En gång i halvåret?

Hej, Lennart Å. Karlsson här igen. Eller … igen? Det är bara andra gången jag lyckats kapa åt mig datorn och tangentbordet. Förra gången var i augusti, och det är ju lääänge sedan. Vår instruktörstant hävdar dock å det bestämdaste att jag behöver en egen blogg för att kunna skriva av mig, lite som terapi liksom. Hon hävdar också att det skulle kunna resultera i stöd från omgivningen, via kommentarsfunktionen? Inte vet jag? Nåja, matte har väl lite fler läsare på sin blogg än vad jag skulle ha på min, åtminstone till att börja med, så chansen till stöttande kommentarer är väl större här kanske?

Att sammanfatta ett halvår är ju inte lätt, även om det känns som om det mest bestått av snö och kyla. Men i stora drag har det innehållit alldeles för lite träning. Jag sympatiserar helt och fullt med matte i hennes vinter-hat. Det kan ju vara kul om vi är överens åtminstone på en punkt.

Sedan sist har jag åtminstone varit lite duktig. Skötte mig hyfsat på några lydnadstävlingar och då blev matte glad. Tydligen är jag lydnadsklass II-champinjon nu? Jag har ingen aning om hur det funkar, men det är tydligen lite bra? Och dom tävlingarna vi gjorde resulterade också i att matte kom hemsläpande med en gigantisk grön glasbit från årsmötet?! Hon påstår att det är vad jag fick för att jag blivit Årets Lydnadshund i klubben? Vad är det för fel på tjurmuskler? Va?!

Några spårtävlingar hann vi också med i höstas, men jag skulle nog behöva en benförlängning, åtminstone enligt matte. Hårförlängningar har jag hört talas om, men benförlängning?! Hon påstår att det tar för lång tid när vi spårar, men vaddå… jag är ju bara noggrann. Kan inte förstå att det spelar någon roll om jag tassar runt spåret på 29 eller 32 minuter? På den sista tävlingen hade jag dock kommit till insikt om att tiden var viktig för mattetanten, så då rationaliserade jag. Efter fjärde pinnen (det ska tydligen vara sju småpinnar, har jag hört) gick  jag rakt på slutet. Och se då kom vi minsann i mål på 20 minuter. Men inte var hon nöjd då heller? Nöjdare än innan, men inte helt nöjd. Vi blev åtminstone godkända, säger hon. Godkänd låter väl bra tycker jag, men tydligen är det inte tillräckligt bra?

Matte ska dock ha en eloge för initiativet  hon tog i höstas, då hon inredde vår träningslokal. Dock tycker jag det var lite overkill med speglarna. Nu ser hon ju ALLA fel jag gör?! Men annars är det helt OK där. Åtminstone några plusgrader, och torrt. Dessutom bor det en rolig pipande höna därute… 🙂

Om vi nu ska övergå till det som hänt senaste tiden så har matte lyckats tjata hål i huvudet på en av sina kompisar (visste  inte att hon hade sådana?) som hjälpt oss lite med träningen (senast igår), och gudarna ska veta att matte behöver hjälp. Jag kan ju det mesta, men att få styr på mattetanten är banne mig inte lätt. Herreguuud så inkonsekvent hon är ibland. Nu har ju jag levt med henne i fyra och ett halvt år, så jag förstår henne ganska bra ändå, men instruktörstanten höll på att skratta sig harmynt mellan varven. Jag menar… jag förstår att ”stå”  och ”stanna” betyder ungefär samma sak, men det förstod tydligen inte instruktörstanten? Jag är ju tvungen att lära mig sådant när man aldrig vet vilket ord som kommer studsa över mattetantens läppar. Flexibilitet är mitt honnörsord!

En grej  som jag dock har lite svårt att förstå är det där skumma momentet där man först ska springa fortfort från matte, sen ska man fortsätta springa, men långsamt. Så långt är det väl rätt OK. Men sen kommer det… Man får inte gå fram till konerna dom ställt ut på plan?

Sen kommer ett annat moment där man ska springa fortfort från matte till en hög med koner som står på plan? Men jösses… kan dom inte bestämma sig någon gång? Hur ska en liten terrier veta när det är OK att springa till konerna eller inte. Ibland blir matte sur och ibland blir hon jätteglad? Inkonsekvent var det ja…

Sen körde vi ett jättekul moment där jag fick springa fortfort från matte, och om jag stannade snabbt när hon ropade ”stå” fick jag fortsätta springa (ännu fortfortare) till instruktörstanten som hade min pip-Dino. Det var ett jättekul moment! Jag var nog bäst på det, så jag undrar i vilken gren och klass det kommer? Mattetanten påstår att det inte kommer alls, men varför skulle vi då träna på det? Instruktörstanten påstår dessutom att matte ska utbilda husse att hålla i ett snöre med pip-Dinon i, men … jag tvivlar på att det går?

