Vi har precis kommit in från ett framförgåendepass på tomten. Gudarna ska veta att det inte är enkelt att träna på hemmaplan när man tampas med en ordningsman på fyra ben. Hans kontrollbehov är stort och han reagerar både på det som händer och det som inte händer, eller det som kanske kommer att hända, snart…
Det är lite på nivån ”nutoggrannen150meterbortframenstekpannaurskåpet…”
I min värld var det enda som hände idag:
1. Husse och Karlsson gick iväg på promenad (jag kan ha viss förståelse för att det var lite upprörande)
2. Det åkte förbi en bil
3. Två fåglar rumsterade om i en buske
Tack och lov (1) reagerar han inte vokalt så ofta numera utan det är mest koncentrationstapp men det kan vara nog så frustrerande för andra halvan av sällskapet.
Och tack och lov (2) är han inte lika mycket ordningsman på andra ställen och vi ska knappast tävla hemma på tomten. Träningen där kan dock vara nyttig koncentrationsträning. Den dagen han kan koppla bort det som händer här hemma då finns det inte mycket som kan rubba hans fokus.
Han är ju ordningsman även inomhus. Igår hade han fått tag på ett par strumpor och när jag kom in genom dörren kom han glatt och redovisade den ena. Jag frågade helt enkelt ”Var har du gjort av den andra?”. Han funderade i ca 1,5 sekund (jo, det syntes att han tänkte efter), tvärvände och for iväg. Några sekunder senare hade jag fått även den andra. 😀
I morse (vi hade inte ens ätit frukost!) slöt han upp vid min sida när jag kom från toaletten och gick ett supertaggat fritt följ ut i köket. När jag stannade slog han ner rumpen blixtfort och tittade förväntansfullt upp på mig. Då såg jag vilken fantastisk gåva han ville ge mig.
Jodå, ett gammalt torkat blad från en hoya minsann. Det är inte klokt vilka presenter man kan få innan klockan ens slagit 06.00 en vanlig onsdag i februari. ❤ 🙂
För övrigt har det varit en dag med nästan lika fantastisk väder som igår. Lika varmt (+6°), strålande sol men lite, lite vind. Nåja, jag klagar inte, bara tackar och tar emot.
Vilket år som helst ska jag väl lyckas fånga en sån här drabbning med finkameran också. Det borde inte vara omöjligt eftersom de nästan alltid inträffar på samma ställen, men … orka släpa liksom? Tills dess får man hålla tillgodo med ajFån-bilderna och konstatera att Karlsson också kan. Här lyckades jag för ovanlighetens skull fånga honom på bild framifrån.
På hemvägen, när Maro var som mest uppspelt, körde jag en plats med hakan i backen. Jag måste börja sträcka ut tiden nu. Även om jag inte klockade det hela så tror jag nog att han låg i minst två minuter. Karlsson? Han sa ”aldrig i livet att jag lägger min lilla söta mage på det där kalla men jag kan stå här som moraliskt stöd”. 😀
vallterrier.com 