Månad: mars 2009

Nej, jag tänker inte SÅ!

Jag tänker på de avsnitt av terrängen där solen aldrig kommer åt, och där det är relativt vindskyddat. Där är det nämligen fortfarande 15-20 cm snö! Och då ska man betänka att det är ungefär så mycket vi haft som mest (samtidigt) på hela vintern.Och jag bor fortfarande i den södra tredjedelen av vårt avlånga land…

Lunchpromenaden, som idag tog en annan rutt än igår, gick till stora delar på is hård som betong. Jag fick förflytta mig medelst myrsteg för inte ens Icebug-dubbarna trängde igenom isen. Men vad gör man inte för lite spänning?

Just nu känns allt snack om global uppvärmning mest som … crap. En ny istid verkar ligga närmare till hands.

Och så kan jag konstatera att modebloggande uppenbarligen engagerar! 😉

…klär i detta?

Nu hann Lena iofs ”först” med detta, men jag kan ändå inte låta bli. Varje gång jag sett reklamfilmen från Gina Tricot har jag tänkt att jag skulle skriva något om det, men sedan glömt bort (eller förträngt?). Men nu blev jag påmind.

Jag hoppas och tror att detta blir vårens flopp, för när inte ens Gina Tricot’s modell klär i det så är det nog kört… Man brukar ju på något sätt ”vänja” sig vid det mesta i modeväg, även om man själv inte anammar det, men ungefär här (eller något tidigare) går gränsen.

Eftersom vädret lugnat sig lite (det blev inte så mycket snö) bestämde jag mig för att gå ut och köra tungapportering med K. Bara det, inget annat! Vi körde 6-7 klockrena apporteringar utan tendens till nosande. Det enda att anmärka på var väl lite kampmorr… 🙂

Som vanligt fick jag ett spel på apporten, som liksom skruvar isär sig varje gång så att jag måste dra åt muttrarna för hand. När vi var klara gjorde jag äntligen slag i saken och tog med mig den in för att, med riktiga verktyg, skruva åt ordentligt.

Det slutade med, förutom en åtskruvad tungapport, en verktygslådestädning! När (om?) det gjordes senast vågar jag inte ens tänka på. Den innehöll ungefär dubbelt så mycket som den är gjord för och har varit en källa till ständiga ångestattacker så fort behov av skruvmejsel eller något annat uppstått. Där fanns, förutom det en verktygslåda bör innehålla, ungefär 47 insexnycklar från IKEA (varav 24 rostiga), div skruvar, muttrat, bultar, brickor och beslag som egentligen ska bo i en helt annan låda. Bågfilsblad (äger vi ens en bågfil?), andra sågblad, saker som jag inte ens vet vad de heter (men som säkert kan vara bra att ha vart 12:e år) osv.

Nu har verktygslådan blivit två; en med ”vardagsverktyg” och en med ”vart12:eår-verktyg”. Och den ordinarie lådan går att stänga! Heureka!

Så kan det också gå när man tränar tungapportering. 🙂

Eftersom fyrbeningarna började spatsera omkring med konstiga felstavade plakat när de blev varse mina planer på kort promenad fick jag tänka om. Skulle jag aldrig ha gjort…

Inte ens Vinterns Varmaste Vinterjacka stod emot de VederVidriga nordanvindarna. Förutom VederVidriga nordanvindar hann vi uppleva sol, snö, solsnö (ja, samtidigt) och mulet. Variationer var det med andra ord ingen brist på.

Jag kände mig som den siste mohikanen i finska vinterkriget ungefär. De enda levande varelser vi såg på hela promenaden var några frusna hästar, och då gick vi ändå djävulsrundan som brukar vara… innehållsrik.

På vissa ställen hade solen faktiskt lyckats smälta ytan på grusvägen och den lera som skvätte upp på hundben och hundmagar hade frusit till is när vi kom hem, och då pratar vi som bekant INTE långhåriga hundar. Till och med på insidan av Izas bakben, och DÄR är hon extremt korthårig, hade det frusit… Det kan ju ge en uppfattning om temperaturen i vinden.

