Tortyr-arena?

Ikväll blev det ett pass i Karlsson Arena. Vi har ju lite nytt att pilla med, inför framtida tävlingar, så vi får försöka ligga i. 🙂

Det allra viktigaste momentet är ju platsen, där vi jobbar vidare med hakan i backen. Jag är dock i desperat behov av att träna detta med andra hundar och att få till det den här årstiden är ju inte helt enkelt. Det faktum att jag inte under några omständigheter lägger honom med ”vem som helst” gör det inte enklare. När vi är ensamma funkar det kanon, men…? Jag jobbar dock på med egna störningar och prövningar efter bästa förmåga, se nedan.Vissa av dem kvalade in under rubriken ”tortyr” enligt Maro. Idag körde jag dessutom både höger och vänster galopp i volter runt det lilla djuret. Jag måste dock träna på galoppombytena för de sitter inte riktigt längre. 😛

Testade krypet idag igen och av någon märklig anledning är han fasligt kvick att trycka ner hakan när jag säger ”kryp”. Det är något oklart hur kelpiehjärnan har kopplat där?! Vi fick alltså backa i utvecklingen och krypa med godis framför näsan, i lagom höjd. Undrar hur länge vi ska behöva hålla på med det innan han har fått ordning på begreppen.

En annan sak som är märklig är att han gör fjärren ligg-sitt-ligg bättre om jag helt enkelt håller käften?! Tidigare har jag ju märkt att han flyttar sig mindre om jag bara ger muntliga kommandon och inte ”viftar”. Nu har jag kommit fram till att det blir ännu bättre om jag bara viftar (någorlunda konsekvent = handtecken) och håller igen truten… Kelpien är inte som de andra barnen i hagen! Det är tur att han är söt. 😀

Igår var det dags för lill-Nisse (bilen) att genomgå den årliga kontrollen och i samband med det var jag tvungen att tömma ur innehållet i baksätet, och sen fylla baksätet igen på kvällen. Jag lyckades minska lite på antalet hundprylar och hittade även en del bortglömda leksaker. Ikväll körde vi med en grej jag köpte på SM i somras och den var mycket uppskattad. Lite mjuk men ändå med bra ”tuggmotstånd”. 🙂

I söndags stod det spår på schemat, och där har vi (läs: jag) en del att klura på. Vi fick ett fältspår som C hade lagt och det var täta växlingar mellan total förvirring och superfokus. Ibland spårade han som en liten gud och ibland spårade han inte alls? På något mirakulöst sätt fick vi ändå med oss alla pinnar (fem stycken) och alla godisburkar. Spåret började i motvind och det är svårt, tydligen. Dock verkar det inte som om han försöker vinda in spåret utan han gör helt enkelt annat. Jag vet inte om det liksom slår lite slint när han får så mycket vittring i näsan eller vad som egentligen händer. När spåret äntligen ”vände”, och vi fick vinden i ryggen gick det betydligt bättre.

På önskelistan står nu alltså fältspår med andra spårläggare än mig och platsliggning med andra hundar. Hej tomten, kan man få sådant i julklapp, i förskott?

170131a

Cirkelträning & kortfilmsfestival

Igår drog jag iväg till Borås BK för en stunds träning på tu man hand med Maro. Förhoppningen var att vi skulle vara ensamma där eftersom jag ville testa en ny, och hyfsat platskrävande, idé. Vi var ensamma – perfekt!

Normalt sett fokuserar jag på några få moment när vi tränar men igår var min tanke en helt annan – att köra så många moment som möjligt! Maro har ju en tendens att jaga upp sig och bjuda på startskall om vi mängdtränar ”springa-ifrån-moment” som t ex runda kon och rutan. Nu har vi ju inte tränat något av dessa två moment jättemycket men eftersom jag märkt tendenserna är det lika bra att ”mota Olle i grind”. Eftersom inget av momenten är ens i närheten av att vara färdigt behöver de tränas mycket, men alltså inte genom att köra flera skick efter varandra.

Med Karlsson kunde jag ju köra rutan 25 gånger i rad och han gjorde det lika glatt varje gång. Med Maro blir det någon sorts frustration, eller om det helt enkelt är stress, och det vill jag inte ha.

Upplägget för igår var alltså cirkelträning, typ.
Jag dukade planen med
• Rundakon
• Z-hattar på två raksträckor
• Ruta
• Tungapport
• Träapport
• Boll för saktagående i framåtsändande

Sen körde vi igång. Tanken var att köra momenten i slumpvis ordning och komplettera med lite fritt följ, skall, kryp, fjärr, plats och andra materialoberoende moment mellan ”skickamomenten”.

Det var ovant för både mig och djuret och jag var nog lite splittrad men på det stora hela kändes det som ett vettigt upplägg som passar honom. Nästa gång kör jag nog inte så många olika saker men ändå med något annat mellan varje skick mot rutan eller rundakonen. Det här upplägget känns också bra med tanke på tävling, både för uthålligheten och för att lära sig lyssna på matte och inte störas av en massa grejor på plan.

