Månad: februari 2017

…eller, det är visst min lilla hund. Men han är inte helt olik en häst i ett tornerspel när han har sitt nya täcke på sig. En mycket liten häst, i ett mycket litet tornerspel. 🙂

I april är det exakt 25 år sedan vi skaffade vår första hund, schäfertiken Dixie. Hon var ett problembarn av stora mått men det är en helt annan historia.

Det jag funderar på just nu är hur förutsättningarna för hundträning ändrats sedan dess, framför allt på vintertid.

Då, och ända till för typ fem år sedan, var i princip enda alternativet att pulsa runt i snön om man ville träna lydnad (eller något som åtminstone liknade det) på vintertid, om det inte råkade vara en barmarksvinter, men då var det sannolikt svinkallt iaf. Visst gjorde man det, halkade omkring i mörker, snö och kyla men särskilt kul och motiverande var det inte. (Elen var förvisso uppfunnen 1992 och strålkastare fanns på klubben men… 😛 )

En av bruksvärldens stora profiler, som tyvärr inte längre finns med oss, sa t o m en gång att hon inte tränade lydnad när det var så kallt att man var tvungen att ha handskar och hon fick ändå fina framgångar på bl a SM. 😉

Eftersom lydnadsträning funkar dåligt i snö enligt mig, och troligen enligt många andra, blev det en eller flera viloperioder (från ren lydnadsträning) automatiskt och det var förmodligen nyttigt för både hund och förare.

Att man kunde träna lydnad i köket (eller något annat rum) tror jag inte att man hade en tanke på? Jag minns något tillfälle, men det var nog med Iza i ung ålder, som jag gick ut i ladugården och tränade apportering men det var mest för att den korthåriga skånska jaktschäfern inte skulle dra efter en katt, en hare eller ett rådjur… 😛

Idag finns det gott om alternativ i form av inomhushallar och det tror jag att vi främst kan tacka agilitysporten för. Hallarna poppar upp lite som svampar ur jorden och kul är det. Det ger helt nya möjligheter men man blir onekligen bortskämd. Det är ju jätteskönt att kunna träna med fast ”mark” under fötterna och kläder ungefär som på sommaren. Viloperioder är det inte längre snack om… Vilodagar blir det, men inga längre sammanhängande perioder, på gott och ont troligen.

Hösten 2009 invigde jag och Karlsson vår alldeles egen lilla arena här hemma, inspirerade av en helgkurs på Alfa Hundcenter i Lerum. Där och då insåg jag hur oerhört nyttigt det var med speglar, ffa med liten hund. Då fanns det inga inomhushallar i närområdet. Nu kan jag räkna in 6-7 stycken inom sju mils avstånd. OK, sju mil åker man ju inte för en timme men för en halvdag, om man är några stycken, är det ju helt ok. De som ligger bäst till är dock Hundspektra här i stan och Ulricehamns nya inomhushall, 30 minuter bort.

Tävlingar arrangeras ju också inomhus numera, vilket knappt förekom för fem år sen, och självklart är det kul med en tävlingssäsong som varar året runt. Kurser, främst i privat regi, arrangeras också året runt. Bra eller dåligt? Jag tycker nog mest att det är bra men för unga hundar kanske det blir tufft utan en längre, sammanhängande, viloperiod?

Själv har jag blivit så bekväm att jag inte längre tränar i mörker och nederbörd (eller kyla). Mörker, uppehåll och några plusgrader är ok. Dagsljus och viss nederbörd funkar också och det kan ju faktiskt regna på tävling. För träning med bra kvalité under den mörka och kalla årstiden så är inomhusträning dock perfekt så jag är absolut positiv. Men allra helst tränar jag utomhus, under drägliga väderförhållanden. 😉

Efter att ha tränat utomhus i minusgrader två gånger på tre dagar (i söndags och igår) fick jag ytterligare vatten på min kvarn. Jag är ingen bra hundtränare när jag är påbyltad i lager på lager från topp till tå och har Icebugs på fötterna. Jag blir osmidigare än vanligt, sur och irriterad och då blir kelpien flamsig och tramsig. Igår blev det fullständig katastrof och passet blev inte långt. I ärlighetens namn hade det inte blivit av alls (vilket troligen varit det bästa) om det inte varit för att jag ändå var tvungen att åka till klubben för ett möte och det lär dröja innan vi försöker träna utomhus i 5-6 minusgrader igen.

För ganska många år sedan köpte jag ett Back On Track-täcke till Karlsson på My Dog. Det provades ut av deras egen säljare i montern och hen kom fram till att stl 34 var perfekt. Jag var väl också en smula delaktig i det beslutet.

