Alla dessa beslut…?!

Bloggen svimmade och tog en paus på 10 dagar. Inte helt otippat den här årstiden och den lär inte svimma mindre ofta bara för att det blev sommartid i helgen…

Även om det inte framgått här så har vi tränat rätt mycket. Några spår har det blivit, och en hel del lydnad. I fredags tog jag ut en semesterdag och agerade färdtjänst åt svärmor. Under väntetiden körde vi ett pass på Marks BK där de har den lilla ”braiga” stegen. Han kom ihåg i stora drag hur man skulle göra men tyckte det var lite fånigt att använda första och sista steget så det diskuterade vi lite. Eller rättare sagt så sållade matte ordentligt bland belöningspunkterna. Om han minns det till nästa gång är dock något oklart.

Karlsson var förstås med också och vi hann köra lite rallysnurrar och busa med pipleksak innan det var dags att styra hemåt igen.
170329A

I lördags blev det hundträningsfritt. Men vädret var ljuvligt så hundarna solade medan husse och matte ägnade sig åt städning och matlagning. Promenad blev det självklart också.

170329G

På kvällen fick vi besök av våra nya grannar. Nåja, så nya är de inte men det har inte passat tidigare. En riktigt trevlig kväll blev det, och tack och lov är de hundmänniskor så de tog stökiga hundar med ro. 🙂 Till sist tog även hundarna det med ro och somnade gott. Maro hittade en helt ny, och mycket udda, ställning dessutom. 😀


I söndags blev det både spår och lydnad för Maro och igår blev det detsamma, plus lite rallykonster med Karlsson. En liiiten, liiiten film från gårdagens spår blev det också. Tanken var att den skulle vara något mindre liiiten men det är inte helt enkelt att hålla ordning på knapparna när man både filmar och håller i linan. 😛

Det var extra kul att se att han var helt fokuserad på spåret trots att vi spårade precis intill ”stora vägen” mellan Svenljunga och Tranemo, runt kl 18 en vardagkväll. Han har ju uppvisat ett visst bilintresse tidigare men det verkar ha avtagit en hel del.

I morse var det dags för privatlektion för Pia Albinsson igen. En gång i månaden är perfekt. 🙂

Efter mycket funderande har jag kommit fram till att jag inte kommer lägga särskilt mycket krut på hans fladdrande vänstertass i fjärren utan istället fokusera på att han lägger tyngden bakåt i sitt-ligg för att åtminstone undvika förflyttning framåt . Vi satsar ju faktiskt inte på landslaget, och inte ens på SM… Det innebar lite nya grepp på dagens träning och ibland tyckte han att matte var lite flummig/otydlig/luddig (och han hade säkert rätt). Då gick han till Pia, som satt på golvet för att se hans rörelser ordentligt, och sökte råd och stöd. 😀

Kontentan (en av dem) blev i alla fall att jag ska lära in ett nytt kommando för ”sitt” i fjärrdirigeringen. Nu måste jag alltså besluta mig för vad, och sen hålla mig till det. Slut på testande hit och dit alltså. Lite konsekvens skulle antagligen vara bra.

170329K

Idag jobbade vi även med apporteringsdirigeringen. Vi har ju provat på egen tass ett par gånger men idag blev det en mer grundlig genomgång. Både jag och Pia var grymt imponerade över att han faktiskt gjorde som jag sa/visade (vänster apport) trots att han låste ganska rejält på den andra. Det kändes riktigt bra och roligt och jag har en tydlig bild av hur vi ska jobba. Hoppas bara att jag kommer ihåg den till nästa gång. 😛

Fria följet, framför allt höger om-halterna, fick sig också en genomgång. På mindre än en vecka har jag nu hittat tre varianter som får honom att sitta rakt i halterna. En uppfann jag själv, men den var inte helt lyckad när det kom till mitt fotarbete som säkert hade höjt ett och annat domarögonbryn. Igår fick jag ett tips av Emelie på klubben som fungerade fint och idag ytterligare ett av Pia. Nu ska jag bara bestämma mig för vilken väg vi ska gå. Det mesta handlar dock om mina (stora) fötter så jag funderar på om man skulle kunna byta dem mot ett par 38:or, eller shoppa på Blocket? Risken att trassla in mig och välta skulle minska betydligt…

Lite ruta hann vi med också innan timmen var slut. Sen blev det inte lång paus hemma innan det var dags för promenad och efter den såg han ut så här. En trött kelpie är en nöjd kelpie. 🙂

170329J

Gårdagens spaning var årets första tussilago här på fjället. Att de där små gula filurerna kan vara så vackra?!