När det gällde gårdagens två fokusmoment finns det en del att träna på (förutom att inte skälla i starten). På ”rundakonen” visade det sig att det uppstod förvirring när han rundat och inte såg något kampludd att springa in i. Det fanns, men syntes det inte blev han tveksam. På rutan ville han gärna möta upp mig när jag började gå mot rutan. Där blir det stadgeträning i massor. Två bra kvitton på vad vi missat i tidigare träning men den har ju varken varit speciellt frekvent eller seriös så jag hade inga som helst förväntningar på att det skulle vara ”klart”.


Jag körde ju mestadels med externbelöning igår också och dagens första garv fick jag när jag skickade mot godisskålen, som han sett när jag laddade. Han tittade sig förvirrat omkring och … sprang och hämtade tungapporten! Den där tungapporten som han för inte så länge sen tyckte var jobbig och läskig. Att han nu ser den som bästa belöningen – när kelpien själv får välja – kan ju vara bra med tanke på att detta bara var en tvåkilos och han ska ha tre kilo på tävling.

Dagens andra garv fick jag när vi skulle köra krypet. Det var också ganska länge sen och fokus har ju mer varit på plats med hakan i backen sista tiden. Han har inte riktigt (inte alls?) förstått skillnaden mellan ligg och plats så när jag sa ”ligg” och sen ”kryp” försökte han krypa med hakan i backen. Söt var han men det var inte särskilt funktionellt. 😀

Lite film några av momenten.

Till sist en film som visar hur oerhört dekorativ han är när han fångar en boll. 😛

Dagen avslutades med att tre hundtanter (jag, C och S) skulle försöka bete sig som vanliga människor och gå på restaurang här i stan. Eftersom Västtrafik inte alls synkat sin tidtabell för bussarna från Svenljunga (för C och S) med Pinchos bordsbokning fick det bli tidig start (på Bishop) och tidigt avslut men det innebär å andra sidan att vi snart kan dra mot spårskogen, eller snarare spårfälten. En trevlig eftermiddag/kväll blev det iaf. 🙂

Ferdinand & hans bror

Maro är ju förvisso bara min andra hane, efter två tikar, men jag har haft några andra hanar på nära håll, både under min uppväxt och senare, och jag har aldrig upplevt någon som är så noga med var och hur han ska placera sina dyra droppar.

Vi bor ju väldigt nära vägen (där rätt många testar sina rallyförar-skills), och har inget staket, så för t ex sista kvällskissen är det eskorterad koppelpromenad som gäller. Karlsson ramlar ner för trappan och kissar på de lägsta grenarna av rhododenronbusken så man behöver inte ens lämna trappan om man inte vill. 😀 Går man åt ett annat håll så nöjer han sig med ett vanvårdat grässtrå. Inga höga krav där alltså.

Maro däremot, han hittar oändligt många blommor att lukta på, även när det är 20 cm snö och -10°… Att kissa på tomten, när han inte har sällskap av sin bror, är oerhört komplicerat! Går man ut på den mörka grusvägen går det lite bättre, men har man då inte med sig ficklampa så ser man inte när han kissar. Moment 22, typ.

När han väl bestämmer sig för något ställe som duger är det ofta så otillgängligt och komplicerat att han välter innan han är klar. 😀

Tar man ut båda samtidigt så går det lite fortare för då kan han roa sig med att kissa på samma ställe som Karlsson. Ibland har han dock lite för bråttom vilket kan få obehagliga konsekvenser för den lilla terriern…

På andra ställen, vare sig det är i stan, hemma i skogen, på klubben, whereever… Inga problem. Där är det noga att tala om att ”Kilroy was here”, men hemma? Näe…

Jag får verkligen inte ihop det. Man skulle kunna tro att det grundar sig i osäkerhet, men den teorin stämmer inte hela vägen. Nåja, vi fortsätter väl att lulla omkring och lukta på blommorna…

170128a

Tallen finns inte mer, bilden är från i våras, men hundarna bor kvar. 🙂

 

 

Externa mysterier

Efter tre tuffa dagar i Norge, och hemkomst vid midnatt igår, kändes det som en bra idé med en ledig dag. Vad gör man en ledig bonusdag? Jo, man tränar självklart hund. Framför allt när det är barmark, uppehåll och en temperatur runt noll. Man har inte så stora krav i januari. 😉 Dagens sällskap var, som vanligt, C och S.

Vi började träningen med att bjuda på uppflyttningstårta. 🙂 Maro fick dock inte vara med på kalaset. Där passade Karlsson bättre och han fick mingla med aussie-valpen Vallmo och sin gamla kompis Cirkus samt tigga tårta bäst han ville. 🙂

C hade sen vänligheten att lägga ut ett litet fältspår åt oss, innan vi började lydnadsträningen.

Efter tre dagar utan matte och utan träning var Maro kanske en smula övertaggad men han skötte sig rätt hyfsat ändå.

Eftersom jag hade träningskompisar idag så tänkte jag vidareutveckla externbelöningssystemet en smula. Jag stoppade alltså godis i fickorna på Camilla och så fick hon order om att fylla på skålen med ett par bitar efter varje gång han fått springa dit.
Jag hade dock inte informerat Maro om mina tankar och det borde jag kanske ha gjort.