Den lilla terriern trivdes inte alls i sitt nya, fina och dyra täcke. Det var helt enkelt för litet. Bogfriheten var för dålig (varför finns det inte bogveck på hundtäcken, som det gör på hästtäcken?) och dessutom kunde han inte vifta på svansen. Hade jag försökte pilla ut hans svans genom det därför avsedda hålet hade den troligen gått av.

En Karlsson som inte kan vifta på svansen och dessutom får ett smärre anfall av klaustrofobi är en ledsen Karlsson. Täcket hamnade i en låda och där har det legat. Vi har ett par andra täcken som han trivs bättre i men deras design och funktion är inte optimal.

Här om dagen la en borderterrier-kompis ut ett BoT-täcke i stl 40 som hon ville sälja. Jag nappade blixtfort, och vilken skillnad det blev för liten Karlsson!

Idag, med -6° och en isande nordanvind som troligen gav en reell temp på ca -15, var det dags för test, och vilken skillnad! Nu kan han vifta på svansen och röra sig precis som vanligt. Nu såg han inte alls ledsen ut utan tuffade på i vanlig takt och med humöret i topp. 🙂 Att 6 cm kunde göra sån skillnad?!

För övrigt fick jag mig ett gott skratt när husse (!) här om dagen påtalade att Granngården har rea på hundtäcken, enligt reklambladet som kom i lådan. Jag misstänker att det är en stund sedan han inventerade hundtäckesförrådet… 😀

Vi, eller åtminstone jag, har länge varit sugen på en robotdammsugare. Det finns så mycket viktigare och roligare saker att göra än att dammsuga och därför blir det inte av så ofta som det borde vilket blir extra påtagligt när kelpien byter ytterkläder ett par gånger om året. 😛

Förra veckan blev vi alltså fem i familjen när RUTger flyttade in! Vi provar oss fortfarande fram till hur vi bäst ska sköta verksamheten men hittills är jag mer än nöjd (och hyfsat skräckslagen när jag ser vad som finns i dammbehållaren, trots att jag inte tyckte det var särskilt illa innan han började…).

Hundarnas sätt att tackla den nya familjemedlemmen skiljer sig radikalt. Karlsson, som tar fram all sin grytskärpa mot den vanliga dammsugaren, tar RUTger med otippad ro. Han tittar lite lätt överseende och medlidsamt på honom och tycks säga ”men lille vän, du skulle se killen som sköter gräsmattan på sommaren!” 😀

Maro däremot tar fram det tunga artilleriet. Han tycker RUTger är jätteskum, och läskig, och äcklig och allmänt otrevlig. Nåja, tanken är inte att hundarna ska umgås med RUTger när han jobbar. Antingen stänger vi dörren om RUTger eller så gör vi som idag; när jag skulle gå ut med hundarna tog jag upp telefonen och sa åt RUTger att börja jobba. Jodå, han är appstyrd och skickar även små käcka meddelanden när något inte går som planerat. 😀 Jag försöker ha överseende med hans något bristfälliga svenska. 😛

Mest förvånande efter dagens städpass var kanske att RUTger förskingrat/ätit upp/slarvat bort/sålt den lilla dörrmattan under klädhängaren där jag brukar ställa blöta skor?! Det är sant – den ÄR borta!

För övrigt pågår det ett mycket irriterande singlande av vita flingor ute. De singlar inte jättefort och de är inte jättemånga men håller de på jättelänge blir det ändå jättemycket till sist, och än en gång har jag konstaterat att det enda som är värre än blankis är … blankis med kall snö ovanpå. Av den enkla anledningen höll vi oss mest offroad idag.

Kl 9 i morse åkte jag och Maro hemifrån och kl 16 var vi hemma igen. Man skulle ju kunna tro att vi tränat sök men nej, det har vi inte gjort. Lydnad och spår stod på programmet.

För en gångs skull hade jag en mycket konkret plan för lydnadsdelen (med ganska stort improvisationsutrymme för dagens tävlingsledare); cirkelträning med kommendering.

Runda kon och rutan var huvudfokus men däremellan lite annat så som fritt följ, hopp, apportering, fjärr, läggande och sättande under marsch. Dock hade jag en för dagen mycket flamsig kelpie, som helst höll ett fast tag i min jacka vid förflyttning mellan momenten, och i stort sett inte utförde någonting som planerat. Flamsig kelpie leder till ofokuserad matte. Vi tar väl med oss någon lärdom från dagen men i övrigt stoppar vi det här passet i någon lämplig byrålåda och glömmer bort det.