Tror inte det blir några fler demonstrationer med felstavade plakat idag?

…solen kommit fram och jag beslutat mig för att, trots allt, ta en lång lunchpromenad så … öppnade sig himlen igen. Snö och hagel (!) bara vräker ner.  Men beslut är väl till för att omprövas, eller hur det var? *suck*

Nu vräääker snön ner. 😦 Jag funderar på var täcket och huvudet är, för att kunna dra det förstnämnda över det sistnämnda. Och matte har just utlyst vilodag, dvs lunchpromenaden blir troligen av det kortare slaget, och någon träning ikväll lär det inte bli… De fyrbenta får glädja sig åt gårdagens välfyllda aktivitetskvot…

-5° och snö (om än bara ett tunt täcke). Jabba… eller inte? Och nu har yr.no planerat minusgrader dygnet runt (och ner till -10 på nätterna!) åtminstone fram till och med torsdag… Och sen mer snö. Var tog våren vägen? Kan man skicka in en anmälan till Allmänna reklamationsnämnden?

Igår kväll skulle Iza simma och någon träning för K var inte planerad. Men eftersom husse av olika (och fullt legitima skäl) behövde sova några timmar på kvällskvisten blev det ändrade planer. Jag insåg att det enda jag skulle kunna göra hemma var att smyga omkring och vara tyst samt se till att hundarna var tysta, och då kunde vi lika gärna rymma fältet. Rubriken är alltså inte något nytt ord för stimuluskontroll, om nu någon klickerfantast trodde det, utan helt enkelt var det vad det blev igår – impulsträning. Och det blev bra!

Körde igenom de flesta hkl-momenten. Tungapporten strular fortfarande lite, och jag förstår det inte? Han springer ut jättefint men precis när han ska gripa börjar han nosa på marken runt omkring istället? Efter några dk:n tar han den och kommer in i full galopp. Mystiskt beteende…? Hårdträning på detta alltså. Vi fick vi till och med möjlighet att köra framåtsändande med grupp! Halleluja… Det var helt klart inte tio-mässigt men betydligt bättre än det Iza fått betyg fem på när vi tävlat.

Sen bar det iväg till simmet och direkt efter det hade vi vaccinationstid. Skönt att slippa åka dit en gång extra när man ändå är på djursjukhuset i princip varje vecka. Iza var som vanligt vansinnigt exalterad över att få gå in till veterinären ”på riktigt”. Knäppa hund! Hon for runt som ett torrt skinn och höll på att ta sig in i såväl ultraljuds- som röntgenrummet, och hade bara dörren varit öppen hade hon nog knatat in på operation också… Tur att det finns koppel. 🙂 Hur som helst är det skönt med en hund som med glädje besöker denna inrättning, och att hon fick en spruta mitt i alltihop märkte hon nog inte.

Vem som är mest populär är det ju ingen tvekan om, men jag och Iza får väl vara glada att vi åtminstone leder över älglopporna… 😉

Jo, det blev lite träning. Åkte till Elfsborg eftersom jag misstänker att vår appellplan fortfarande inte är särskilt rolig. Dessutom har Elfsborg två riktiga figurer till framåtsändandet.

Framåtsändande (från gruppen och framåt): rätt OK. Han ser för söt ut när han travar på, oftast spikrakt framåt men med de små öronlapparna i charmig bakåtvinkel för att uppfatta det lilla klicket som talar om att ”NU är det rätt”. Riksväg 27, med massor av tung trafik även på en söndag, går ju precis förbi klubben så det krävs mycket koncentration för att uppfatta klickljudet. När jag försökte köra hela momentet blev det dock galopp alldeles för lång sträcka.

Stegen: det tar sig. Mycket säkrare idag och jag hänger med i tempot även på övre delen. Tror han har dämpat traven lite när han blivit säkrare. Förra gången var det nog en del stress som drog upp det. Lyckades även hejda honom så att han klev på sista steget, alla gånger. Där finns det mer att jobba på för det behövs mycket hjälper än så länge, men jag tror han började fatta lite.