Finns det inte på bild har det inte hänt, eller…?

Den här helgen har i princip helt ägnats åt hundträning. Roligt, nyttig och härligt och i princip helt utan bildbevis, så då är frågan om det verkligen har hänt?

Igår startade vi med rally för Karlsson. Ingen direkt bana men en massa skyltar på rad så att hans matte kunde öva på det där med placeringen i förhållande till skyltarna. Jag har ju en tendens att komma på tok för nära när det är högerhandling och så ska man helt plötsligt gå runt hunden, mellan hund och skylt och då … blir det poängavdrag när jag är tvungen att kliva över skylten. Förutom träning på nya moment, och försök till memorering av vad vi behöver träna extra mycket på, får det bli skylthållare hemma på gräsmattan så att jag kan träna på avståndsbedömningen.

170319D

När vi var klara med rallyn hade Maro ett fältspår som låg och väntade. Lite lätt förvirrat och några avbrott på första sträckan men sen blev det bättre och vi lämnade varken pinnar eller godisburkar efter oss. 🙂

Efter det blev vi ”igenomkörda” i appellens lydnad. Det finns lite att putsa på där också, men på det stora hela skötte han sig fint. Budföring fick vi också till. Nu är han så tokmotiverad att springa till mottagaren att det nästan varje gång blir ”sent kommando”. 😛 Han är dock inte helt säker på att den där fasen som innefattar att sitta still hos mottagaren och bli klappad är nödvändig men det tar sig så smått där också.

Enda bilden på Maro från igår är denna som jag tog när jag observerade att han börjar få gråa strån i ”skägget”! Jag vet inte hur jag ska tolka det? Som att han har en jäkligt jobbig matte eller som att han börjar bli vuxen och klok? 😛

170319A170619C

Igår kväll bestämde jag och S att köra ett tvådagarsarrangemang så det blev favorit i repris.
Maro fick ett fältspår som han löste riktigt fint. 🙂 Förutom det blev det lite allmänt lydnadspill och sen fokus på höger- och vänster om halt med hökögon som höll koll. Vänster om halt blev rakt och snyggt nästan varje gång. Höger om halt var inte lika snyggt och, som vanligt, är det jag som krånglar till saker och ting med fötter och kroppshållning. Gör jag ”rätt” (men f*n vet vad som är rätt, det sitter INTE i ryggmärgen än) så blir halterna raka och snygga. Tur vi har speglar i Karlsson Arena. 😛

Dagens riktiga höjdpunkt var dock att testa budföring med helt ny och okänd, manlig, mottagare i  mössa! Inte ens jag hade träffat honom förr så det var lite av en chansning men det är inte så ofta man har möjligthet till det. De fick iofs hälsa på varandra och Maro blev bjuden på godis innan vi påbörjade själva momentet men när jag väl skickade var det ingen som helst tvekan och han låg som en rem efter backen. Jag känner onekligen visst hopp. 🙂

Nu är helgen snart över och huset ser ut ungefär som det gjorde i fredags eftermiddag, dvs hyfsat rörigt, men det försvinner inte så jag ångrar inte en sekund att det blev så mycket träning lördag-söndag. Städa kan jag göra en annan dag, när det regnar (eller snöar, som det faktiskt gör just nu).

När man kommer på vad man har glömt bort…

I onsdags blev det ett pass på Borås BK för mig och Maro och då insåg jag att jag glömt en ganska ”basic” detalj, någonstans på vägen; höger/vänster om halt!

Vi har svängt, vi har tränat stegförflyttningar åt alla tänkbara håll, vi har tränat vändningar på stället men det var nog rätt länge sen *host* vi fokuserade på hur just höger och vänster om halt ser ut.

Det såg inte så bra ut.

