Katt-alysator

För det första; var tog den vägen? Blogglusten alltså. Tre dagars uppehåll är ju högst normalt för de flesta bloggare, men inte för mig. Åtminstone inte när jag i princip har tillgång till dator dygnet runt. Blogglusten är inte särskilt stor just nu heller, men jag har en känsla av att den kommer sjunka ju längre jag väntar så det är väl lika bra att ta tag i det.

Måndag och tisdag kväll ägnades  helhjärtat åt hundträning med ganska OK resultat. Det enda jätteproblemet är att han nu fått för sig att han inte kan hoppa ifrån mig över 50-centimetershindret (bruks) utan tvärvägrar som en tjurig ponny. Och när han väl hoppar så tar han stöd på hindret = nolla på tävling. Inte bra! Det första som slog mig var; han har ont. Men se DET tror jag inte på längre, för när han väl kommit över hoppar han galant tillbaka utan vare sig tvekan, vägran eller islag. Får väl se det som ett utslag av terriermentalitet och hoppas på att det går över snart.

I tisdags fick vi också till årets första platsliggning med skott och det skötte han alldeles galant. Skönt!

I  måndags kväll hade vi första träffen med en tänkt träningsgrupp på klubben. Det är en ganska blandad (och stor) skara så vi får väl se hur det blir. Jag ska ge det en chans i alla fall.

Igår kväll fick Karlsson vilodag efter sista tidens myckna träning. Dessutom hade han varit hos svärmor hela dagen och där är han igång hela tiden så han var rätt trött. Husse tog ut honom på en liten skogsrunda bara, medan jag och Iza gick djävulsrundan. Den har ju varit otillgänglig hela vintern och det är verkligen en njutning att gå runt, istället för fram och tillbaka, men jag tror jag har skrivit det förr. 😆

På den promenaden fick Iza närkontakt av tredje graden med två katter – dvs hon såg dem. På riktigt. Hon är ju mentalt svältfödd på katter efter den här vintern så hon tyckte det var riktigt, riktigt lyckat. Jag höll inte riktigt med eftersom jag vid första kattchocken höll på att knyta jackan runt midjan och hade lite dålig koll på kopplet, men jag lyckades hålla i henne trots allt. Den andra kattkontakten kom i en nedförsbacke med löst grus, men jag överlevde även det.

I förrgår satt vi ute på altanen en stund, i lä för nordanvinden, och njöt. Dvs jag satt, hundarna låg lugnt och fint på altangolvet. Helt plötsligt kommer det en vindpust runt hörnet och upp studsar Iza, som skjuten ur en kanon. VAR är katten? Eller … hon hade nog full på var katten var, åtminstone väderstrecksmässigt, men hon såg den inte.

En katalysator är ett ämne som utan att själv förbrukas ändrar kinetiken hos en termodynamiskt tillåten kemisk reaktion genom att öppna en alternativ reaktionsväg med lägre aktiveringsenergi så att fler partiklar har tillräckligt hög energi för att kunna reagera. På detta sätt accelererar en katalysator reaktionen så att den kan utföras vid lägre temperatur och tryck. En katalysator kan också påverka reaktionens selektivitet genom att minska de olika aktiveringsenergierna i ett reaktionsnätverk olika mycket. Sammantaget kan man säga att en katalysator påskyndar en kemisk reaktion.

I ovanstående text från Wikipedia tycker jag mig känna igen en hel del från det jag tror händer i Izas hjärna och kropp vid åsynen (eller lukten) av en katt. 😆

Ränderna går aldrig ur?

Efter diverse hushållsgöromål i morse tog jag med mig Iza ut i skogen och vallade en ruta för uppletande. Sen gick jag hem och hämtade lelle Lennart. Spänningen var stor, för något ”riktigt” uppletande har vi inte kört sedan någon gång i oktober-november (skulle jag tro). Uppenbarligen funkar det att vila sig i form även i det momentet för hej vad det gick! Fem föremål (av sex) på uppskattningsvis tre minuter. Nu hade jag förvisso lagt föremålen snällt, dvs högt eller öppet, för att vinden  skulle komma åt dom, och dessutom var det motvind. Jag ville ju gärna att han skulle lyckas så här vid premiären. Men skitsnyggt var det trots allt. 🙂 Efter det femte kom han dock av sig lite och tog ett litet matuppehåll vid lite bambi-bajs som Iza mot alla odds lämnat kvar. Men efter ett utvecklingssamtal bestämde han sig för att hämta in det sjätte föremålet också. 🙂

Efter det jagade jag ut husse att lägga ett spår till Iza, presentkortet ni vet, samtidigt som jag la ett spår till Karlsson.

