästan. 😉  Har man inte hunnit se den så kan jag varmt rekommendera den. Det är några föreställningar kvar under mars månad. Hur det är med biljettillgången har jag ingen aning om, det får man kolla alldeles själv. 🙂

När jag vaknade upp till snöstorm i morse kändes det inte ok men ändå hanterbart. En mycket märklig känsla för en snöhatare av rang men hade jag inte tagit vara på dagen igår hade jag nog blivit betydligt grinigare än jag faktiskt blev.

Det slutade dock snöa, blev plusgrader och bara slask av det hela. Allt är dock inte borta här på ”fjället” och om prognoserna håller vad de lovar, minus- och plusgrader om vartannat några dygn framöver kan det bli rätt … intressant. Nåja, vi överlever antagligen det också.

Idag blev det något av en vilodag, om vi inte får till lite köksträning inom kort. Lite träning på promenaden blev det i alla fall och varför inte träna lite hakan-i-backen när underlaget är pestigt? Allt som inte dödar härdar, har vi ju hört… 😛 Han skötte sig rätt fint faktiskt och verkade inte ha några större problem varken med att lägga den söta hakan eller lilla magen i slasket. Bra så! 🙂

Efter promenaden var han uppenbarligen orolig att högertassen skulle busa till det och väcka honom så han höll den i ett fast grepp när han sov. ❤

När jag sen skulle åka till jobbet var han mycket skeptisk. ”Vaddå åka till jobbet, du har ju jobbat hela dagen?” Nåja, han överlevde uppenbarligen det också, och husse kom hem ganska snart efter att jag åkt men den här minen säger ju en del. 🙂

Ett blogginlägg av den mer meningslösa sorten, men det gäller att hålla igång, för min skull. Blir det för många dagars glapp så vet jag hur svårt det är att komma igång igen så jag försöker hänga i, om inte varje dag så nästan… 😛

Det har onekligen sina fördelar med ett jobb som innebär frihet under ansvar. Om man kombinerar det med en rejäl timbank och arbetsgivaren önskan om att timbanken skall minskas så kan man ta lite sådär spontanledigt en eftermiddag i februari. 🙂

Det gäller att passa på när solen skiner, det är barmark och termometern visar +6°. Som gjort för fältspår, med annan spårläggare. Alltså lurade man med sig C ut i markerna, la ett långt skogsspår åt hennes hund och sen vallade man ut henne att lägga två appellspår på stubbåker.

Fält i kombination med icke matte-spår är det han har haft riktigt svårt för, eller snarare varit rätt ointresserad av, men jag tror det börjar lossna även där. Det börjar bli betydligt mer jävlar anamma i honom och det känns härligt. Det blåste dock ganska kraftigt idag och så länge vi hade medvind eller sidvind gick det bra. När det blev motvind blev det lite flummigare men även det blir bättre och bättre.

Efter det första spåret var han supertaggad att ge sig iväg på nästa och även det är ett gott tecken. 🙂 Alla pinnar och alla snusdosor med godis fick vi med oss hem också (men dosorna var tomma 😉 ).

Det sista jag sa innan vi åkte hemifrån var ”ska jag ta med mig kameran?” (finkameran alltså) och besvarade själv frågan med ”nej, orka?”. Så här i efterhand ångrar jag mig för mobilbilder är ju … mobilbilder. Nåja, det syns väl vad vi har gjort iaf.

Efter spåren fortsatte vi till klubben för ett par budföringar. Även där går det framåt, nu med stormsteg känns det som. Han är taggad på väg till mottagaren och ännu mer taggad på väg till startpunkten och ivrig att komma iväg. Känns riktigt bra i mattehjärtat! 🙂

När vi skulle släppa av Like och C hemma var det en mycket trött (och för dagen mätt) Like som mötte upp bak i bilen. Hennes specialitet är att möta alla hon känner med ett leende. Så även denna gång, även om hon var liiite mer svårflirtad än vanligt. Så kan det bli när man är trött (och mätt). 😀

En mycket lyckad dag blev det. Bättre än så här blir det nog inte i februari på hemmaplan. Det hade möjligen varit om man varit ledig hela dagen… 🙂 Nu överlever jag nog resten av den här arbetsveckan i alla fall.