Vi började med fritt följ och första gången jag skickade var inga problem, då hade han ju sett att jag ”riggade” skålen. Han sprang glatt dit och åt, och som bonus apporterade han skålen till mig?! Vad får han allt ifrån? 😀

Nåja, tillbaks med skålen vid träningsväskan och sen fick Camilla fylla på när vi pysslade med annat. Lite mer fritt följ och när han gick bra skickade jag igen, med ett ”varsågod”. Total förvirring uppstod? Vart skulle han och varför? Det fanns ju inget godis, trodde Maro.
Han struntade alltså i att ens kolla skålen utan löste problemet själv genom att sno ett kampludd ur träningsväskan så belönad blev han ju ändå, på sitt alldeles egna vis…

Vi började även fräscha upp rundamomentet och där var han för taggad. Strategin där får bli att INTE köra flera gånger i rad för han bygger upp mycket stress och så pyser det över i form av startskall. Det får bli ett skick i taget och sen göra andra saker emellan. När vi kör på riktigt nära håll, för att träna in en tight väg runt konen, kan jag nog köra flera gånger men inte när avståndet ökar.

Vi hann även med en platsliggning med skott och jag fick prya som mondioring-figge?! Tack och lov ingick INTE heldräkt i det uppdraget. 😀

Så var det då dags för spåret, som hade legat till sig i minst 1,5 timme. Viss förvirring uppstod i början men det tog sig och när han hittat första godisburken blev det riktigt, riktigt bra. 😀 Det var länge sedan vi hade annan spårläggare så jag är mer än nöjd. 🙂

170126A.jpg

Vi avslutade dagen med några budföringar. Det där med att hälsa på mottagaren är inte så noga men när vi kommer till vår startpunkt är han superfokuserad. Idag blev det ”sent kommando” igen. 😀 Jag hann alltså inte ens dra in luft för att säga ”marsch” innan han drog iväg. Nåja, angenäma problem när man har haft de problem vi haft.

Allra sist fick Karlsson ett pass med lite rally. Glad var han för det men han hade nog gärna kört lite längre. Vid det laget var dock matte rätt djupfryst, på grund av elak vind, så det blev inte så långvarigt.

 

Ryggen stelnar till

Mycket oväntat har jag fått uppleva sen jag skaffade kelpie men att min rygg skulle bli stelare var en oväntad bieffekt

Jag fick nämligen inte bara en liten brun hund med australiensiska vallhundsgener, en kramko nallebjörn, en hund med eld under tassarna och en viss talang för lydnad och bruks. Jag fick även en servicehund?!

Uttrycket ”man får vad man belönar” stämmer mycket bra och eftersom vi har haft problem med att lämna av roliga saker har jag belönat allt han lämnat av (utom möjligen blomblad och hundgodis…)

Allt man tappar på golvet blir snabbt upplockat och avlämnat; flaskor, skräp, strumpor, tändare, kuddar, papper, kuvert, handskar, mössor etc. Man ser hur hela hunden lyser upp när något landar på golvet och det blir en liten tävling om vem som ska hinna först; Maro eller jag.

Tack och lov har han på något outgrundligt sätt förstått att skor inte är tappade när de befinner sig på golvet och det är vi tacksamma för. 😛 Han har inte heller lärt sig knyta skor – än – så ibland måste jag trots allt böja på ryggen.

Han ger mig inte bara mina tappade saker. Han brukar också dumpa sina (och Karlssons) leksaker och tuggben i fåtöljen när jag sitter framför TV:n.

Här är en liten provkarta men det finns många fler exempel. 🙂

Annars sitter jag här på det norska hotellrummet med ett halvt öga på Guldbaggegalan och retar mig på att det mesta på SVT Play inte går att se när man inte är i Sverige (trots att man kan se SVT 1 och 2 på TV:n). Jag inser att jag knappast orkar vara vaken tills Homeland börjar 22.30 (eller åtminstone inte tills det är slut, 23.30) och funderar på de nya lydnadsmomenten i klass 1 som vi nu får lägga mer krut på. Det mesta är grundat men nu ska det göras med mer fokus och noggrannhet. Det får nog bli en stunds pluggande av regelboken istället tror jag.

Tävlingsdebut, och lite annat

Igår åkte 30.000 människor till Ulricehamn för att titta på världscupen i längdåkning. Vi håller ju inte på med sån’t tjafs så vi åkte förbi stan och fortsatte till Ulricehamn BK:s fina inomhushall och DÄR skulle vi för första gången tävla officiellt, i den nya startklassen i lydnad.

Vi har tränat där några gånger och det underlättade säkert en del men miljön var ändå ganska annorlunda sa kelpien.

