Månad: maj 2008

Ja, jag har faktiskt semester idag. Och i morgon. I eftermiddag, när husse kommer hem (vilket kan bli när som helst mellan 14.00 och 20.00!!!) , kopplar vi på husvagnen och drar mot Herrfallet utanför Arboga för Årets Border.

Jag började dagen genom att chocka hundarna med en rejält morgonpromenad. Att ta långpromenader just på morgonen tillhör inte mitt normala beteenden så just nu sussar de sött. Om det är av utmattning eller av chock låter jag vara osagt. 🙂

På promenaden såg jag en råget med två kid. Som tur var såg inte hundarna dom. De var så långt bort och vinden låg ”fel” (eller rätt?). Kiden var nog ganska färska för de var så små att jag nästan missade dem i det höga gräset.

Innan vi åker är det typ 173 saker som ska fixas. Packning av husvagn, fixning av toaletten i husvagnen, handling, blomvattning, städning etc. Med andra ord; här kan jag inte sitt och blogga längre. 🙂

Eftersom mina latinkunskaper är extremt begränsade (läs obefintliga) så vet jag inte vad ”fånga kvällen” heter på latin. Carpe diem kan jag, men där är det stopp.

Att fånga kvällen var dock vad jag bestämde mig för att göra när jag kom hem efter att ha flängt runt som en stolle hela eftermiddagen (jobb-jobb-jobb, frisör, färgbutik, matbutik).

Jag struntade helt sonika i alla ”måsten” och ”borden”, tog med mig en bunt tidningar och satt mig på – altanen. Det gäller att ta vara på de fina kvällarna!

(Dessutom är risken mindre att få köttstycken huggna ur fötterna av de lätt aggressiva dammråttorna om man uppehåller sig utomhus.)

Hundarna fick helt enkelt vilokväll och fick nöja sig med lunchpromenaden idag. Kan nog vara nyttigt ibland, för dem också. Tror jag? 🙂

Måste bara hylla – bloggkoll!

Nu slipper jag lägga massor av tid varje dag på att surfa igenom en massa bloggar där det hänt – ingenting. Nu får jag ett mail när någon av favvo-bloggarna uppdateras. Hur smidigt som helst!

(Herregud… vad ska jag göra med all tid jag får över. Ingen AlleHunda och inget slöblogg-surfande…? 😉 )

Måste bara skryta lite. 😉 Om Izas 75%-bror – Lunabjärets Folke.

(Det där med 0,75% baseras på att Iza och Folke har samma pappa och deras mormödrar är helsyskon. T o m jag begriper att det inte blir 0,75% men hur man ska räkna, och vad det blir, överlämnar jag till någon matematiker/släktforskare).

Hur som helst så är Folke kvalad till Lydnads-SM i år igen. Han deltog när SM gick här i Borås 2005, med sin gamla husse som mycket tragiskt avled ett drygt halvår senare. Husses träningskompis och bästa vän övertog Folke och han är alltså nu inkvalad igen, på 302 poäng vilket är 22:a bästa kvalpoängen. Inte illa pinkat av en schäfer på 10,5 år bland alla bc:s och andra lydnadsfantomer.

Inte för att jag tror att varken Folke eller hans nya matte läser här, men ändå; ett stort LYCKA TILL!

(Har man inga egna meriter att skryta med får man väl ta till släktens, eller…? 😉 )

Gårdagskvällens träningspass ägnades till en hyfsat stor del åt agility med Iza. Och DET var roligt. 🙂 Hon blir mer och mer vaken för vad JAG vill och därmed mer lättstyrd. Den befintliga hinderuppställning var ganska intressant; gungbräda, A-hinder och balans precis bredvid varandra, med bara ett par meter emellan. Alltså inte efter varandra utan bredvid. En uppställning som var som gjord för att hon skulle ta egna initiativ eftersom hon bara älskar alla dessa hinder, men hon lät sig faktiskt styras på rätt hinder (nästan) varje gång, oavsett om hon kom ur tunneln eller från en räcka med hopphinder. Det bådar gott! Inte så att jag har för avsikt att ge mig in i den offentliga hetluften, men funderar på att åtminstone vara med på KM i juni. Kanske.

