Pelargonfrossa

Nu är pelargontanten i mig inte att leka med! Igår kväll tog jag en tur till mitt favoritställe när det gäller den sortens shopping; ett växthus mitt ute i skogen – typ. Dit åker jag varje år och fyller på ”förråden”. Det finns inte bara pelargoner där så jag handlade lobelior och lite annat som ”behövdes” (?).

Förra året hade jag ju en förfärlig massa små krukor med små pelargoner. Rörigt blev det, och jobbigt att vattna. Det var inte ens särskilt vackert. Då lovade jag mig själv att nästa år (i år alltså) skulle jag ha färre och större krukor. Större krukor där jag skulle ha ca tre likadana pellisar.

Jag har uppfyllt löftet till hälften. Jag har större krukor, med tre blommor i varje. Men – och det är nu det börjar bli jobbigt – de är ungefär lika många, om inte fler?! Hur gick det till då? Jo, i  slutet av förra sommaren tog jag sticklingar av mina befintliga exemplar. Tre av varje, helt enligt planeringen. Dessa har jag vanvårdat efter bästa förmåga hela hösten och vintern. Jo, ni läste rätt – vanvårdat. Men eftersom pelargoner verkar vara ett tåligt släkte så har de växt och frodats och en del av dem har antagit oanade proportioner!

Stjärnpelargon av egen uppfödning (3 sticklingar).
Karlsson är ”tändsticksask”. 😉

Rosenpelargon av egen uppfödning. (Jenny, om du fortfarande
läser här så är detta barnbarn till sticklingen jag
fick av dig för två år sedan.
)

I ärlighetens namn så är sticklingarna betydligt fräschare än övervintrarna, som jag om möjligt vanvårdat ännu mer. Nåja, vi får se om de tar sig, och gör de inte det så har jag ju deras ättlingar att avla vidare på. Rakt nedstigande led liksom. 😉

Nåja, efter några varv i växthuset igår så har jag ytterligare några sorter att njuta av. I stooora krukor… Bland annat hittade jag en variant som jag letat efter i flera år; Lord Bute. Min pelargonmentors favorit, och oerhört vacker! Jag köpte tre. 🙂

Några av de andra nykomlingarna kommer här:

Fireworks

Namnlös, men någon form av tulpanpelargon?

Och en oskarp närbild på den egna uppfödningen;
rosenpelargonen.

Nu väntar jag på att alla ska börja blomma för glatta livet. Det är lite dåligt med det än så länge, framförallt de övervintrade verkar vara sega. Lite solsken och värme skulle nog göra susen, och det är ju inget det slösas med av vädergudarna för tillfället. Idag har termometern hackat sig upp till ca 10°, kombinerat med kalla stormvindar och en hel del regnskurar under förmiddagen. Inget  idealiskt pelargonväder. Men det kanske kommer?

Gårdagskvällens turné innefattade även ett besök på Elfsborgs BK. Utan hund! (Bilen var ju full med pelargoner.) Där var det lydnadstävling klass I och II, och jag hade några kompisar som tävlade. En del med riktigt bra resultat! (Grattis Anna & Grappa!) Det är inte ofta jag åker iväg för att bara titta på en tävling, men det var riktigt trevligt. Att bara kunna mingla runt utan att vare sig att tävla eller funktionera hör ju inte till vanligheterna. Kanske skulle testa det fler gånger?

Det lilla träsktrollet har, efter två träningsfria dagar, betraktat sig som oerhört, makalöst, oändligt understimulerad! Det har vi rått bot på idag genom ca tre kilometers tennisbollshämtning över stock och sten i ”obanad” terräng och ett därpå följande lydnadspass på vår egen appellplan. De flesta av klass III-momenten har vi kört igenom. En del gick jättebra, andra mindre jättebra. Vittringen är utan tvekan det största frågetecknet om vi nu blir tvungna att köra den klassen på lördag, men den som lever får se. Nu sover han i alla fall jättegott, och förhoppningsvis låter han sitt undermedvetna analysera vad som ger utdelning på vittringsprovet – och inte… 😉

Min tåliga tratt-tant

En av Izas främsta egenskaper är att – gilla läget! Hon anpassar sig galant i de flesta situationer, även de obehagliga, och verkar tycka att; jaha, det ska väl vara på detta viset då.  En egenskap jag uppskattar, och kanske reflekterar extra mycket över, pga av att min första schäfer definitivt inte var den sorten.

