Tortyr-arena?

Ikväll blev det ett pass i Karlsson Arena. Vi har ju lite nytt att pilla med, inför framtida tävlingar, så vi får försöka ligga i. 🙂

Det allra viktigaste momentet är ju platsen, där vi jobbar vidare med hakan i backen. Jag är dock i desperat behov av att träna detta med andra hundar och att få till det den här årstiden är ju inte helt enkelt. Det faktum att jag inte under några omständigheter lägger honom med ”vem som helst” gör det inte enklare. När vi är ensamma funkar det kanon, men…? Jag jobbar dock på med egna störningar och prövningar efter bästa förmåga, se nedan.Vissa av dem kvalade in under rubriken ”tortyr” enligt Maro. Idag körde jag dessutom både höger och vänster galopp i volter runt det lilla djuret. Jag måste dock träna på galoppombytena för de sitter inte riktigt längre. 😛

Testade krypet idag igen och av någon märklig anledning är han fasligt kvick att trycka ner hakan när jag säger ”kryp”. Det är något oklart hur kelpiehjärnan har kopplat där?! Vi fick alltså backa i utvecklingen och krypa med godis framför näsan, i lagom höjd. Undrar hur länge vi ska behöva hålla på med det innan han har fått ordning på begreppen.

En annan sak som är märklig är att han gör fjärren ligg-sitt-ligg bättre om jag helt enkelt håller käften?! Tidigare har jag ju märkt att han flyttar sig mindre om jag bara ger muntliga kommandon och inte ”viftar”. Nu har jag kommit fram till att det blir ännu bättre om jag bara viftar (någorlunda konsekvent = handtecken) och håller igen truten… Kelpien är inte som de andra barnen i hagen! Det är tur att han är söt. 😀

Igår var det dags för lill-Nisse (bilen) att genomgå den årliga kontrollen och i samband med det var jag tvungen att tömma ur innehållet i baksätet, och sen fylla baksätet igen på kvällen. Jag lyckades minska lite på antalet hundprylar och hittade även en del bortglömda leksaker. Ikväll körde vi med en grej jag köpte på SM i somras och den var mycket uppskattad. Lite mjuk men ändå med bra ”tuggmotstånd”. 🙂

I söndags stod det spår på schemat, och där har vi (läs: jag) en del att klura på. Vi fick ett fältspår som C hade lagt och det var täta växlingar mellan total förvirring och superfokus. Ibland spårade han som en liten gud och ibland spårade han inte alls? På något mirakulöst sätt fick vi ändå med oss alla pinnar (fem stycken) och alla godisburkar. Spåret började i motvind och det är svårt, tydligen. Dock verkar det inte som om han försöker vinda in spåret utan han gör helt enkelt annat. Jag vet inte om det liksom slår lite slint när han får så mycket vittring i näsan eller vad som egentligen händer. När spåret äntligen ”vände”, och vi fick vinden i ryggen gick det betydligt bättre.

På önskelistan står nu alltså fältspår med andra spårläggare än mig och platsliggning med andra hundar. Hej tomten, kan man få sådant i julklapp, i förskott?

170131a

Cirkelträning & kortfilmsfestival

Igår drog jag iväg till Borås BK för en stunds träning på tu man hand med Maro. Förhoppningen var att vi skulle vara ensamma där eftersom jag ville testa en ny, och hyfsat platskrävande, idé. Vi var ensamma – perfekt!

Normalt sett fokuserar jag på några få moment när vi tränar men igår var min tanke en helt annan – att köra så många moment som möjligt! Maro har ju en tendens att jaga upp sig och bjuda på startskall om vi mängdtränar ”springa-ifrån-moment” som t ex runda kon och rutan. Nu har vi ju inte tränat något av dessa två moment jättemycket men eftersom jag märkt tendenserna är det lika bra att ”mota Olle i grind”. Eftersom inget av momenten är ens i närheten av att vara färdigt behöver de tränas mycket, men alltså inte genom att köra flera skick efter varandra.

Med Karlsson kunde jag ju köra rutan 25 gånger i rad och han gjorde det lika glatt varje gång. Med Maro blir det någon sorts frustration, eller om det helt enkelt är stress, och det vill jag inte ha.