Pass två och resten av dagen ägnade vi åt brukstrams, som i ärlighetens namn inte alls var särskilt tramsigt (men det blev en bättre rubrik 😛 ) och det var väl tur.

Jag hade väl aldrig i mitt liv kunnat drömma om att budföringen skulle/kunde bli ett sånt problemmoment men nu börjar det ta sig och bli rätt bra. Att få hämta bollar, som mottagaren bara släpper på marken utan krav på social kontakt, har funkat jättebra. Nu har vi börjat smyga in att han vissa gånger faktiskt måste sätta sig hos mottagaren innan bollen kommer. Skumt tycker han, men idag gick de ändå hyfsat.

Här om dagen kom jag dock på att jag glömt en liten, men ack så viktig, detalj; hunden måste låta sig klappas av mottagaren annars är nollan ett faktum.

Maro är ju en väldigt ”kramgo” hund. Han älskar verkligen att bli klappade och kliad – på fritiden. När man jobbar är det dock något helt annat och oftast blir han bara störd och backar undan t o m när jag försöker klappa om honom under träning. Vi jobbar på det, och det blir bättre, men därifrån till att låta sig klappas av någon annan, 50 meter från matte…?!

Idag fick han alltså fyra hämtabollbudföringar som gick bra (även om han hade så högt tempo att jag trodde han skulle hamna i ån ett par gånger). En utav dem innebar att han inte fick bollen förrän han satt hos mottagaren.

Sen bytte vi plats och ställde oss nära både C och E som var med idag. Sen fick han gå in och sätta sig fot hos dem och bli sittande där, med hjälp av omvänt lockande, och låta sig klappas. Han tyckte det var lite tramsigt (blicken säger väl allt?) men satt ändå kvar. Där har vi nog något att bygga vidare på hoppas jag. Man kan dock konstatera att det här momentet krävt orimligt mycket tänk, out of the box, av matte. Bara att hoppas att det var värt det?

Idag var Emelie & Ki med. Klubbens representant i lydnadslandslaget, och jösses så nyttigt det är att se dem träna.

Man inser hur jäkla petigt det är, och man inser även skillnaden på blicksläpp och blicksläpp. :O Vi har en del att jobba på där Maro, och vi löser det INTE genom att du tar ett tag i mattes jacka och hänger där under transporterna! 😛

När vi var klara med lydnaden körde jag och C ut i skogen för att lägga spår. Ett helt nytt ställe och då blir det ju inte alltid som man har tänkt sig. C ville ha ett långt spår, och det fick hon. Betydligt längre än planerat och det inkluderade även ett visst vilsegående av spårläggaren (moi) som inte kunde se skillnad på en väg och ett hygge… Nåja, till sist kom jag tillbaks till bilen.

Maro fick ett ganska kort skogsspår, med C som spårläggare. Skillnaden mot förra helgens flummande på fältet var markant. Idag var det superfokus och han löste det jättefint. Han missade en pinne men det jagar jag inte upp mig över. Huvudsaken att han var fokuserad och motiverad. Besvikelsen när det var slut var också påtaglig.

– Det ÄR inte slut sa han, jag känner ju att det fortsätter – däråt!

Jag tror Maro var rätt nöjd med dagen och tyckte det var skönt med privatchaufför på hemvägen… 🙂 Hans matte hade också uppskattat det upplägget. Too much frisk luft idag… 🙂

Jag har nog aldrig haft någon hund som varit så mån om att göra rätt, så förtvivlad när han inte lyckas och så lättad och nöjd när han äntligen fattar. Förtvivlad kanske är fel ord iofs, men man ser verkligen hur han funderar på vad jag egentligen vill – även om jag är långt ifrån renlärig shejping när vi tränar. Det är en rejält blandning av hjälp, shejp och lite annat. 😉

Jag har nog heller aldrig haft en hund som blir så glad av mitt muntliga beröm. Han växer verkligen när jag berömmer honom och det är härligt att se. 🙂

Idag har större dagen gått åt till idéella arbetsuppgifter vid datorn. Husse har fått sköta promenerandet men fram på eftermiddagen slet jag mig loss och tog ett pass i Karlsson Arena med Maro. Jag kom på att stegförflyttningar bakåt är ett mycket eftersatt område. Vi har tränat lite på att försöka backa rakt (med mycket blandat resultat) men halt efter backning har jag helt glömt.

