Hej, Lennart Å. Karlsson här igen. Eller … igen? Det är bara andra gången jag lyckats kapa åt mig datorn och tangentbordet. Förra gången var i augusti, och det är ju lääänge sedan. Vår instruktörstant hävdar dock å det bestämdaste att jag behöver en egen blogg för att kunna skriva av mig, lite som terapi liksom. Hon hävdar också att det skulle kunna resultera i stöd från omgivningen, via kommentarsfunktionen? Inte vet jag? Nåja, matte har väl lite fler läsare på sin blogg än vad jag skulle ha på min, åtminstone till att börja med, så chansen till stöttande kommentarer är väl större här kanske?
Att sammanfatta ett halvår är ju inte lätt, även om det känns som om det mest bestått av snö och kyla. Men i stora drag har det innehållit alldeles för lite träning. Jag sympatiserar helt och fullt med matte i hennes vinter-hat. Det kan ju vara kul om vi är överens åtminstone på en punkt.
Sedan sist har jag åtminstone varit lite duktig. Skötte mig hyfsat på några lydnadstävlingar och då blev matte glad. Tydligen är jag lydnadsklass II-champinjon nu? Jag har ingen aning om hur det funkar, men det är tydligen lite bra? Och dom tävlingarna vi gjorde resulterade också i att matte kom hemsläpande med en gigantisk grön glasbit från årsmötet?! Hon påstår att det är vad jag fick för att jag blivit Årets Lydnadshund i klubben? Vad är det för fel på tjurmuskler? Va?!
Några spårtävlingar hann vi också med i höstas, men jag skulle nog behöva en benförlängning, åtminstone enligt matte. Hårförlängningar har jag hört talas om, men benförlängning?! Hon påstår att det tar för lång tid när vi spårar, men vaddå… jag är ju bara noggrann. Kan inte förstå att det spelar någon roll om jag tassar runt spåret på 29 eller 32 minuter? På den sista tävlingen hade jag dock kommit till insikt om att tiden var viktig för mattetanten, så då rationaliserade jag. Efter fjärde pinnen (det ska tydligen vara sju småpinnar, har jag hört) gick jag rakt på slutet. Och se då kom vi minsann i mål på 20 minuter. Men inte var hon nöjd då heller? Nöjdare än innan, men inte helt nöjd. Vi blev åtminstone godkända, säger hon. Godkänd låter väl bra tycker jag, men tydligen är det inte tillräckligt bra?
Matte ska dock ha en eloge för initiativet hon tog i höstas, då hon inredde vår träningslokal. Dock tycker jag det var lite overkill med speglarna. Nu ser hon ju ALLA fel jag gör?! Men annars är det helt OK där. Åtminstone några plusgrader, och torrt. Dessutom bor det en rolig pipande höna därute… 🙂
Om vi nu ska övergå till det som hänt senaste tiden så har matte lyckats tjata hål i huvudet på en av sina kompisar (visste inte att hon hade sådana?) som hjälpt oss lite med träningen (senast igår), och gudarna ska veta att matte behöver hjälp. Jag kan ju det mesta, men att få styr på mattetanten är banne mig inte lätt. Herreguuud så inkonsekvent hon är ibland. Nu har ju jag levt med henne i fyra och ett halvt år, så jag förstår henne ganska bra ändå, men instruktörstanten höll på att skratta sig harmynt mellan varven. Jag menar… jag förstår att ”stå” och ”stanna” betyder ungefär samma sak, men det förstod tydligen inte instruktörstanten? Jag är ju tvungen att lära mig sådant när man aldrig vet vilket ord som kommer studsa över mattetantens läppar. Flexibilitet är mitt honnörsord!
En grej som jag dock har lite svårt att förstå är det där skumma momentet där man först ska springa fortfort från matte, sen ska man fortsätta springa, men långsamt. Så långt är det väl rätt OK. Men sen kommer det… Man får inte gå fram till konerna dom ställt ut på plan?
Sen kommer ett annat moment där man ska springa fortfort från matte till en hög med koner som står på plan? Men jösses… kan dom inte bestämma sig någon gång? Hur ska en liten terrier veta när det är OK att springa till konerna eller inte. Ibland blir matte sur och ibland blir hon jätteglad? Inkonsekvent var det ja…
Sen körde vi ett jättekul moment där jag fick springa fortfort från matte, och om jag stannade snabbt när hon ropade ”stå” fick jag fortsätta springa (ännu fortfortare) till instruktörstanten som hade min pip-Dino. Det var ett jättekul moment! Jag var nog bäst på det, så jag undrar i vilken gren och klass det kommer? Mattetanten påstår att det inte kommer alls, men varför skulle vi då träna på det? Instruktörstanten påstår dessutom att matte ska utbilda husse att hålla i ett snöre med pip-Dinon i, men … jag tvivlar på att det går?
En stund igår försökte dom lura mig rejält också. Instruktörstanten hade tydligen svårt att stå still för hon sprang i vägen för oss hela tiden när jag skulle gå fint vid mattes sida. Dessutom pratade hon hela tiden? Men sådana lätta luringar går jag (nästan) inte på, så matte blev glad och bjöd på korv. Dock saknade jag farbror Martin som på lägret i somras hjulade över plan när mina lägerkollegor utsattes för samma sak. Varför var inte han med igår?
Matte var nog, trots allt, rätt nöjd med mig när vi åkte hem. Så nöjd var hon att jag fick åka med på födelsedagskalas hos dagmatte men tror ni hon visade sin tacksamhet på ett korrekt sätt? Någon ynka räka och äggklyfta fick jag smaka från smörgåstårtan, och sen fick jag slicka av assietterna där de ätit tårta?! Men hallå… lite mer hade jag väl faktiskt gjort mig förtjänt av?
I morgon ska vi tydligen träna i en godisbutik. Matte kallar det ridhus, och jag vet inte vad det är. Men hon säger att det finns en massa godis där – som man inte får äta?! Det här livet blir bara mer och mer förbryllande…
Stjälkarna ser grönare ut i blixljuset än i verkligheten.
Ett nytt lite blad på väg ut, och det finns ytterligare ett par stycken.
vallterrier.com 