Upplägget för igår var alltså cirkelträning, typ.
Jag dukade planen med
• Rundakon
• Z-hattar på två raksträckor
• Ruta
• Tungapport
• Träapport
• Boll för saktagående i framåtsändande

Sen körde vi igång. Tanken var att köra momenten i slumpvis ordning och komplettera med lite fritt följ, skall, kryp, fjärr, plats och andra materialoberoende moment mellan ”skickamomenten”.

Det var ovant för både mig och djuret och jag var nog lite splittrad men på det stora hela kändes det som ett vettigt upplägg som passar honom. Nästa gång kör jag nog inte så många olika saker men ändå med något annat mellan varje skick mot rutan eller rundakonen. Det här upplägget känns också bra med tanke på tävling, både för uthålligheten och för att lära sig lyssna på matte och inte störas av en massa grejor på plan.

När det gällde gårdagens två fokusmoment finns det en del att träna på (förutom att inte skälla i starten). På ”rundakonen” visade det sig att det uppstod förvirring när han rundat och inte såg något kampludd att springa in i. Det fanns, men syntes det inte blev han tveksam. På rutan ville han gärna möta upp mig när jag började gå mot rutan. Där blir det stadgeträning i massor. Två bra kvitton på vad vi missat i tidigare träning men den har ju varken varit speciellt frekvent eller seriös så jag hade inga som helst förväntningar på att det skulle vara ”klart”.


Jag körde ju mestadels med externbelöning igår också och dagens första garv fick jag när jag skickade mot godisskålen, som han sett när jag laddade. Han tittade sig förvirrat omkring och … sprang och hämtade tungapporten! Den där tungapporten som han för inte så länge sen tyckte var jobbig och läskig. Att han nu ser den som bästa belöningen – när kelpien själv får välja – kan ju vara bra med tanke på att detta bara var en tvåkilos och han ska ha tre kilo på tävling.

Dagens andra garv fick jag när vi skulle köra krypet. Det var också ganska länge sen och fokus har ju mer varit på plats med hakan i backen sista tiden. Han har inte riktigt (inte alls?) förstått skillnaden mellan ligg och plats så när jag sa ”ligg” och sen ”kryp” försökte han krypa med hakan i backen. Söt var han men det var inte särskilt funktionellt. 😀

Lite film några av momenten.

Till sist en film som visar hur oerhört dekorativ han är när han fångar en boll. 😛

Dagen avslutades med att tre hundtanter (jag, C och S) skulle försöka bete sig som vanliga människor och gå på restaurang här i stan. Eftersom Västtrafik inte alls synkat sin tidtabell för bussarna från Svenljunga (för C och S) med Pinchos bordsbokning fick det bli tidig start (på Bishop) och tidigt avslut men det innebär å andra sidan att vi snart kan dra mot spårskogen, eller snarare spårfälten. En trevlig eftermiddag/kväll blev det iaf. 🙂

Ferdinand & hans bror

Maro är ju förvisso bara min andra hane, efter två tikar, men jag har haft några andra hanar på nära håll, både under min uppväxt och senare, och jag har aldrig upplevt någon som är så noga med var och hur han ska placera sina dyra droppar.

Vi bor ju väldigt nära vägen (där rätt många testar sina rallyförar-skills), och har inget staket, så för t ex sista kvällskissen är det eskorterad koppelpromenad som gäller. Karlsson ramlar ner för trappan och kissar på de lägsta grenarna av rhododenronbusken så man behöver inte ens lämna trappan om man inte vill. 😀 Går man åt ett annat håll så nöjer han sig med ett vanvårdat grässtrå. Inga höga krav där alltså.

Maro däremot, han hittar oändligt många blommor att lukta på, även när det är 20 cm snö och -10°… Att kissa på tomten, när han inte har sällskap av sin bror, är oerhört komplicerat! Går man ut på den mörka grusvägen går det lite bättre, men har man då inte med sig ficklampa så ser man inte när han kissar. Moment 22, typ.