Maro vill ha hjälp att ringa K R I S, Kelpies Rätt I Samhället! Han tycker att detta är lite onödigt svårt, faktiskt. Men … jag tror att han innerst inne är rätt nöjd när han fixar det. 😀

På första bilden finns det fler leksaker, kastade runt honom, men uppenbarligen simmade de ur bild. 😛

Karlsson fick köra lite nose work. Först ”behållarsök” med de nya klädnyporna jag fyndade igår. Lite väl apporteringsvänliga kanske, men han hittade i alla fall rätt.

Sen några rumssök på det. Det är inte lätt att filma samtidigt, när man dessutom ska hålla ordning på klicker och belöning. Därför tar båda filmsekvenserna slut exakt när det bränns ordentligt men sätt på ljudet. Att höra den lilla näsan arbeta är fascinerande. 🙂 Rumssöket var väl dessutom det fjärde tror jag. Lite onödigt stort rum kanske, men han jobbar enträget, som den terrier han är. 🙂 Man ska även veta att korgarna, på näst nedersta hyllan, är fulla med leksaker. 🙂

Min telefon har en förkärlek för att i tid och otid, när jag inte är hemma, tala om för mig hur lång tid det tar att komma hem och hur trafiksituationen är. Jag har inte ägnat någon större tankemöda åt det, mer än att jag konstaterat att det kanske inte är så konstigt om den har förstått var ”hemma” är, med tanke på positioneringssystem mm. Jag tillbringar ju en hel del tid hemma…

När jag idag, strax efter kl 9, satte mig i bilen för att åka till vår vanliga söndagsträning, den vanliga tiden, på klubben blev det nästan lite obehagligt. Inte nog med att storebror ser mig, han vet uppenbarligen exakt vart jag tänker ta vägen vid en viss tidpunkt och på en viss veckodag också?! Spooky! Hade jag inte bestämt träff med träningskompisarna hade jag utan att tveka kört åt rakt motsatt håll, bara för att jäklas…

Nåväl, nu fick jag ju göra som telefonen förutspått och det blev faktiskt riktigt bra träning.
Vi började med budföringsövningarna och mitt egenuppfunna koncept fortsätter att leverera. Idag började vi med ”sitta hos mottagaren och bli klappad med hjälp av omvänt lockande och med matte nära som levererade muntligt beröm under tiden”. Två mottagare, den ena känd och den andra rätt okänd för Maro. Det gick jättebra och jag utökade successivt avståndet men fortsatte att berömma muntligt. Sen avslutade vi med två skick på fullt avstånd där han också fick äta godis och bli klappad och det funkade! 😀

Första gången fick han bollen när klappningsfasen var över. Andra skicket fick han springa tillbaks till mig och sen åter till mottagaren och då kom bollen direkt.

Ingen, som inte sett våra tidigare försök till budföringar, och hans tvärvändingar efter 10-15 meter, kan förstå hur härligt det känns att den här metoden som jag kommit på alldeles själv faktiskt verkar fungera. Det är en himla härlig känsla att klura ut en minst sagt udda metod som passar just min hund och faktiskt verkar leda fram till målet. 🙂

Och det bästa av allt är inte att vi (kanske) får ett fungerande tävlingsmoment. Det allra bästa är att hans självförtroende växer vilket behövs, och det kan han (vi) ha nytta av på många plan. 🙂

Andra passet blev det linförighet med kommendering för ibland inser till och med jag att man faktiskt måste träna på det också, inte bara fritt följ. Han skötte sig betydligt bättre än han brukar med koppel på. TL la även in en bit med långsam marsch och då taggade han till lite extra och såg tydligen ut att tycka det var skithäftigt, sa de som tittade på. Tidigare har han mest varit på väg att sätta sig i vart och vartannat steg men inte idag. Sen körde vi framförgående med ”domare” på båda sidorna. Det gick bra åt ena hållet men sämre åt andra där han drog åt vänster. Några runda kon avslutade vi med, på kort avstånd och med godis som belöning. Just det verkade fungera bra, åtminstone idag. Han har ju rätt bra fart ändå så det kanske bara blir onödigt hetsigt att belöna med leksak? Nåja, vi är bara i början och fortsätter att testa oss fram.