På parkeringen och rastningsrundorna for han omkring som en dammsugare, helt okontaktbar. När vi kom in i hallen blev det inte bättre och jag började känna mig lätt panikslagen. Hur kul är det att gå in på en lydnadstävling med en hund som är på en annan planet? Huvudet (och näsan) gick som en vindflöjel och han gick i tokspinn när han såg något svartvitt (=bordercollie). Bordercolliesar är roliga, tror han. Men man kanske inte ska dra alla över en kam? 😛

170121a

Men … det lugnade ner sig lite och när vi gick in på plan mobiliserade han sina hjärnceller riktigt bra och höll ihop över förväntan.

Han tyckte dock det var konstigt med tejpbitar på plan (för att markera olika startpunkter) så där fick vi något nytt att träna på. Han var inte heller helt förtjust i att apporteringen startade med ryggen mot publiken (och alla andra hundar) och tappade koncentrationen en smula. Jag trodde inte han hörde mitt apport-kommando men hade lite is i magen och med en liten fördröjning nådde kommandot fram till de bruna öronen och han gjorde vad han skulle, om än med lite fummel och dåligt tempo. Lite andra småmissar blev det också men det räckte till ändå.

Resultatet blev uppflyttning, på 170 p. 🙂

170121c

Det tog ett tag, men jag har inte startat någon av mina hundar (officiellt) förrän vid 2,5 års ålder så vi följer bara mönstret. Man hinner ändå. 😉

Min lilla chokladtomte, nu är vi på gång.

170121b

Efter prisutdelningen (vi kom 6:a av 20 ekipage) var det bara att åka hem och vila en stund, och gå promenad med djuren.

170121d

Framåt eftermiddagen drog vi iväg till Göteborg för att kolla på detta.

170121e

Först skulle vi dock dumpa Maro hos Anne-Lie och Holly och även om showen på Scandinavium var bra så undrar jag ändå om inte Anne-Lie hade den bästa underhållningen? De där två kelparna alltså?!

Det kom regelbundet filmsnuttar på vad stollarna hade för sig men den här var nog ändå den bästa. När Maro ville göra Holly sällskap i sängen var det stopp, på ett mycket tydligt men vänligt sätt och budskapet gick fram. -Första hemma hos-daten och du tror att du ska få krypa ner i sängen? Nej vet du vad Maro, sa Holly. 😀

Soffan fick han dock komma upp i och där funkade han bra som huvudkudde, tydligen. 🙂
Foto och film: Anne-Lie

170121f

Det verkade dock som om Holly tyckte det var helt ok att vi hämtade honom. 🙂

Karlsson var hemma och fick matning, rastning och tillsyn av grannarna så det gick ingen större nöd på honom heller.

Nu ska jag försöka organisera någon slags packning för tjänsteresan till Norge som börjar i eftermiddag. Hade ju gärna varit hemma och börjat träna mer intensivt på momenten i nästa klass, men vi hinner nog med det också innan det är dags att starta.

Kors i uppletandemossan!

På väg hem från förmiddagens utflykt till tandläkaren (jodå, jag gick igenom besiktningen i år också) och jobbet visade biltermometern 6°, solen sken från klarblå himmel och det var nästan barmark. Man blir ju så glad att man nästan kreverar liksom. Bättre blir det inte i januari i det här landet. 😀

När det var dags för promenad bestämde jag mig för att göra något jag funderat på länge men inte kommit till skott med, mest för att jag egentligen skulle behöva en assistent men jag bestämde mig för att granarna i skogen fick duga som ”handlers”.

UPPLETANDE!

Första försöken, när Maro var pytteliten valp, fungerade jättebra men sen hände något och han kom på att man inte alls behövde lämna föremålen till matte… Det blev en jäkla kamp istället, och då menar jag inte kamp om själva föremålet, utan kamp för att över huvud taget få tag på föremålet, och hunden. Det var jättekul att springa omkring och ”äga”… Konflikt, irritation, frustration. Inget bra läge för inlärning.

Senare har jag gjort några få försök men det har slutat med att han inte velat lämna mig, med mer än 10-15 meter, ens om han varit med och lagt ut föremålen.

Jag bestämde mig för att lägga momentet på hyllan ett tag, och uppenbarligen hamnade det väldigt långt in på hyllan. Vi har tränat på avlämning av föremål inomhus och det har ju blivit (nästan för) bra.

Men idag var det alltså dags, med Karlsson som ”trigger”. Jag band upp båda hundarna, vallade en korridor med tre föremål, och lät Karlsson leta medan Maro tittade på.
Karlsson går som en liten klocka! ❤ Den lilla hunden är bara ljuvlig. Senast han körde uppletande var i augusti och innan dess hösten 2015 men det spelar ingen roll, han vet precis vad han ska göra. Idag fick han ju iofs synretning men jag tror inte det hade varit några större problem utan den. Enda problemet var väl att rutan var väldigt smal och att han försökte sig på ett litet bredare område. 😛


Maro iakttog det hela intresserat och kom t o m med ett par ivriga och avundsjuka skall men de lätena var ingenting jämfört med hur Karlsson lät när det blev Maros tur. 😀 Jag var ju förberedd, efter konkurrensövningar i Karlssons ungdom, men Maro kan ha blivit lite förvånad. 😛 Nåja, med tanke på oljudet tyckte jag Maro skötte sig riktigt bra.

