Kl 9 i morse åkte jag och Maro hemifrån och kl 16 var vi hemma igen. Man skulle ju kunna tro att vi tränat sök men nej, det har vi inte gjort. Lydnad och spår stod på programmet.

För en gångs skull hade jag en mycket konkret plan för lydnadsdelen (med ganska stort improvisationsutrymme för dagens tävlingsledare); cirkelträning med kommendering.

Runda kon och rutan var huvudfokus men däremellan lite annat så som fritt följ, hopp, apportering, fjärr, läggande och sättande under marsch. Dock hade jag en för dagen mycket flamsig kelpie, som helst höll ett fast tag i min jacka vid förflyttning mellan momenten, och i stort sett inte utförde någonting som planerat. Flamsig kelpie leder till ofokuserad matte. Vi tar väl med oss någon lärdom från dagen men i övrigt stoppar vi det här passet i någon lämplig byrålåda och glömmer bort det.

Pass två och resten av dagen ägnade vi åt brukstrams, som i ärlighetens namn inte alls var särskilt tramsigt (men det blev en bättre rubrik 😛 ) och det var väl tur.

Jag hade väl aldrig i mitt liv kunnat drömma om att budföringen skulle/kunde bli ett sånt problemmoment men nu börjar det ta sig och bli rätt bra. Att få hämta bollar, som mottagaren bara släpper på marken utan krav på social kontakt, har funkat jättebra. Nu har vi börjat smyga in att han vissa gånger faktiskt måste sätta sig hos mottagaren innan bollen kommer. Skumt tycker han, men idag gick de ändå hyfsat.

Här om dagen kom jag dock på att jag glömt en liten, men ack så viktig, detalj; hunden måste låta sig klappas av mottagaren annars är nollan ett faktum.

Maro är ju en väldigt ”kramgo” hund. Han älskar verkligen att bli klappade och kliad – på fritiden. När man jobbar är det dock något helt annat och oftast blir han bara störd och backar undan t o m när jag försöker klappa om honom under träning. Vi jobbar på det, och det blir bättre, men därifrån till att låta sig klappas av någon annan, 50 meter från matte…?!

Idag fick han alltså fyra hämtabollbudföringar som gick bra (även om han hade så högt tempo att jag trodde han skulle hamna i ån ett par gånger). En utav dem innebar att han inte fick bollen förrän han satt hos mottagaren.

Sen bytte vi plats och ställde oss nära både C och E som var med idag. Sen fick han gå in och sätta sig fot hos dem och bli sittande där, med hjälp av omvänt lockande, och låta sig klappas. Han tyckte det var lite tramsigt (blicken säger väl allt?) men satt ändå kvar. Där har vi nog något att bygga vidare på hoppas jag. Man kan dock konstatera att det här momentet krävt orimligt mycket tänk, out of the box, av matte. Bara att hoppas att det var värt det?

Idag var Emelie & Ki med. Klubbens representant i lydnadslandslaget, och jösses så nyttigt det är att se dem träna.

Man inser hur jäkla petigt det är, och man inser även skillnaden på blicksläpp och blicksläpp. :O Vi har en del att jobba på där Maro, och vi löser det INTE genom att du tar ett tag i mattes jacka och hänger där under transporterna! 😛

När vi var klara med lydnaden körde jag och C ut i skogen för att lägga spår. Ett helt nytt ställe och då blir det ju inte alltid som man har tänkt sig. C ville ha ett långt spår, och det fick hon. Betydligt längre än planerat och det inkluderade även ett visst vilsegående av spårläggaren (moi) som inte kunde se skillnad på en väg och ett hygge… Nåja, till sist kom jag tillbaks till bilen.

Maro fick ett ganska kort skogsspår, med C som spårläggare. Skillnaden mot förra helgens flummande på fältet var markant. Idag var det superfokus och han löste det jättefint. Han missade en pinne men det jagar jag inte upp mig över. Huvudsaken att han var fokuserad och motiverad. Besvikelsen när det var slut var också påtaglig.

– Det ÄR inte slut sa han, jag känner ju att det fortsätter – däråt!

Jag tror Maro var rätt nöjd med dagen och tyckte det var skönt med privatchaufför på hemvägen… 🙂 Hans matte hade också uppskattat det upplägget. Too much frisk luft idag… 🙂