Allra sist körde vi en plats tillsammans med Like. Av humanitära, eller snarare hundanitära, skäl fick det bli inne i klubbstugan. Det var inte hakan i backen-väder ute idag. En plaskblöt plan och 2-3 plusgrader kändes inte schysst. Trots att han var väldigt uppspelt och sugen på att hälsa på/busa med Like innan så skärpte han till sig otroligt när vi väl började. Det verkar som om han tycker att det momentet är häftigt också och några gånger, efter belöning, dunkade han ner hakan så att det smällde i golvet. 🙂

En bra dag trots rätt uselt väder! 🙂

Dagen har tillbringats på hemmaplan och det har varit fullt upp.

När grannbonden tillika jakträttsinnehavaren drog iväg med traktor och timmersläp i morse insåg jag att jag för ovanlighetens skull, den här årstiden, skulle kunna lägga ett förmiddagsspår. Jaktsäsongen är ju dessutom på upphällningen.

Skogsspår fick det bli, precis som vanligt på hemmaplan numera. Åtminstone om jag inte är sugen på att åka iväg med bilen och det var jag inte sugen på idag.

Han börjar faktiskt få rätt bra koll på här nu, den lilla virrpannan.

Idag kom jag ihåg att både sätta på och stänga av appen på rätt ställe, både med och utan hund! Däremot glömde jag att markera alla apporter/godisburkar. Appen har missat några, som han faktiskt tog, och samma app har markerat sådana han inte tog? Den manuella summeringen säger att han tog alla ”svenskapporter” (5+1, varav två har legat ute under bar himmel sedan augusti och var djupfrysta) men gladeligen sprang förbi ”norskapporterna” = små skogspinnar som hängt ute i ett halvår och dessutom var djupfrysta dagen till ära. Nåja, det var jag beredd på, jag slängde ut dem mest på skoj för att testa och det hade varit en ren bonus om han tagit dem. Jag drar inga stora växlar på det i nuläget.

Han har ju en tendens att snappa åt sig lite extra godbitar i skogen, i form av bambipluttar. Eftersom han brukar ta illa vid sig, och tappar (spår)tråden, om jag tar i för mycket så låter jag honom i regel hållas, åtminstone om han gör det i farten och inte snöar in på det. Mot slutet, när han började bli trött, fastnade han dock rejält i en sån godisgömma. Då rann sinnet på lite och jag kläckte ur mig ett kraftigt ”nej”. Istället för att som tidigare lägga av helt så blev det ett kort stopp med näsan uppe men när jag sa ”nu fortsätter vi” så gjorde han faktiskt det, och spårade jättefint sista biten. 😀 Jag tvivlar på att det kommer hindra honom från att käka i nästa spår men vinsten var att han faktiskt tog sig samman och fortsatte. Det tyder på att motivationen faktiskt har blivit bättre. 🙂

Resten av dagen har ägnats åt idéellt tidningspyssel och privat pelargonpyssel. Jag konstaterar att pelargonerna, precis som vanligt, har hanterat det här med vintervila på lite olika sätt.

Dessa två har förvarats på samma ställe, i samma temperatur och fått vatten lika ofta?! Merparten befinner någonstans på gråskalan (eller grönskalan?) mellan de här och som vanligt är det väl några som ser helt hopplösa ut som tar sig, och några man tror på som lägger ner. Nåja, nu är värmen påsatt (lite försiktigt), samtliga är nedklippta och nu blir det lite vatten, men ofta, så får vi se vilka som vill vara med ett år till. De som, generellt, klarat vintern sämst är de stora, fina exemplaren jag köpte i (utanför) Sthlm förra våren. De var fina hela sommaren men nu verkar de ha packat ihop. Troligen var de för hårt drivna? Som tur är har deras barn, sticklingarna jag tog förra sommaren, klarat sig desto bättre. Ja till och med bäst av alla, tror jag.

