Surt sa räven!

Ikväll har det varit en annorlunda fredagskväll. Vi har nämligen tävlat. Igen!

I början av veckan ringde jag och efteranmälde mig till Ulricehamns kvällstävling, och … alltid lärde vi oss något, bl a att; är det inte det ena så är det det andra.

Drog startnummer 2, precis som i söndags. Med tanke på att det var dryga 20 startande i klassen kändes det bra med ett tidigt nummer.

På platsliggningen hamnade han mellan en slö softis och en jättesöt isländsk fårhund. Han låg dock still, om än gnällande. Han låter ungefär som ett inbrottslarm, på 2 kilometers avstånd. Mycket svagt, men med tanke på hur nära domaren stog så hördes det. Han låg ganska oroligt, och när en sheltie lite längre bort reste sig och gick omkring och nosade blev han tveksam. Han kröp 1 dm, men blev ändå kvar liggande, så 7,5 poäng skrapade vi ihop där, och det var ju ett lyft jämfört med förra försöket.

Innan det var vår tur för lydnaden kändes han kanonbra. Fokuserade och koncentrerad så jag var fylld av tillförsikt när vi gick in på plan. Men sen var det stopp…

Han fick ungefär samma hjärnsläpp som på appelltävlingen och skulle inte ens sätta sig på startpunkten?! Och när jag startade satt han kvar, men det gick ju över ganska snabbt eftersom han var kopplad… hm.

Nåväl, vi harvade oss igenom momenten ändå, med blandat resultat. Och kvällens big mistake var helt och hållet mitt. *skäms som en hund, eller nå’t*.

På ställande under marsch hör jag ekot av hur jag sagt ”stanna”. Istället för att pipa ”stå” som vi har tränat. Och när jag vänder mig om kommer det naturligtvis en tveksam terrier traskande 1 meter bakom mig. Hur dum får man bli?! *drar en påse över huvudet*.

Det hade räckt med en 7:a på det momentet så hade uppflyttningen varit klar! Och i söndags hade vi 8,5…

När det var dags för det avslutande hoppet fick han syn på en schäfer som var på rymmen, enligt Karlsson. Den körde 3:ans ruta inom klart synhåll, men i Karlsson värld var den som sagt på rymmen. Han var så koncentrerad på den så det är ett under att han över huvud taget hoppade. Och ett litet startskall kunde han inte låta bli.

Poängen blev som följer:

Platsliggande: 7,5

Tandvisning: 10

Linförighet: 7 Korr koppel, DK, ngt kort koppel (Korr koppel var väl när han inte hängde med i starten)

Läggande: 9 Ngt steg

Inkallande: 10

Ställande: 0 Utför ej (se ovan)

Apportering: 7,5 Nosar före, lätt tugg

Hopp över hinder: 8,5 Startskall, LS

Helhetsintryck: 8,5 … och det var nog väldigt snällt med tanke på hur förvirrad han var mellan momenten…

Totalt: 141,5

Alltså 10,5 poäng bättre än i söndags, och ett andrapris, men jag är inte särskilt lycklig för det. Generellt sett kändes det mycket bättre i söndags. Och som sagt; det hade räckt med en 7:a på ställandet så hade vi haft 21 poäng till som puttat oss över den magiska 160-poängsgränsen.

Just nu är jag rätt låg. Jag vill ur den här jäkla klassen, fort som ögat, men det verkar inte som om det är meningen. 😦

Vår PT var där också (och lyckades kapa åt sig lydnadshampionatet 🙂 ). Hon kom med peppande och kloka ord. ”Tänk på hur mycket du har lärt dig ikväll!” Så sant, så sant, men jag hade hellre offrat dom läro-poängen i 2:an.

Avslutningsvis ”fegade jag ur”. Orkade inte vara kvar halva natten och vänta på prisutdelningen utan tog mitt protokoll och åkte hem. Inget som jag brukar göra, men jag hade ingen större lust att vara kvar när det blev som det blev.

Nu ska jag dränka min besvikelse (och mitt ”skäms”) i ett glas rödvin, så kanske jag är lite mer positiv i morgon?