En stund igår försökte dom lura mig rejält också. Instruktörstanten hade tydligen svårt att stå still för hon sprang i vägen för oss hela tiden när jag skulle gå fint vid mattes sida. Dessutom pratade hon hela tiden? Men sådana lätta luringar går jag (nästan) inte på, så matte blev glad och bjöd på korv. Dock saknade jag  farbror Martin som på lägret i somras hjulade över plan när mina lägerkollegor utsattes för samma sak. Varför var inte han med igår?

Matte var nog, trots allt, rätt nöjd med mig när vi åkte hem. Så nöjd var hon att jag fick åka med på födelsedagskalas hos dagmatte men tror ni hon visade sin tacksamhet på ett korrekt sätt? Någon ynka räka och äggklyfta fick jag smaka från smörgåstårtan, och sen fick jag slicka av assietterna där de ätit tårta?! Men hallå… lite mer hade jag väl faktiskt gjort mig förtjänt av?

I morgon ska vi tydligen träna i en godisbutik. Matte kallar det ridhus, och jag vet inte vad det är. Men hon säger att det finns en massa godis där – som man inte får äta?! Det här livet blir bara mer och mer förbryllande…

19 reaktioner på ”En gång i halvåret?

  1. Hej Lennart! Kul att du lyckades kapa bloggen. Vi har det inte lätt, vi! Jag håller helt med dig ang. glasbitarna! Tips: försök få dem att förstå att det finns torkad vom, det är precis vad vi förtjänar när vi är så bra. Känner djurskyddsföreningen till hönan?

    Det där med luddig, otydlig och inkonsekvent mamma känner jag såååå väl igen! Skönt iaf att höra att jag inte är ensam. När man förväntas göra det tanten tänker och inte det som hoppar ur munnen är det inte lätt… Det som funkar bäst för mig är att lyssna VÄLDIGT noga på vad som hoppar ut ur munnen, ffa när det är såna där lurmoment som är väldigt lika varandra, och göra exakt det. Om tanten menade nåt annat än det hon sa finns det (om man har tur) någon i närheten som kan berätta för henne vad det var hon sa, egentligen. Men det förutsätter ju att det hon säger betyder samma sak varje gång… Om du lyssnar noga så kommer du nog på att hon inte säger riktigt samma sak när du ska mellan konerna och när du ska fram till dem. Hoppas jag!

    Gå inte på luringarna! De försöker bara förvirra dig för att få chansen att hålla inne godis och/eller leksak. Samma sak med dinomomentet: om du inte stannar blixtfort kommer någon att sno dino…och du har sprungit förgäves.

    Akta dig för att smaka på snasket i ridhuset! Det blir så konstigt ljud i såna när kärringarna uttrycker sitt missnöje. Men det brukar finnas möjlighet att få tillåtet snask av tanten. Ganska ofta finns det en bitgubbe att leka med också men du kanske inte sysslar med sånt?

    • Tack för ditt stöd Bosse. Det känns skönt att man inte är ensam.

      Nej, djurskyddsföreningen känner inte till hönan. Borde dom det?

      Tack för tipsen, och framför allt om hur jag ska hantera mattetanten. Frågan är om de fortfarande är bildbara när de är så ålderstigna?

      Bitgubbe – vad är det?

      • Jag tror att vi är jättemånga som har luddiga och otydliga mattetanter! Men det är nog inte så många som insett att man kan använda bloggen som stödgrupp. Det kanske kommer..

        Ang. hönan så beror det på om du vill ha den kvar…? Vill du det så ska du nog inte berätta för någon. Jag skvallrar inte.

        Bildbara? Mycket tveksamt! Men faktum är att om man gör något riktigt, riktigt bra när de, för en gångs skull, är tydliga så kan de bli lika glada som vi blir när vi får en pip och det borde ju fungera som en förstärkning så att de gör det igen, eller? Värt ett försök iaf.

        Bitgubbar förekommer i olika utföranden. Vissa har en stor dutt på ena armen som man kan få leka med. Andra har liksom dutt på hela sig….det de har gemensamt är att man får bita, slita och dra i dem. Rätt kul prylar! Om jag visste var de föder upp dem skulle jag köpa en egen.

        Ha det bra, Lennart! Det känns så skönt att ha hittat en olycksbroder.

        • Känns skönt att ha en stödgrupp.

          Bra att du inte skvallrar om hönan, för den vill jag ha kvar.

          Ska testa det där med att förstärka mattens beteenden när/om hon gör/säger rätt saker.