Ärligt talat så gör det inte så mycket om en del av alla dessa tackar för sig. De är för många, och jag har dessutom en herrans massa sticklingar inomhus som också vill ha en plats i solen till sommaren. 😛

Det planerade passet med framförgående blev inte av idag men kelpien verkar rätt tillfreds ändå, efter spår med mig och promenad med husse. En platt kelpie är en nöjd kelpie. 😀

Man ska ju träna med sin hund på alla möjliga och omöjliga tider sägs det. Något man framför allt missar är väl ofta att träna riktigt tidigt på morgonen men på tävling är det ju ofta så att man måste prestera typ innan tuppen ens har vaknat.

Det var inte något problem ens med den morgontrötta lilla terriern. Jag upplevde aldrig att han gjorde sämre ifrån sig just för att det var tidigt på dagen. Jag tror heller aldrig att det blir ett problem med Maro. Problemet är väl snarare mitt; exakt hur mycket mitt i natten måste jag kliva upp för att få honom tillräckligt sansad innan start?

I morse körde vi ett pass på Hundspektra igen, mellan 8 och 9. Morgontrött var väl ungefär det sista epitetet som passade in på Maro. Han var galet taggad och hade den där fullständigt galna blicken samtidigt som han försökte linda in sig i mitt vänsterben och … krypa ur skinnet. Jag var nog mer åt det trötta hållet och lyckades inte balansera upp det hela vilket gav ett … inte så bra träningspass. Vissa bitar var jättefina men andra var mer åt katastrofhållet. Den galna blicken i fria följet lyckas jag liksom inte fånga på bild men det är mer som bilden med kampluddet nedan än som den vänstra bilden. 😀

Det där med ”runda” blev t ex en oerhört förvirrad tillställning. Till att börja med försökte han runda en icke existerande kon på samma ställe där den stod sista gångerna i lördags?! Då flyttade jag ju runt den utan att det vållade några direkta problem. Idag stod den (naturligtvis) på ett annat ställe men det spelade tydligen ingen roll. Startskall bjöd han också på… *suck*

Nåja, vi backade i processen och körde på nära håll och innan vår timme var slut kunde han springa runt snygg, prydligt och tyst från åtminstone tre meters håll. I lördags var vi uppe på 10-12 meter?!

När vi körde metallapporten däremot hände det grejor, och det var då jag hade behövt en rulle silvertejp, helst runt hela jä…la huvudet.

Han tycker ju inte om den och tempot är tveksamt både ut och in. Men … så tjuvstartade han andra gången och det var ju, egentligen, ett stort steg framåt. Vad gör hans klantiga matte, innan hon hunnit koppla in ens en tillstymmelse till hjärncell? Jo, hon (känns lite bättre att ta det i tredje person, istället för att skriva ”jag” 😉 ) vrålar ”NEJ” varvid den lilla mjuka hunden naturligtvis tvärnitar och kommer tillbaka, en smula slokörad. Dumstrut och skämskudde till matte!

Nåja, gör om, gör rätt tänkte jag. Vad händer då? Jo, den älskade lilla chokladtomten lägger sig i omloppsbana runt metallapporten: 😀 😀 😀 Nej, jag förmådde inte göra annat än skratta åt eländet men han var rätt söt när han sprang där, helt enligt devisen ”hon vill ju att jag ska springa runt och nu gör jag det, jetemycket”. Borde ha haft det på film men det lyckades jag inte med. Well, vi fick till en apportering som var någorlunda bra innan vi slutade.

Även om träningspasset inte var bra, i den bemärkelsen att den stackars hunden troligen inte lärde sig så mycket, så tror jag att jag lärde mig en hel del – om hur man inte ska göra.

