Var f…n är silvertejpen när man behöver den?

Man ska ju träna med sin hund på alla möjliga och omöjliga tider sägs det. Något man framför allt missar är väl ofta att träna riktigt tidigt på morgonen men på tävling är det ju ofta så att man måste prestera typ innan tuppen ens har vaknat.

Det var inte något problem ens med den morgontrötta lilla terriern. Jag upplevde aldrig att han gjorde sämre ifrån sig just för att det var tidigt på dagen. Jag tror heller aldrig att det blir ett problem med Maro. Problemet är väl snarare mitt; exakt hur mycket mitt i natten måste jag kliva upp för att få honom tillräckligt sansad innan start?

I morse körde vi ett pass på Hundspektra igen, mellan 8 och 9. Morgontrött var väl ungefär det sista epitetet som passade in på Maro. Han var galet taggad och hade den där fullständigt galna blicken samtidigt som han försökte linda in sig i mitt vänsterben och … krypa ur skinnet. Jag var nog mer åt det trötta hållet och lyckades inte balansera upp det hela vilket gav ett … inte så bra träningspass. Vissa bitar var jättefina men andra var mer åt katastrofhållet. Den galna blicken i fria följet lyckas jag liksom inte fånga på bild men det är mer som bilden med kampluddet nedan än som den vänstra bilden. 😀


Det där med ”runda” blev t ex en oerhört förvirrad tillställning. Till att börja med försökte han runda en icke existerande kon på samma ställe där den stod sista gångerna i lördags?! Då flyttade jag ju runt den utan att det vållade några direkta problem. Idag stod den (naturligtvis) på ett annat ställe men det spelade tydligen ingen roll. Startskall bjöd han också på… *suck*

Nåja, vi backade i processen och körde på nära håll och innan vår timme var slut kunde han springa runt snygg, prydligt och tyst från åtminstone tre meters håll. I lördags var vi uppe på 10-12 meter?!

När vi körde metallapporten däremot hände det grejor, och det var då jag hade behövt en rulle silvertejp, helst runt hela jä…la huvudet.

Han tycker ju inte om den och tempot är tveksamt både ut och in. Men … så tjuvstartade han andra gången och det var ju, egentligen, ett stort steg framåt. Vad gör hans klantiga matte, innan hon hunnit koppla in ens en tillstymmelse till hjärncell? Jo, hon (känns lite bättre att ta det i tredje person, istället för att skriva ”jag” 😉 ) vrålar ”NEJ” varvid den lilla mjuka hunden naturligtvis tvärnitar och kommer tillbaka, en smula slokörad. Dumstrut och skämskudde till matte!

Nåja, gör om, gör rätt tänkte jag. Vad händer då? Jo, den älskade lilla chokladtomten lägger sig i omloppsbana runt metallapporten: 😀 😀 😀 Nej, jag förmådde inte göra annat än skratta åt eländet men han var rätt söt när han sprang där, helt enligt devisen ”hon vill ju att jag ska springa runt och nu gör jag det, jetemycket”. Borde ha haft det på film men det lyckades jag inte med. Well, vi fick till en apportering som var någorlunda bra innan vi slutade. emoji_1

Även om träningspasset inte var bra, i den bemärkelsen att den stackars hunden troligen inte lärde sig så mycket, så tror jag att jag lärde mig en hel del – om hur man inte ska göra.

Rent utmattningsmässig verkade dock passet ha fyllt en funktion. Som på den vänstra bilden såg han ut strax efter hemkomst, och nej han blundar inte för att kameran är framme, han höll verkligen på att somna i den ställningen. Som på den högra såg han ut 20 minuter efter ordinarie avgångstid för lunchpromenaden. Inte jättetaggad direkt men när vi väl kom ut ångade han på. 🙂

Nu har vi tagit helg så får vi se vad den erbjuder i form av hundträning. Det återkommer vi med. 🙂 Karlsson går i alla fall” all in” på det där med fredag kväll säger han. ❤

170217a

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s