Vi sliter med fjärrdirigeringen. Just nu är det fokus på sitt-ligg-sitt, som i klass 1 och problemet är att han har en väldigt busig vänstertass. Han har definitivt naturliga förutsättningar för ”låsta fram” men den vänstra framtassen är en orolig liten tingest.
I förra inlägget fanns den här bilden. Jag la även ut den i en kelpiegrupp på FB med denna text.
”Bäst att hålla högertassen i ett fast grepp så att den inte börjar bråka och väcker mig... 
💤”
Egentligen borde det ha varit så här:
”Bäst att hålla vänstertassen i ett fast grepp så att den inte börjar bråka och väcker mig… 💤”
Vid något tillfälle har den klantiga matten uppenbarligen omedvetet lyckats förstärka den fladdrande vänstertassen och det kommer han minsann ihåg, den lilla chokladtomten. 😦 Fladdret innebär inte automatiskt att han flyttar sig. Har han en target att stå på, eller en ”planka” framför tassarna rör han sig inte framåt och han jobbar fint med bakdelen men … han lyfter ändå vänstertassen lite i varje skifte.
I torsdags kväll när vi tränade här hemma bestämde jag mig för att ta tag i problemet eftersom det uppenbarligen inte tänker försvinna av sig själv. Jag placerade honom stående och försökte få honom att lyfta på tassarna genom att knuffa lite på dem eller lyfta dem. Den högra tassen var fast monterad i golvet och nästan omöjlig att rubba, den vänstra – not so much…
Med hjälp av omvänt lockande verkade han dock börja få viss förståelse för vart matte är på väg och ”tyngden” i vänstertassen blev betydligt bättre. Det känns dock som om det är oerhört långt tills den verkligen är ”låst”.
Någonstans i den vevan började jag också fundera på vad vi håller på med egentligen? Lydnadslydnad, är det verkligen min grej? Det har ju inte blivit mindre petigt med de nya reglerna. På sätt och vis tycker jag detaljpillet är roligt, på andra sätt och vis – inte.
Nåja, vi tränar väl vidare medan vi funderar på det i-landsproblemet.
Igår var det utflykt till Göteborg och musikalen Hair på Operan och det var mycket väl värt resan. 🙂 Jag har sett filmen mååånga gånger och lyssnat på musiken väldigt mycket genom åren. Föreställningen (storyn) hade väl inte så många likheter med filmen men den var ändå riktigt, riktigt bra. En riktig energikick (som dock inte gör sig riktigt påmind idag…) och kom nästan upp i JCS-klass, men bara nästan. 😉 Har man inte hunnit se den så kan jag varmt rekommendera den. Det är några föreställningar kvar under mars månad. Hur det är med biljettillgången har jag ingen aning om, det får man kolla alldeles själv. 🙂
vallterrier.com 