Krypet kryper!

Ikväll var min tanke att åka till Elfsborgs BK och träna. Dock drabbades jag av viss självinsikt. Sömnbrist med åtföljande trötthet gör mig inte till någon bra matte. Åtminstone inte i stökiga miljöer. Insåg också att den sanitära olägenheten dit vår post är adresserad behövde en, åtminstone ytlig, avskrapning. Vi blev alltså hemma. Men inte träningslösa. 😉

Jag och krypet gick ut och tränade på rutan. Nu har jag tagit bort tasstargeten. Det kändes inte som om den tillförde något. Eller … det gjorde den ju på så vis att han hade jättebråttom att ta sig fram till den och på så vis hamnade på rätt ställe. Men att den råkade befinna sig mellan fyra koner var inget han noterade. Idag tog vi alltså några steg tillbaks (eller åt sidan?) och började om, utan target. Nu fick han tänka lite mer och katten vet om det inte började rassla ner lite poletter på slutet? Vi får se nästa gång vi försöker.

Sen avslutade vi med kryp för det lilla krypet. Och han kröp. I sex meter!!! Stegade upp avståndet, 4 meter som i lägre klass, från rutkanten och sen kröp han hela den sträckan OCH genom hela rutan, som var av det mindre formatet idag, dvs 2×2 meter. Vi fick in ett riktigt bra flyt där min förflyttningstakt passade hans, och det är nog A och O nu. Men om han har för avsikt att genomföra momentet över huvud taget i en tävlingssituation, DET vet man inte. Det blev jag brutalt påmind om igår, även om det inte handlade om just kryp då.

Tack för alla stöttande och värmande kommentarer till förra inlägget. Det behövde jag idag! Och sen vill jag bara påpeka att rubriken kanske var lite missvisande. Slutet på rubriken; ”Och lite saknad” avsåg alltså att jag skulle sakna tidningen, inte att jag inbillar mig att någon skulle sakna mig.

Lättnad. Lite sorg. Och kanske lite saknad?

Igår kväll meddelade jag styrelsen att jag ”kliver av” som ansvarig för klubbtidningen. Jag har ju legat lågt här i bloggen med detaljerna om vad som hänt (eller snarare – inte hänt) efter debaclet med hemsidan i februari. Jag tänker fortfarande ligga lågt med detaljerna, och nöjer mig med att konstatera att styrelsen har hittat ett mycket effektivt sätt att döda engagemanget hos vissa medlemmar.

Eftersom mitt engagemang numera kan betraktas som extremt avlidet så kommer jag alltså bara att göra ett nummer till, ett litet ”sommarnummer” på åtta sidor, av tidningen och sedan är det nog. Men det är med blandade känslor jag gör detta. Efter 14 (eller 15?) år går det inte att komma ifrån att tidningen blivit mitt skötebarn som jag nu bara ”släpper taget” om. Jag betvivlar inte alls att någon annan kan göra det lika bra, och även bättre, men det känns ändå tomt på något konstigt sätt. Samtidigt känns det oerhört skönt. I år slipper jag t ex slita som en idiot under hela juni månad för att få iväg augustinumret till tryckeriet innan semestern… På framtida klubbmästerskap kan jag bara ”vara” och tänka på mig och min egen hund, och slipper tänka på att fotografera allt och alla till tidningen. Jag slipper tjata på folk om material som inte lämnats in. Jag slipper… ja jag slipper en hel del.

Mina hundar (och jag) kommer få massor av mer tid att göra annat än sitta vid datorn, som jag för övrigt gör alldeles tillräckligt på arbetstid. Ja det finns helt enkelt massor av fördelar med att INTE ha ansvaret för tidningen, men ändå är jag ledsen och mår dåligt? Sömnen i natt har varit kort och urusel. Förmodligen är jag jättefånig som inte bara kan ruska av mig hela den här historien och gå vidare, men det är så jag är. På gott och ont.

I övrigt så var det tävlingsmässig sjuhäradsträning igår, och för vår del kunde det inte ha gått sämre. Det började med att Karlsson fullständigt tappade bort sig och ”låste” på något annat (till höger utanför plan) redan när vi skulle ställa upp inför första momentet. Vet inte vad som hände, men han var på en annan planet. När jag gick iväg för fria följet så – satt han kvar?! Nä hela programmet var en katastrof och det var riktigt pinsamt. Möjligen kan det hela till viss del berott på min sinnesstämning också, att jag hade i bakhuvudet vad jag strax skulle göra (se ovan) men det var inte bara det.

Kvällen avslutades med ett rejält simpass för Iza, och sedan ett pass med sömnlöshet för matte…