De första gångerna blev det krokigt och snett och när jag stannade, efter ett steg eller två, stod han kvar och förstod inte alls vad jag eftersträvade. Med lite visande, lämpor, lock och pock så kopplade helt  plötsligt hjärnan ihop ett par av hjärncellerna och pang så satte han sig. Det funkade flera gånger, med rakare och rakare förflyttningar och snabbare och snabbare sättanden. Och så såg han sådär nöjd och glad ut igen. 🙂

Jag försökte filma men den filmen aspirerar inte på en guldbagge för bästa foto så jag struntar i att lägga ut den. Gör om, gör rätt matte!

Igår kväll var det sån där ”betesigsomenvanligmänniskautanhundkläder”-kväll igen?! Det är tätt mellan dem den här årstiden tydligen. Först blev den en tidig middag på stan med goda vänner och sen fortsatte vi med Peter & Bruno (Johansson & Mitsogiannis) på Åhaga här i stan. En riktig feel good-kväll med riktigt bra sång, superduktiga musiker och mycket humor. En sån där kväll man kan leva på ett tag. 🙂

Mobilbilder från nionde raden på parkett, det blir ju som det blir… 😉

 

Man ska ju ha en ”bucket list” har jag hört. En lista på saker man vill göra innan man dör…

På min mentala lista står bland annat:
• Tävla elitklass, gärna både bruks och lydnad
• Krama en koala (men då krävs att jag åker till Australien och det känns inte helt genomförbart, av olika anledningar)
• Åka till Australien (se ovan)
• Uppleva USA/New York (inte fullt lika ogenomförbart som Australien men känns ändå inte särskilt lockande just nu. Får nog avvakta ett amerikanskt val, eller två…)

Sista tiden har det dock seglat upp en ny, och lite otippad, punkt på listan.

Jag har ju aldrig känt någon önskan om att bli hunduppfödare men nu har jag helt plötsligt fått ett rejält sug efter att uppleva en valpkull från allra första början till åtta veckors ålder. Alltså att få följa hela utvecklingen och inte bara dimpa ner i någon valplåda då och då.

På listan står det tydligen att det ska vara en borderterrierkull… 😉

Hur det ska gå till, eftersom jag inte vill ha en tik igen och, som sagt, inte har någon ambition att bli uppfödare ”på riktigt”, är en smula oklart men det kan ju lika gärna stå på listan så länge. Det känns ändå mer troligt att det kommer hända än att jag kommer få krama en koala… 😉

Som av en händelse så kommer här några bilder på Karlsson, hans syskon och
mamma Lucia. Här var valparna sex veckor och det var två lååånga veckor till hämtningsdags…

Jag hittade en hög med utkast, dvs blogginlägg som aldrig blivit publicerade. Ett av dem hade rubriken ”Ut ur den turkosa garderoben”. Det här hade jag ångest över, och som jag skrev på slutet; vi får se om jag vågar publicera det. Det vågade jag tydligen inte – förrän nu. 😛 För mina FB-vänner är det väl inte längre någon hemlighet med min böjelse för just den här färgen men om det är någon annan som läser så… 😛

Jag kan ju tillägga att samlingen av turkosa hundsaker har utökats betydligt sedan dess. Spårselar, tjänstetecken, leksaker och … halsband. Nåja, vissa går ”all in” på rosa, jag valde en annan färg. 😀

Bilderna är tagna i samband med att det ursprungliga inlägget skrevs men det mesta finns kvar, även om en del har tagit klivet in i garderoben, eller skåpet, och
det har även letat sig in en del andra färger i garderoben…
____________________

Alla har vi väl våra favoritfärger, och min är – turkos! Allt från ljusaste aqua till mörkaste petrol.  Men nu har det antagit sådana proportioner att jag  allvarligt börjar fundera på hur nyttigt det är? Ser jag en turkos pryl i butik har jag svårt att låta bli att shoppa. Det senaste inköpet var t ex en turkos äggklocka och två turkosa slickepottar! Men hallå – jag hade ju liksom både äggklockor och slickepottar?! Nåja, det  är sällan några dyra inköp det handlar om, men nu börjar onekligen kännas som om behovet är mättat.

Garderoben ska jag  bespara er, men enkelt uttryckt – det som inte är svart eller vitt – är turkost… typ. 😉

Nu ska jag spara det här inlägget och fundera över natten på om jag vågar publicera det, men det finns väl värre laster  och tvångssyndrom kan jag tänka mig. Och förresten; görs tulpaner i turkos? 😉

Bilderna är tagna på frihand utan blixt i befintligt ljus så kvalitén är som den är. Någon efterbehandling har jag inte heller orkat med så – det det blev som det blev.

