Om inte om… 1.5

Om man leker med tanken att vi fått 8 poäng på platsen (han gnällde faktiskt lite, men bara ytterst lite) och 8 poäng på läggandet (han hade 8/8,5 när vi körde appellen och 10 på KM i höstas) och dessutom fått den 10:an han är kapabel till på hoppet så hade vi faktiskt haft 177 poäng…

Jag VET att man inte ska tänka så, men som sagt; om man leker med tanken. Och DET måste man få göra ibland… 😉

*************

Någon altanbild blev det inte, men staketet är nu nästan klart också.

Om inte om hade varit…

…hade Karlsson nu kunnat titulera sig ”uppflyttad lydnadsklass II”!

Idag har vi alltså debuterat i lydnadstävlingarnas värld. Premiär för såväl mig som för lilleman, om man bortser från vårt inofficiella KM i höstas. När jag kollat väderleksprognosen (som såg hyfsad ut) i fredags efteranmälde jag mig till hemmatävlingen idag.

När jag klev upp i morse var det +1° och snöade! Inte riktigt vad jag väntat mig, men det var bara att bita i det sura äpplet och åka iväg.  Snön la sig inte, men bara temperaturen fick mig att bli lite skeptisk.

Vi drog startnummer 2,  och började med platsen. Han låg jättefint! Ända tills det var ca 30 sekunder kvar och schäfern jämte honom bestämde sig för att återförena sig med husse… Då tyckte Karlsson att det var onödigt att ligga där och frysa och satte sig upp, lite tveksamt. Sedan ställde han sig! Där någonstans insåg han nog att han var ute på hal is för han stod trots allt kvar på samma plats, men nollan var ett faktum. Så sent som på senaste privatträningen fick tränaren kalla in sin hund när Karlsson låg plats och det var inga problem så jag var lite snopen, men, men… Nu fick vi något att träna på.

Själva lydnaden sedan var jag mycket nöjd med, nästan hela vägen.

Tandvisning: 9 (han satt inte still utan ville naturligtvis pussa på domaren, men till sist blev tänderna räknade i alla fall)

Linförighet: 9 (!!! En markabel uppryckning från appelltävlingen. Hade jag bara haft huvudet med mig och gjort helt om åt vänster istället för åt höger hade vi nog haft 9,5 eller 10 för den enda kommentaren som finns på protokollet är ”något efter i höger sväng”. Själv såg jag inget av honom på hela programmet eftersom jag traskade på och tittade framåt, men publiken sa att det såg jättefint ut, så jag får väl tro dom – och domaren. 🙂 )

Läggande: 0 (Här bestämde han sig för att vidareutveckla momentet genom att inte lägga sig alls!!! När jag fick order om att göra helt om halt höll jag, till min stora förvåning, på att trampa ihjäl en liten terrier-råtta som satt som klistrad i mina knäveck! Detta moment har ju alltid varit klockrent och har potential för en 10:a så jag blev minst sagt överraskad.)

Inkallning: 10 (Inte mycket att säga om . 🙂 )

Ställande: 8,5 (DK, tar något steg. Gjorde ett medvetet DK med vänsterhanden och det funkade, förutom att domaren såg det då. 😉 )

Apportering: 8 (Något tugg. Känns som en lite snäll poäng eftersom han krånglade lite vid gripandet, men det är bara att tacka och ta emot.)

Hopp över hinder: 7 (Vid sväng, DK. Hindret stod rakt mot en liten ”vedtrave” och avslutet var bara ett par meter från denna. Den såg förmodligen ut som ett intressant nos-objekt så jag fick ryta i ett DK, men jag är glad att jag fann mig och gjorde det.)

Helhetsintryck: 8,5

Totalt: 131 poäng.

Inte mycket att skryta med rent poängmässigt, men nu vet jag att det finns där. Han höll ihop jättebra och var med mig även mellan momenten. Och det bästa av allt; jag fixade ett bra avslut, värt åtmintone 11 poäng! För en gångs skull föll jag inte ihop som en blöt hög när det var över utan sprang upp i skogen ovanför planen och belönade ordentligt med hans favorit-pip-höna! Det borde matte få medalj för eftersom det verkligen varit min svaga punkt!