Den lille terriern fick sig en genomkörare på lydnadsplan och skötte sig som vanligt (på träning) näst intill perfekt. Fick även en kommendering i 1:an, där det förutom kommendör på plan fanns två människor och en hund till som stod och tittade på, så situationen var hyfsat tävlingslik och han skötte sig bra. Inte alls störd av situationen. Jag undrar så vad det är som händer i hans hjärna, och i min, när det är tävling. Jag är ju garanterat den största boven i dramat men VAD gör jag??? I fredags var jag inte alls nervös. Han kändes ju jättebra innan vi gick in på plan och med den goa känslan från söndagens tävling (förutom nollorna då) i ryggen hade jag ingen anledning att vara orolig. Men något fel gör jag…

Skillnaden mot Iza är att hon är lika störd av omgivningen vare sig det är träning eller tävling, och då är det på något sätt lättare att hantera. Men vad gör jag med den lille som (nästan) bara uppvisar beteendet just när det är tävling på riktigt…?

I fredags morse väcktes jag (i någorlunda korrekt tid) av ”våra” tranor, som nu verkar ha bosatt sig mer eller mindre permanent på ”vår” åker.

I lördags morse väcktes jag (vid en rent okristlig tidpunkt) av samma tranor. Det lät som om de hängde i tåspetsarna på fönsterbläcket… Och tranor låter. Mycket!

I går morse höll de faktiskt snattran.

Och i morse höll de också snattran. Liksom Iza.

Jag vaknade 06.45, istället för 05.15!

Jag får nog ge tranorna en kalender…

Så var altanen klar! Eller – snickarna har åtminstone lämnat oss och den är fullt användbar, och invigd. Det som återstår är det vi ska fixa själva, dvs måla, lasera, olja… you name it. Just nu känns det inte som en jättelysande idé att åka bort hela nästa helg, till Arboga på Årets Border, men det löser sig säkert.

Hundarna tycker också att den är helt OK, och det värmer väldigt gott i mattehjärtat att se hur de trivs därute. Båda går in i någon form av camping-mode när de kommer ut (efter att första glädjeyran hade lagt sig) och tar det allmänt coolt. Nåja, K gick igång när det studsade en råbock förbi på 15 meters håll, men det kanske jag kan förstå. Iza hade garanterat också gått igång, om hon sett det.

Cool terrier vaktar mattes blommor (och hennes egendesignade blomsterhylla).

Cool schäfer solar och blir med tiden ganska ”hot” men att lägga sig i skuggan var tydligen inget alternativ. 🙂

Färdigt (nästan)!

Trappan är jag nästan mest nöjd med, och blommorna är mina egna sticklingar som jag lyckats hålla liv i än så länge.

En lite udda lösning kanske, med överliggaren. Men jag ville ha något att hänga blommor i, och då fick det bli så här. Dock saknas ännu blommorna, eller snarare krokarna, men det kommer under kvällen.

I övrigt har helgen bl a ägnats åt att köpa mer blommor,  så nu inträder kravfasen (för att prata hundträningsspråk); att hålla liv i dom. Det där med mig och vattning är tyvärr inte helt kompatibelt men jag ska göra mitt bästa.

Iza simmade ett pass igår igen, och idag har K fått ett spår på ca 500 meter som han faktiskt löste riktigt bra med tanke på omständigheterna. Vi har nog inte spårat på en dryg månad så visst var han lite ringrostig, men med tanke på att skogen var så knastertorr att det förmodligen tagit eld om man fått en ljus idé så tyckte jag att han var duktig. Ska försöka undvika att det tar en månad till nästa gång.

Snart ska jag bege mig iväg på en kombinerad ”trimmaKarlsson-köpaenblommatill-köpakrokaratthängablommori-turné” och sen är det nog ”natta” när jag kommer hem igen. Och i morgon är det måndag! *snyft*

Ikväll har det varit en annorlunda fredagskväll. Vi har nämligen tävlat. Igen!

I början av veckan ringde jag och efteranmälde mig till Ulricehamns kvällstävling, och … alltid lärde vi oss något, bl a att; är det inte det ena så är det det andra.

Drog startnummer 2, precis som i söndags. Med tanke på att det var dryga 20 startande i klassen kändes det bra med ett tidigt nummer.

