Igår kväll blev det träning på Elfsborgs BK. Han skötte sig fint på det stora hela, och vi fick till några riktigt fina inkallningar med ställande. Det finns hopp! Och på tal om hopp så var det inga som helst problem med 50 cm-hindret igår. Skönt!

Men – vittringsapporteringen… Här har  jag ju verkligen bemödat mig om att ”go by the book” och inte ha bråttom. Det gick åt skogen. Igen.

Har ju tränat detta moment hemma, ensam, och själv lagt ut pinnarna. En gång använde jag husse som tävlingsledare, och då gick det fel. Backade och fortsatte lägga ut själv och oftast har han plockat rätt pinne i första försöket och det har känts som om han verkligen förstått vad det går ut på.

Igår kändes det som om det var dags att prova med ”tävlingsledare” igen. Och det gick åt skogen… Han markerade rätt pinne, och grep en annan. Två gånger. I tredje försöket blev det rätt.

Efter analys av ”tävlingsledaren”, som är en mycket duktig lydnadsmänniska kom vi fram till *trumvirvel* att jag gått för fort fram?! Det har väl aaaldrig hänt förr? 😉 Jag blir sååå trött på mig själv! Varför kan jag aldrig ta det lugnt vid inlärning? Och då har jag ändå gått betydligt mer varsamt fram med det här momentet än med de flesta andra. Nåja, nu får vi se till att engagera ”tävlingsledare” oftare, och att då inte köra tävlingsmässigt utan att öka upp avstånd och svårighetsgrad efterhand, trots att det är en annan människa inblandad.

Idag  är det gråmulet väder, det var minusgrader när jag klev upp, och det har kommit några snöflingor! Dessutom sitter min frisör fast i Thailand och vet inte när han kan komma med ett flyg hem. Jag skulle klippa mig på fredag, och det ÄR verkligen dags… Kanske får leta upp någon annan? Eller låta håret växa?