Ut och leta på djupet var inga problem även om han gjorde ett stopp på 30 meter och frågade mig. När han fick nytt kommando så fortsatte han och det är ett enormt framsteg jämfört med sist vi provade. Alla tre sakerna kom in, om inte annat med hjälp av kampdutten jag hade i handen och visade när han hittat. Korrekta ingångar och fina avlämnanden i handen är en bit bort men med tanke på hur pass bra vanlig apportering fungerar så tror jag nog att vi ska lösa det också. Näsa har han och letar gör han, och han kommer ut på betydligt större avstånd än tidigare. Jag tror det finns hopp!
Tjänstetecken har han men det väntar vi med att använda tills vi känner oss mer säkra på vad vi håller på med. 🙂

170120j

Raka spåret, eller inte?

Eftersom jag var sugen på lite mer träning den här veckan, på större yta än vad Karlsson Arena kan erbjuda, och väglaget utomhus inte är särskilt lockande (läs: blankis) bestämde jag mig för att ta en timme på Hundspektra. Det var fullbokat på kvällarna men när det visade sig att det var halva priset på morgonen och jag fortfarande har en massa komptid att ta ut var valet inte särskilt svårt. Idag startade vi alltså med en timmes träning, mellan kl 8 och 9.

Körde på med ”grundmomenten” och externbelöning, med variation mellan godis och leksak, och det fungerade bra. Något som däremot stökade till det i den lilla kelpiehjärnan var när jag började gå fritt följ på ”skrå”. 😀 I en rektangulär lokal, med en matta som har tydliga linjer, blir det gärna att man följer längdriktningen, eller går i 90° vinkel mot linjerna. Idag var jag lite kreativ och började gå i sick-sack över ränderna och DET var lite jobbigt sa chokladtomten. 😛 Nåja, han fogade sig i det också när chocken hade lagt sig.

170119b

Lokal med raka linjer.

Eftersom det finns speglar på ena kortsidan i lokalen, och en liten på långsidan, blir det också gärna att man belönar (oavsett om det är från handen eller genom att skicka mot externen) på samma ställe i fria följet, dvs där man ser i speglarna att han går som han ska, och på de punkterna skärper han alltid till sig lite extra. Idag försökte jag vara noga med att variera på vilken plats jag belönade. Himmel och pannkaka så lätt det är att köra fast i samma spår, oavsett om de är raka eller krokiga?!

Vi passade också på att leka på samma galna sätt som på hemmaplan och det gick otippat lätt att få tag på både hund och leksak när jag tyckte det var lämpligt. Kanske börjar det äntligen ge resultat – all träning jag har gjort med att faktiskt fortsätta leken när han kommer in. Jag har varit noga med det hela tiden men han har nog inte riktigt fattat utan trott att det är slut om han lämnar ifrån sig leksaken. Vissa saker tar uppenbarligen lång tid att förstå, och tro på?! Det skulle vara en enorm lättnad om detta kunde fungera även utomhus!

170119c

En bra start på dagen blev det. Hoppas arbetssituationen tillåter att vi gör om det snart igen. 🙂

Strax efter att vi kommit hem anlände posten och där var det ett roligt paket till mig. 🙂 Jenny Wibäcks bok har äntligen kommit. Förutom att jag ser mycket fram emot att läsa den (perfekt som sällskap på nästa veckas tjänsteresa till Norge) så måste jag säga att sidan 78 var extremt snygg, och lättläst. 😉

170119a

Världens Allra Bästa Karlsson spelar fotboll.

Perfekt illustration till kapitlet som handlar om att inte sätta upp mentala gränser för sig själv, för DET är något Karlsson aldrig har gjort. Han förutsätter att han klarar alla utmaningar och då gör han oftast det. Inte ens en fullstor fotboll är för stor att greppa. 🙂

Med kloka Jenny som författare är jag övertygad om att boken är mycket läsvärd och vill man beställa boken så kan man göra det här: lyckagard.se

Back to basic?

Eftersom merparten av mina ca 300 hundvänner på Facebook verkar rätt ointresserade av vår träning (men man får ca 63 likes om man lägger ut en bild på ett vinglas?!) ska jag fortsättningsvis försöka hålla mitt flöde ganska fritt från den typen av inlägg. Det blir kanske inte så mycket kvar på FB då, men den som lever får se. Jag återgår alltså till bloggen och hoppas jag kan hålla mig där – och hålla igång den. Jag länkar inläggen på FB dock så kan de som är intresserade läsa. Låter det som en bra deal?

Igår hade vi träningsfri dag (förutom det som gjordes på lunchpromenaden) men idag tog vi tag i det igen. Extern godisbelöning is da shit, verkar det som. Funderar på att börja spara till en sån här, alternativt anställa en assistent som kan fylla på godisskålen med en bit i taget – eller två för svåra övningar. 😉 Misstänker att första alternativet ändå blir billigast…

Förutom blandade moment så la vi ganska mycket fokus på plats, med hakan i backen. Han börjar verkligen förstå konceptet och nu försöker jag öka förståelsen genom att dra lite försiktigt i halsbandet så att han får hålla emot och verkligen pressa ner hakan. Efter några gånger med omvänt lockande förstod han det också. 🙂

En liten film där han inte gör det klockrent, men ändå ganska bra. Dels väntade han på ”varsågod” för att få springa och hämta sitt godis (vi har inte kört externbelöning i detta moment innan så det var nog lite jobbigt) och sen är det svårt när jag rör mig runt honom men han gör framsteg varje gång och då får man väl vara glad. Eventuella konsekvenser av min tokmiss på slutet, när jag säger varsågod i samband med att han lyfter huvudet, får vi försöka reparera.