Vänster om halt var rätt ok men höger om halt blev sned, med rumpan ut. Maros rumpa alltså. 😉 Och jag blev än en gång medveten om hur viktig min kroppshållning är. Sträck på mig, för bövelen! Titta framåt och se ut som om jag vet vad jag håller på med. Alltid lurar det nå’n, Maro till exempel. 😛

Något vi däremot är rätt duktiga på är skallet. Börjar både se ut och låta rätt bra tycker jag. Missa inte det lilla ekot i bakgrunden. Syns inte men hörs ändå. Ska alltid vara med på ett hörn. 😛

Igår råkade jag ha dvärgkameran uppe och igång när Maro fick ett av sina tokryck. Detta går inte att fånga med mobilen, hur man än försöker. Just den här sortens ryck kommer mer och mer sällan, ett tecken på mognad kanske, men han har fortfarande lite svårt att acceptera att den där svansen verkligen ska hänga och slarva där bak. Där gör den ju inte mycket nytta! 😀

Idag bjöd mars på äkta aprilväder de luxe. Vi var väl alla ungefär lika imponerade som Maro ser ut. 😛

170317A

I morgon blir det träning med båda hundarna och det tar nog större delen av dagen. Hoppas vädret visar sig från en något trevligare sida då.

Man har väl rätt att ändra sig, eller…?

170314AIgår slog det mig att jag, för ett par veckor sedan, skickade in papper till SKK för att få Karlssons RLD A-titel registrerad men att jag inte kollat om den kommit in.

Det hade den.

Jag har ju känt mig ganska säker på att vi skulle nöja oss där. Så kändes det efter tävlingen på annandagen när vi tog det sista resultatet i avancerad klass.

Så kändes det även igår, när jag såg det svart på vitt. Men … efter 10 minuter började jag googla på de nya skyltarna som kom vid årsskiftet, och ytterligare några minuter senare var jag i full färd med att träna, på köksgolvet och det vete sjutton om det inte är värt ett försök? Åtminstone för att faktiskt ha startat i högsta klassen i något, nu när vi äntligen får göra det.

Argumenten mot en start finns ju kvar; det krävs nu 90 p istället för 70 för godkänt. Det känns lite ouppnåeligt… Min tanke om att avsluta med att faktiskt lyckas, istället för att misslyckas ligger också och gnager, men wtf; är det det värsta som kan hända så…?

Argumenten för är bl a att honnören, där vi nästan alltid tappat minst 10 poäng, är borta. Dessutom innehåller banan två hopp (om det inte är ändrat, jag är inte helt påläst känner jag) och det lilla djuret älskar att hoppa och blir extra på tårna. Ibland så på tårna att han tappar hörseln och skenar över hindret istället för att lyssna på matte (jo det har hänt) men lyckas vi undvika det så borde han bli mer fokuserad på resten av banan.

Ytterligare ett argument för att sikta mot start i mästarklass är att Karlsson blir så vansinnigt lycklig av att träna och utan tävlingsmål är jag ruskigt dålig på att träna, tyvärr.

Eftersom jag är kvinna har jag ju rätt att ändra mig, har jag hört, så vi kanske ger det en chans ändå. 😉 Momenten i sig är inga större problem, han kan det mesta, om han bara lyssnar på mig och inte har så förbaskat bråttom. Det här träningspasset var han som en duracellkanin på speed men när han väl fokuserade och öppnade öronen blev det rätt.

Nåja, jag ska fundera en liten stund till och sen göra en treårsplan eller nå’t. Som jag tidigare skrivit får vi ju inte tävla för ofta för då tröttnar han på tävlingsupplägget. En tävling var tredje månad kanske är lagom.

Han är iaf toktaggad när vi går ut till Karlsson Arena och drar i kopplet som aldrig annars och sen tycker han att det går på tok för långsamt innan jag får upp dörren. När vi ska lämna drar han i kopplet åt andra hållet – för att få stanna kvar. 🙂

Maro fick självklart också ett pass med lite fjärr, tungapport, stegförflyttningar mm. Dessutom gjorde jag en djupdykning i en av leksaksförvaringarna och hittade Karlssons gamla mini-kong, eller valpkong som är det officiella namnet. Den var populär! Glöm inte ljudet! 😀

Själv kanske är bäste dräng, trots allt?