Nåväl, nu blir det till att läsa tävlingskalendern och träna platsliggning med hundar ”på rymmen”.

Nu ska storasyster få sig en promenad medan lillebror vilar upp sig efter en ansträngande dag. Han har inte legat i bilen en minut efter lottningen i morse så han är nog ganska mör. 🙂 Och altanbygget fortskrider, också. Kanske kommer en till bild framåt kvällen.

Kort altanrapport

Det kanske inte ser ut som om det hänt så mycket sedan förra helgen, men det har det. Taket är nu färdigt, förutom någon plåt som ska upp i morgon. Annars är det räcket/staketet kvar, och altandörren som skall bytas. Sen är det – klart! (Om man bortser från målningsarbetena som vi själva ska utföra.) Förhoppningsvis blir åtminstone räcket klart i morgon men det hänger just nu i luften eftersom snickaren fick akutsamtal hemifrån. Deras gamla hund (K:s flickvän från förra helgen) hade förmodligen fått en hjärnblödning!? Vi får väl se vad som händer, men han har definitivt min fulla förståelse om han INTE kommer i morgon.

M & T var här idag och bestämde sig på stående fot för att, tillsammans med T den yngre och T den äldre, fira midsommar på vår altan istället för bland fyllona på campingen där de har husvagnen uppställd. Det blir nog trevligt! 🙂

Idag har även Gino gjort sin debut i utställningsringen. I lönndom! Ingen visste nå’t, förutom möjligen husse och matte då. 😉 Han har varit på Gästrikebordern och kammat hem en BIM-valpsrosett och ett HP. 🙂

Inte klockrent

Hittade av en slump Google Translate. En funktion som förmodligen ”alla” känner till utom jag? Nåväl, jag slängde in texten i förra inlägget och fick den översatt, på nästan nolltid, och… njae, klockrent är det ju inte men ändå ganska hyfsat, åtminstone jämfört med vissa andra auto-översättningar jag sett. Och väldigt komiskt. Jag kan ju ha viss förtåelse för orden tungapport och apportbocksstörningar, t ex, inte finns med i ordlistan. 🙂 Sen kan man ju undra hur man får Elfsborg till Derry?
**********************
Yesterday was the modellfotning with the job again. Among others, we had a bag (type sportbag), which was the foot. The need is packed with something heavy to see ”good”. Döm on everyone’s surprise, when I tjöt to;-I have something in the car. Wait! And then picked up a four-dumb-bell kilos (read: tungapport) out of the car. 🙂 It was perhaps a little overkill, it would have been enough with a two-kilos, but you get what you have.

It happens now and then of course, that I wonder why my car containing what it does, but then – suddenly – there will something to use, when you least expect it. The VAR is ”good, to have”. 🙂

Otherwise, I have and Karlsson both trained on Tuesday and yesterday. First, we were in Derry and drove ”a mixed bag”, that little of a lot. First, among others, with the steps because there is a ladder that has been largely correct dimensions, in addition to the height. He tested a variety of technologies. Horse Racing, trot, skritt, jämfotahopp and to join the right tasspar on side. 😉 The latter, however, he abandoned, thankfully, quite quickly. Driven also a box that worked klockrent in the first attempt, but it was probably more luck than skill, because he was probably not quite grasp what he did. On the whole he has held itself well and I was happy.

Yesterday was the tävlingsmässig genomkörning before Sjuhäradsmästerskapet. We drove II: an, and it went well ”like that”. The box and we inkallningen zero, and also hope?! The explanation was probably brödbacken with apportbockar and other ”jox” which was 1 metre at the side of the barrier but that he should actually ready after all apportbocksstörningar we run? What was positive was to free successio sååå was much better than last week, but then I was also in another ”form”. As I said, I (and everyone else) sees us as the last emergency exit, IF all the other would be sick or disappear in any other way. But it does not hope or think I’m going to happen.

