Min telefon har en förkärlek för att i tid och otid, när jag inte är hemma, tala om för mig hur lång tid det tar att komma hem och hur trafiksituationen är. Jag har inte ägnat någon större tankemöda åt det, mer än att jag konstaterat att det kanske inte är så konstigt om den har förstått var ”hemma” är, med tanke på positioneringssystem mm. Jag tillbringar ju en hel del tid hemma…
När jag idag, strax efter kl 9, satte mig i bilen för att åka till vår vanliga söndagsträning, den vanliga tiden, på klubben blev det nästan lite obehagligt. Inte nog med att storebror ser mig, han vet uppenbarligen exakt vart jag tänker ta vägen vid en viss tidpunkt och på en viss veckodag också?! Spooky! Hade jag inte bestämt träff med träningskompisarna hade jag utan att tveka kört åt rakt motsatt håll, bara för att jäklas…
Nåväl, nu fick jag ju göra som telefonen förutspått och det blev faktiskt riktigt bra träning.
Vi började med budföringsövningarna och mitt egenuppfunna koncept fortsätter att leverera. Idag började vi med ”sitta hos mottagaren och bli klappad med hjälp av omvänt lockande och med matte nära som levererade muntligt beröm under tiden”. Två mottagare, den ena känd och den andra rätt okänd för Maro. Det gick jättebra och jag utökade successivt avståndet men fortsatte att berömma muntligt. Sen avslutade vi med två skick på fullt avstånd där han också fick äta godis och bli klappad och det funkade! 😀
Första gången fick han bollen när klappningsfasen var över. Andra skicket fick han springa tillbaks till mig och sen åter till mottagaren och då kom bollen direkt.
Ingen, som inte sett våra tidigare försök till budföringar, och hans tvärvändingar efter 10-15 meter, kan förstå hur härligt det känns att den här metoden som jag kommit på alldeles själv faktiskt verkar fungera. Det är en himla härlig känsla att klura ut en minst sagt udda metod som passar just min hund och faktiskt verkar leda fram till målet. 🙂
Och det bästa av allt är inte att vi (kanske) får ett fungerande tävlingsmoment. Det allra bästa är att hans självförtroende växer vilket behövs, och det kan han (vi) ha nytta av på många plan. 🙂
Andra passet blev det linförighet med kommendering för ibland inser till och med jag att man faktiskt måste träna på det också, inte bara fritt följ. Han skötte sig betydligt bättre än han brukar med koppel på. TL la även in en bit med långsam marsch och då taggade han till lite extra och såg tydligen ut att tycka det var skithäftigt, sa de som tittade på. Tidigare har han mest varit på väg att sätta sig i vart och vartannat steg men inte idag. Sen körde vi framförgående med ”domare” på båda sidorna. Det gick bra åt ena hållet men sämre åt andra där han drog åt vänster. Några runda kon avslutade vi med, på kort avstånd och med godis som belöning. Just det verkade fungera bra, åtminstone idag. Han har ju rätt bra fart ändå så det kanske bara blir onödigt hetsigt att belöna med leksak? Nåja, vi är bara i början och fortsätter att testa oss fram.
Allra sist körde vi en plats tillsammans med Like. Av humanitära, eller snarare hundanitära, skäl fick det bli inne i klubbstugan. Det var inte hakan i backen-väder ute idag. En plaskblöt plan och 2-3 plusgrader kändes inte schysst. Trots att han var väldigt uppspelt och sugen på att hälsa på/busa med Like innan så skärpte han till sig otroligt när vi väl började. Det verkar som om han tycker att det momentet är häftigt också och några gånger, efter belöning, dunkade han ner hakan så att det smällde i golvet. 🙂
En bra dag trots rätt uselt väder! 🙂
vallterrier.com 