Idag har jag och Maro tillbringat sisådär 3 timmar på rymmen, med spår och lydnad, alldeles på egen tass. Av olika, och bitvis lite märkliga, anledningar blev det ingen träning med träningskompisarna idag men det är ju ingen anledning att inte träna. 😉

Jag är ju generellt lite av en ensamvarg och förra helgen blev det extremt tydligt vilken dålig hundtränare jag blir när jag blir stressad, när jag märker att träningskompisarna har bråttom iväg av olika anledningar. Sånt är ju livet, men just därför kanske jag bör hålla mig till att träna ensam? OK, allt går ju inte att göra själv och på många sätt är det roligare och trevligare med träningskompisar men det känns bra att jag ändå är ganska självgående.

Karlsson och jag kom ju en bra bit på väg genom mestadels ensamträning så jag får väl försöka samma koncept med Maro så får vi se hur långt det bär.

Något annat som också fungerar bra för mig är att helt enkelt köpa mig träningskompisar, i form av kurser, privatlektioner och läger. Då behöver jag inte ha dåligt samvete eller känna mig stressad för att någon ”offrar” sig för mig. Jag betalar för någons tid och då känns det helt ok. Det är väl bara så att jag inte är helt bekväm med att ”ta plats”, bara sådär… 😦

Nåja, vi får se vad som händer framöver…

Hur som helst; idag blev det fältspår på samma ställe där vi skulle ha spårat för två veckor sen men där ”svensson” och gårdshunden kom i vägen. Idag vakade jag som en hök över det utlagda spåret och hittade även en liten plätt precis intill där vi kunde träna lite lydnad under liggtiden.

Det finns nog hopp om fältspåren ändå? Fram till första pinnen var det en smula ofokuserat men sen gick det som på räls. Här kommer ett litet smakprov på tredje sträckan (av fyra) och det ser ju faktiskt helt ok ut. 🙂

Nöjd kelpie som hittat slutapporten (och fått bra betalt). 🙂

170312A

Efter spåret åkte vi till Borås BK där vi hade två stora appellplaner alldeles för oss själva, och strax efter vår ankomst kom även solen. 🙂

Idag fokuerade vi på apportering/ingångar, framförgåendets alla delar, läggande under marsch och hopp/ingångar. Lite fjärr (sitt/ligg) hann vi också med, med varierande resultat. När jag skulle pilla i hans vänstra ben i spårselen var minsann tassen som fastgjuten i backen. Tänk om den kunde vara lika tung i fjärren?!

Bus och lek hann vi självklart också med. 🙂

På det stora hela skötte han sig fint även om det finns saker att slipa på. Det gör det ju alltid, annars skulle man väl inte hålla på antar jag.

Avslutningsvis satte vi oss i solen en liten stund och bara njöt. En bra förmiddag med ”me, myself and Maro”. 🙂 När vi kom hem blev det promenad med husse och brorsan så jag tror han är rätt nöjd nu.

170312B

Grottjellon och cirkusdjur

Det bästa Maro vet är att reta upp Karlsson litegrann och sen bli jagad. Om det sker i skogen gör Karlsson ett (litet) rytande, värdigt ett (litet) grottlejon. Maro far iväg, Karlsson springer efter i ett par meter och landar vid närmaste gran och knaprar bark. Maro låtsas att han är jagad av det livsfarliga grottjellonet och springer en bit till innan han fattar … att det blivit precis som vanligt. (Jo, det heter jellon! Det var åtminstone vad jag, enligt sägnen, kallade det när jag var en mycket liten människa. 😉 )

Ber om ursäkt för rätt dålig film men det är inte lätt att fånga det eftersom man inte vet riktigt när det händer, och i vilket väderstreck det bär av.

Befinner vi oss däremot på mer öppen mark blir det en lite längre föreställning. Det är rätt intressant att se (och höra!) det i slow motion. Då ser man att det är oerhört sällan de ens nuddar varandra, trots vitt uppspärrade käftar och läten som inte är alltför vackra. 😛 Dessutom är Maro oerhört duktig på att anpassa sig efter sin lilla storebror, i både tempo och övriga rörelser. Tyvärr blev det lite långt avstånd och det tog en stund innan jag insåg att jag faktiskt var flyttbar…


Igår hade vi en rejäl cirkusföreställning här. Tyvärr inte förevigad på bild, och ännu mindre på film, men jag ska försöka beskriva vad som hände.

Jag skulle kolla en grej på Maros tass och då kändes det praktiskt att ha honom på trimbordet. Han ställde sig snällt med framtassarna på bordet och jag lyfte upp honom. När jag lyfte ner honom blev han lite … sur. Vet inte om jag fick till något obehaglig grepp?
Nåja, gammal ryttare som man är så var det bara på’t igen. Upp skulle han, och även ner. Icke att han skulle få vinna någon seger genom att göra sura miner åt matte!