Det är onekligen bättre och lugnare när matte står framför så att man har koll. 🙂

170118a

När vi tränar i Karlsson Arena kan vi också leka på ett fullständigt galet sätt som inte funkar ute, och inte ens i inomhushall om ytan är för stor. Dels skulle jag troligen bli inspärrad om någon såg mig och sen skulle det ta för lång tid innan jag fick tag på både hund och föremål. 😛 Han uppskattar verkligen buset men allra mest uppskattar han att ”äga”… Någon gång, när vi har en appellplan alldeles för oss själva och obegränsat med tid, ska jag dock prova för det är en rolig belöningsform om han kommer tillbaka inom rimlig tid. Inne, på våra ca 22 kvadrat, funkar det dock bra att komma tillbaka. :O

När han var som mest i gasen ikväll bytte jag till en leksak som piper. Det brukar ju inte vara uppskattat men efter att första chocken hade lagt sig tog han i nästan lika bra som han gör i en vanlig ”dutt”.

170118b

En kul träningskväll som gav en bra känsla. 🙂

Lyxmåndag med guldfisken

Ikväll blev det träning i Kinnaredshallen med trevligt rallysällskap. Min egen rallyhund fick dock stanna hemma den här gången. På en timme hinner man inte med bra träning med båda.

170116B.jpg

Maro skötte sig på det stora hela riktigt fint och jag passade på att introducera externbelöning i form av mat i skål (eller snarare; på lock). Läskigt sa kelpien och blev ganska vinglig och ”fluffig” i början men när han insåg att det inte skulle komma vare sig vättar, husmöss eller schipperkebrudar och sno hans godis så fungerade det riktigt bra. Guldfiskminnet från igår var som bortblåst och när jag sa ”varsågod” visste han exakt vilket väderstreck belöningen fanns i, oavsett vilket håll näsan pekade åt. 🙂

På filmen pekar näsan onekligen åt rätt håll, men det var mest av filmtekniska skäl. Fanns belöningen bakom oss så hade han ändå full koll.

170116A.jpg

Det är rätt märkligt hur mycket bagage man behöver förresten? Och då hade jag bara med en bråkdel av vad det hade kunnat vara…

Externbelöning & guldfiskminne

170115a

Samma träd som förra söndagen men med fräschare bakgrund. Jag hatar ju vintern rätt mycket, främst för att allt blir så jäkla krångligt, men jag kan inte förneka att den är rätt snygg på bild. För övrigt; frusna bilar, dåligt väglag, kläder i massor så att man knappt kan röra sig, etc etc. I morse höll jag t ex på att hamna på helt fel postadress när jag körde till klubben men ABS-bromsarna räddade upp situationen. 😛

En hel förmiddag med hundträning i trevligt sällskap, och inte en enda bild? Då är det väl tveksamt om det över huvud taget har hänt men jag ser det som ett friskhetstecken att jag fokuserar på träningen, egen och andras, istället för att fippla med mobilkameran. Finkameran var med idag men den fick vila i bilen. Vi var för få för att man skulle kunna koncentrera sig på att fotografera.

Film finns, från det ena av våra två pass, men den är ”for my eyes only”. 😛

Idag var första gången vi körde konceptet med externbelöning utomhus, och tredje gången totalt. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag har en hund som går som bäst när det varken finns godis eller leksak inom räckhåll, dvs i mina fickor, och när jag är helt tyst?! Maro har å andra sidan inte vant sig vid konceptet med externbelöning när den finns längre bort än 2-3 meter (som i Karlsson Arena). Viss förvirring uppstod när jag skickade honom på externen, boll utanför träningsväskan och godisburk i väskan, men han ska nog fatta det också. Har man guldfiskminne är det inte så lätt. 😀

Första passet körde vi igenom startklassen i en enda kedja (utom hoppet, pga viss halkrisk på plan) och sen ett långt pass med fritt följ. Visst tappar han lite i ögonkontakt och koncentration ibland men … han tappar inte mig. Han går ändå där han ska och är följsam även om blicken ibland flackar. Det kan jag köpa i det här läget, när jag har förändrat spelreglerna ganska radikalt senaste veckan. På den positiva sidan; han tränger inte lika mycket och nafsar inte alls lika mycket i mina kläder.

Pass två blev det ytterligare ett ganska långt fritt följ, dock med olydig matte som struntade rätt mycket i vad tävlingsledaren sa. Det kändes också som ett bra och nyttigt pass, för oss båda.