Bra å ha!

Igår var det modellfotning med jobbet igen. Bl a hade vi en väska (typ sportbag) som skulle fotas. Den behövde packas med något tungt för att se ”bra” ut. Döm om allas förvåning när jag tjöt till; -Jag har något i bilen. Vänta! Och därefter plockade fram en fyra-kilos hantel (läs: tungapport) ur bilen. 🙂 Det var kanske lite overkill, det hade räckt med en två-kilos, men man tager vad man haver.

Det händer ju då och då att jag undrar varför min bil innehåller det den gör, men så – helt plötsligt – så kommer något till användning, när man minst anar det. Det VAR alltså ”bra å ha”. 🙂

I övrigt så har jag och Karlsson tränat både i tisdags och igår. Först var vi på Elfsborg och körde ”en påse blandat”, dvs lite av mycket. Började bl a med stegen eftersom det där finns en stege som har i stort sett korrekta mått, förutom höjden. Han provade flera olika tekniker. Galopp, trav, skritt, jämfotahopp och att gå med höger tasspar på sidobalken. 😉 Den sistnämnda tekniken övergav han dock, tack och lov, ganska snabbt. Körde även en ruta som fungerade klockrent i fösta försöket, men det var nog mer tur än skicklighet för han begrep nog inte riktigt vad han gjorde. På det stora hela skötte han sig bra och jag var nöjd.

Igår var det tävlingsmässig genomkörning inför Sjuhäradsmästerskapet. Vi körde II:an och det gick väl ”sådär”. Rutan och inkallningen nollade vi, och dessutom hoppet?! Förklaringen var förmodligen brödbacken med apportbockar och annat ”jox” som stod 1 meter vid sidan av hindret men det borde han faktiskt klara efter alla apportbocksstörningar vi kört?! Det som var positivt var att fria följet var sååå mycket bättre än förra veckan, men så var också jag i en annan ”form”. Som sagt; jag (och alla andra) betraktar oss som den sista nödutgången, OM alla andra skulle bli sjuka eller försvinna på något annat sätt. Men det varken hoppas eller tror jag ska hända.

Så några bilder från här om dagen;

Iza får öronen tvättade och hon njuter i fulla drag. Vågar knappt tänka på vilka ställen den lilla terriertungan kan nå in till?

När öronen var rena var det dags för brottningsmatch.

Nacksving?

Kom igen syrran! Du kan ju inte lägga av NU?!

En äppelbuske?

Äppelträd har jag hört talas om. Men en äppelbuske?! Det är just vad jag har i trädgården.

Denna växt fanns i trädgården när vi flyttade in, liksom allt annat i busk- och trädväg. 1-2 meter var den då, och ganska smal. Jag lade ingen större möda på att artbestämma den. Den var grön, och det räckte liksom. Den något udda placeringen mellan en rabatt (numera omvandlad till kirskålsodling) och muren/häcken förbryllade mig dock. Denna växt ägnade sig åt att – just det – växa. Ohejdad. Numera är den nog ca 6-7 meter hög, och x antal meter bred.

För några år sedan, ungefär vid den här tiden, upptäckte jag att busken blommade. Med något som var misstänkt likt äppelblom!? Samma år på hösten fick jag mina misstankar bekräftade när det fanns äpplen på busken! Mycket små (och sannolikt helt oätliga) men obestridligen – äpplen.

Jag har numera bestämt mig för teorin att det är vildäpplen som självsått sig, och jag lever i gott samförstånd med min äppelbuske. Den är vacker när den blommar och skymmer rätt bra mot grannen. 🙂

Det slutliga beviset…

…på att jag verkligen ÄR en pelargon-kärring har nu uppenbarat sig.