Iza blev försten ut, på ett ca kilometerlångt spår, och förutom ett upptag där hon rusade över spåret (för andra gången i sitt liv) så skötte hon sig utmärkt. Ränderna går tydligen inte ur på gamla schäfertanter. Inga tveksamheter alls utan ett skitsnyggt spår där hon plockade alla pinnar. Då ska man veta att det är lääänge sedan hon spårade. Hon var lycklig, och jag var livrädd – eller nå’t. Det ÄR skillnad på att ha 26 kilo schäfer i linan, som dessutom har bråttom, mot åtta kilo eftertänksam borderterrier. Jag höll mig dock på benen, med lite möda och stort besvär, men andan tappade jag någonstans i skogen. 🙂

Karlsson hade fått ett kort spår som började med serpentiner efter upptaget. Där fick han skärpa till sig rejält och tempot gick ner i motsvarande grad. En spetsvinkel och en återgång hann jag också klämma in. Spetsvinkeln gick hyfsat medan återgången ställde till problem. Till sist hittade han spåret igen och tog sig till slutet.

Efter detta gick jag hem och svimmade i solen på altanen en stund. 21-22° visade termometern vid solväggen och eftersom jag satt i fullständig lä för den kalla nordanvinden var det fantastiskt skönt. Tror nog att jag lyckats reta pigmentet litegrann i alla fall.

Efter att ha lapat sol en stund, medan husse kollade på fotboll, så skärpte vi till oss igen. Husse gick en rejäl promenad med Iza och jag körde ett rejält lydnadspass med Karlsson, inkl. en del fotografering. Solen gick stundtals i moln under fotningen så bildkvalitén, och färgerna, är ganska skiftande tyvärr. Avslutningsvis fick han lov att  köra race med pip-Dino, och det gjorde han. Länge. 😆

Detta bildspel kräver JavaScript.

Synd att helgen inte är några dagar till för jag hade utan tvekan kunnat sysselsätta mig med både mer hundträning och sådant jag högaktningsfullt hoppat över i helgen, så som; trädgårdsstädning, fönstertvätt, strykning, omplantering av pelargoner… etc.

I bildspelet finns också en bild på den största  snöhögen vi har kvar på tomten nu. Det är rester av det husse skottat ner från hustak och altantak och när den var som värst nådde den en bra bit över altanräcket som i sig är ca 160 över marknivån. Jag måste erkänna att jag är fascinerad över att snön försvunnit så fort som den trots allt gjort, och torkat upp bra har  det också gjort. Visst finns det snöfläckar kvar på vissa skuggiga ställen men ändå… Jag trodde verkligen att det inte skulle vara borta förrän någon gång i maj.


Om att vara vakthund

Karlsson har ett tufft jobb, och Iza fattar ingenting. 😆

Innan Iza blev sambo med Karlsson hade hon inte alls förstått att man borde vakta sitt hus. Om det kom någon in på tomten hoppade hon glatt upp i något fönster och tittade ut, ivrigt viftande på svansen. Att man  skulle skälla också hade hon inte alls försått. Men det blev det ändring på.

Numera är det inte lätt att sova om man är husse i det här huset. I synnerhet inte efter att matten och hundarna lämnat sovrummet.

Morgonen i sammandrag:

1. Iza hoppar upp på stolen vid hallfönstret och tittar ut – tyst. Karlsson tar för givet att det finns något man borde skälla på och säger ”bjäfs-bjäfs”, utan att ens resa sig ur bia-bädden.

2. Matte sitter på rökaltanen, som vetter mot vägen och brevlådorna. Granne kommer för att hämta tidningen och säger då ”hej” varvid matte är tvungen att svara. Båda hundarna går igång som varulvar och tror att  vi har besök.