Några exempel:

Hennes första vår (år 2000) var väldigt torr. Jag tror hon varit hos oss ett par månader utan att egentligen uppleva mer än möjligtvis lätt duggregn. En kväll när vi var på klubben öppnade sig plötsligt himlens portar i ett alldeles äkta skyfall. Hon hukade sig i fem sekunder och tittade lite frågande på mig, men när jag förklarade att det var helt normalt (?!) sträckte hon på sig och fortsatte med det vi höll på med som om inget hänt.

Samma sak de gånger hon varit hos hundvakt; jaha, jag ska väl vara här då, och det blir säkert bra.

Första gången på Kindslägret ”fick” vi campingplatsen närmast klubbstugan och altanen där välkomstmiddagen pågick. Iza var bunden utanför husvagnen och det var ganska tät ”trafik” förbi. Vad gjorde hon? Hon sov, eller låg lugnt och tittade på folk- och hundlivet. Och på det viset har hon alltid campat efter det. 🙂

Hon är även fysiskt tålig, och de gånger hon varit skadad eller opererad har hon tagit det med jämnmod. Man har fått pyssla om sår, bandagera och fixa utan protester. Det enda hon INTE köper är Klorhexidinspray, då förvandlas hon till en sabeltandad tiger. Men att tvätta med flytande Klorhex är inga som helst problem.

När hon hade fått in en kvist i ”simhuden” mellan tårna haltade hon inte ens, varken före eller efter att den togs bort. Samma sak när hon skurit upp sig mellan trampdynorna, ett ganska djupt och fult sår, inget haltande då heller. Faktum är (och detta borde man väl egentligen inte skriva) att hon aldrig varit halt i sitt drygt 10-åriga liv?!

När vi kommer till djursjukhuset blir hon överlycklig av att gå in på mottagningen och drar som en stolle!? Trots att hon haft ett antal mindre trevliga upplevelser där. Det är väl där hennes hårdhet kommer in, hon skapar sig inga negativa minnesbilder utan kommer bara ihåg trevliga människor, frolic och … katter.

Det enda hon på allvar protesterat mot är kloklippning (under det första året, sen löste vi det), klorhexspray och – blodprov. Men blodproven är bara om jag är med, då sjåpar hon sig. Det löser man alltså enkelt genom att personalen på djursjukhuset får fixa det utan min närvaro.

Så kommer vi då till tratten. Vår trattsamling är ganska gedigen, och då har jag ändå nobbat tratt några gånger med hänvisning till att vi har ett antal hemma som vi kan återanvända. Hon accepterar tratten utan några som helst protester, och hon kommer glatt gående och sticker frivilligt in huvudet när man håller fram den! Hon är dessutom förvånansvärt smidig när hon ska ta sig fram inomhus. Hon greppar blixtfort att hon har fått en ökad omkrets på framdelen och rör sig med hänsyn till det, både under bord, mellan möbler och upp för trappan går utan problem. Visst stöter hon i ibland, men förvånansvärt sällan.

Det glädjande den här gången är dessutom att lillebror verkar ha vant sig. Första gången greps han av akut panik och hade det jättejobbigt i säkert en vecka. Nu visar han bara prov på en sund självbevarelsedrift och parerar vid  behov. En rolig scen utspelade sig igår, när Iza stod och bollade med ett tuggben inne i tratten. Han stod under tratten, vilt stirrande genom den transparenta plasten, och funderade på hur han skulle komma åt benet? Men han är ju terrier så han löste det genom att kliva upp på min fotpall och sticka in huvudet i tratten… 😆

Nåja, nu är det snart slut på trattandet för den här gången. Ögonsalva ska hon ha ett par dagar till, och sen ska väl även det minimala (läs: osynliga) operationssåret vara ordentligt läkt så då klarar hon sig säkert utan.

Samma tant, samma tratt och samma biabädd
som i förrgår, men en nytagen bild.

Exhibit A

Otaliga gånger har jag ju tjatat om hur mycket senare växtligheten är här uppe på vårt ”fjäll” jämfört med i stan. Samma odlingsklimat som Sundsvall var det någon som sa när vi flyttade hit.

Här kommer beviset, även om bilderna är tagna med ajFånen och därmed kvalitetsmässigt ganska usla. Den vänstra syrénen är fotad i morse utanför jobbet. Den högra här hemma, alldeles nyss. Hemmasyrénen är så ynka liten att ajFånen inte ens hittade något att ställa in fokus på?!