På platsliggningen hamnade han mellan en slö softis och en jättesöt isländsk fårhund. Han låg dock still, om än gnällande. Han låter ungefär som ett inbrottslarm, på 2 kilometers avstånd. Mycket svagt, men med tanke på hur nära domaren stog så hördes det. Han låg ganska oroligt, och när en sheltie lite längre bort reste sig och gick omkring och nosade blev han tveksam. Han kröp 1 dm, men blev ändå kvar liggande, så 7,5 poäng skrapade vi ihop där, och det var ju ett lyft jämfört med förra försöket.

Innan det var vår tur för lydnaden kändes han kanonbra. Fokuserade och koncentrerad så jag var fylld av tillförsikt när vi gick in på plan. Men sen var det stopp…

Han fick ungefär samma hjärnsläpp som på appelltävlingen och skulle inte ens sätta sig på startpunkten?! Och när jag startade satt han kvar, men det gick ju över ganska snabbt eftersom han var kopplad… hm.

Nåväl, vi harvade oss igenom momenten ändå, med blandat resultat. Och kvällens big mistake var helt och hållet mitt. *skäms som en hund, eller nå’t*.

På ställande under marsch hör jag ekot av hur jag sagt ”stanna”. Istället för att pipa ”stå” som vi har tränat. Och när jag vänder mig om kommer det naturligtvis en tveksam terrier traskande 1 meter bakom mig. Hur dum får man bli?! *drar en påse över huvudet*.

Det hade räckt med en 7:a på det momentet så hade uppflyttningen varit klar! Och i söndags hade vi 8,5…

När det var dags för det avslutande hoppet fick han syn på en schäfer som var på rymmen, enligt Karlsson. Den körde 3:ans ruta inom klart synhåll, men i Karlsson värld var den som sagt på rymmen. Han var så koncentrerad på den så det är ett under att han över huvud taget hoppade. Och ett litet startskall kunde han inte låta bli.

Poängen blev som följer:

Platsliggande: 7,5

Tandvisning: 10

Linförighet: 7 Korr koppel, DK, ngt kort koppel (Korr koppel var väl när han inte hängde med i starten)

Läggande: 9 Ngt steg

Inkallande: 10

Ställande: 0 Utför ej (se ovan)

Apportering: 7,5 Nosar före, lätt tugg

Hopp över hinder: 8,5 Startskall, LS

Helhetsintryck: 8,5 … och det var nog väldigt snällt med tanke på hur förvirrad han var mellan momenten…

Totalt: 141,5

Alltså 10,5 poäng bättre än i söndags, och ett andrapris, men jag är inte särskilt lycklig för det. Generellt sett kändes det mycket bättre i söndags. Och som sagt; det hade räckt med en 7:a på ställandet så hade vi haft 21 poäng till som puttat oss över den magiska 160-poängsgränsen.

Just nu är jag rätt låg. Jag vill ur den här jäkla klassen, fort som ögat, men det verkar inte som om det är meningen. 😦

Vår PT var där också (och lyckades kapa åt sig lydnadshampionatet 🙂 ). Hon kom med peppande och kloka ord. ”Tänk på hur mycket du har lärt dig ikväll!” Så sant, så sant, men jag hade hellre offrat dom läro-poängen i 2:an.

Avslutningsvis ”fegade jag ur”. Orkade inte vara kvar halva natten och vänta på prisutdelningen utan tog mitt protokoll och åkte hem. Inget som jag brukar göra, men jag hade ingen större lust att vara kvar när det blev som det blev.

Nu ska jag dränka min besvikelse (och mitt ”skäms”) i ett glas rödvin, så kanske jag är lite mer positiv i morgon?

Lillebror, och för den delen hans storasyster, ser ju ofta till att man får sig ett gott skratt.

De senaste exemplen är dels från gårdagskvällens träningspass, och dels från kvällens privatträning.