Rent utmattningsmässig verkade dock passet ha fyllt en funktion. Som på den vänstra bilden såg han ut strax efter hemkomst, och nej han blundar inte för att kameran är framme, han höll verkligen på att somna i den ställningen. Som på den högra såg han ut 20 minuter efter ordinarie avgångstid för lunchpromenaden. Inte jättetaggad direkt men när vi väl kom ut ångade han på. 🙂

Nu har vi tagit helg så får vi se vad den erbjuder i form av hundträning. Det återkommer vi med. 🙂 Karlsson går i alla fall” all in” på det där med fredag kväll säger han. ❤

 

Vi har precis kommit in från ett framförgåendepass på tomten. Gudarna ska veta att det inte är enkelt att träna på hemmaplan när man tampas med en ordningsman på fyra ben. Hans kontrollbehov är stort och han reagerar både på det som händer och det som inte händer, eller det som kanske kommer att hända, snart…

Det är lite på nivån ”nutoggrannen150meterbortframenstekpannaurskåpet…”

I min värld var det enda som hände idag:
1. Husse och Karlsson gick iväg på promenad (jag kan ha viss förståelse för att det var lite upprörande)
2. Det åkte förbi en bil
3. Två fåglar rumsterade om i en buske

Tack och lov (1) reagerar han inte vokalt så ofta numera utan det är mest koncentrationstapp men det kan vara nog så frustrerande för andra halvan av sällskapet.
Och tack och lov (2) är han inte lika mycket ordningsman på andra ställen och vi ska knappast tävla hemma på tomten. Träningen där kan dock vara nyttig koncentrationsträning. Den dagen han kan koppla bort det som händer här hemma då finns det inte mycket som kan rubba hans fokus.

Han är ju ordningsman även inomhus. Igår hade han fått tag på ett par strumpor och när jag kom in genom dörren kom han glatt och redovisade den ena. Jag frågade helt enkelt ”Var har du gjort av den andra?”. Han funderade i ca 1,5 sekund (jo, det syntes att han tänkte efter), tvärvände och for iväg. Några sekunder senare hade jag fått även den andra. 😀

I morse (vi hade inte ens ätit frukost!) slöt han upp vid min sida när jag kom från toaletten och gick ett supertaggat fritt följ ut i köket. När jag stannade slog han ner rumpen blixtfort och tittade förväntansfullt upp på mig. Då såg jag vilken fantastisk gåva han ville ge mig.

Jodå, ett gammalt torkat blad från en hoya minsann. Det är inte klokt vilka presenter man kan få innan klockan ens slagit 06.00 en vanlig onsdag i februari. ❤ 🙂

För övrigt har det varit en dag med nästan lika fantastisk väder som igår. Lika varmt (+6°), strålande sol men lite, lite vind. Nåja, jag klagar inte, bara tackar och tar emot.

Vilket år som helst ska jag väl lyckas fånga en sån här drabbning med finkameran också. Det borde inte vara omöjligt eftersom de nästan alltid inträffar på samma ställen, men … orka släpa liksom? Tills dess får man hålla tillgodo med ajFån-bilderna och konstatera att Karlsson också kan. Här lyckades jag för ovanlighetens skull fånga honom på bild framifrån.

På hemvägen, när Maro var som mest uppspelt, körde jag en plats med hakan i backen. Jag måste börja sträcka ut tiden nu. Även om jag inte klockade det hela så tror jag nog att han låg i minst två minuter. Karlsson? Han sa ”aldrig i livet att jag lägger min lilla söta mage på det där kalla men jag kan stå här som moraliskt stöd”. 😀

…varför bloggen brukar dö ungefär vid den här tiden på året!

Det är ungefär nu det ideella arbetet drar igång på allvar, med uppdateringar av hemsida, fixande med klubbtidning, lägeradministration mm. Dessutom drar högsäsongen på jobbet igång vilket innebär att lusten att sitta vid datorn när man inte måste är … minimal. Ambitionen är dock att hålla igång även detta och det blev faktiskt lite roligare med den nya bloggdesignen, det blev det. 🙂

Idag har det varit en alldeles ljuvlig dag, vädermässigt. För en gångs skull hade yr & co rätt när de någon gång i förra veckan förutspådde värmebölja (+8) på tisdagen den här veckan. Här på fjället kom vi upp i +6 och i kombination med vindstilla och solsken var det alldeles, alldeles underbart! Hade gärna tillbringat ännu mer tid utomhus men som vanligt la jobbet hinder i vägen. Vi gjorde dock vårt bästa på lunchpromenaden. 🙂