I morse gjorde vi det igen; genomförde morgongympan på Hundspektra, mellan kl 8 och 9. Perfekt start på dagen och något vi ska försöka göra ofta. Problemet är väl att arbetsgivaren snart kommer sluta tjata om att jag ska ta ut mina komptimmar. Nästa vecka börjar högsäsongen definitivt… 😦 Nåja, vi njuter så länge det varar.

En fördel med att ha en timmes träning bokad är att man, eller åtminstone jag, blir betydligt bättre på att lägga upp en plan och mer fokuserad. Utomhus, där man kan hålla på hur länge man vill, blir det gärna lite mer ofokuserat. Jag kanske borde ”boka” tid ute också? Helt enkelt ställa klockan i mobilen på ringning och när den ringer är det bara att packa ihop. Får nog klura på det idén en stund…

Vi körde samma upplägg som sist men pga bristen på utrymme ägnade vi första halvtimmen åt ”runda kon” och den andra åt rutan, med diverse annat pyssel mellan skicken. Det verkar vara rätt upplägg för chokladtomten. En gång blev det jättetokigt när jag skickade runt konen, jag gjorde om det direkt och då kom startskallet, givetvis. Gör jag bara ett skick ”i taget” är han tyst. Mycket att putsa på har vi, bl a avståndet (som dock inte är lika kort som det ser ut på filmen, kameran ljuger en del), vägen ut som gärna blir lite krokig och en tightare sväng men vi är på rätt spår iaf.

Rutan körde vi utan target idag. Han har helt klart förstått vad momentet går ut på men där finns det också mycket att jobba på. Så som tempo, placeringen i rutan mm. Något som blev mycket bättre idag, med hjälp av omvänt lockande, var stadgan. Nu hade han inte alls lika mycket sug efter att gå och möta mig och det var en klar förbättring mot förra tillfället.

Ett par gånger testade jag med leksak bortom rutan men efter att jag stannat honom i rutan för att sen säga varsågod (klantigt, jag borde ha låtit honom springa direkt i dutten) blev han tveksam, travade ut och vågade inte ens gå över bandet. Han är en känslig liten själ den där… Gör om och gör rätt matte!
(OBS! De rosa konerna och rutbanden är INTE mina utan finns på plats. 😉 )

Igår hämtade vi, eller snarare jag, paket. En rosa runda-kon?! Tja, alltid retar det någon (och någon annan kommer bli avundsjuk). 😉 Tyvärr fanns de inte i turkos. 😛 En trekilos tungapport fanns också i det något märkligt formade paketet. Den tog han otippat snabbt, antagligen för att Karlsson också var intresserad. Konkurrens kan göra underverk. Det kan dock bli ett spännande projekt att få honom att galoppera med den men det dröjer länge innan vi behöver den kunskapen ”på riktigt”. Man kan ju tycka att det var lite dumt att vikten för kelpies ändrades från 2 till 3 kilo. Tyvärr är han för stor för att det ska gå att mäta ner honom till en lägre vikt så vi får helt enkelt lösa det problemet.

För ett tag sen diskuterade jag (via mail) lite hundträning, eller snarare kelpieträning, med Jenny Wibäck. Det var hon som, för några år sedan, övertygade mig om att jag borde ha den här sortens fyrfoting, och inte en WK eller BC.

”Det där med att tro att man kommer på allt själv tillsammans med en känsla att allt görs av egen fri vilja – det passar i regel en kelpie rätt bra.”

Så skrev hon och jag förstår mer och mer vad hon menar, och hur jag ska förvalta detta personlighetsdrag på bästa sätt tål att fundera på. 😀

Vi har ju, med risk för att bli tjatig, tränat ”hakan i backen” ett tag nu. Om jag säger ”plats” så dimper hakan ner ca 75% av gångerna, utan övertalning. De övriga gångerna ser han väldigt frågande ut och verkar aldrig ha hört kommandot förr.

Däremot så bjuder han på beteendet i alla möjliga och omöjliga situationer och då verkar han tycka att det är jättehäftigt att ligga med hakan i backen. Då har han en attityd som vore ”worth to die for” i själva platsliggningsmomentet. Som jag skrev igår; på krypet har han helt plötsligt fått för sig att hakan i backen är det ideala. Att momentet blir omöjligt att utföra är av underordnad betydelse…

Idag körde vi lite fjärr i skogen. Bara sitt-ligg-sitt skiften och det gick fint ett antal gånger men helt plötsligt när jag, medelst handtecken, kommenderade ”ligg” så… 🙂

Och så ser han sådär oändligt nöjd ut med sig själv. 😀