Vi avslutade med ett gäng budföringar på den oplogade (och därmed ohala) delen av planen. Nu har han superfokus och springer som en oljad blixt till mottagaren, utan att ha sett någon boll på marken innan jag skickar. Den kommer först när han nästan är framme. En gång fick han ta sig in i sittande position hos mottagaren innan han fick bollen och det var lite jobbigt/konstigt men sen avslutade vi med ett vanligt (i vår värld) bollskick och där var det inga tveksamheter alls. Det känns verkligen som om det äntligen finns hopp även om det momentet som har varit en riktigt svår nöt att knäcka. Att han tappar bollarna, och fullständigt glömmer var, på vägen tillbaka till mig är väl bara ytterligare ett utslag av guldfiskminnet. 😀

Den där känslan när man äntligen börjar förstå var knapparna sitter, efter att ha letat i drygt två år, den är rätt skön faktiskt. 🙂

Nose work-nojjor

För två år en gick jag en nose work-kurs med Karlsson. Det mest bestående minnet av den kursen är anvisningarna för hur ”smittat” och ”osmittat” material (behållare, hydrolat mm) skulle förvaras. Det optimala var ungefär; i hermetiskt tillslutna byggnader på minst 500 meters avstånd från varandra…

Det där gjorde mig lite anti och det hela kändes så jäkla krångligt så det blev inte så mycket mer när kursen var över.

En stor del av kursen, typ två av fem tillfällen, ägnades också åt att få hundarna att nosdutta (helst frysa) på en burk … med frolic i?! Dvs ren markeringsträning. Inte tillstymmelse till eucalyptus-hydrolat?

Sen fick jag skriftliga instruktioner om grundträningen av en kompis som är nose work-instruktör och då kändes det lite mer avslappnat.
170114a
Före jul damp den här boken ner i brevlådan och vi började läsa och träna. OK, jag stod väl för läsandet, där hade inte Maro så mycket att tillföra (trots att det är kelpien Glenn på omslaget). 😛

Som vanligt, när det gäller facklitteratur, kom jag ungefär till hälften. Det spelar ingen roll att det är hundrelaterad facklitteratur som egentligen intresserar mig, jag kroknar ändå alldeles för fort. Nåja, när jag la av började det handla rätt mycket om upplägget på tävling och eftersom vi inte har några tävlingsambitioner (än, kanske är bäst att tillägga) kändes det inte så viktigt.

Efter gårdagens pass, med ett försök till rumssök som blev fiasko, insåg jag att jag som vanligt (!) gått för fort fram och börjat improvisera. ”Gör om – gör rätt” kändes som en bra strategi.

Idag backade jag rejält genom att flytta upp de kända behållarna från golvet till i noshöjd. Detta har vi nu gjort två gånger under dagen, med några timmars mellanrum och första söket varje gång gör han jättefint men när jag möblerat om behållarna för att köra ett nytt sök så ramlar han in i nosfrysbeteende på första bästa behållare och när han inte får ”cred” för det blir han ledsen och kommer inte riktigt igång igen. 😦

Ska det vara så att jag bara kan köra ett sök per tillfälle så känns det som väldigt mycket jobb för lite utdelning. 😦

Nåja, jag får väl läsa resten av boken och se om jag hittar några tips.

Resten av dagen har ägnats åt arkeologisk utgrävning i den stora byrån i hallen. Att döma av de fynd jag gjorde (detta är bara två av dem) så var det inte i förrgår jag rensade där, åtminstone inte i alla lådor…


Den fina sverigedräkten tvingades Karlsson, ett halvår gammal, spatsera omkring i på Getteröns camping under midsommaren 2006 när Sverige spelade VM-fotboll. Tur han var valp så att han inte insåg hur pinsamt det var. 😛

Kvittot väckte viss förvåning. Ville minnas att vi betalade mer än 6.500 för Iza men så var tydligen inte fallet. Oförskämt billigt för finaste schäfern. ❤

Igår kväll, efter Maros misslyckade rumssök, körde jag ett mer lyckat rallypass med Karlsson i köket. Det gick tydligen vilt till för Maro höll sig på behörigt avstånd, trots att det förekom godis (!) och till sist bytte han rum och tog skydd hos husse, men Karlsson hade hjärtans roligt. 🙂

170114e

Förvånande fynd, och mindre förvånande…

Igår uppförde sig vädret allmänt illa och snöstormade praktiskt taget hela dagen. Utebilden är tagen på läsidan. Hur det såg ut på utsidan på södersidan fick man en aning om genom att (försöka) titta ut genom fönstret…

Det var så illa att hundpromenad i skogen inte var aktuellt, och över huvud taget inte på något ställe där det fanns träd i närheten. Att gå på vägen där det är öppet, i rak motvind var heller inget alternativ så det fick bli ett rejält i träningspass i Karlsson Arena istället vilket båda djuren verkade helt tillfreds med och de sussade sött hela eftermiddagen.

