Carpe … kvällen?

Eftersom mina latinkunskaper är extremt begränsade (läs obefintliga) så vet jag inte vad ”fånga kvällen” heter på latin. Carpe diem kan jag, men där är det stopp.

Att fånga kvällen var dock vad jag bestämde mig för att göra när jag kom hem efter att ha flängt runt som en stolle hela eftermiddagen (jobb-jobb-jobb, frisör, färgbutik, matbutik).

Jag struntade helt sonika i alla ”måsten” och ”borden”, tog med mig en bunt tidningar och satt mig på – altanen. Det gäller att ta vara på de fina kvällarna!

(Dessutom är risken mindre att få köttstycken huggna ur fötterna av de lätt aggressiva dammråttorna om man uppehåller sig utomhus.)

Hundarna fick helt enkelt vilokväll och fick nöja sig med lunchpromenaden idag. Kan nog vara nyttigt ibland, för dem också. Tror jag? 🙂

Full koll!

Måste bara hylla – bloggkoll!

Nu slipper jag lägga massor av tid varje dag på att surfa igenom en massa bloggar där det hänt – ingenting. Nu får jag ett mail när någon av favvo-bloggarna uppdateras. Hur smidigt som helst!

(Herregud… vad ska jag göra med all tid jag får över. Ingen AlleHunda och inget slöblogg-surfande…? 😉 )

Släkten är bäst!

Måste bara skryta lite. 😉 Om Izas 75%-bror – Lunabjärets Folke.

(Det där med 0,75% baseras på att Iza och Folke har samma pappa och deras mormödrar är helsyskon. T o m jag begriper att det inte blir 0,75% men hur man ska räkna, och vad det blir, överlämnar jag till någon matematiker/släktforskare).

Hur som helst så är Folke kvalad till Lydnads-SM i år igen. Han deltog när SM gick här i Borås 2005, med sin gamla husse som mycket tragiskt avled ett drygt halvår senare. Husses träningskompis och bästa vän övertog Folke och han är alltså nu inkvalad igen, på 302 poäng vilket är 22:a bästa kvalpoängen. Inte illa pinkat av en schäfer på 10,5 år bland alla bc:s och andra lydnadsfantomer.

Inte för att jag tror att varken Folke eller hans nya matte läser här, men ändå; ett stort LYCKA TILL!

(Har man inga egna meriter att skryta med får man väl ta till släktens, eller…? 😉 )

När f*n blir gammal får hon bli agilityhund

Gårdagskvällens träningspass ägnades till en hyfsat stor del åt agility med Iza. Och DET var roligt. 🙂 Hon blir mer och mer vaken för vad JAG vill och därmed mer lättstyrd. Den befintliga hinderuppställning var ganska intressant; gungbräda, A-hinder och balans precis bredvid varandra, med bara ett par meter emellan. Alltså inte efter varandra utan bredvid. En uppställning som var som gjord för att hon skulle ta egna initiativ eftersom hon bara älskar alla dessa hinder, men hon lät sig faktiskt styras på rätt hinder (nästan) varje gång, oavsett om hon kom ur tunneln eller från en räcka med hopphinder. Det bådar gott! Inte så att jag har för avsikt att ge mig in i den offentliga hetluften, men funderar på att åtminstone vara med på KM i juni. Kanske.

Den lille terriern fick sig en genomkörare på lydnadsplan och skötte sig som vanligt (på träning) näst intill perfekt. Fick även en kommendering i 1:an, där det förutom kommendör på plan fanns två människor och en hund till som stod och tittade på, så situationen var hyfsat tävlingslik och han skötte sig bra. Inte alls störd av situationen. Jag undrar så vad det är som händer i hans hjärna, och i min, när det är tävling. Jag är ju garanterat den största boven i dramat men VAD gör jag??? I fredags var jag inte alls nervös. Han kändes ju jättebra innan vi gick in på plan och med den goa känslan från söndagens tävling (förutom nollorna då) i ryggen hade jag ingen anledning att vara orolig. Men något fel gör jag…

Skillnaden mot Iza är att hon är lika störd av omgivningen vare sig det är träning eller tävling, och då är det på något sätt lättare att hantera. Men vad gör jag med den lille som (nästan) bara uppvisar beteendet just när det är tävling på riktigt…?