Igår kväll fick jag kalla fötter (i dubbel bemärkelse) och insåg att även mina nyinköpta blomster skulle få kalla fötter under natten. Jag började med att flytta in dem mot husväggen på vår lilla altan. Det brukar kunna klara de första frostnätterna på hösten. Men lite senare fick jag ännu kallare fötter och flyttade in dem. Inomhus. Till köksbordet! Jag undrar fortfarande vad husse tänkte när han sent igår kväll kom hem efter att ha beskådat Elfsborgs skrällseger mot blåvitt. (Att jag fortfarande undrar beror på att han gick upp vid 03.30-tiden i morse/i natt. Det gjorde inte jag.) Nu är dock pellisarna återbördade till utomhuset, men det blir nog samma procedur ikväll misstänker jag. Undrar hur kallt de klarar, egentligen? I morse var det ca +3° så det kändes trots allt som ett klokt beslut.

Igår kväll var jag på klubben med bägge hundarna. Med Iza körde jag mest agility. I början var hon ganska virrig och gjorde mest annat, men sen tog det sig. Hindersuget är det inget fel på i alla fall. Ibland har vi dock differentierade uppfattningar om var det suger mest. 🙂

Fick hjälp med lite kommendering av fritt följ på Karlsson. Beväpnade ”kommendanten” med en klicker som skulle användas när det såg riktigt, riktigt bra ut. Och det gjorde det faktiskt ibland. Fördelen med klicker hos ”kommendanten” är att jag kan titta rakt fram istället för på K och då hänger han med betydligt bättre.  Får köra mycket kommendering, och inte nödvändigtvis där jag gör som dom säger. Det krävs en hel del chockeffekter för att han ska hänga med. Typ; språng marsch från halt, helt om språng marsch, täta vändningar mm. Då hänger han med jättebra. Men trots att vi inte blivit kommenderade särskilt ofta så verkar han ha kopplat ihop det med tråkigt – inga belöningar. Det måste vi nu åtgärda, snarast!

Därefter körde vi lite på egen hand; rutan (mycket skällande är det 😦 ), inkallning med ställande och kryp.

Avslutade kvällen med medlemsmöte. Där fanns västar att beställa, som levereras med klubbtryck. Skitbra modell, för 250:-. Så det blev naturligtvis en beställning. 🙂 Vågar inte ens räkna hur många västar som hänger i garderoben, men ingen av dom funkar riktigt bra.

Ikväll blir det förhoppningsvis träning på Elfsborgs BK. Om jag inte väljer/tvingas vara hemma och övervaka fortsättningen på altanbygget?

Invigt och klart!

Igår kväll invigde vi altanen genom att äta middagen där, i kvällssolen. Passagen från dörren och ut på den färdiga delen av golvet var lite … spännande, men det gick. 🙂 I morse provade jag även hur det kändes att äta frukost där ute. Det kändes bra! Den utskjutande delen har sol från ca 06.00 (till 20.00), och finns det något ljuvligare än att äta frukost ute? Det är en passion jag har, men sällan har gett utlopp för. Nu ska det bli ändring på det, om bara sommarvädret är med mig.

Idag har arbetet fortgått, med betoning på ”fort”. Taket är nu nästan färdigt. Fattas bara  några små detaljer så som takpapp och takpannor, men de kommer förhoppningsvis på plats på tisdag. Fortsätter det i den här takten så borde det kunna vara helt färdigt nästa helg. 🙂

Min dag har, förutom att med jämna mellanrum tindra med ögonen över bygget, gått åt till att sammanställa mitt sista nummer av AlleHunda, och nu är den i stort sett klar. Känns skönt, men konstigt.