Kryp: Rakt fram med halter; helt OK. Högervinklar; helt OK. Vänstervinklar; inte klockrena. Men när han fick krypa i en liten cirkel fick han till en bättre teknik.

Tungapport; katastrof! Körde på ungefär samma ställe som i tisdags och antingen vill han helt enkelt inte ta apporten eller också luktar det faktiskt ruskigt spännande just där. Efter fyra dk:n tar han apporten och kommer in jättefint, men… *host*

Inkallning med ställande; njae… På kort avstånd funkar det, men det hjälper ju inte på tävling.

Eftermiddagen har tillbringats på släktträff hos svägerskan som fyller år i morgon. Nu händer det nog inte så mycket mer idag, och så har ännu en helg gått till förgängelsen.

När det inte dyker upp en enda katt är det lätt hänt att man somnar. 🙂

Igår var en riktigt usel dag, vilket troligen framkom av mina två blogginlägg. Var allmänt deppig och trött på det mesta. Detta resulterade i att jag inte fick något vettigt gjort på hela dagen, förutom spåret då, och blev ännu mer deppig för att en hel dag gått till spillo, och så blev jag ännu mer deppig för att… ja ni förstår, tror jag.

Det enda (förutom spåret) som blev gjort var att jag åkte till plantskolan för att köpa stockros-frön och kom hem med – en klematis! Och utan stockrosfrön. Klematisen (piilu) ska planteras i en stor kruka på altanen och så får vi se om den finner sig tillrätta. Och så här ser den naturligtvis inte ut nu, men kanske i sommar någon gång? Just nu är det bara en torr pinne, som jag dessutom ska nacka enligt instruktioner från försäljaren! Det gäller att ha fantasi när man handlar perenner i mars…

Fick dessutom för mig att slänga i lite färg i håret. När jag handlade den för någon vecka sedan hade dom inte ”min” nyans, så jag tog en annan och jeeez… vad mörkt det blev?! Nä, igår var inte en bra dag!

Kan inte påstå att idag känns sådär jättemycket bättre. Har sovit dåligt och är trött. Förkylningen har inte gett med sig riktigt utan får sina skov, och dessutom har jag ont i benhinnorna efter fredagens asfaltpromenad som uppenbarligen gick av stapeln i fel skor. Ska dock försöka ta mig i kragen och åka och träna lite lydnad, bara jag och K, även om dimman ligger rätt tjock och inte inspirerar så värst mycket. Och i eftermiddag blir det födelsedagskalas, och så har den dagen gått.

…och irriterar mig och surar i största allmänhet så är det lika bra att jag tar upp detta också.

Jag irriterar mig till vansinne på folk som inte svarar på mail! Och nu menar jag inte ”kedjemail” och sån’t trams utan riktiga mail där jag tagit mig tid att skriva ihop något. Även om inte mailet innehåller en uttrycklig fråga så är det alltid trevligt med ett svar, hur kort det än är! En bekräftelse på att personen sett och läst mailet, så slipper man fundera på det.

(Och nej, i mitt mailprogram finns inte möjlighet till läskvitto men även om det gjorde det så tycker jag det hör till allmän hyfs att svara!)

Hårda spår (grus och asfalt) är ju inget jag tränat med K – ännu. Men idag blev det ändå spår med hårt underlag – i form av is. ”Från sidan” (läs vägen) såg skogen här hemma rätt trevlig ut men när man befann sig i den var det lite annat. Dagens spår gick väl till 50% på is, 25% i snö och 25% stenhård, stelfrusen barmark. Med tanke på förutsättningarna löste han det OK, men inte mer. Det positiva var att han idag var mycket mer på det klara med vad vi skulle göra + att han faktiskt vände och zoomade in pinnar som han skenat förbi. När jag skickade på honom på upptaget, ca 25 meter ut, så tog han spåret vid första kontakten, men åt fel håll. Fick i alla fall prova att vända honom i spåret och visst krävs det lite mer övertalning än med Iza (han är ju terrier), men han gav i alla fall med sig. Insåg ju för några veckor sedan att jag måste prova detta så att man inte står där med bakspår på en tävling och hunden vägrar vända?!

