För ett tag sen diskuterade jag (via mail) lite hundträning, eller snarare kelpieträning, med Jenny Wibäck. Det var hon som, för några år sedan, övertygade mig om att jag borde ha den här sortens fyrfoting, och inte en WK eller BC.
”Det där med att tro att man kommer på allt själv tillsammans med en känsla att allt görs av egen fri vilja – det passar i regel en kelpie rätt bra.”
Så skrev hon och jag förstår mer och mer vad hon menar, och hur jag ska förvalta detta personlighetsdrag på bästa sätt tål att fundera på. 😀
Vi har ju, med risk för att bli tjatig, tränat ”hakan i backen” ett tag nu. Om jag säger ”plats” så dimper hakan ner ca 75% av gångerna, utan övertalning. De övriga gångerna ser han väldigt frågande ut och verkar aldrig ha hört kommandot förr.
Däremot så bjuder han på beteendet i alla möjliga och omöjliga situationer och då verkar han tycka att det är jättehäftigt att ligga med hakan i backen. Då har han en attityd som vore ”worth to die for” i själva platsliggningsmomentet. Som jag skrev igår; på krypet har han helt plötsligt fått för sig att hakan i backen är det ideala. Att momentet blir omöjligt att utföra är av underordnad betydelse…
Idag körde vi lite fjärr i skogen. Bara sitt-ligg-sitt skiften och det gick fint ett antal gånger men helt plötsligt när jag, medelst handtecken, kommenderade ”ligg” så… 🙂
Och så ser han sådär oändligt nöjd ut med sig själv. 😀
vallterrier.com 