Hundaktiviteterna har verkligen gått på lågvarv den här helgen. Inget extraordinärt alls, förutom simning med Iza idag. Och så har jag och Karlsson gått djävulsrundan på tu man hand. Under första halvan, där han kan vara lös, ägnade vi oss åt en hel del aktiviteter i form av små lydnadsövningar och annat. Den här låga aktivitets-nivån har resulterat i att Iza hittat på en egen aktivitet. Att stå på köksbordet!!! Husse har tydligen sett henne där någon gång tidigare, men jag har missat detta och nästan inte trott på honom. Men nu har jag sett det med egna ögon. Tre gånger! Jösses, säger jag bara. Åtta år, stående på köksbordet och tittande ut genom fönstret?! Annars brukar hon nöja sig med att stå med framtassarna på bordet, eller på fönsterbrädan, men nu verkar alla hämningar ha släppt. Självklart står hon inte där när vi är inne, men hon verkar leva i tron att man bara ser ut genom fönster, inte in… När man säger till henne från utsidan hoppar hon dock ner snabbt som ögat, så hon anar nog att hon är ute på lite hal is.

I morgon är det måndag igen. Och hur gick det till?

Som på TV. Utan reklamavbrott!

Idag har det känts som om man varit med i TV 4:as Bygglov, eller nå’t. I morse bestod ”altanen” av stenplattor och singel. Nu ser det ut så här!

Golvet är inte helt klart, men nästan. I morgon antar jag att de tänkt börja med taket, som skall vara över den vänstra delen, inne i hörnet. Det har hittills gått betydligt snabbare än jag räknat med. Bara att hålla tummarna för att det fortsätter i samma takt.

Flickvän på besök
Idag kom Karlsson ”flickvän” och hälsade på också. Hon på 16 år som jag skrev om för någon vecka sedan. Jag misstänker att hon tycker att Karlsson gör sig bättre när han är kopplad? Hans lekinviter och gälla uppfordrings-skall var hon inte vidare begeistrad i, men hon sa till på ett förståndigt sätt. Och han förstod. Sedan behandlade han henne med aktning, lugnt och sansat. Han är klok min terrier!

”Kom igen då katten, det svänger ju!” Men det tyckte inte ”katten”, och sa till. Vänligt men bestämt. Och budskapet gick fram.

16 år! Hur många av oss får ha sin hund så länge?

Flickvännens lillmatte var innehavare av spännande saker tyckte K. Jag såg dock i tid vad han hade i kikaren och tigern fick flytta upp en våning. 😉

Tja, vill hon inte leka med mig, och jag inte får ta tigern så får jag väl rulla på rygg i gräset, och sola magen, istället.

Ut ur garderoben!
Och så är det då offentligt! Jag ÄR numera, officiellt, en pelargonkärring. 🙂

Tog en tur till min handelsträdgård idag, och där hade jag både flyt och oflyt. Flytet bestod i att en klubbkompis, som råkar vara svåger med innehavaren, idag knäckte extra vilket ledde till en mycket bra rabatt! Oflytet bestod i att innehavaren tagit med sig stora delar av sortimentet och åkt till trädgårdsmässan på Liseberg. Ändå lyckades jag skrapa ihop ett gäng blommor, både pelargoner och annat.

Just nu kommer jag inte ihåg vad det heter, och orkar inte gå ner och kolla, men här kommer ändå några bilder. Förutom det på bilderna blev det två Mårbacka, en mörkt ”vinröd” hängpelargon, en fuchsia, en ”snöflinga” och några penséer (även om det kändes lite sent). Och allt detta för 230:-!!! Det kändes onekligen som ett bra pris?

Äggskalspelargon!

???

???

Änglapelargon 1

Änglapelargon 2

Ja just det, vi var visst på 50-årskalas igår också. Det var jättetrevligt men blev en hyfsad tidig hemresa med tanke på dagens åtaganden. Jag körde, vilket jag var glad för både igår kväll, när vi skulle åka hem, och imorse!

Sommarvärme?

Inte nog med att det är sommarvarmt på dagarna och kvällarna. I morse när jag klev upp, 05.30 (ja, klockan är fortfarande bara 06.45 när detta skrivs) var det 10°!!! Bara att hoppas att detta inte ÄR sommaren… Det påminner misstänkt mycket om starten på förra årets blöta katastrof.

