En ny fas?

Det här sorgearbetet blir jag inte klok på… Idag har det varit en ledsen dag. Drömde om pappa i natt; att han var opererad men att allt gått bra och att han var på benen igen. I drömmen kom han och hälsade på mig på jobbet…

Att vakna till verkligheten var inte alls roligt, och tårarna har svämmat över med jämna mellanrum under dagen. Det är väl förmodligen så här det ska vara, men när man trodde att det på något sätt vänt så … hade det inte det. 😦

Dagens sommarbild blir rhododendron, men efter denna vinter
tvivlar jag starkt på att de kommer se ut så här någon mer gång.
De är ligger nertryckta i snön som allt annat… 😦

10 reaktioner på ”En ny fas?

  1. Dessa drömmar…
    I många år efter pappas död drömde jag…alltid att han kommit tillbaka, inte dött på riktigt…och att jag letade efter honom, för han visade sig inte riktigt…
    Oerhört traumatisk ibland, och ibland precis vad jag behövde…för att liksom få ha minnena kvar, ansiktet klart framför mig.
    Numera(14 år sen) drömmer jag sällan om honom…men saknar det, precis som jag fortfarande saknar honom.
    Varm kram till dig bästaste Lotta!

  2. Åh, igenkänning igen. Drömde också massor om pappa (det händer än, men mer sällan) i början, just det där att han på ett eller annat sätt levde igen och att man vaknade till den stora tomheten.
    Vid något tillfälle blev jag så jäkla arg i drömmen, för då ställde han liksom villkor för att komma tillbaka från de döda, och de var närmast omöjliga att uppfylla.

    Sen var det även mardrömmar av den typ där det liksom hänger på mig om han ska överleva eller ej – och man försöker använda telefoner som inte funkar, öppna dörrar som är igenspikade eller springa uppför trappor som aldrig tar slut….
    The brain works in mysterious ways, men man bearbetar tydligen dygnet runt.

    • Hu… det låter jobbigt. Den här drömmen var av ett väldigt okrångligt slag. Ingen direkt handling utan han fanns bara där igen, lugnt och fint och trevligt. Det var betydligt värre när jag vaknade upp som sagt.

      • Jo, det är ju det.
        Jag har haft bra och fina drömmar också, men det är fortfarande tomt och snopet hela dagen efter man haft en sån – fast numera kan jag känna en stor värme av att tänka på och minnas honom också, det gör inte bara ont.

  3. Jag har någon slags önskan om att livet inte tar slut i och med döden. Jag kan inte säga att jag tror, för jag vet inte. Men jag hoppas.
    Jag hade en arbetskamrat som gick bort för en massa år sedan, som trodde stenhårt på en liv efter detta, som förklarade att möjligheten att få kontakt är som störst runt en-två veckor efter döden och chanserna ökar också med närheten till den som dött. Jag försökte verkligen med Gun, som hon hette, men lyckades inte.
    När pappa gick bort gjorde jag ett nytt försök; på kvällen bad jag högt att han skulle ta kontakt med mig. Jag la mig och sedan hände något märkligt. Jag var som i dvala, jag visste att jag inte sov, men jag var heller inte vaken. Och jag pratade med pappa! Det VAR INGEN dröm – jag vet ändå att jag tänkte att det var så konstigt, det var som att prata i telefon – helt svart, inga bilder, bara våra röster. ”Men, jag kan väl inte prata med dig, du är ju död”. Pappa svarade: ”Du har ju bett mig att komma. Det enda jag vill är att du berättar för mamma att jag har det bra och att hon inte ska vara ledsen och orolig”. Några korta meningar till och sedan var det borta. Och jag somnade. Och drömde. Och det gjorde jag lång tid efteråt, samma typ av dröm: Vi hade olika former av släktkalas och varje gång kom pappa, av outgrundlig anledning iklädd mörkblå trenchcoat (något han aldrig haft, mig veterligen). Varje gång var det bara jag som såg honom och varje gång sa jag åt honom att han inte kunde vara där, varpå han svarade ”Jag vill bara vara hos er och se hur ni har det”. Sedan försvann han genom en ”tillfällig” dörr.
    Det tog ett år innan jag tordes nämna om min ”kontakt” för mamma. Jag trodde att hon skulle ta illa vid sig. Men hon beklagade att jag inget sagt tidigare: ”Hade jag fått veta det hade allt varit så mycket lättare”, svarade hon. Och faktiskt, efter att jag berättat var det många tunga stenar som föll från henne och hon kunde släppa mycket av sin sorg.
    Fantasi eller verklighet? Det vet jag inte, men de där drömmarna har kommit lite då och då även senare. Och det händer att jag helt plötsligt känner doften av min pappa här hemma, en omisskännlig doft av Philip Morris utan filter och hans rakvatten. Förklara det den som kan. 😮
    Jag struntar i vad andra tror och tänker om det här, men för mig är det en oerhörd tröst i att åtminstone få HOPPAS att pappa är med och hör. Och ja, jag pratar fortfarande med honom, även om han inte svarar.
    Så, håll fast vid de goda och fina drömmarna, för det är de som ger styrka, oavsett sanningsinnehåll.

    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s