Izas hang-over behövde en natt på sig för att försvinna helt. Nu är hon som vanligt igen, om än med tratt och ögonsalva.

Igår kväll körde jag ett lydnadspass med Karlsson på klubben. Betade av alla klass III-momenten eftersom det är löptiksvarning på den hund som är tänkt att köra den klassen, och DÅ…! Vittringen känns fortfarande extremt lotteriartad och fjärren likaså. Däremot funkade rutan klockrent igår, och f ö var han också riktigt duktig. Håller dock tummarna hårt för att vi slipper köra III:an i lagtävlingen.

Fantastiskt Telia!

Igår kom det helt plötsligt ett utbetalningskort från Telia på 38:-. Varken jag eller husse kunde förstå varför. Vad vi däremot förstod var instruktionerna om hur vi skulle få tag på denna ofantliga summa, för det kunde vi inte. Få tag på den alltså… Åtminstone inte utan att den hade decimerats rejält på vägen.

Alternativ 1: använda den som betalning i butik (vissa angivna) mot en kostnad av 25:-. Dvs det skulle bli hela 13:- över till oss.

Alternativ 2: lösa in den hos Nordea och sätt in den på ”vårt” Nordea-konto. Nordea-kontot som vi inte har. Kostnad 50:-. Det skulle alltså kosta oss 12:- att inte få 38:-?! Om vi nu haft ett konto i Nordea…

Alternativ 1 kändes ju något mindre olönsamt. Men … vi visste fortfarande inte varför pengarna skulle betalas ut.

Idag kom bredbandsfakturan, och med den förklaringen.Vi hade ju ett längre avbrott i vintras och det skulle vi kompenseras för. Summan av kardemumman blev att Telia var skyldiga oss mer än vi var skyldiga dom. Fine!

Men varför i h*vete drar  de inte ytterligare 38:- från nästa faktura istället. Hur svårt kan det va’?

***

Iza börjar äntligen piggna till lite. Hon har varit ruskigt trött och ostadig hela eftermiddagen så till sist ringde jag Blå Stjärnan för att kolla om det var normalt. Och det var det tydligen, med hänsyn tagen till vilken sorts lugnande preparat hon fått. Nu börjar hon dock vara lite mer med i matchen igen, och förhoppningsvis är hon helt på banan i morgon bitti. Karlsson har tagit dagens inaktivitet med mycket stor fattning och därmed imponerat på matte. Ikväll, när husse äntligen kom hem och kunde hålla ett öga på fylletanten, kompenserades han genom att få jaga tennisbollar i några kilometer. 😆

Hundpsykologi

Scen; väntrummet på djursjukhuset

Skådespelare; en stycke vilt tjutande weimaraner samt husse och matte i  pensionsåldern.

Husse: sitt, sitt, sitt, sitt, SITT, SITT!

Weimaraner: WAOWAOWAOWAO!

Matte: det finns ingen tik här!

Husse; sitt, sitt, sitt, sitt, SITT, SITT!

Matte: det finns ingen tik här!

Weimaraner: WAOWAOWAOWAO!

Matte: det kanske har varit en tik här?

Weimaraner: WAOWAOWAOWAO!

Husse; sitt, sitt, sitt, sitt, SITT, SITT!

Weimaraner: WAOWAOWAOWAO!

Matte till husse: ni kan väl gå ut och vänta?

Matte till weimaraner: gå du ut och se om du hittar någon tik…

***

…och btw, Iza är hemma igen. Trött och ostadig på benen, men eftersom hon hamnat i buren bredvid en vilt tjutande varelse av mindre format men med mycket goda röstresurser bestämde de att hon förmodligen hade det bättre hemma. Om inte annat för att slippa framtida men i form av tinnitus. Iza ser ut att instämma. Hennes lillebror tog tratten med fattning den här gången. Övning ger träning, eller hur det nu var? 😉

Hoppsan?!

Igår kväll hade jag tänkt mig en vilokväll, dvs enbart promenad för hundarna.

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Jag skulle åka in till stan för att göra en nödvändig påfyllning av matförråden, och eftersom jag ändå skulle till stan kunde jag ju ta med mig Karlsson och träna lite. Jag åkte hemifrån 17.30. Jag klev in på ICA 21.30… Det är tur att de har generösa öppettider!