Gårdagskvällens privatträning blev lyckad, frånsett att K tyckte det var liiite för varmt och därmed blev lite loj mellan varven. Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen; detta var ett sååå smart drag, jag njuter av varenda minut av dessa träningar när jag har en skitduktig instruktörs fulla uppmärksamhet UTAN att jag behöver ha dåligt samvete. Ska försöka köra detta ungefär varannan vecka nu, åtminstone när sjuhäradsträningen, som tar två kvällar per vecka, är över.

Ett skepp kommer lastat!

Eller … kanske inte ett skepp, men väl en lastbil, full med virke till altanbygget. Och på lördag drar det igång. 🙂

Dessutom kan jag nu lägga till titeln biträdande virkesavlastare (eller nå’t) på visitkortet, efter att jag ”styrt” virkestravarna rätt i samband med landningen och monterat loss ”snoddarna” som det hängde i från kranen. Samt på diverse andra sätt ”varit i vägen”. 🙂

Detta ska alltså inom kort transformeras till 40 kvadratmeter altan med tak över ungefär hälften.

Idiot-trött?

Hur kan man bli så fruktansvärt trött, både fysiskt och psykiskt, av att göra – i stort sett ingenting? Igår var det modellfotningsdag inför höstkatalogen och som ansvarig för katalogen närvarade jag naturligtvis. Fotografen fotograferade, modellen modellade och jag – ? Jo, jag strök lite kläder, kom med glada tillrop och gick och stod hela dagen trots att hela rummet, där vi tillbringade det mesta av tiden, var översållat med stolar. Och det skulle jag inte ha gjort, åtminstone inte i de skorna. Nu var det faktiskt ett par supersköna (trodde jag) Ecco-skor som jag använde förra sommaren utan några som helst problem. Men igår slog det slint. När dagen var över hade jag en rejäl blåsa under en foten och rejäl värk i den andra. Kunde knappt ta mig mellan vardagsrum och kök när jag kom hem. Såg nog ut som något mellan 89 och döden när jag gick. Detta resulterade i att jag ställde in den planerade sjuhäradsträningen på klubben. Efter ett iskallt fotbad lyckades jag halta runt ett litet varv med Iza i skogen men det gjorde ont.

Trots de smärtande fötterna kunde jag inte hålla mig helt från att träna med K. Rutan blev det, och nu verkar han börja koppla ihop fötterna och hjärnan. Skickade honom till rutan från alla möjliga håll och avstånd och nu söker han aktivt upp platsen mitt emellan konerna, även om han kommer snett från början. Flyttade även konerna och det funkade då också. Det finns mycket att önska av själva utförandet, t ex mindre ljud, men bara det att han verkar förstå vitsen med konerna känns som ett rejält framsteg.

Idag gör fötterna fortfarande ont, om än på en annan nivå, och när klockan ringde i morse var jag så trött att jag nästan mådde illa…

Ikväll blir det privatträning, om fötterna bär.

Krypet kryper!

Ikväll var min tanke att åka till Elfsborgs BK och träna. Dock drabbades jag av viss självinsikt. Sömnbrist med åtföljande trötthet gör mig inte till någon bra matte. Åtminstone inte i stökiga miljöer. Insåg också att den sanitära olägenheten dit vår post är adresserad behövde en, åtminstone ytlig, avskrapning. Vi blev alltså hemma. Men inte träningslösa. 😉

Jag och krypet gick ut och tränade på rutan. Nu har jag tagit bort tasstargeten. Det kändes inte som om den tillförde något. Eller … det gjorde den ju på så vis att han hade jättebråttom att ta sig fram till den och på så vis hamnade på rätt ställe. Men att den råkade befinna sig mellan fyra koner var inget han noterade. Idag tog vi alltså några steg tillbaks (eller åt sidan?) och började om, utan target. Nu fick han tänka lite mer och katten vet om det inte började rassla ner lite poletter på slutet? Vi får se nästa gång vi försöker.