Igår hade han av någon okänd anledning lagt sig ner på tvären, framför mina fötter. Förmodligen väntade han sig att det skulle regna ”manna” från himlen för att han var så duktig och låg ner? Men istället sa jag ”fot” vilket brukar resultera i att han reser sig och kommer in i position. Igår kväll var det bara en hake. Han glömde resa sig… Han försökte liksom ”vältra” sig in i position och det slutade med att hamnade som skadeskjuten skalbagge, på rygg, vid mina fötter. Det ledde till den kvällens bästa skratt. 😀

Ikväll har vi som sagt kört privatträning igen. Vi fortsatte bl a med fokuset i platsliggningen. Dvs S stod bakom honom och kastade korv (framför honom) och klickade när han hade rätt fokus. Och han har fortfarande inte förstått hur det går till! När han fångat korvbiten är han ju oftast stående, och han ser lika misstänksam ut varje gång. Han sneglar frågande på S och funderar intensivt på om hon kan ha något att göra med det hela, men näää… Det är fortfarande ett stort mysterium i hans värld. Snart börjar han väl tro på högre makter, eller nå’t. Men han verkar åtminstone greppa vad han ska göra för att utlösa det magiska händelseförloppet, dvs titta framåt, och då är ju allt gott och väl. Men hans min när han funderar på var korvbitarna kommer ifrån är obetalbar. Och skrattframkallande. 🙂

Stundtals var han gruvligt okoncentrerad och ”nosig” ikväll, liksom S hane som inte heller hade hjärnan med sig. Vi beslutade att labbetiken som passerade i början av passet var i höglöp… Och så jobbade vi utifrån det. 🙂

Vi körde några platsliggningar där S körde fjärrdirigeringar med sin hund precis jämte. Och även en inkallning förbi K. Och ärligt talat märkte han knappt att det fanns en annan hund där som gjorde en massa konstiga saker. Han hade fullt sjå att lokalisera löptiken som passerat en halvtimme tidigare. ;-

Vi hittade en alldels öde fotbollsplan som var som gjord för hundträning. Och vi behövde inte ens använda själva planen utan klarade oss med området bakom ena målet. Det där med ”öde” varade dock inte så länge. Strax ramlade det in ett korp-lag, och därefter ett annat; räddningstjänsten. Uppvärmningsövningarna som pågick för fulla muggar störde dock inte K det minsta. Och precis när matchen skulle börja var vi klara.

När jag kom hem tog jag en ljuvlig kvällspromenad med Iza, på tu man hand. Och när vi kom hem var jag jätteduktig och både stretchade henne OCH masserade fläskfilén. *klappar mig själv på axeln*

Nu har jag pratat med fyra (!) personer som såg min lydnad i söndags, och ingen kan erinra sig exakt vad K gjorde på läggandet, när han inte la sig. Två utav dem säger sig ha sett allt annat, men missat just läggandet. Inte ens tävlingsledaren, som befann sig i en hyfsat central position, kommer ihåg vad som hände, eller inte hände…  *snyft* Jag lägger härmed ner den här utredningen och sätter det inträffade på missuppfattningskontot. Punkt.

******************************

Dessa två kompisar spatserade omkring på ”min” åker i förmiddags. Normalt sett ”bor” de på en åker lite längre bort, men gör små utflykter ibland.

Mäktiga  djur är det också, nästan som älgar fast i en annan klass; fågelklassen. 🙂

******************************

Och eftersom Ingrid stoltserade med sina utslagna syrener i sin blogg måste jag ju visa hur långt mina har kommit (men bilden togs faktiskt i förmiddags, innan jag läste Ingrids inlägg. 😉 )

Så är det när man bor på en ”fjälltopp”. Allt är lite  senare…

Ikväll har jag nog växt 1 decimeter. På längden. 😉

Åkte till klubben för ett träningspass med K. Det började bra med att F och hans gamla pensionerade (men extremt tempererade) schäfer Ricky hjälpte oss med platsliggningen. Vi lade dom direkt nedanför stugan, bland en massa parkerade bilar med skällande hundar. Och Ricky är inte direkt den som kopplar av på platsen. Han piper, skäller och kryper. Jag bad F köra lite fjärrdirigering så Ricky stod, låg och satt om vartannat brevid K, som låg jättefint. Men när F kallade in var måttet rågat och K sprang också iväg. Jag fick snabbt stopp på honom och la om. Samma procedur upprepades och den här gången hann K bara 1 meter innan jag fick stopp på honom. Gång tre och fyra låg han kvar. Och detta resulterade naturligtvis i en matte som blev överlycklig och utdelade en riktig jackpot. Jag tror han fattade grejen. 🙂

Sen gick vi upp på plan för att träna vidare. På plan befann sig bland annat en av Sveriges (och världens?) mest meriterade hundförare, dvs husse till den legendariska Silverpilens Arko som t o m fått en plats i Guinness rekordbok med anledning av sina 120 cert i bruks. Nåväl, husse står där och miljötränar med sina nya påläggskalv, och jag funderar inte så mycket mer på det. Vi körde på med mestadels klass I-momentet men så får jag för mig att köra ett kryp. När vi är klara får jag tummen upp och en kommentar: ”tio!”