3. Matte sitter på samma rökaltan och betar av diverse bloggar i ajFånen. Kopplar aningslöst upp sig på Youtube för att kolla på en film med schäfervalpar som en vän lagt ut. Att filmen skulle släppa ut ljudet i telefonens högtalare hade hon inte en tanke på. När ett större gäng sjuveckors schäfervalpar börjar pipa på altanen är cirkusen igång – igen. Det tar flera sekunder (säkert två och en halv) innan matten hittar knappen för att sänka ljudet. Hundarna tror dock inte på att problemet är löst utan gapar en stund till.

4. Karlsson ligger på soffryggen och spanar ut genom fönstret i vardagsrummet och får syn på en grannkatt på strövtåg.

5. Husse går upp.

***

Angående kommentarerna till krypfilmen i tidigare inlägg vill jag poängtera följande:

Karlsson släpar inte bakbenen hela tiden. Den som tycker det bör titta på filmen en gång till! Han drar faktiskt in bakbenen med ganska jämna mellanrum. Visst har domare olika syn på det här med krypteknik, men jag har svårt att se den domare som skulle nolla pga det krypet. Av ett antal domare som sett det på träning har jag också fått höra att det är tiomässigt, medan andra säkert skulle dra någon poäng eller tre för tekniken.

Att vi nollar momentet på tävling beror på att han vägrar! Det krävs ofta ett par tre kommandon för att få honom att starta, några kommandon för att få honom att hålla igång, och sen ”dör” han efter halva vägen, typ. Och då är nollan redan ett faktum pga av alla extra kommandon. Det är någon låsning som blir, förmodligen pga att jag gör något konstigt, eller bara av tävlingssituationen i sig, och det är DET som gör det hela så frustrerande.

Idag blir det uppletande (som inte hanns med igår pga av tolvårskalas), ett kort trixigt spår och lydnad på hemmaplan. Dessutom propsar Iza på att lösa in en del av sitt födelsedagspresentkort idag, så det ska vi också försöka fixa. 🙂

Längden har ingen betydelse!

(Suspekt rubrik – jag vet!)

Det gäller ju att utnyttja terrängen när man lägger spår, och det lyckades jag med idag. När jag ritade upp spåret (på ett ungefär) på jogg.se visade det sig att det blev nästan två kilometer! Ett så långt spår har han nog aldrig gått, och i synnerhet inte efter en så lång vintervila som det ofrivilligt blev. Många typer av underlag blev det också; vanlig skogsmark, lite hygge, åker, grusväg, barrmatta…

Jag bestämde mig dock för att hoppa över uppletandet som jag tänkt köra medan spåret låg till sig. Det blir möjligen ett sådant i eftermiddag, men det kändes som en god idé att låta honom ha fräscha hjärnceller till spåret.

Som vanligt så spårar han bättre och bättre ju längre han håller på, och på så sätt har ju längden betydelse. Han blir mer noggrann och fokuserad. Visst blir det missar ibland. En del vinklar analyserar han (enligt mig) onödigt länge, och ibland ”ramlar han av” spåret, men letar sig tillbaks för egen maskin. Dock är det sådant som tar tid, och på tävling är den ju som bekant begränsad. Dock är han nu betydligt mer inställd på att komma iväg efter apporterna. Förut kunde han ju meditera en lång stund, käka bark från granarna och vara allmänt flummig, men på vårens spår har han dragit iväg direkt när jag stängt godisfickan på midjeväskan. 🙂

Allt är inte kanon, det finns mycket att jobba på, men jag är ändå grymt imponerad över vad han presterat så här långt efter bristen på träning under så lång tid.

Här är spåret. Jag har inte tagit med serpentiner och trappstegsvinklar jag gjort på vissa sträckor, så i verkligheten var det nog drygt två km.

Till alla mina ovänner… ;-)

Det visade sig att jag har en väldig massa ovänner – på Youtube. Jag är ju minst sagt nybörjare i Youtube-branschen och visste inte ens att man kunde ha ”vänner” där, men så är tydligen fallet. Nu har jag ändrat inställningarna till filmen i förra inlägget så att den bör kunna ses av alla – vänner som ovänner. 🙂

Nu är det dags att gå ut och lägga spår, och ett uppletande ska vi också hinna med är det tänkt. Solen skiner men det blåser kalla vindar idag, och när jag klev upp (alldeles för tidigt) var det till och med frost.