Lite senare på eftermiddagen upptäckte jag att det var +12 vid solväggen på altanen.
Där kunde man ta sig en liten paus utan strumpor i skorna! 🙂

När arbetsdagen var slut, för typ en timme sen, insåg jag att vi faktiskt skulle kunna träna utomhus – utan en massa supertjocka kläder och i hyfsat dagsljus. Framförgående, med fokus på raka halter och att man (läs: kelpien) inte ska vända upp mot mig i halten eller  när jag går fram till honom. Vi gjorde nog vissa framsteg… 🙂 Försökte filma själva gåendet också men det blev bara pannkaka. Han märker så väl när jag tappar fokus på det vi gör och då tappar han också fokus.

Förutom av solen har dagen lysts upp av de här godingarna. 🙂

Nu ska vi se om vi kan hinna med ett inomhuspass också, och lite nose work med Karlsson. 🙂

Igår var det årsmöte i klubben och efter mötet blev det en något försenad jubileumsfest som egentligen skulle ha ägt rum förra året men blev uppskjuten. Både årsmöte och middag ägde rum i ovanligt ståndsmässig miljö – på Glasets Hus i Limmared. Lite annat än den vanliga klubbstugemodellen. Det var en mycket trevlig tillställning med trevliga klubbkompisar och mycket god mat.

Jag och Karlsson blev, liksom alla andra ekipage som levererat tävlingsresultat under året, uppvaktade med en fin present. En trevlig tradition. 🙂

Dessutom har jag tydligen varit ideell så länge att jag gjort mig förtjänt av en guldmedalj, eller snarare SBK:s förtjänsttecken i guld! Hoppsan, så det kan bli?!
OBS 1: ”Medaljen” är ca 2,5 cm i diameter IRL.
OBS 2:  Rubriken syftar inte på medaljen. 😛 )

Festen fortsatte sedan, helt enligt plan, hemma hos klubbens nyvalda sekreterare. Innan jag var hemma och i säng var klockan runt 02.00 och det var på tok för sent för tant, kände jag idag…

När jag gick och la mig så uppträdde Maro som om jag varit borta i minst 10 dagar, inte 10 timmar. Han slog läger på min bröstkorg och klamrade sig fast, med nosen intryckt under min haka och sin blick djupt fäst i min. Jag tror aldrig jag har varit med om någon, varken två- eller fyrbent (utom möjligen mamma, när jag var pytteliten människa?) som så oförställt älskat och beundrat mig. Han är bra mysig ändå, den där kelpien. ❤

Bilden är inte från igår, och inte ens från sovrummet, men blicken är ungefär densamma.

Idag har jag inte gjort så många knop. Trött i mössan, eftersom sovmorgon inte var ett alternativ för de fyrbenta i morse, och merparten av dagen har ägnats åt föreningsadministration. Man måste ju göra sig förtjänt av medaljen liksom… 😛

Dagens plan var att försöka sova lite längre än vanligt eftersom eftermiddagen och kvällen skall ägnas åt årsmöte med efterföljande jubileumsfest. Min plan sprack och kl 05 var jag vaken, ungefär som vanligt. 😦

-6° utomhus var en tydlig indikation på att ev. träning borde ske inomhus så som tröst shoppade jag loss, innan jag ens ätit frukost, på en timmes inomhusträning på Hundspektra. Samtliga inblandade, jag och kelpien, samt Karlsson hann dock äta frukost i lugn och ro innan det var dags.

Bestämde mig för två huvudfokus under träningspasset, eller snarare tre.

1. Runda kon
2. Dirigeringsapportering (vi testade för första gången igår, i Karlsson Arena)
3. Brydiginteomtejpbitarochannatskräpsomliggerpågolvet

Ang p 3 så investerade jag här om dagen i två bakmattor i silikon och det första jag gjorde var att klippa dem i småbitar för att låtsas att de är tejpmarkeringar på mattan.

Jag försökte sprida ut dem lite diskret under ett fritt följ. Maro är dock en mycket observant (och serviceminded) typ och eftersom jag tappat dem ville han plocka upp och ge dem till mig men ganska snabbt förstod han att han inte behövde bry sig om dem.

