Uppletande och ”saaakta”

Husse förbarmade sig över Iza idag, så jag och Karlsson kunde gå på träningspromenad alldeles själva, och det är riktigt hög måbra-faktor på det. 🙂

Vi började med att han och pipen fick rejsa av sig på åkern. Han fick kämpa på bra i blötsnön. 🙂 Sen gick vi ner i skogen bakom huset för att köra ett uppletande. Strax innan det ställe där jag tänkt valla ser jag några rådjur som far iväg, snett ut åt höger. Och när jag vrider på huvudet tassar det iväg två älgar åt vänster! Både rådjur och älgar var ganska långt bort, men Iza hade garanterat inte missat dom om hon varit med. Karlsson var lös, men med sin diskreta mankhöjd såg han dom inte. För att inte fresta lyckan allt för mycket valde jag dock att valla en något smalare korridor än tänkt, och på ett annat ställe, för att inte skicka honom rakt in i en korridor med rådjursdoft.

Han fick titta på när jag vallade. Det känns rätt bra med lite synretning så här i början på säsongen. Korridoren blev nog bara ca 15 meter bred. Jag la fyra föremål längst ut och två på ca 40 meter. Och förutom ett försök till kiss-paus skötte han sig alldeles lysande. Uppenbarligen har han näsan på även på utvägen för första föremålet blev ett av de som låg lite närmare, och sen plockade han utan problem in resterande fem föremål utan några som helst bytestendenser trots att dom, av förklarliga skäl, låg ganska tätt. Ska se om jag kan få med mig husse och Iza ut och valla i morgon, utan att K tittar på, så att det blir lite mer tävlingslikt.

Efter lite bus och lek fortsatte vi att traggla ”saaakta” på den raka grusvägen och han går från klarhet till klarhet. Idag var det riktigt, riktigt snyggt flera gånger och jag har nu börjat länga sträckan som han ska gå.

Inkallning med ställande körde vi också på grusvägen och tja… det finns hopp.

Jag kan jag konstatera att Karlsson är betydligt bättre förberedd för en start i högre klass vid dryga tre års ålder (vilket iofs inte alls är anmärkningsvärt) än vad Iza var vid sex och ett halvt när vi faktiskt startade, även om vi då bara hade som mål att bli godkända vilket vi också blev. Dock är det en hel del kvar att putsa på, så jag stressar inte. För det första ska snön bort så att vi kan friska upp spårarbetet ordentligt, och träna upptag. Nästa steg blir lite behagligare temperaturer så att vi kan träna platsliggning igen. Sen ska vi få till övergångarna i framåtsändandet. Lyckas vi bara med det så tror jag att det momentet kan blir riktigt, riktigt bra. Och sen var det ju det där med inkallning med ställande *suck*. Även om han stannar så finns det riktigt mycket att jobba på där. Möjligen är vi uppe i betyg 5 nu, när vi kör på 25 meter men på tävling är det 50 meter…

Om nu någon trodde att jag skulle hinna hitta på ofog i vår så kan ni glömma det. 😉

Attackhångel!

En av de saker terriern är bra på är … att hångla! 🙂 Igår kväll låg han i lugn och ro i mitt knä och gnagde nöjt på ett tuggben. Helt plötsligt släppte han benet, slängde sig handlöst bakåt så att han hamnade på rygg med sitt huvud ungefär vid mitt huvud, och sen drog det igång. Han pussades och pussades och pussades och… Det fanns liksom ingen ände på hans kärlek.

Eller också hade jag ätit slarvigt?