Sen avslutade vi med kryp för det lilla krypet. Och han kröp. I sex meter!!! Stegade upp avståndet, 4 meter som i lägre klass, från rutkanten och sen kröp han hela den sträckan OCH genom hela rutan, som var av det mindre formatet idag, dvs 2×2 meter. Vi fick in ett riktigt bra flyt där min förflyttningstakt passade hans, och det är nog A och O nu. Men om han har för avsikt att genomföra momentet över huvud taget i en tävlingssituation, DET vet man inte. Det blev jag brutalt påmind om igår, även om det inte handlade om just kryp då.

Tack för alla stöttande och värmande kommentarer till förra inlägget. Det behövde jag idag! Och sen vill jag bara påpeka att rubriken kanske var lite missvisande. Slutet på rubriken; ”Och lite saknad” avsåg alltså att jag skulle sakna tidningen, inte att jag inbillar mig att någon skulle sakna mig.

Lättnad. Lite sorg. Och kanske lite saknad?

Igår kväll meddelade jag styrelsen att jag ”kliver av” som ansvarig för klubbtidningen. Jag har ju legat lågt här i bloggen med detaljerna om vad som hänt (eller snarare – inte hänt) efter debaclet med hemsidan i februari. Jag tänker fortfarande ligga lågt med detaljerna, och nöjer mig med att konstatera att styrelsen har hittat ett mycket effektivt sätt att döda engagemanget hos vissa medlemmar.

Eftersom mitt engagemang numera kan betraktas som extremt avlidet så kommer jag alltså bara att göra ett nummer till, ett litet ”sommarnummer” på åtta sidor, av tidningen och sedan är det nog. Men det är med blandade känslor jag gör detta. Efter 14 (eller 15?) år går det inte att komma ifrån att tidningen blivit mitt skötebarn som jag nu bara ”släpper taget” om. Jag betvivlar inte alls att någon annan kan göra det lika bra, och även bättre, men det känns ändå tomt på något konstigt sätt. Samtidigt känns det oerhört skönt. I år slipper jag t ex slita som en idiot under hela juni månad för att få iväg augustinumret till tryckeriet innan semestern… På framtida klubbmästerskap kan jag bara ”vara” och tänka på mig och min egen hund, och slipper tänka på att fotografera allt och alla till tidningen. Jag slipper tjata på folk om material som inte lämnats in. Jag slipper… ja jag slipper en hel del.

Mina hundar (och jag) kommer få massor av mer tid att göra annat än sitta vid datorn, som jag för övrigt gör alldeles tillräckligt på arbetstid. Ja det finns helt enkelt massor av fördelar med att INTE ha ansvaret för tidningen, men ändå är jag ledsen och mår dåligt? Sömnen i natt har varit kort och urusel. Förmodligen är jag jättefånig som inte bara kan ruska av mig hela den här historien och gå vidare, men det är så jag är. På gott och ont.

I övrigt så var det tävlingsmässig sjuhäradsträning igår, och för vår del kunde det inte ha gått sämre. Det började med att Karlsson fullständigt tappade bort sig och ”låste” på något annat (till höger utanför plan) redan när vi skulle ställa upp inför första momentet. Vet inte vad som hände, men han var på en annan planet. När jag gick iväg för fria följet så – satt han kvar?! Nä hela programmet var en katastrof och det var riktigt pinsamt. Möjligen kan det hela till viss del berott på min sinnesstämning också, att jag hade i bakhuvudet vad jag strax skulle göra (se ovan) men det var inte bara det.

Kvällen avslutades med ett rejält simpass för Iza, och sedan ett pass med sömnlöshet för matte…

Chockade hundar!

Idag har båda hundarna blivit chockade, fast på lite olika sätt.