Det värmde! I synnerhet som jag inte bett om någon kommentar utan det kom helt spontant.

(Han hade inte hört mina dk:n kan ju tilläggas, men K:s krypteknik var uppenbarligen väl godkänd. 😉 )

Sen körde vi på med lite lägganden från språng marsch (som fungerade utmärkt) + lite annat. När jag sedan tog en paus så får jag, från samma person, frågan; -Är ni uppe i elit eller?

Snacka om att man sträcker på sig en del när man hör sån’t. 🙂 Även om det är långt dit så tyckte uppenbarligen denna människa att kapaciteten såg ut att finnas där. Vi får väl se hur långt vi kommer, men målsättningen är det åtminstone inget fel på. 🙂

På det stora hela var den lille terriern i sitt esse ikväll och skötte sig på det stora hela alldeles utmärkt, så i natt kan vi sova gott.

Ikväll har jag även tagit definitivt avsked av klubbtidningen. Hämtade den på tryckeriet och sedan etiketterade vid den med gemensamma krafter på stugans altan. Och i morgon körs den till posten utan min inblandning. Som sagt; det är lite blandade känslor men nu är det mest – jätteskönt.

Och eftersom det var mitt sista nummer tyckte jag att jag kunde unna mig att lägga världens bästa terrier på omslaget. 🙂 (Lite synd bara att just det här sommarnumret av tradition har svart-vitt omslag, när årets övriga har färg, men sån’t är livet.)

(Och mina misstankar i förra inlägget stämde; älgen låg fortfarande kvar när jag åkte till klubben, ca en timme efter det att bilderna togs, så jag hann visa den för husse när han kom hem.)

Den här ”polar’n” ligger just nu och vilar sig. 15 meter bakom vår brevlåda. Som står 10 meter från huset!

Först kom h*n traskande i godan ro. Såg mig, som stod på vår lilla altan mot vägen, men tog det sten-cool. Couldn’t care less… liksom.

Och när h*n traskat en liten bit vecklade h*n ihop benen och la sig ner. Kikade lite på mig, som smög omkring med kameran, men tyckte nog att jag såg ganska ofarlig ut. Och det kunde h*n ju ha rätt i? Åtminstone om man är älg, då är jag inte sååå kaxig. 😉

Och där ligger h*n nog än, den sällskapssjuka fjolårskalven.

Och det man hade igår var – två snickare. Lätt fnissande fick de agera statister på hundträningen. De behöver faktiskt inte snickra heeela tiden bestämde jag, utan fem minuter fick de agera störning när jag tränade lägganden under marsch med K. Först fick de stå med ca 3 meter emellan och en av dem fick säga ”nu” precis när vi gick mellan dem. K la sig 8-mässigt (typ) alla gångerna. Sen fick de flytta ihop så att det blev ännu tätare och han la sig fortfarande utan protester.

Därefter fick de återgå till snickrandet och jag tränade lägganden från språng marsch. I den mån man nu kan språngmarscha i ”tofflor” på en gropig gräsmatta? Läggandena var väl 8,5-mässiga när första förvåningen lagt sig.

Nu jäklar ska vi överträna detta så att han fixar det oavsett störningar!

Eller gör jag en höna av en fjäder? Det kanske var så att han helt enkelt inte hörde mitt ”ligg”?

Därefter blev det simning med Iza. Igår var det dags för nytt 10-kort och då ska man ha en bemannad tid så att någon av rehab-assistenterna får se vad man har för sig. 🙂 H tyckte det såg jättebra ut i bassängen. Hon (Iza alltså) rör sig jämnt, fint och liksidigt och jobbar på bra med alla ben. Efter 25 minuter i bassängen blev hon även genomklämd. Hon ömmade lite på ett par ställen i bakkärran men det kunde lika gärna vara träningsvärk enligt H. Men jag har nu order om att massera ”fläskfilén”, dvs långa ryggmuskeln och stretcha henne. *lovar att skärpa mig*

Nu kör vi en gång i veckan fram till semestern, och några veckor efter, för att sedan gå ner på varannan vecka och bibehålla det hon har byggt upp.

