Gårdagens träning blev inte riktigt som planerat. Jag åkte till jobbet för att lägga spår på fältet intill och så långt gick det bra. Under liggtiden tränade vid lydnad, ffa framförgående, på parkeringen vid jobbet. Tyvärr har Boråstapeter, som är närmaste granne, hägnat in sin appellplan lite för bra så vi fick hålla tillgodo med asfalten. 😛

När det var dags att gå spåret möter jag ”svensson x 2” med en DSG, exakt på påsläppspunkten och när jag frågar så visar det sig att de gått och rastat precis där jag lagt spåret. Enda området de inte varit på var … just det området jag inte varit på. 😦 Dessutom hade de avslutat med att gå hela min första sträcka, åt motsatt håll. Det fanns inte ens någon chans för Maro att fästa på spåret innan det skulle bli jättejättesvårt. Lika bra att lägga ner för den sortens svårigheter är väldigt mycket för mycket just nu och hade sannolikt varit väldigt svårt för vilken hund som helst. Bara att åka hem för att vänta i ytterligare en timme, på att ett nytt spår skulle ligga till sig, var jag inte alls sugen på.

Idag har jag väl inte ens gjort 25% av vad jag hade tänkt mig, men på eftermiddagen tog jag mig samman och åkte iväg för att träna – i Knalleland! För de som inte är från trakten så är det alltså stans största köpcentrum. Senast vi var där var väl ungefär 11 månader sedan och då lovade jag mig själv att vi skulle träna minst en gång i veckan i någon form av offentlig miljö. Har vi gjort det? Nej, skulle inte tro det… 😦

Då, i mars förra året, hade jag en liten hund som tyckte det var riktigt jobbigt, hade jättesvårt att koncentrera sig och mestadels hade svansen mellan benen. Det var folk, bilar, cyklister, barn, joggare, svajande skyltar, självöppnande dörrar och gud vet vad och det mesta var läskigt. Han ville knappt ta godis och leka var inte att tänka på.

Idag hade jag en helt ny hund! Inget var otäckt! Han var naturligtvis tvungen att kolla in saker ibland, men det var mest sund nyfikenhet. Pigg, glad, följsam, koncentrerad och inte ett spår av att något var obehagligt. Han käkade glatt godis och lekte när det erbjöds. 🙂

En gång, när jag hade satt honom och själv stod framför i kopplets längd, kom det till och med en hel familj (?) på typ 6 personer bakom min rygg och gick förbi oss med ungefär halva familjen på varje sida, på en halvmeters avstånd, och han tittade bara nyfiket på dem (men det är ju lite fascinerande att folk inte tar ut liiite större avstånd?). Jag konstaterade också att Elgigantens fönster funkar utmärkt som speglar. 🙂

Det här var lite självförstärkande för både matte och hund tror jag, och det ska nog inte ta 11 månader till nästa gång. 😛 Det känns oerhört skönt att han verkar ha mognat i alla fall, och inte är illa berörd av miljön. 🙂

Idag har jag skådat säsongens första snödroppar här på ”fjället”. Det känns som någon sorts rekord men jag är inte säker. De ger dock ett visst hopp om livet. 🙂

För övrigt verkar Karlsson rätt nöjd med att Maro modifierat biabädden så perfekt. Det måste ha varit en tanke med det, eller…? 😉 Designen är inte ny, men just det hörnet står oftast … inne i hörnet.