Som jag skrev hade jag ju lovat Iza ett spår, och ett spår blev det. Ungefär samma som Karlsson fick för två veckor sedan fast ”baklänges”, dvs uppskattningsvis 1 km. Ett upptag som hon klarade galant med en jättefin analys för att sen gå (nåja) åt rätt håll. En pinne missade hon men i övrigt skötte hon sig fint ända tills vi var nästan vid slutet. Hade jag inte gått spåret själv hade hon grundlurat mig för där valde hon ett viltspår istället. Det fanns precis färsk avföring i spåret, som kommit dit efter att jag lade spåret. Det är oklart om det var ett jätterådjur eller en baby-älg som lämnat den för storleken var något mitt emellan. Men hon var helt klart mer intresserad av det än av mattes spår. Inte bra! Men vi hade ett litet utvecklingssamtal och sen valde hon mattes spår istället. ”Svårigheterna”, en återgång och en spetsvinkel, löste hon galant och även ett par andra tappt som hon fixade helt själv.

I vissa partier av spåret insåg jag att integral-hjälm inte hade suttit i vägen. Att lägga spår i risig granskog när man har båda händerna fria och kan parera grenar i täta partier är en sak. Att spåra med hund i samma terräng är en helt annan sak. När båda händerna är fullt upptagna av att hålla i linan skulle man behöva ett rejält skydd för ansiktet…

Direkt när vi kom hem igen gick jag och Iza ut för att valla en uppletanderuta till K. Men då flög f*n i mig och jag körde ett uppletande med Iza också. Hon var ganska trött efter spåret (även om hon dolde det väl) så jag var osäker på hur det skulle funka. Hon fick vara med och se när jag la ut alla fyra föremålen och som vanligt hämtade hon det första kanonfint för att sen börja tveka och ”klibba”. Men efter viss övertalning så fick jag in alla fyra.

Snacka om chock för fröken Iza. Både spår och uppletande på samma dag! Det var inte igår, tyvärr.

Därefter gick jag hem och hämtade lilleman som vid det här laget var i någon form av upplösningstillstånd. Precis som igår så sprang han ut jättefint och hämtade det första. Och precis som igår började han sedan ”klibba”. Det var då jag chockade honom. 🙂 I pur frustration ställde jag mig en halv meter bakom och röt ”UT OCH LETA” samtidigt som jag klappade i händerna och därefter puttade till honom i baken. Och UT OCH LETADE gjorde han. Det var som om han fått en raket i baken för han for i full karriär rakt ut i rutan och – rakt på ett föremål. Klang och jubel! Körde samma taktik två gånger till med samma resultat. Och sen var alla föremål hemma. 🙂 Nu är ju inte detta något jag kan göra på tävling men det kanske var en väckarklocka? Den som lever får se.

Därefter tog husse en promenad med dom och sen var åtminstone Iza ganska nöjd. K ska snart få ett pass med rutan, och lite kryp, så hans dag är inte slut än.

Jyckarna vilar ut i solskenet.

I övrigt har dagen ägnats åt mer huspyssel, och pelargonpyssel. Färgen på knutbrädorna vid den blivande altanen har skrapats och bara solen går ner bakom lagården ska jag ge mig ut och måla. Det är egentligen inte optimal temperatur för det, men jag har inget val. Gör vi det inte nu kommer vi inte kunna göra det alls.

Mina pelargonsticklingar från förra året har också planterats om, några veckor för sent. Även toppskotten som jag tog från dem har fått ny jord och större svängrum. Det verkar faktiskt som om även de har tagit sig alla fyra!

Detta år sticklingarna från i höstas. Och lugn… de var bara ute under själva omplanteringsfasen, sen fick de flytta in igen. 😉 Men jag längtar tills de kan flytta ut på allvar. Är lite trött på att ha campingbordet stående i vardagsrummet, fullt med pelargoner.

Blommar vackert gör åtminstone en utav dem.

Och så ytterligare några bilder tagna med låneobjektivet i morgonsolen.

Så här långt (eller kort?) har syrenerna kommit hos oss. Så är det när man bor i en odlingszon som motsvarar Norrlands kustland…

Precis utanför den befintliga lilla altanen står denna, alldeles solo, än så länge.

Och så var de här fyra lediga dagarna snart till ända. Vart tog dom vägen?