Om man har råkat se ett avsnitt av True Blood så vet man hur vampyrer transporterar sig när det är bråttom. Det säger bara ”swooosh” och så är de på ett helt annat ställe.

När kelpien och hans bror är ute på första morgonkissen, i koppel, brukar vi inte komma långt. Det kissas snabbt och sen vill de gå in och äta frukost. Vid den tiden ska det minsann inte luktas på några blommor.

I morse ”snöade” han dock in på något och det drog ut på tiden. För att skynda på det hela, kissandet var redan avklarat, sa jag ”ska du ha mat?”.

Det borde jag aldrig ha gjort. Det sa bara ”swooosh” och så stod han på trappan med näsan tryckt mot dörren. 😀 Den snabba aktivitetsväxlingen förvånade nog både  mig, min högra axel och Karlsson! Vi tre var ju knappt vakna liksom…

Sen kan man ju, om man vill, fundera på varför jag har kunskaper om hur vampyrerna i True Blood förflyttar sig? Det funderar i alla fall jag på. Det är inte direkt den sortens serie som normalt tilltalar mig.

Jag vet exakt varför jag såg det första avsnittet men det är något oklart varför jag såg det 69:e (och näst sista) så sent som igår. Det första avsnittet såg jag för att jag snappat upp att regissören var densamma som gjort Six Feet Under (Alan Ball) och det var en kanonserie som jag då hade sett ganska nyligen. Dessutom gick serien på SVT och det brukar ju borga för någon sort kvalité. I början var det lite humor och en smula småmysigt med snälla vampyrer som försökte anpassa sig till samhället. Jag fastnade, och trots att det så småningom spårade ur och blev äckligare och konstigare kunde jag inte riktigt släppa taget. Nu återstår bara ett avsnitt innan det är slut för gott och lika bra är nog det. Även om det mitt i allt elände skymtar fram lite humor mellan varven – igen.

Dessa repliker uttalades igår av Alexander Skarsgård (rad 2-4). Jag vet inte varför paddan vägrade skärmdumpa bilden utan bara tog texten men så blev det.