När han väl bestämmer sig för något ställe som duger är det ofta så otillgängligt och komplicerat att han välter innan han är klar. 😀

Tar man ut båda samtidigt så går det lite fortare för då kan han roa sig med att kissa på samma ställe som Karlsson. Ibland har han dock lite för bråttom vilket kan få obehagliga konsekvenser för den lilla terriern…

På andra ställen, vare sig det är i stan, hemma i skogen, på klubben, whereever… Inga problem. Där är det noga att tala om att ”Kilroy was here”, men hemma? Näe…

Jag får verkligen inte ihop det. Man skulle kunna tro att det grundar sig i osäkerhet, men den teorin stämmer inte hela vägen. Nåja, vi fortsätter väl att lulla omkring och lukta på blommorna…

170128a

Tallen finns inte mer, bilden är från i våras, men hundarna bor kvar. 🙂

 

 

Externa mysterier

Efter tre tuffa dagar i Norge, och hemkomst vid midnatt igår, kändes det som en bra idé med en ledig dag. Vad gör man en ledig bonusdag? Jo, man tränar självklart hund. Framför allt när det är barmark, uppehåll och en temperatur runt noll. Man har inte så stora krav i januari. 😉 Dagens sällskap var, som vanligt, C och S.

Vi började träningen med att bjuda på uppflyttningstårta. 🙂 Maro fick dock inte vara med på kalaset. Där passade Karlsson bättre och han fick mingla med aussie-valpen Vallmo och sin gamla kompis Cirkus samt tigga tårta bäst han ville. 🙂

C hade sen vänligheten att lägga ut ett litet fältspår åt oss, innan vi började lydnadsträningen.

Efter tre dagar utan matte och utan träning var Maro kanske en smula övertaggad men han skötte sig rätt hyfsat ändå.

Eftersom jag hade träningskompisar idag så tänkte jag vidareutveckla externbelöningssystemet en smula. Jag stoppade alltså godis i fickorna på Camilla och så fick hon order om att fylla på skålen med ett par bitar efter varje gång han fått springa dit.
Jag hade dock inte informerat Maro om mina tankar och det borde jag kanske ha gjort.

Vi började med fritt följ och första gången jag skickade var inga problem, då hade han ju sett att jag ”riggade” skålen. Han sprang glatt dit och åt, och som bonus apporterade han skålen till mig?! Vad får han allt ifrån? 😀

Nåja, tillbaks med skålen vid träningsväskan och sen fick Camilla fylla på när vi pysslade med annat. Lite mer fritt följ och när han gick bra skickade jag igen, med ett ”varsågod”. Total förvirring uppstod? Vart skulle han och varför? Det fanns ju inget godis, trodde Maro.
Han struntade alltså i att ens kolla skålen utan löste problemet själv genom att sno ett kampludd ur träningsväskan så belönad blev han ju ändå, på sitt alldeles egna vis…

Vi började även fräscha upp rundamomentet och där var han för taggad. Strategin där får bli att INTE köra flera gånger i rad för han bygger upp mycket stress och så pyser det över i form av startskall. Det får bli ett skick i taget och sen göra andra saker emellan. När vi kör på riktigt nära håll, för att träna in en tight väg runt konen, kan jag nog köra flera gånger men inte när avståndet ökar.

Vi hann även med en platsliggning med skott och jag fick prya som mondioring-figge?! Tack och lov ingick INTE heldräkt i det uppdraget. 😀

Så var det då dags för spåret, som hade legat till sig i minst 1,5 timme. Viss förvirring uppstod i början men det tog sig och när han hittat första godisburken blev det riktigt, riktigt bra. 😀 Det var länge sedan vi hade annan spårläggare så jag är mer än nöjd. 🙂

170126A.jpg

Vi avslutade dagen med några budföringar. Det där med att hälsa på mottagaren är inte så noga men när vi kommer till vår startpunkt är han superfokuserad. Idag blev det ”sent kommando” igen. 😀 Jag hann alltså inte ens dra in luft för att säga ”marsch” innan han drog iväg. Nåja, angenäma problem när man har haft de problem vi haft.

Allra sist fick Karlsson ett pass med lite rally. Glad var han för det men han hade nog gärna kört lite längre. Vid det laget var dock matte rätt djupfryst, på grund av elak vind, så det blev inte så långvarigt.

