Det tar sig, kanske…?

Dagen har tillbringats på hemmaplan och det har varit fullt upp.

När grannbonden tillika jakträttsinnehavaren drog iväg med traktor och timmersläp i morse insåg jag att jag för ovanlighetens skull, den här årstiden, skulle kunna lägga ett förmiddagsspår. Jaktsäsongen är ju dessutom på upphällningen.

Skogsspår fick det bli, precis som vanligt på hemmaplan numera. Åtminstone om jag inte är sugen på att åka iväg med bilen och det var jag inte sugen på idag.

Han börjar faktiskt få rätt bra koll på här nu, den lilla virrpannan.


Idag kom jag ihåg att både sätta på och stänga av appen på rätt ställe, både med och utan hund! Däremot glömde jag att markera alla apporter/godisburkar. Appen har missat några, som han faktiskt tog, och samma app har markerat sådana han inte tog? Den manuella summeringen säger att han tog alla ”svenskapporter” (5+1, varav två har legat ute under bar himmel sedan augusti och var djupfrysta) men gladeligen sprang förbi ”norskapporterna” = små skogspinnar som hängt ute i ett halvår och dessutom var djupfrysta dagen till ära. Nåja, det var jag beredd på, jag slängde ut dem mest på skoj för att testa och det hade varit en ren bonus om han tagit dem. Jag drar inga stora växlar på det i nuläget.

Han har ju en tendens att snappa åt sig lite extra godbitar i skogen, i form av bambipluttar. Eftersom han brukar ta illa vid sig, och tappar (spår)tråden, om jag tar i för mycket så låter jag honom i regel hållas, åtminstone om han gör det i farten och inte snöar in på det. Mot slutet, när han började bli trött, fastnade han dock rejält i en sån godisgömma. Då rann sinnet på lite och jag kläckte ur mig ett kraftigt ”nej”. Istället för att som tidigare lägga av helt så blev det ett kort stopp med näsan uppe men när jag sa ”nu fortsätter vi” så gjorde han faktiskt det, och spårade jättefint sista biten. 😀 Jag tvivlar på att det kommer hindra honom från att käka i nästa spår men vinsten var att han faktiskt tog sig samman och fortsatte. Det tyder på att motivationen faktiskt har blivit bättre. 🙂

Resten av dagen har ägnats åt idéellt tidningspyssel och privat pelargonpyssel. Jag konstaterar att pelargonerna, precis som vanligt, har hanterat det här med vintervila på lite olika sätt.

170218c

Dessa två har förvarats på samma ställe, i samma temperatur och fått vatten lika ofta?! Merparten befinner någonstans på gråskalan (eller grönskalan?) mellan de här och som vanligt är det väl några som ser helt hopplösa ut som tar sig, och några man tror på som lägger ner. Nåja, nu är värmen påsatt (lite försiktigt), samtliga är nedklippta och nu blir det lite vatten, men ofta, så får vi se vilka som vill vara med ett år till. De som, generellt, klarat vintern sämst är de stora, fina exemplaren jag köpte i (utanför) Sthlm förra våren. De var fina hela sommaren men nu verkar de ha packat ihop. Troligen var de för hårt drivna? Som tur är har deras barn, sticklingarna jag tog förra sommaren, klarat sig desto bättre. Ja till och med bäst av alla, tror jag.

Ärligt talat så gör det inte så mycket om en del av alla dessa tackar för sig. De är för många, och jag har dessutom en herrans massa sticklingar inomhus som också vill ha en plats i solen till sommaren. 😛


Det planerade passet med framförgående blev inte av idag men kelpien verkar rätt tillfreds ändå, efter spår med mig och promenad med husse. En platt kelpie är en nöjd kelpie. 😀

170218g

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s