I fredags, på väg hem från jobbet, stannade jag till på en blomsteraffär för att köpa tulpaner. Eftersom det var extrapris om man köpte två buntar à 10 st så slog jag till. Och nog fick jag valuta för pengarna, för det visar sig att de ynglar av sig?! Massor med yngel döljer sig i vassen. Tre ”extra” är nog rekordet hittills. Så om vi räknar med ett snitt på två yngel/ursprungstulpan så har jag nu sextio tulpaner!

Dessutom doftar de gott, och jag älskar den här tvåfärgade lite flikiga och bulliga sorten. Därför fortsätter vi med dagens blomstertema. Tråkiga blixtbilder förvisso, men man ser i alla fall fenomenet, i synnerhet på den sista bilden.

Själv är bäste dräng, konstaterade jag idag. Igen. Ingen aktivitet i träningsgänget pga sjuk hund, domaruppdrag resp. ”utflykt”. Så då var det bara jag kvar. Bestämde mig för att skogen vid klubben borde vara lite mindre snöbemängd så jag åkte dit för att lägga ett spår och köra lite lydnad.

Vägen till där jag skulle lägga spåret har uppenbarligen inte varit plogad på hela vintern så jag tackade gud, banken, VW och ett par till för fyrhjulsdriften. Utan den hade vi nog inte tagit oss därifrån i den decimetertjocka is-sörjan.

Hur som helst la jag ett spår modell kort till Karlsson. Att det blev så kort berodde mest på att jag ville undvika floder (som lämpat sig väl för forsränning) och isiga stup. Fick till nå’t som var ca 300 meter och bara under korta passager gick i snö.

På väg tillbaks till klubben för att köra lydnaden flög f*n i mig och jag stannade till vid uppletanderutan. Hade egentligen inte tänkt köra uppletande också, men so what? Vallade en korridor på ca 20 meter med fem föremål, utan närvarande hund. Det var så gott som vindstilla men det räckte ändå med fem skick för att få in prylarna. Han kämpade ett tag med det sista föremålet, som låg längst ut i ena hörnet, men han gav inte upp. Inte en enda kisspaus, och inget barkätande utan riktigt fokuserat och fint. Det enda problemet, men det beror uteslutande på mig, är att om jag säger något när han är på väg in så tappar han gärna föremålet. Att det ska vara så svårt för matte att helt enkelt hålla käft? Men på det stora hela var det nog faktiskt hans livs snyggaste uppletande. 🙂

Appellplan bestod till ca 65% av isflak som flöt omkring på gyttjepölar. Resterande 35% bestod av gyttjepölar utan isflak… Lyckades dock hitta en någorlunda hyfsad sträcka utmed ena kanten där det gick att köra framåtsändande. Och det gjorde vi. Med tanke på omständigheterna (=väglaget) så fick han klart godkänt. Sen hann vi inte så mycket mer för då hade spåret legat i 1,5 timme vilket jag tyckte räckte mer än väl med ringrostig hund.

Och visst märktes det att han var ringrostig! I början förekom det en hel del konkurrerande sidoverksamheter men det klarnade ganska fort vad vi höll på med och han blev mer och mer fokuserad. Hade spåret varit 300 meter till hade det förmodligen varit riktigt bra på slutet. 🙂 Alla pinnar, såväl vanliga apporter som skogspinnar, markerade han fint så vad man skulle ha dom till (byta mot pip & köttbullar!) hade han uppenbarligen inte glömt bort.

Behöver jag tillägga att han nu sover sött?

Det finns tydligen hopp om både en vår och en sommar i år också. Detta är en stickling jag tog i höstas, av ”rasen” PAC Ice Crystal. Och ja, i bakgrunden är det … snö.

Då har jag ägnat en stund åt pelargonpyssel, med sekatören i högsta hugg. Styrkt av Lasse Anrell som på radio här om dagen hävdade att det inte går att ta död på en pelargon (han har för övrigt fel!) har jag nu beskurit mina hej vilt. Mycket improvisation blev det. De flesta ser ut att ha överlevt vinterförvaringen rätt bra, men några exemplar är misstänkt bleka? Jag ska ge dem några veckor att skärpa till sig. Moderplantan (det låter proffsigt va’) till sticklingen på bilden är ett av de bleka exemplaren så jag får väl vara tacksam att ynglet verkar desto livskraftigare.

Idag går vi för övrigt in i slutfasen av nedräkningen som startade redan i oktober. Om två veckor är det sommartid som gäller! Yippie!