Sen urminnes tider (eller åtminstone sen bronsåldern) har experterna sagt att om man inte får hunden att gripa apporten på vägen ut, för att sedan vända åter till föraren, så ska man lägga apporten vid en vägg eller annat hinder så att hunden inte kan gå runt och gripa på vägen in.
Maro har uppenbarligen inte tagit del av dessa instruktioner och när det kommer till vissa former av problemlösning är han lika envis som en terrier. 😉
Inte nog med att han tycker metallapporten är onödig och i stort sett saknar existensberättigande, han lyckades lösa problemet utan att greppa den från ”rätt” håll… 😛
Den enda förmildrande omständigheten, förutom att han kan skylla på klantig matte, är väl att han faktiskt inte tar till tassarna i någon större utsträckning, något som han annars är rätt förtjust i.
Med facit i hand borde vi nog ha påbörjat den träningen med något annat än en äcklig metallapport, t ex en av trä, men jag är ganska övertygad om att han ändå löst problemet på sitt alldeles egna lilla sätt.
Vi konstaterar härmed att kvällens träningspass inte tog oss särskilt mycket framåt och hoppas på mer tur när vi tänker vid nästa tillfälle. Dessutom fick vi en punkt till på to do-listan inför privattimmen på onsdag.
vallterrier.com 