 

Ryggen stelnar till

Mycket oväntat har jag fått uppleva sen jag skaffade kelpie men att min rygg skulle bli stelare var en oväntad bieffekt

Jag fick nämligen inte bara en liten brun hund med australiensiska vallhundsgener, en kramko nallebjörn, en hund med eld under tassarna och en viss talang för lydnad och bruks. Jag fick även en servicehund?!

Uttrycket ”man får vad man belönar” stämmer mycket bra och eftersom vi har haft problem med att lämna av roliga saker har jag belönat allt han lämnat av (utom möjligen blomblad och hundgodis…)

Allt man tappar på golvet blir snabbt upplockat och avlämnat; flaskor, skräp, strumpor, tändare, kuddar, papper, kuvert, handskar, mössor etc. Man ser hur hela hunden lyser upp när något landar på golvet och det blir en liten tävling om vem som ska hinna först; Maro eller jag.

Tack och lov har han på något outgrundligt sätt förstått att skor inte är tappade när de befinner sig på golvet och det är vi tacksamma för. 😛 Han har inte heller lärt sig knyta skor – än – så ibland måste jag trots allt böja på ryggen.

Han ger mig inte bara mina tappade saker. Han brukar också dumpa sina (och Karlssons) leksaker och tuggben i fåtöljen när jag sitter framför TV:n.

Här är en liten provkarta men det finns många fler exempel. 🙂

Annars sitter jag här på det norska hotellrummet med ett halvt öga på Guldbaggegalan och retar mig på att det mesta på SVT Play inte går att se när man inte är i Sverige (trots att man kan se SVT 1 och 2 på TV:n). Jag inser att jag knappast orkar vara vaken tills Homeland börjar 22.30 (eller åtminstone inte tills det är slut, 23.30) och funderar på de nya lydnadsmomenten i klass 1 som vi nu får lägga mer krut på. Det mesta är grundat men nu ska det göras med mer fokus och noggrannhet. Det får nog bli en stunds pluggande av regelboken istället tror jag.

Tävlingsdebut, och lite annat

Igår åkte 30.000 människor till Ulricehamn för att titta på världscupen i längdåkning. Vi håller ju inte på med sån’t tjafs så vi åkte förbi stan och fortsatte till Ulricehamn BK:s fina inomhushall och DÄR skulle vi för första gången tävla officiellt, i den nya startklassen i lydnad.

Vi har tränat där några gånger och det underlättade säkert en del men miljön var ändå ganska annorlunda sa kelpien.

På parkeringen och rastningsrundorna for han omkring som en dammsugare, helt okontaktbar. När vi kom in i hallen blev det inte bättre och jag började känna mig lätt panikslagen. Hur kul är det att gå in på en lydnadstävling med en hund som är på en annan planet? Huvudet (och näsan) gick som en vindflöjel och han gick i tokspinn när han såg något svartvitt (=bordercollie). Bordercolliesar är roliga, tror han. Men man kanske inte ska dra alla över en kam? 😛

170121a

Men … det lugnade ner sig lite och när vi gick in på plan mobiliserade han sina hjärnceller riktigt bra och höll ihop över förväntan.

Han tyckte dock det var konstigt med tejpbitar på plan (för att markera olika startpunkter) så där fick vi något nytt att träna på. Han var inte heller helt förtjust i att apporteringen startade med ryggen mot publiken (och alla andra hundar) och tappade koncentrationen en smula. Jag trodde inte han hörde mitt apport-kommando men hade lite is i magen och med en liten fördröjning nådde kommandot fram till de bruna öronen och han gjorde vad han skulle, om än med lite fummel och dåligt tempo. Lite andra småmissar blev det också men det räckte till ändå.

Resultatet blev uppflyttning, på 170 p. 🙂

170121c

Det tog ett tag, men jag har inte startat någon av mina hundar (officiellt) förrän vid 2,5 års ålder så vi följer bara mönstret. Man hinner ändå. 😉

Min lilla chokladtomte, nu är vi på gång.

170121b

Efter prisutdelningen (vi kom 6:a av 20 ekipage) var det bara att åka hem och vila en stund, och gå promenad med djuren.

170121d

Framåt eftermiddagen drog vi iväg till Göteborg för att kolla på detta.

170121e

Först skulle vi dock dumpa Maro hos Anne-Lie och Holly och även om showen på Scandinavium var bra så undrar jag ändå om inte Anne-Lie hade den bästa underhållningen? De där två kelparna alltså?!

