Ordning på (blogg)torpet!

Hej, Lennart Å. Karlsson här igen. Eftersom mattetanten tog mentalt slut efter allt tävlingsbloggande i helgen så får jag väl göra en insats. Herregud liksom, hon har inte bloggat på fyra dygn nu! Folk kan ju tro att hon lagt ner för gott, men jag tror faktiskt att hon kommer tillbaks så småningom.

Tävlingsbloggande var det ja. Det gör man ju när man tävlat, och det var tydligen det vi gjorde i helgen. Vi började på en av mina tre hemmaklubbar, och eftersom jag kände mig så hemma tyckte jag att de som var där borde veta hur duktig jag egentligen är, och därför passade jag på att busa till det lite. Men trots mina bus var matte ganska nöjd med poängen. Sen började det roliga…

Vi åkte ut i skogen till ett ställe jag tyckte jag kände igen litegrann. Där skulle jag spåra, och då lyckades jag lura iväg tanten åt fel håll! Jösses vad naiv hon är ibland? Nåja, dom ropade åt oss att vända så det gjorde vi, och sen bar det iväg. Jag hade inga som helst problem att ta mig fram, men klumpfoten jag hade längst bak i snöret?! Vad ska jag ha henne till? Egentligen? Hon är ju fullständigt värdelös på att ta sig fram i ris, bland stenar, rötter och i nedförsbackar. Och i uppförsbackar. Det var ett himla tjoande och hojtande; ”stanna”, ”vänta”, ”oj”, ”ooops”, ”j*vlar”, ”h*ete* osv lät det hela tiden bakom mig. Hur skulle det vara om man kunde få lite arbetsro? Som hämnd för detta bestämde jag mig för att ta ett varv till i den stökigaste terrängen, och då låg hon helt plötsligt platt på rygg, baklänges i uppförsbacken? Hur gör hon?! Eftersom jag  hade henne att släpa på så hann vi naturligtvis inte runt i tid, men hade jag varit ensam är jag övertygad om att jag hade fixat det. Ge mig bara en ryggsäck att stoppa spårapporterna i så… F ö sa tanten som gått spåret att hon hört oss jättelänge. ”Oss”?  Jag sa ingenting…

Efter det fick vi  tydligen inte vara med mer, för då åkte vi hem.

På söndagen bar det iväg igen, och då började vi med att åka ut i  skogen. Ett helt nytt ställe den här gången. Tyckte att jag lurat henne tillräckligt på lördagen så den här gången gick jag åt rätt håll, men efter en liten stund försökte jag mig på en luring i alla fall. Det luktade jättegott av något, jag tror att det var en ekorre, och jag försökte övertala henne att vi skulle leta efter den istället för efter pinnarna. Tyvärr överlistade hon mig (!?). Den här dagen hade hon betydligt lättare att ta sig fram och vi hittade några pinnar. På ett ställe luktade det jättemycket pinne och vi hjälptes åt att leta en lång stund men hittade ingen. Jag tror att ekorren stulit den! Stressad var hon också tanten, så jag fick inte leta klart… Till sist hittade vi iaf den långa, viktigaste, pinnen och då blev hon så där pinsam igen och ropade och betedde sig. Nåja, jag får  försöka lära mig leva med det, för jag lär väl inte bli av med henne i första taget. Hon var betydligt gladare den här dagen i alla fall, även om vi tydligen missat två korta pinnar, men hon tyckte 22 minuter (som vi tydligen hållit på) var helt OK.

Sen åkte vi till ytterligare ett nytt ställe, och eftersom jag inte varit där tidigare och dom som var där omöjligen kunde känna till min kapacitet tyckte jag det var lika bra att visa mig på styva linan. Mattetanten var jätteglad även efter lydnadsdelen, men det skulle jag snart ändra på, för det var ungefär här hon övergick i sitt  luddiga normaltillsånd. Hon påstod (efteråt) att det var uppletande det handlade om, men huuur skulle jag veta det? Av en slump snubblade jag över två saker som jag lämnade över till henne, men varken hon eller domartanterna var särskilt imponerade över det? Räcker det inte att vara söt liksom?

Nåja, hon var nog ganska nöjd med mig ändå tror jag, för resten av dagen hade jag ju varit duktig.

På vägen hem pratade hon med elaka tanten i telefon, och dom bestämde att jag behöver konditionsträna? Jag?! Är det någon som behöver träna upp sin kondition så är det väl mattetanten med klumpfötterna? Äh… det blir nog inget med det tänkte jag och la mig och sov när vi kom hem.

På måndagskvällen var det träningstävling på vår vanliga klubb. Nu var det helt plötsligt en massa andra moment som skulle göras? Förstå att det är krångligt att vara hund? Lydnadsklass III heter det visst, och jag gjorde ganska bra ifrån mig, ibland.

På tisdagen åkte vi till samma klubb där vi var i lördags, och då hade hon fått för sig att vi skulle träna på stegen. Vaddå träna? Jag är jätteduktig på den, men mattetanten är lite långsam, precis som vanligt. Dessutom förstår jag inte alls varför hon pekar på nedersta stegpinnen varje gång? Det är  ju jättenära till marken så det är mycket enklare att hoppa.

Sen åkte vi till gymmet, där storasyrran brukar simma eller vad det är hon gör. Men nu fick syrran sitta kvar i bilen och jag gå med in. Där träffade vi simfröken L som började klämma och känna på mig. Naturligtvis tyckte hon att jag var i jättefin form! Och söt! Möjligen var jag lite för dåligt musklad i ryggen påstod hon… Bah!

Igår blev det ingen träning alls, konstigt nog. Vilodag kallas det visst? Men idag… då började det. Konditionsträningen! Hon har tydligen lite olika idéer. Bland annat har det varit prat om att cykla, men hallå … jag har ingen cykel. Mattetanten med klumpfoten har tydligen en, men den har hon inte använt på 19 år säger hon så om hon ska testa den vill inte jag vara i närheten när hon välter.

Ikväll, efter promenaden, tog hon med sig en påse med tio tennisbollar ut och la i en hög på gräsmattan, sen gick vi ut på åkern en bit och jag fick springa och hämta den ena efter den andra. För varje gång gick hon längre och längre bort så till sist fick jag springa jättelångt för varje boll. Det roliga var att jag överlistade henne. En av bollarna var nämligen utrustad med pip och den plockade jag naturligtvis ut blixtfort! Tydligen har hon tänkt sig att vi ska göra samma sak i skogen, i den mjuka mossan, och det kan ju faktiskt bli kul. Kanske.

Over and out för idag. Vi får se när jag kommer åt tangentbordet nästa gång.

Lev väl!