          Det där med bitgubbar låter som något för mig… ska kolla med matte om jag kan få prova. Kunde vara kul som omväxling till Agda och Dino.

  2. Ja, det känns som att unga hundar borde få vara just ej färdigutvecklade unga hundar. 🙂 Men men… Vi får väl satsa på en utställning till då, bara för att försöka få en 1:a innan vi lägger ”utställningskarriären” på hyllan, hihi. Om ett år eller så…

  3. Det blir spännande med ridhus. Där finns ju mycket gott att äta!!!
    Underbara svartvita bilder i föregående inlägg!
    Isac kör mer och mer med Karlsson-stuket, att hämta grejer att bädda med. Byxor, filtar mm. Lyfter dom försiktigt med tänderna. Jag ler och tänker på Karlsson. 🙂
    Ha det gott!
    Stor kram från oss i Ljungsbro

    • Är det antalet tangentbord det hänger på, hur ofta man får skriva? I så fall ska jag skaffa några till. 😉 Du kanske vill ingå i min och Bosses stödgrupp? En grupp med bara två känns lite futtigt…

      • Klart det hänger på antalet tangentbord! Matte säger att jag missförstått tvåbeningarnas språk, men det kan jag aldrig tänka mig. Man får inte ställa för stora krav på tvåbeningarna.
        Jag säger ja, ja, ja. Matte säger nej, nej,, nej till stödgruppen.

  4. Hej Lennart!

    Jag vill börja med att tala om att jag inte gillar hundar som bloggar om sina mattetanter! Det är kanske inte alldeles rätt av alla mattor att lämna ut sina hundar heller men jag tycker faktiskt att ni gör vissa påhopp. Nåväl, till saken: Jag är nästan helt säker på att din mattetant inte är luddig för att jävlas! Det verkar som om hon tror att hon är snäll när hon säger ”framåt, sakta, hmmmm, sakta, bra sakta bra” eller ”fot, karlsson fot, host, harkel, fot, hmmm, host” hon har nog inte riktigt insett att det är snällare att säga en sak en gång och sen hålla käft och låta dig koncentrera dig…men jag jobbar på det.

    • Men … det var ju du som sa till mig att jag behövde en egen blogg? Och vad ska jag skriva om, om inte mattetanten. Ja det skulle väl vara storasyrran då, men… Håller tummarna för att du lyckas dressera min mattetant iaf!

      • Ja jo men…Skulle du kunna tänka dig att ha en dagbok som inte ligger på nätet? Eller kanske inte lämna ut tanten riktigt sååå mycket? De flesta mattor VET att de är luddiga och gör konstiga saker, de kan bara inte rå för det… Tänk på att det ändå är hon som fixar mat och husrum åt dig!

        Jag lovar att göra mitt bästa för att få din mattetant något mindre luddig! Men du ska inte vara ledsen: de flesta mattetanter är som hundfällar; genomgående gråa och luddiga.

        Funderat på en mailinglista? Då skulle ni kunna få stöd och tröst utan att era mattor blir ledsna.

        • Dagbok som inte ligger på nätet är för fegisar. Jag är inte feg! Mailinglista känns också lite … mesigt. Ett forum kanske? För alla stackars hundar med luddiga mattor? Äh, jag tror jag försöker kapa bloggen när jag känner behov av att skriva av mig. Lite får hon tåla tanten… 😉

  5. Tjenare Karlsson! Finemang att du lyckades roffa åt dig datan. Matte här har läst igenom bloggen och snackat lite högt…..Hon säger, jösses flera ggr om. Varken hon eller jag har ju tävlat bruks, så vi fattar heller ingenting med att springa fort fort till koner…..Så hon sympatiserar också med dig…..Men nu när hon är på toa ska jag bekänna : Min matte är hELT hopplös på konsekvens och belöningar. Ibland belönar hon super mkt och ibland tycks hon ha glömt godiset. Ibland blir hon jätteglad när jag tar egna initiativ och ibland tycker hon att jag ska hålla position….Man vet ju för katten aldrig när vilket passar bäst. Men jag drillar henne rätt bra och har precis som du lite koll på olika ord som stå och stanna. Hon turas om med det. När jag ska springa till konerna säger hon ibland framåt och ibland boxen 😯 Rutan går inte att säga menar hon för då springar jag inte fram…It`s my name you know.
    Jag är lite avis på din inomhus träningsplats…..och matte ännu mer 😉
    Tjing tjing min favvo brukshund! Du är bara så toppen ❤

  6. Jag förstår dig helt och fullt Karlsson!
    Minns även vad din mattetant kallade mig och min släkt *hmm* var det inte fågelungar minsann?! *blänger lite på din mattetant*
    Keep up tha god wörk så syns vi på ÅB!
    *high five*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s