Punkt 1, runda kon, gick riktigt bra idag. Vi körde bara en gång i taget och faktiskt på ganska långt avstånd flera gånger. Belöningen blev boll den här gången och det funkade fint. Det finns mycket att jobba på så som fart och tight sväng men det kommer säkert när han blir säkrare i momentet. Än så länge är han inte riktigt på det klara med vad vi håller på med men det blir bättre och bättre. Jag flyttade även konen, först ett par meter åt sidan och sen till andra änden av hallen, och han löste det fint utom just den gången jag filmade. 😛 Då fick han hjärnsläpp och bjöd på både startskall och ett ”runda” 1,5 meter på sidan av konen, där det inte ens fanns något att runda?! Man kan tydligen inte ha tur när man tänker alla gånger. 😛 Till hans försvar: det var mot slutet av passet och han började bli trött innanför det lilla söta pannbenet.

Dirigeringsapporteringen påbörjade vi som sagt igår, och då var avståndet inte stort; varken mellan mig och Maro eller mellan Maro och apporterna. Han gjorde rätt alla gånger till min stora förvåning. Idag var alla avstånd större och det blev rätt alla gånger utom en, då han var på väg till fel apport innan jag stoppade honom. Även här finns det naturligtvis massor att jobba på och tempot är fortfarande lågt men det beror på osäkerhet. Det är ju som sagt helt nytt.

Metallapporten är en läskig pryl. Den mer kompakta, med fyrkantiga yttersidor, är lite bättre tycker han men den hade vi inte med idag. Här gäller det att bygga värde och det har ju lyckats med övriga apporter så det ska väl gå med den här också. 🙂

Tungapporten hade vi inte med idag men igår körde vi den, här hemma. Trodde ju att jag skulle få stora problem med 3-kilosvarianten men nej…?! Han verkar tycka att det är ett häftigt moment och lyckades t o m komma upp i galopp igår på vägen ut, trots bara 3-4 meters avstånd och han fick även till hyfsat prydliga ingångar. Han förvånar mig ganska ofta, min lilla chokladtomte. 🙂

Om man har råkat se ett avsnitt av True Blood så vet man hur vampyrer transporterar sig när det är bråttom. Det säger bara ”swooosh” och så är de på ett helt annat ställe.

När kelpien och hans bror är ute på första morgonkissen, i koppel, brukar vi inte komma långt. Det kissas snabbt och sen vill de gå in och äta frukost. Vid den tiden ska det minsann inte luktas på några blommor.

I morse ”snöade” han dock in på något och det drog ut på tiden. För att skynda på det hela, kissandet var redan avklarat, sa jag ”ska du ha mat?”.

Det borde jag aldrig ha gjort. Det sa bara ”swooosh” och så stod han på trappan med näsan tryckt mot dörren. 😀 Den snabba aktivitetsväxlingen förvånade nog både  mig, min högra axel och Karlsson! Vi tre var ju knappt vakna liksom…

---

Sen kan man ju, om man vill, fundera på varför jag har kunskaper om hur vampyrerna i True Blood förflyttar sig? Det funderar i alla fall jag på. Det är inte direkt den sortens serie som normalt tilltalar mig.

Jag vet exakt varför jag såg det första avsnittet men det är något oklart varför jag såg det 69:e (och näst sista) så sent som igår. Det första avsnittet såg jag för att jag snappat upp att regissören var densamma som gjort Six Feet Under (Alan Ball) och det var en kanonserie som jag då hade sett ganska nyligen. Dessutom gick serien på SVT och det brukar ju borga för någon sort kvalité. I början var det lite humor och en smula småmysigt med snälla vampyrer som försökte anpassa sig till samhället. Jag fastnade, och trots att det så småningom spårade ur och blev äckligare och konstigare kunde jag inte riktigt släppa taget. Nu återstår bara ett avsnitt innan det är slut för gott och lika bra är nog det. Även om det mitt i allt elände skymtar fram lite humor mellan varven – igen.

Dessa repliker uttalades igår av Alexander Skarsgård (rad 2-4). Jag vet inte varför paddan vägrade skärmdumpa bilden utan bara tog texten men så blev det.