Creepy!

Äntligen lyckades jag lura ut husse med videokameran för att filma krypet, och här är resultatet. Kvalitén på filmen kanske kan diskuteras… men förstå att det är creepy att konsekvent nolla detta på tävling?! På tävling där det bara krävs att han kryper åtta meter rakt fram, med en halt i mitten?!

OK, det här är inte perfekt, i synnerhet inte sista bakåtkrypet där han blir hög fram, och något stopp kom också, men då under betydligt mer komplicerade omständigheter än på tävling, och efter att han krupit länge.

För övrigt har kvällen ägnats åt spår, och vilket spår det blev! Ca 800 meter långt, skog med passage av två grusvägar och liggtid ca 75-80 minuter. Med tanke på förra veckans mediokra tillställning var förväntningarna lågt ställda, men jag är mer än nöjd. Upptag med bra tempo ut och val av rätt håll, sen bra tempo genom (nästan) hela spåret, och alla åtta pinnarna (varav tre skogspinnar) plockade han utan minsta tvekan. Att vi bara hade med oss sex i ”mål” tar jag på mig. Måtte jag aldrig slarva så på tävling! Bra jobb i vinklarna också, nästan hela tiden. Visst finns det mycket att slipa på, och fokus kunde onekligen vara ännu bättre, men jämfört med förra veckan så var detta underbart att se. Idag är han dyr den lille. 🙂

Rundgång!

Wow liksom… idag har vi för första gången på ett drygt kvartal gått en runda på lunchen, på hemmaplan. Dvs inte fram och tillbaks på vägen, utan en runda som innefattade både skog och väg. Inte en meter har vi gått på samma ställe! Rundan är inte jättelång, och inte favoritrundan, men just nu är jag inte så kräsen. 😉

Konstaterade också att det inte bara är trädgården som är sliten efter den här vintern. Även skogen är ganska tilltufsad. Jösses så många grantoppar, grangrenar och hela träd som har rasat. Bitvis var det mer hinder- och slalombana än stig, men det stod vi ut med – vi fick ju gå runt!

(Ja, ibland ÄR jag extremt lättroad. 🙂 )

Dessa små filurer hittade jag också på dagens runda.
Och inte bara dessa utan faktiskt ganska många samma lika.
(ajFån-bild.)

Speedy Gonzales x 2

Om man inte ens dricker kaffe i normala fall, och så (för att nöden kräver) tippar i sig inte bara en utan två Red Bull under hemresan så kanske man får skylla sig själv? Har varit hyfsat speedad sedan jag landade hemma vid 16-tiden.

Resan gick bra, men guuud så segt det var. Av de 42 milen är det ca fem som är motorväg med 110 km/h. Resten av vägen varierar det mellan 40 (genom heeela Karlsborg!?) och 100. 80 är väldigt populärt, framför allt i Västra Götaland.

Hundarnas mottagande var … eh … varmt (eller hysteriskt, om vi ska vara ärliga). Karlsson påtalade mycket tydligt hur extremt understimulerad han var och speedade runt bäst han kunde. Iza var väl mest bara galen. 🙂 Efter en stunds uppackning (jag hade ju mer med mig hem än dit, för att uttrycka det milt) gick jag ut och tränade hund. Det var inte bara Karlsson som var abstinent, utan så var även jag. Och vem kan motstå en ljummen (jo, +8° ÄR ljummet efter den här vintern), ljus kväll på den nästan snöfria egna gräsmattan? Inte jag i alla fall. Hur som helst fick lille Lennart en rejäl genomkörare, och efter sex-sju dagars träningsvila, med bara koppelpromenader, var han … lite överladdad. Vissa saker blev bra, och andra mindre bra. Men vi hade iaf roligt. 🙂 Iza fick sig också ett litet pass till sin stora förvåning, och lycka.