Medan jag vände ryggen till var det en annan filur som bestämde sig för att han också ville vara med. När jag tittade åt trimbordet ett par sekunder senare kom Karlsson flygande från arbetsstolen (som både rullar och snurrar och definitivt inte är den optimala språngbrädan) upp på trimbordet. Det var väl dessutom närmare en meter mellan stol och trimbord! Eftersom han varken gillar kloklippning eller trimning är det ju inte hans favoritplats men då skulle han minsann vara med. Tänk vad lite konkurrens kan göra! 😀

Nåja, Karlsson lyftes ner och när jag visade Maro att han skulle ställa sig med framtassarna på bordet tog han sats och … hoppade, från det hyfsat hala golvet, och direkt upp. Hela hunden! Det är ändå 84 cm högt?! Nåja, med tanke på att han, precis nyväckt efter höftledsröntgen, hoppade jämfota upp på receptionsdisken hos veterinären, minst en meter hög, borde jag väl inte ha varit förvånad men det blev jag. Det är dock inget beteende jag tänker uppmuntra. Bordet är litet och han skulle lika gärna kunna tippa över på andra sidan och det vill vi inte.


I onsdags bar det av till Göteborg igen för en dos kultur. Det har varit mycket sånt ett tag men nu blir det en vit månad innan nästa spektakel. Den här gången var det i alla fall Lorensbergsteatern och Hedwig and the Angry Inch som stod på programmet.  En mycket bra, och ganska tänkvärd, föreställning. Dock ingen idé att rekommendera någon annan att se den eftersom jag misstänker att det var den sista föreställningen någonsin, åtminstone i den här uppsättningen.

Till sist; det är ju inte så ofta de sover tillsammans nu för tiden. Två vuxna hanar har väl kanske bättre saker för sig? 😉 Nåja, ibland hamnar de i samma säng i alla fall, som ett litet pussel.

170310C

Intelligenstest och apportering med störning…

Tre i familjen är måttligt imponerade av snön som föll igår, inatt och idag… Jag och Karlsson kände oss nog en smula kränkta när vi klev ut genom dörren i morse. Jag avskyr det verkligen! Det hjälper inte, jag vet, men det är inte kul någonstans, och framför allt inte nu när man verkligen började få vittring på våren. Dessutom verkar det som om skiten tänker stanna ett tag. 😦

170306D

Maro bryr sig inte särskilt mycket. Snö eller inte, han är lika glad ändå. Men det vore en lögn att påstå att han blir extra glad av snön, som vissa hundar tydligen blir. Han förhåller sig ganska neutral och är lika knasig som vanligt.

170306C

Promenaderna blir extra spännande med tanke på att det inte var någon tjäle innan snön kom. Under det vita döljer det sig djupa vattenpölar (med en tunn isskorpa som inte ens bär för 9 kg Karlsson) och lera, plus de vanliga stenarna, rötterna och kvistarna. Dock är det ju en liten fördel med att det inte var någon tjäle – det går förmodligen lite fortare att bli av med skiten när temperaturen stiger, hoppas jag.

Lika glad som jag var att kunna träna ute på tomten i slutet av förra veckan – lika glad var jag idag för att vi har Karlsson Arena. Dagens träningspass blev lite av en intelligenstest, för både mig och Maro.

Han försökte prova ut en intelligent min. Det gick … sådär. 😛

170306A

Jag kände mig inte heller supersmart när jag lyckats komma ner på golvet (det är inte helt okomplicerat i den här åldern 😛 ) för att träna fjärren och insåg att godiset i fickan var slut. Det är inte helt enkelt att komma upp heller men det gick, och sen ner igen. Det var det värt för det gick faktiskt riktigt bra med sitt-ligg och att hålla båda framtassarna stilla.

170306B

Vi tränade även på vår andra hemläxa; apportingångarna, och jag tyckte mig se viss förbättring. Sen kunde jag ju inte låta bli att testa apportering med störning, inspirerad av någon bild som flimrade förbi på FB förra veckan. Dit är det långt, med bl a matskål precis intill apporten, men man måste ju börja någonstans. Vi började med Floppy, och lite annan bråte. 😛