Det kom regelbundet filmsnuttar på vad stollarna hade för sig men den här var nog ändå den bästa. När Maro ville göra Holly sällskap i sängen var det stopp, på ett mycket tydligt men vänligt sätt och budskapet gick fram. -Första hemma hos-daten och du tror att du ska få krypa ner i sängen? Nej vet du vad Maro, sa Holly. 😀

Soffan fick han dock komma upp i och där funkade han bra som huvudkudde, tydligen. 🙂
Foto och film: Anne-Lie

170121f

Det verkade dock som om Holly tyckte det var helt ok att vi hämtade honom. 🙂

Karlsson var hemma och fick matning, rastning och tillsyn av grannarna så det gick ingen större nöd på honom heller.

Nu ska jag försöka organisera någon slags packning för tjänsteresan till Norge som börjar i eftermiddag. Hade ju gärna varit hemma och börjat träna mer intensivt på momenten i nästa klass, men vi hinner nog med det också innan det är dags att starta.

Kors i uppletandemossan!

På väg hem från förmiddagens utflykt till tandläkaren (jodå, jag gick igenom besiktningen i år också) och jobbet visade biltermometern 6°, solen sken från klarblå himmel och det var nästan barmark. Man blir ju så glad att man nästan kreverar liksom. Bättre blir det inte i januari i det här landet. 😀

När det var dags för promenad bestämde jag mig för att göra något jag funderat på länge men inte kommit till skott med, mest för att jag egentligen skulle behöva en assistent men jag bestämde mig för att granarna i skogen fick duga som ”handlers”.

UPPLETANDE!

Första försöken, när Maro var pytteliten valp, fungerade jättebra men sen hände något och han kom på att man inte alls behövde lämna föremålen till matte… Det blev en jäkla kamp istället, och då menar jag inte kamp om själva föremålet, utan kamp för att över huvud taget få tag på föremålet, och hunden. Det var jättekul att springa omkring och ”äga”… Konflikt, irritation, frustration. Inget bra läge för inlärning.

Senare har jag gjort några få försök men det har slutat med att han inte velat lämna mig, med mer än 10-15 meter, ens om han varit med och lagt ut föremålen.

Jag bestämde mig för att lägga momentet på hyllan ett tag, och uppenbarligen hamnade det väldigt långt in på hyllan. Vi har tränat på avlämning av föremål inomhus och det har ju blivit (nästan för) bra.

Men idag var det alltså dags, med Karlsson som ”trigger”. Jag band upp båda hundarna, vallade en korridor med tre föremål, och lät Karlsson leta medan Maro tittade på.
Karlsson går som en liten klocka! ❤ Den lilla hunden är bara ljuvlig. Senast han körde uppletande var i augusti och innan dess hösten 2015 men det spelar ingen roll, han vet precis vad han ska göra. Idag fick han ju iofs synretning men jag tror inte det hade varit några större problem utan den. Enda problemet var väl att rutan var väldigt smal och att han försökte sig på ett litet bredare område. 😛


Maro iakttog det hela intresserat och kom t o m med ett par ivriga och avundsjuka skall men de lätena var ingenting jämfört med hur Karlsson lät när det blev Maros tur. 😀 Jag var ju förberedd, efter konkurrensövningar i Karlssons ungdom, men Maro kan ha blivit lite förvånad. 😛 Nåja, med tanke på oljudet tyckte jag Maro skötte sig riktigt bra.

Ut och leta på djupet var inga problem även om han gjorde ett stopp på 30 meter och frågade mig. När han fick nytt kommando så fortsatte han och det är ett enormt framsteg jämfört med sist vi provade. Alla tre sakerna kom in, om inte annat med hjälp av kampdutten jag hade i handen och visade när han hittat. Korrekta ingångar och fina avlämnanden i handen är en bit bort men med tanke på hur pass bra vanlig apportering fungerar så tror jag nog att vi ska lösa det också. Näsa har han och letar gör han, och han kommer ut på betydligt större avstånd än tidigare. Jag tror det finns hopp!
Tjänstetecken har han men det väntar vi med att använda tills vi känner oss mer säkra på vad vi håller på med. 🙂

170120j