Igår var det årsmöte i klubben och efter mötet blev det en något försenad jubileumsfest som egentligen skulle ha ägt rum förra året men blev uppskjuten. Både årsmöte och middag ägde rum i ovanligt ståndsmässig miljö – på Glasets Hus i Limmared. Lite annat än den vanliga klubbstugemodellen. Det var en mycket trevlig tillställning med trevliga klubbkompisar och mycket god mat.
Jag och Karlsson blev, liksom alla andra ekipage som levererat tävlingsresultat under året, uppvaktade med en fin present. En trevlig tradition. 🙂
Dessutom har jag tydligen varit ideell så länge att jag gjort mig förtjänt av en guldmedalj, eller snarare SBK:s förtjänsttecken i guld! Hoppsan, så det kan bli?!
OBS 1: ”Medaljen” är ca 2,5 cm i diameter IRL.
OBS 2: Rubriken syftar inte på medaljen. 😛 )
Festen fortsatte sedan, helt enligt plan, hemma hos klubbens nyvalda sekreterare. Innan jag var hemma och i säng var klockan runt 02.00 och det var på tok för sent för tant, kände jag idag…
När jag gick och la mig så uppträdde Maro som om jag varit borta i minst 10 dagar, inte 10 timmar. Han slog läger på min bröstkorg och klamrade sig fast, med nosen intryckt under min haka och sin blick djupt fäst i min. Jag tror aldrig jag har varit med om någon, varken två- eller fyrbent (utom möjligen mamma, när jag var pytteliten människa?) som så oförställt älskat och beundrat mig. Han är bra mysig ändå, den där kelpien. ❤
Bilden är inte från igår, och inte ens från sovrummet, men blicken är ungefär densamma.
Idag har jag inte gjort så många knop. Trött i mössan, eftersom sovmorgon inte var ett alternativ för de fyrbenta i morse, och merparten av dagen har ägnats åt föreningsadministration. Man måste ju göra sig förtjänt av medaljen liksom… 😛
vallterrier.com 