Det glädjer mig att Maro efter 2,5 år börjar tycka att bollarna är mer intressanta än snörena. Ibland behövs det mycket betänketid. 😛


Konceptet med externbelöning, såväl godis som leksak, fungerade lika bra igår. Det känns som om jag är en lösning på spåret. 🙂
170112h
Maro har ju ett stort intresse för det som rör sig under marken. Med ojämna mellanrum studsar han till i mossan och börjar gräva intensivt i några sekunder och sen rusar han därifrån lika fort.

Idag gjorde han likadant, med den skillnaden att han helt plötsligt blev stående och stirrade förvånat ner i backen. När jag kom dit hittade jag den här lilla rackaren. Vid god vigör men minst lika förvånad som Maro, och troligen en smula nyvaken.

Ikväll var det väldigt frestande att köra ytterligare ett lydnadspass men jag insåg att Maro kanske kunde behöva lite omväxling så det fick bli nose work. Planen var rumssök i den ”spännande” miljön i direkt anslutning till Karlsson Arena (dvs förrådshalvan av lokalen) men det kom av sig lite när det visade sig att jag förskingrat sugrören jag planerat att använda. Maro satt dock snällt och väntade i skamvrån medan jag letade. Försök hitta kelpien på den vänstra bilden om ni kan. 😛

Det fick bli behållarsök istället, med nytt rekord i antal behållare. På det stora hela skötte han sig oväntat bra men ibland blev det lite överslag och han försökte med apportering men det gav ju ingen utdelning.

Externa experiment

Det blev nog faktiskt lite roligare att blogga med ny, fräschare design. 🙂 Vi får se hur länge nyhetens behag håller i sig?

Som jag har konstaterat tidigare; man skulle ha rätt mycket tid över för att lösa ekvationer, plugga tysk grammatik eller lösa andra världsproblem om man inte höll på med hundträning. 😛

Maro har ju alltid varit ”tokhet” i fria följet. Han tränger, plogar, nyper i mina kläder och är allmänt ostyrig. Följsamheten är det inget fel på, nästan tvärt om, men det ger nog inte så många poäng på en tävlingsplan, åtminstone inte utan en i det närmaste oändlig uppvärmning, för då brukar han tagga ner lite. Jag tror jag har provat nästan alla belöningssystem, och belöningsplaceringar, som finns, utan mer än högst tillfällig effekt.

Jag har t o m gått ner från jättegott godis till ganska mediokert godis, utan att det blev någon skillnad. Men … så kom jag på något jag inte provat – att skippa godiset helt, eller åtminstone inte ha det i fickorna.

170110b

Svårt att inte dra i kopplet på väg till träningen…

Således inledde vi kvällens träningspass i Karlsson Arena med tomma fickor och silvertejp över mattemunnen. Det blev ett fritt följ på ca fem minuter med helt tyst matte, och utan en enda belöning. Sen fortsatte vi med ytterligare några moment innan det blev godisbelöning – från burken i hyllan. Han höll utan tvekan ihop och positionen i fria följet blev helt klart bättre, åtminstone efter en liten stund.

Något vi inte heller provat, i samband med fritt följ, är externbelöning. Det provade vi också ikväll, i form av turkos kampdutt, och det kändes lovande. Han köpte konceptet direkt och försökte bara smita iväg och ta den en gång, och det var i samband med en paus, alltså inte när vi jobbade.

Det känns verkligen som om några poletter ramlade på plats ikväll. 🙂

170110a
Vi avslutade med platsliggning med hakan i backen. Han fixade rätt rejäla störningar av mig, som t ex kort galopp i både höger och vänster varv, runt det stackars djuret. 😉 Så fick jag syn på Floppy, som haft siesta i något år, och då fick han bidra lite i träningen. Först var Maro lite fundersam men sen fogade han sig. Floppys öron har dock slutat floppa. Han kanske behöver nya batterier?

Glöm inte ljudet om ni orkar kolla på dagens dokumentär, som är lite längre än gårdagens. 😉

Ingen härdsmälta trots allt?

Idag har vi ”kampanjat” sitt-ligg och gårdagens problem är som bortblåst?! Hittills har vi väl gjort det i runda slängar 45 gånger, både inne och ute i snöslasket och inte ett enda fel hittills. Någon gång (i värsta vattenpölen) var tempot en smula tveksamt och han undrade nog om jag menade allvar men inte en tendens till att ställa sig istället för att lägga sig. Man undrar ju onekligen vad som sker mellan de där två öronen ibland? Nåja, jag är tacksam att det (kanske) inte var värre än så och inser att man nog inte ska förstå allt.

Här följer det som troligen är världens kortaste dokumentärfilm. 😛


170109a
På lunchpromenaden kom jag också till insikt om varför jag föredrar svarta koppel…

Halsbandet är turkost, kopplet är turkost men milde himmel så ont det gör i ögonen när man kombinerar de två!

Nåja, vi får väl använda det kopplet hemma i skogen, där ingen ser oss och både halsband och koppel oftast är nedstoppade i fickan.

För övrigt fick vi se ett utmärkt exempel på ”instant karma” när den taggade chokladtomten nästan högg fingret av mig (nåja) när han skulle ta en godisbit ur min hand och sedan sätter exakt den godisbiten i halsen. Ingen blev dock skadad, på riktigt. 🙂