I april är det exakt 25 år sedan vi skaffade vår första hund, schäfertiken Dixie. Hon var ett problembarn av stora mått men det är en helt annan historia.
Det jag funderar på just nu är hur förutsättningarna för hundträning ändrats sedan dess, framför allt på vintertid.
Då, och ända till för typ fem år sedan, var i princip enda alternativet att pulsa runt i snön om man ville träna lydnad (eller något som åtminstone liknade det) på vintertid, om det inte råkade vara en barmarksvinter, men då var det sannolikt svinkallt iaf. Visst gjorde man det, halkade omkring i mörker, snö och kyla men särskilt kul och motiverande var det inte. (Elen var förvisso uppfunnen 1992 och strålkastare fanns på klubben men… 😛 )
En av bruksvärldens stora profiler, som tyvärr inte längre finns med oss, sa t o m en gång att hon inte tränade lydnad när det var så kallt att man var tvungen att ha handskar och hon fick ändå fina framgångar på bl a SM. 😉
Eftersom lydnadsträning funkar dåligt i snö enligt mig, och troligen enligt många andra, blev det en eller flera viloperioder (från ren lydnadsträning) automatiskt och det var förmodligen nyttigt för både hund och förare.
Att man kunde träna lydnad i köket (eller något annat rum) tror jag inte att man hade en tanke på? Jag minns något tillfälle, men det var nog med Iza i ung ålder, som jag gick ut i ladugården och tränade apportering men det var mest för att den korthåriga skånska jaktschäfern inte skulle dra efter en katt, en hare eller ett rådjur… 😛
Idag finns det gott om alternativ i form av inomhushallar och det tror jag att vi främst kan tacka agilitysporten för. Hallarna poppar upp lite som svampar ur jorden och kul är det. Det ger helt nya möjligheter men man blir onekligen bortskämd. Det är ju jätteskönt att kunna träna med fast ”mark” under fötterna och kläder ungefär som på sommaren. Viloperioder är det inte längre snack om… Vilodagar blir det, men inga längre sammanhängande perioder, på gott och ont troligen.
Hösten 2009 invigde jag och Karlsson vår alldeles egen lilla arena här hemma, inspirerade av en helgkurs på Alfa Hundcenter i Lerum. Där och då insåg jag hur oerhört nyttigt det var med speglar, ffa med liten hund. Då fanns det inga inomhushallar i närområdet. Nu kan jag räkna in 6-7 stycken inom sju mils avstånd. OK, sju mil åker man ju inte för en timme men för en halvdag, om man är några stycken, är det ju helt ok. De som ligger bäst till är dock Hundspektra här i stan och Ulricehamns nya inomhushall, 30 minuter bort.
Tävlingar arrangeras ju också inomhus numera, vilket knappt förekom för fem år sen, och självklart är det kul med en tävlingssäsong som varar året runt. Kurser, främst i privat regi, arrangeras också året runt. Bra eller dåligt? Jag tycker nog mest att det är bra men för unga hundar kanske det blir tufft utan en längre, sammanhängande, viloperiod?
Själv har jag blivit så bekväm att jag inte längre tränar i mörker och nederbörd (eller kyla). Mörker, uppehåll och några plusgrader är ok. Dagsljus och viss nederbörd funkar också och det kan ju faktiskt regna på tävling. För träning med bra kvalité under den mörka och kalla årstiden så är inomhusträning dock perfekt så jag är absolut positiv. Men allra helst tränar jag utomhus, under drägliga väderförhållanden. 😉
Efter att ha tränat utomhus i minusgrader två gånger på tre dagar (i söndags och igår) fick jag ytterligare vatten på min kvarn. Jag är ingen bra hundtränare när jag är påbyltad i lager på lager från topp till tå och har Icebugs på fötterna. Jag blir osmidigare än vanligt, sur och irriterad och då blir kelpien flamsig och tramsig. Igår blev det fullständig katastrof och passet blev inte långt. I ärlighetens namn hade det inte blivit av alls (vilket troligen varit det bästa) om det inte varit för att jag ändå var tvungen att åka till klubben för ett möte och det lär dröja innan vi försöker träna utomhus i 5-6 minusgrader igen.
vallterrier.com 