För övrigt är jag vansinnigt sugen på att hitta träningskompisar som liksom jag prioriterar hundträningen högt på ”att göra-listan” och inte tränar bara när de inte råkar ha något annat för sig. Har man bestämt något (söndagar kl 11.00) så ställer åtminstone inte jag in det utan rätt rejäla skäl. Naturligtvis kan inte alla alltid, men nu börjar det här bli lite löjligt. Att kalla det ett träningsgäng känns inte längre passande. Jag vill ha träningskompisar som har samma mål som jag (dvs. tävla) och är beredda att offra en del andra aktiviteter för att komma dit.

Ringde vår pt för att med kort varsel försöka få hennes hjälp i morgon, men hon var bortrest hela helgen, på kurs med egen hund. Vi ska dock försöka få till något i veckan så jag får väl trösta mig med det.

Har ungefär 47 saker jag skulle kunna göra nu, men eftersom jag inte vet var jag ska börja så…

Kommer ni ihåg detta, från den 2:a februari?

Den trevliga helgen fick dock ett tråkigt slut. När jag kom hem och läste mina mail fick jag veta att en vän råkat illa ut. Än en gång blev jag påmind om att man bör ta vara på dagen och nuet, för man vet inte hur länge man har det…

Idag har jag fått mycket goda nyheter i samma ”ärende” och fredagskvällen blev genast sååå mycket trevligare!

Helgen är tämligen oplanerad. Det ska bli spår, och spår och uppletande och förhoppningsvis lite lydnad. Förutom det finns det hur mycket som helst jag kan göra. Om jag vill? Men närmast på schemat står ”semifinal” i Let’s Dance. Lagom avancerat för en fredagkväll. 🙂

Av en slump (?!) stannade jag till på Blomsterlandet igår, på väg från jobbet. Det kan tänkas att jag sett något om att de hade pelargondrive? Hur som helst skulle jag bara titta, för några fler pelargoner har jag ju inte plats med innan utomhussäsongen är igång…

Och… så kommer jag hem med fem nya!? Två engelska (nr 1 och 4 nedan) och tre andra. Samtliga sorterna är nya för mig. Dock är jag skeptisk till hur de kommer se ut fram emot sommaren eftersom de måste vara väldigt hårt drivna för att se ut så här i mars? Men den som lever får se… Hur som helst är de väldigt vackra just nu.

För övrigt spritter det rejält i de övervintrade, och framför allt i sticklingarna jag tog i höstas. Det som förvånar mig mest är den nedan. Det är en stickling jag fick av K:s gammelmatte. Den rände iväg rejält på höjden och hade inte ett blad kvar nedtill. När jag planterade om för några veckor sedan kapade jag av den, satte toppen i jord för att försöka rädda något men lät den här pinnen vara kvar, mest som ett experiment. Att den skulle ta sig hade jag föga hopp om. Men se på f*n! Nu, efter ett par veckor, så börjar det komma små blad på ”pinnen”! Oerhört fascinerande vilken livskraft de ändå har. Sen tror jag väl inte att det blir något av de mest kraftfulla exemplaren i sommar, men ändå…

Och ja – det är fortfarande snö i bakgrunden. Det har inte hänt mycket på de två sista dagarna trots det härliga solskenet. Tjälen i marken och minusgraderna på nätterna gör att det går segt. Jättesegt!

Som jag tidigare nämnt har jag ett ganska maskulint förhållande till instruktionsböcker – de är till för fegisar! Med andra ord undviker jag dem i det längsta. Det ska liksom funka ändå, om inte annat via trial & error-metoden, vilket ganska ofta är minst lika tidskrävande som att läsa instruktionen…

Igår kväll svalde jag dock stoltheten (dumheten?) och tog fram instruktionsboken till kameran för att försöka räkna ut hur man får kameran att döpa bilderna i löpande nummerordning istället för att varje gång man tömt minneskortet börja om på …01. Det systemet har ju resulterat i en grotesk samling mappar och undermappar i datorn, helt i onödan.

Och se på f*n… jag lyckades!

Förövrigt är nackspärren betydligt bättre idag. Inte bra, men bättre!