Jag har inte riktigt kunnat släppa mina funderingar på varför K inte lade sig på momentet ”läggande under marsch” i söndags. Detta är normalt hans paradnummer och nio gånger av tio dimper han t o m i backen när han rusar runt i skogen i flygande fläng, till synes fullständigt okontaktbar, och jag uttalar det magiska ordet ”ligg”.

Varför han ställde sig på platsliggningen vet jag. Åtgärden är också klar; träna med hundar som ”gör fel”, även om de gör det på kommando.

Varför han tog en extra sväng vid ingången på hoppet vet jag också. Åtgärden blir självklart att träna oftare med ”frestelser” bakom hindret, oavsett om det är hopp-sitt-hopp eller återhopp som i I:an.

Men det där läggandet…? Det finns tre tänkbara alternativ som jag listat ut:

1: Jag gick för fort, dvs behöll samma speedade tempo som jag höll under linförigheten och som där funkade bra. Men i och med det blev jag otydlig och han bara hängde med. Åtgärd; träna in läggandet från språng marsch, och funkar det så borde det funka även om jag går fort. Alternativt; gå långsammare.

2. Han uppfattade inte kommandot. Men det tror jag inte på för jag är ganska säker på att jag sa det i min vanliga ”volym”, dvs högt och tydligt.

3. Han blev osäker eftersom domare, tävlingsledare och skrivare stod väldigt nära. Själva läggandet skulle utföras på ett avstånd av 3-4 meter framför denna lilla folksamling, och DET var nog nytt. Åtgärd; träna på den situationen. Han ska kunna lägga sig 0,5 meter framför en folksamling om det krävs!

Min analys skulle även underlättas om jag kunde få veta vad han egentligen gjorde? Jag hade ju ryggen emot och därmed inte en aning. Saktade han åtminstone av, och var på väg att lägga sig, för att ångra sig och springa ikapp mig? Eller gjorde han inte ens en ansats till att lägga sig? Glömde fråga klubbkompisarna som tittade på i söndags, men jag får försöka friska upp deras minnen i morgon när jag nog träffar en del utav dem.

Och är man inte perverst intresserad av hundträning så var nog detta ett vidunderligt tråkigt inlägg… 😉

Igår blev det ingen rapport från altanbygget, men den kommer idag. Det har hänt en del sedan lördagens bild. En del synligt, en del mindre synligt. Nu återstår lite ”pill” i form av en grind som ska sitta i hålet i staketet, en trappa ner till marknivån, en altandörr som skall bytas, lite stolpar som skall hyfsas till samt några plåtar och rännor som ska på plats och… Men till helgen borde/måste det bli klart Tror jag?

I hålet i räcket ska grinden sitta, så att det blir hyfsat hundsäkert. Visst kommer framför allt Iza kunna hoppa/klättra över om hon vill men jag hoppas att hon ska föredra att stå och titta ut mellan spjälorna istället. Vi får  väl se? Tanken är ju dock inte att de ska vara ensamma därute. Åtminstone inte hon med känguru-generna…

Mellan de höga stolparna på gaveln ska det bli överliggare där jag förhoppningsvis kan hänga blommor. Och kanske en kaprifol eller något som planteras nedanför och kan klättra där uppe? Snickarna bara skakade på huvudet och log rart, men jag fick som jag ville. Eller kommer få, i sinom tid.

Kvällens planerade hundträning på klubben frös tyvärr inne. Husse blev sen från jobbet så jag fick bli hemma och stå för markservicen åt snickarna. Nu råkade de vara nymatade när de kom så det krävdes inte mer än kaffe. Detta innebar att jag och Iza hann gå en långpromenad. Karlsson fick vara kvar hos svärmor tills husse jobbat klart.

I morgon ska Iza simma på kvällen. Men jag jobbar hemma och om jag planerar väl så borde jag hinna lägga ett spår till Karlsson och gå det innan det är simdags? Vi får väl se vad jag lyckas med, men det gäller att ha ambitioner. 🙂