Körde först lydnad en stund, och sen blev det ”sammanträde” angående sjuhäradsmästerskapet. Vi fick ihop ett lag till sist, och lyckades besätta de flesta funktionärsposterna. Tanken är att jag och Karlsson kör lydnadsklass II i år igen. Dessutom är vi reserver i klass III och högre. Hoppas de klasserna går runt utan vår hjälp för i klass III finns det flera moment som känns väldigt osäkra, och i högre är det framför allt uppletandet med sex föremål på sex minuter som oroar mig.

Dessutom var det någon som kom på att jag ska kommendera högre klass-lydnaden (under förutsättning att jag slipper köra den naturligtvis)?! Hm… krävs nog mer träning på det än på lydnadsklass II-momenten. Nåja, sjuhäradsmästerskapet är en rolig grej så man får väl göra vad man kan för att vi ska få ihop laget och annat som behövs.

När vi sammanträtt färdigt gick vi iväg och körde uppletande i klubbens tävlingsruta. Rutan är inte särskilt lättsprungen men min lilla griswobbler jobbade på bra och fick in fem av sex föremål. Det sjätte trodde jag var en vit strumpa så jag sa åt honom att leta efter en vit strumpa. Han hittade ingen vit strumpa. Sedan visade det sig att en av ”tjejerna” hade den i fickan… Förvisso låg det ett annat föremål istället, men hallå… har jag fått order om vit strumpa så letar jag efter vit strumpa sa Lennart. 😉

I samband med uppletandet fick han även inviga sitt nya tjänstetecken från Dizza Design. Beställde detta för några veckor sedan, och det var tänkt att han inte skulle få använda det förrän han (vi) fixat uppflyttningen till elit, men vem kan hålla sig? Inte jag i alla fall. Tyvärr missbedömde jag färgprovet lite och det blev mörkare än jag tänkt mig. Skitsnyggt och elegant (på ett träsktroll?), men egentligen för mörkt om man ska läsa regelboken. Ev. beställer jag ett nytt i ljusare turkos senare, men än så länge kör vi med detta. (Färgerna i bilderna blir tyvärr lite missvisande pga det skarpa solljuset.)

Om en stund bär det iväg till Blå Stjärnan för att lämna in Iza. Idag ska nämligen den lilla knölen på ögonlocket bort! Vi håller tummarna för att allt går bra, men det känns ju inte som något jätteavancerat ingrepp.

205 griswobblers*, och några till…

Sedan några timmar tillbaka är vi åter i verkligheten, dvs hemma. Helgen har tillbringats på Årets Border på Herrfallets camping utanför Arboga. Årets Border innebär framför allt utställning, och dit var 205 hundar anmälda, samt KM i lydnad. Jag och Karlsson gjorde insatser på båda ställena.

Jag drog iväg hemifrån rätt tidigt på fredagen och kom fram tidigt på eftermiddagen. Kvällen tillbringades tillsammans med A och Gino, Karlssons uppfödare och deras bekanta. Och bekantas bekanta. Och… Det grillades och vi var nog 20-25 pers vid ett långbord på campingen i det ljuvliga vädret.

Jag bodde även i år i stuga tillsammans med Pia, Pernilla, Jenni, Bea och Emelie. Totalt var vi alltså sex personer och nio hundar i stugan men den är rymlig och har flera rum så det gick bra och var förhållandevis lugnt trots alla jyckar.

Lördagen började tidigt med lydnaden. Totalt var det 13 hundar anmälda, och i klass II var vi fyra stycken. Förra året var det en något förvirrad tävlingsledare som inte var bra påläst och ganska ringrostig. Trodde inte det kunde bli värre, men det kunde det. Gårdagens tävlingsledare hade nog ringrostat i åtminstone 10-15 år.. Sorry to say… men det var bedrövligt. Tack och lov för att jag är hyfsat rutinerad  vid det här laget och kunde göra vad jag skulle för egen maskin när jag fick helt felaktiga order. Vad sägs om  ”kommendera” när jag skulle ta apporten. Eller ”framåt marsch” på hopp-sitt-hopp? Nåja, jag ska inte fördjupa mig i alla tabbar utan istället konstatera att jag är djupt imponerad över att jag lyckades behålla fattningen och lugnet och på ett ganska bra sätt leda mitt lilla träsktroll genom föreställningen fram till en riktigt snygg slutpoäng. Vi nollade fjärren, förmodligen för att jag nästan var ute vid markeringen för klass III (10 meter) när domaren stoppade mig. Hade inte domaren sagt  ifrån hade jag väl simmat ut i Hjälmaren… Karlsson fixar ju fortfarande inte fjärren när avståndet blir långt, men på fem meter (som det ska vara) brukar det gå fint. Hur som helst fick vi ihop 167,5  poäng UTAN fjärren (20 möjliga poäng) så jag får vara nöjd. Det resulterade även i en andraplacering bland klass II-hundarna.