Nu är resten uppackat, och trots att jag egentligen är trött så är det tveksamt om jag kan sova när det är dags. Jag vet ju att två RB inte är att rekommendera, jag har provat förr, men vad gör man när tröttheten smyger sig på och man har en bra bit kvar att köra? Provade med rätt täta pauser, men det hade ingen jätteeffekt. Nåja, vi får se hur det går, och oavsett vilket så är det jobbardag i morgon.

Inte någon favoritlåt förvisso, men ganska passande just idag. 😆

Spektakel!

Nu har vi rensat och röjt i tre dagar, och börjar väl bli ganska klara. Det är ju liksom inte ett helt hus (eller en lägenhet) som ska tömmas utan det handlar mer om pappas personliga saker. Det har, trots allt, gått bättre än jag väntat mig och det mesta kommer nog till nytta i en eller annan form.

Resan upp i fredags gick också över förväntan. Lugnt och stilla i trafiken och jag såg inte en enda vansinnesomkörning på 42 mil.

Idag, när jag åkte till Rättvik för visit hos mamma, var det dock ett riktigt spektakel. Massor av påskfirare med hemlängtan, medvind och nedförsbacke … typ. Jag mötte nog fler bilar (och såg fler vansinnesomkörningar) på 45 KILOMETER idag än på 42 MIL i fredags.

Något annat som är spektak(ulärt) är synen när man närmar sig Rättvik från faluhållet. Först är det bara tråkig väg och tråkig skog – länge. Sen öppnar skogen upp sig och man har hela Siljan framför sig med en vidunderlig utsikt som aldrig upphör att fascinera mig, trots att jag sett den hur många gånger som helst. Ska ni någon gång till Rättvik så försök åka via Falun, eller ta en tur några kilometer utanför byn, till Söderås, och vänd er om, det är det värt! Idag var första gången på många år jag såg Siljan helt isbelagd – vackert, men ännu vackrare på sommaren.

Och nu kom det ett MMS från husse, föreställande husvagnen som han hämtat från vinterförvaringen idag. Jag kan ju erkänna att min abstinens är ovanligt låg i år. Sannolikt beror det på att jag tillbringat alldeles för många nätter i husvagnen hos pappa i vinter, av tråkiga orsaker. Förhoppningsvis ger väl den känslan med sig…

Antingen blir det hemfärd i morgon eller på onsdag, men det lutar väl åt det senare alternativet just nu.

Avslutningsvis en påskbild på Gino som villigt poserade i solskenet, men han ser ut att vilja ha ett par solglasögon…

Påskblogg…

Har ingen större motivation att blogga, men gör ändå ett försök.

Ikväll har jag packat, åtminstone delvis. I morgon bitti ska jag sätta mig i bilen och köra till Falun. Utan hundar. Utan husse. Under helgen är planen att jag och A ska börja röja bland pappas saker. Vi får väl se hur tung det blir, och om vi kommer någonstans? På tisdag är det dessutom bouppteckning. Känns inte som om det kommer bli en särskilt glad påsk med andra ord.

Dessutom vägrar förkylningen att släppa taget/sätta fart. Jag är fortfarande i någon fånig utbrytningfas och är mest snuvig och däbbt i däsan. Rätt tung i huvudet också, så 45 mil (eller 42?) på dåliga och ”långsamma” vägar känns … sådär. Nåja, det löser sig säkert bara jag kommer iväg.

Igår fick jag åtminstone till ett spår åt Karlsson igen. Ett kombinerat åker-/skogsspår, och utan att gå in på detaljer kan vi väl säga att det märks att det varit vintern från helvetet. Det finns en hel del att önska av spårarbetet men vi kom i ”mål” åtminstone, och hade hoppade ”bara” över två (av sju) apporter.

Han var åtminstone påtagligt nöjd med att springa loss i skogen med en pip i käften efteråt. Det var ju ett tag sedan det också, milt uttryckt Och hej – vad han sprang?!

Planen för ikväll var att tvinga ut husse med videokameran och filma krypet, men eftersom det omväxlande snöar och regnar och dessutom blåser rätt rejält så… Jag, husse och Karlsson hade nog fixat det, men det är nog mer tveksamt med kameran. Det får bli en annan dag. Efter påsk.

I övrigt har jag inte så mycket att förtälja, och något påskkort har jag inte orkat/hunnit fixa med i år så det får bli en repris från 2008.