Ränderna går aldrig ur?

Efter diverse hushållsgöromål i morse tog jag med mig Iza ut i skogen och vallade en ruta för uppletande. Sen gick jag hem och hämtade lelle Lennart. Spänningen var stor, för något ”riktigt” uppletande har vi inte kört sedan någon gång i oktober-november (skulle jag tro). Uppenbarligen funkar det att vila sig i form även i det momentet för hej vad det gick! Fem föremål (av sex) på uppskattningsvis tre minuter. Nu hade jag förvisso lagt föremålen snällt, dvs högt eller öppet, för att vinden  skulle komma åt dom, och dessutom var det motvind. Jag ville ju gärna att han skulle lyckas så här vid premiären. Men skitsnyggt var det trots allt. 🙂 Efter det femte kom han dock av sig lite och tog ett litet matuppehåll vid lite bambi-bajs som Iza mot alla odds lämnat kvar. Men efter ett utvecklingssamtal bestämde han sig för att hämta in det sjätte föremålet också. 🙂

Efter det jagade jag ut husse att lägga ett spår till Iza, presentkortet ni vet, samtidigt som jag la ett spår till Karlsson.

Iza blev försten ut, på ett ca kilometerlångt spår, och förutom ett upptag där hon rusade över spåret (för andra gången i sitt liv) så skötte hon sig utmärkt. Ränderna går tydligen inte ur på gamla schäfertanter. Inga tveksamheter alls utan ett skitsnyggt spår där hon plockade alla pinnar. Då ska man veta att det är lääänge sedan hon spårade. Hon var lycklig, och jag var livrädd – eller nå’t. Det ÄR skillnad på att ha 26 kilo schäfer i linan, som dessutom har bråttom, mot åtta kilo eftertänksam borderterrier. Jag höll mig dock på benen, med lite möda och stort besvär, men andan tappade jag någonstans i skogen. 🙂

Karlsson hade fått ett kort spår som började med serpentiner efter upptaget. Där fick han skärpa till sig rejält och tempot gick ner i motsvarande grad. En spetsvinkel och en återgång hann jag också klämma in. Spetsvinkeln gick hyfsat medan återgången ställde till problem. Till sist hittade han spåret igen och tog sig till slutet.

Efter detta gick jag hem och svimmade i solen på altanen en stund. 21-22° visade termometern vid solväggen och eftersom jag satt i fullständig lä för den kalla nordanvinden var det fantastiskt skönt. Tror nog att jag lyckats reta pigmentet litegrann i alla fall.

Efter att ha lapat sol en stund, medan husse kollade på fotboll, så skärpte vi till oss igen. Husse gick en rejäl promenad med Iza och jag körde ett rejält lydnadspass med Karlsson, inkl. en del fotografering. Solen gick stundtals i moln under fotningen så bildkvalitén, och färgerna, är ganska skiftande tyvärr. Avslutningsvis fick han lov att  köra race med pip-Dino, och det gjorde han. Länge. 😆

Detta bildspel kräver JavaScript.

Synd att helgen inte är några dagar till för jag hade utan tvekan kunnat sysselsätta mig med både mer hundträning och sådant jag högaktningsfullt hoppat över i helgen, så som; trädgårdsstädning, fönstertvätt, strykning, omplantering av pelargoner… etc.

I bildspelet finns också en bild på den största  snöhögen vi har kvar på tomten nu. Det är rester av det husse skottat ner från hustak och altantak och när den var som värst nådde den en bra bit över altanräcket som i sig är ca 160 över marknivån. Jag måste erkänna att jag är fascinerad över att snön försvunnit så fort som den trots allt gjort, och torkat upp bra har  det också gjort. Visst finns det snöfläckar kvar på vissa skuggiga ställen men ändå… Jag trodde verkligen att det inte skulle vara borta förrän någon gång i maj.


Om att vara vakthund

Karlsson har ett tufft jobb, och Iza fattar ingenting. 😆

Innan Iza blev sambo med Karlsson hade hon inte alls förstått att man borde vakta sitt hus. Om det kom någon in på tomten hoppade hon glatt upp i något fönster och tittade ut, ivrigt viftande på svansen. Att man  skulle skälla också hade hon inte alls försått. Men det blev det ändring på.

Numera är det inte lätt att sova om man är husse i det här huset. I synnerhet inte efter att matten och hundarna lämnat sovrummet.

Morgonen i sammandrag:

1. Iza hoppar upp på stolen vid hallfönstret och tittar ut – tyst. Karlsson tar för givet att det finns något man borde skälla på och säger ”bjäfs-bjäfs”, utan att ens resa sig ur bia-bädden.

2. Matte sitter på rökaltanen, som vetter mot vägen och brevlådorna. Granne kommer för att hämta tidningen och säger då ”hej” varvid matte är tvungen att svara. Båda hundarna går igång som varulvar och tror att  vi har besök.

3. Matte sitter på samma rökaltan och betar av diverse bloggar i ajFånen. Kopplar aningslöst upp sig på Youtube för att kolla på en film med schäfervalpar som en vän lagt ut. Att filmen skulle släppa ut ljudet i telefonens högtalare hade hon inte en tanke på. När ett större gäng sjuveckors schäfervalpar börjar pipa på altanen är cirkusen igång – igen. Det tar flera sekunder (säkert två och en halv) innan matten hittar knappen för att sänka ljudet. Hundarna tror dock inte på att problemet är löst utan gapar en stund till.

4. Karlsson ligger på soffryggen och spanar ut genom fönstret i vardagsrummet och får syn på en grannkatt på strövtåg.

5. Husse går upp.

***

Angående kommentarerna till krypfilmen i tidigare inlägg vill jag poängtera följande:

Karlsson släpar inte bakbenen hela tiden. Den som tycker det bör titta på filmen en gång till! Han drar faktiskt in bakbenen med ganska jämna mellanrum. Visst har domare olika syn på det här med krypteknik, men jag har svårt att se den domare som skulle nolla pga det krypet. Av ett antal domare som sett det på träning har jag också fått höra att det är tiomässigt, medan andra säkert skulle dra någon poäng eller tre för tekniken.

Att vi nollar momentet på tävling beror på att han vägrar! Det krävs ofta ett par tre kommandon för att få honom att starta, några kommandon för att få honom att hålla igång, och sen ”dör” han efter halva vägen, typ. Och då är nollan redan ett faktum pga av alla extra kommandon. Det är någon låsning som blir, förmodligen pga att jag gör något konstigt, eller bara av tävlingssituationen i sig, och det är DET som gör det hela så frustrerande.

Idag blir det uppletande (som inte hanns med igår pga av tolvårskalas), ett kort trixigt spår och lydnad på hemmaplan. Dessutom propsar Iza på att lösa in en del av sitt födelsedagspresentkort idag, så det ska vi också försöka fixa. 🙂