Platsliggande: 10
Fritt följ: 8
Läggande: 8,5
Inkallande med ställande: 10
Rutan: 10
Apportering: 9
Hopp: 9
Fjärr: 0
Helhet: 9

Efter det äventyret vidtog en lång väntan på vår entré i utställningsringen. Solen brände och gassade för fulla muggar och trots att  jag försökte hålla mig i skuggan har jag ådragit mig en fascinerande ”utställningsbränna” (i praktiken misstänkt likt ”bonnabränna”!). En bit in på eftermiddagen var det dags för 35 öppenklass-hanar att bedömas, och det tog sin tid. Eftersom hundarna bedöms i bokstavsordning (och Karlssons kennelnamn börjar på Ö) så var vi allra sist, precis som vanligt.

Kritiken blev så här:
Very nice dog with super coat, well upon the leg, move very well, nice temp.

Lika ”styltigt” som det brukar vara i utställningskritik, och lite tråkigt kortfattat. Nåja, domaren tog micken innan konkurrensbedömningen och konstaterade att ”it’s been an  honor, and a headache” att bedöma alla dessa hanhundar. Sen gick han varv efter varv och sållade ut ungefär 10 hundar på varje varv. Både Karlsson och Gino ”överlevde” fram till tredje gallringsvarvet men då åkte vi ut. Inga framgångar i stil med förra året alltså, när han kom tvåa i klassen. Jag sörjde inte för det utan var egentligen ganska lättad över att slippa släpa in honom för en Bästa hane-final. Däremot fick vi gå in i både avelsgrupp med Karlssons pappa, Gibas Earl Grey de Lux  (som vi vann – det var bara en 😉 ) och uppfödargrupp.

För att uttrycka det milt så hade väl lille Lennart inget större aktivitetsbehov på kvällen utan sussade gott i sin bur när vi åt god mat och snackade ”skit”.

Som vanligt har det varit en jättetrevlig helg där man träffat en hel del gamla bekanta, och några nya. Och i ärlighetens namn är ju själva utställningen mest ett svepskäl för att få komma iväg på lite ”husmorssemester”. 😉

Stugkompisen Pias hund Tyra blev fjärde bästa tik, och en annan vän tog hem förstaplaceringen både i unghundsklass och championklass, blev fjärde (eller tredje?) bästa hane och lyckades bra på lydnaden så jag får gjädjas åt deras framgångar istället.

”Reseledningen” har enligt ryktet redan bokat stuga till nästa år, så då kan man börja nedräkningen. 😆

Idag på hemvägen passade jag på att mellanlanda hos en vän i Mjölby, och det blev en trevlig stund. Dessutom fick Karlsson rasa runt i den inhägnade trädgården några varv, till hennes briarders stora förtvivlan. 😉

Jag har varit ruskigt slö på använda kameran  den här helgen, men några bilder har  det blivit. Dock inte en enda från själva ringen.

Karlssons mamma Lucia har hittat sin alldeles egen favoritplats
i husvagnens sidolucka. Jag  vågar inte visa bilden för Karlsson, för vår
husvagn har inget motsvarande utrymme. 😉

”Eh… va’? Talking to ME?”

”Äh… jag lägger mig och vilar igen.”

På fredag kväll trimmades det även ute bland buskarna, med
utsikt över Hjälmaren. Pia, Pernilla och Ture.

Bea och Jaga.

Jenni och Tess.

Lasse och Kasper kollar vad som händer i ringen medan
tiken (som jag glömt namnet på) studerar något annat.

Lördagsunderhållningen bestod av att Embla och Bea
(som är utbildade på Hundcampus i Hällefors) demonsterade
specialsök. Är vi nördar eller är vi nördar?

Mer specialsök-demo.

*griswobbler är tydligen jägarslang för bt  och andra småhundar som skulle kunna användas/används vid jakt på vildsvin. Det låter inte särskilt smickrande, men vad vet jag? 😉