Work-a-holic?

Det körde ihop sig lite igår kväll så det blev ingen utfärd till Elfsborg för plats med skott. Det fick bli ett pass hemma istället.

Tog tag i de moment vi fick ”bakläxa” på i måndags, dvs inkallning med ställande och rutan och det finns nog hopp även på dessa moment. Det värsta är att när han springer mot rutan skäller han som en liten galen agilityhund och tror tydligen att det ingår i momentet. Men till rutan springer han, och igår även från tämligen långt avstånd. Ställde ut den utan att han såg, och flyttade den även en gång utan att han såg det. Target i mitten som inte heller syntes på avstånd men trots allt fanns där.

Inkallningen gick också ganska bra. Fick fram en tennisboll som var effektiv som ”stopp” men inte tillräckligt rolig för att dra 14 varv runt åkern med. Får han tag på en pip så är det ju bara hysteriskt spring som gäller.

Avslutade med krypet. När jag satt honom och tar ett pyttesteg framåt för att han ska komma i rätt position när han lägger sig så slänger han sig ner, utan kommando, och börjar krypa. Detta efter ca fyra seriösa träningstillfällen! Tjuvstart på krypet ser jag dock som ett angenämt problem. 🙂 Är nog ganska på det klara med hur jag ska jobba bort det också.

Arbetsviljan är det alltså inget fel på i den lilla åttakilos-kroppen. När vi var färdiga efter ca 45 minuter (höll på alldeles för länge som vanligt eftersom det är så roligt) stod han kvar på vår privata appellplan och stirrade på mig som om jag inte var klok – sluta redan?

Och jodå, för de som undrar; Iza fick också ett pass i rättvisans namn men det var inget särskilt revolutionerande där utan ungefär samma gamla skåpmat, men hon var glad ändå.

Död eller levande?

Förra helgen klippte vi ner ”the clematis from hell” jäms med fotknölarna, och för en vecka sedan flyttade vi den till dess nya plats. Jag var tveksam till huruvida det skulle lyckas, alltså om den skulle återhämta sig efter den något brutala behandlingen. Så här ser den ut nu. Ser ganska död ut, eller hur?

Men … är man ”the clematis from hell” så är man. Tar man en något närmare titt så finns det faktiskt livstecken. Flera stycken. 🙂

Det finns tydligen hopp!

Vill ni ha något härdigt, tåligt, som inte kräver varken extra vatten, gödsel eller annat trams, som växer som veritabelt ogräs, tar över uteplats, trädgårdsmöbler etc, och dessutom blommar långt in i oktober så kan jag rekommendera klematis Paul Farges (Summer Snow) som är det officiella namnet.

Solstorm?!

Nej, det är varken boken eller filmen som avses i rubriken utan dagens väder som är – schlugt. (Ja i västergötland säger man schlugt, inte slugt.) Det är ca 20° varmt och kulingvindar, förmodligen med stormstyrka i byarna. Jättekonstigt. Eller – schlugt. 😉

På lunchpromenaden uppstod det spontana små sandstormar, eller snarare grusstormar, när vi gick på vägen. För att inte tala om vad som hände när det körde förbi bilar! Vi var dammiga från topp till tå när vi äntrade hemmet igen…

Just nu lutar det åt att vi håller oss hemma i helgen och förbereder för altanbygget som, trots allt, verkar bli av. Att vi blir hemma hade onekligen en lugnande effekt på mina stressade nerver. Det hade förmodligen varit jätteskönt att komma iväg men tyvärr verkar det inte vara läge.

En positiv effekt är att jag faktiskt kan unna mig att ta K och åka till Elfsborg och träna plats med skott ikväll, det hade jag inte hunnit annars, för då hade det varit husvagnspackning som gällde.

Reserapport och turbo-terrier

Gårdagen gick i ett flygande fläng med jobb och hundträning, men här kommer en liten rapport från resan.

Det började bra med ett par timmar i gassande sol på uteserveringen på Säve flygplats. Sedan bar det av med Ryan Air till flygplatsen Hahn och sedan vidare busstransport till Mainz som visade sig vara en jättetrevlig stad. Vi bodde i de gamla kvarteren på ett mycket charmigt gammalt (men uppfräschat) hotell med ett värdpar som verkligen pysslade om oss. Att mannen/kocken var svensktalande efter några år i Sverige för länge sedan gjorde inte det hela sämre eftersom min tyska är extremt begränsad.

Vi kom fram ganska sent på fredagkvällen så då blev det lite enklare mat och ett glas vin och sedan sängläge. På lördagen hann vi med lite shopping (skor, linnen, blus, tröja till riktiga fyndpriser) innan bussen avgick mot Rüdesheim för lunch och lite ”strövtåg”. Rüdesheim var en pittoresk stad men en riktig turistfälla vad det gällde shoppingen. Men solen sken så det gick ingen som helst nöd på oss.

Nästa punkt på programmet var ett besök på (ett av) Tysklands största vinslott – Schloss Johannisberg. Där var det jättevackert och vi fick en guidad tur som även inbegrep ett besök i en del av den uråldriga vinkällaren samt vinprovning, 5 olika sorter. Nu tillhör ju inte tyska viner mina favoriter men det var ändå intressant.

När vi kom tillbaks var det ett par timmars hopp och lek igen innan det var dags för kvällens fyra-rätters middag med mer vinprovning. Den gången hann vi med fem viner! Vi avslutade med en promenad på stan och en öl, sen var vi rätt trötta. Det var dock inget emot vad vi var på söndag morgon… Vid 12-tiden på söndagen började vi hemresan och hemma var jag vid 19-tiden på kvällen, hos två hysteriskt lyckliga hundar och en något mer civiliserad husse. Han vrålade i alla fall inte lika högt, och viftade inte lika mycket på svansen. 😉

Vädret var underbart hela helgen. Solsken och uppskattningsvis ca 22° varmt. Trots mina farhågor var det en väldigt trevlig helg och det största orosmomentet (för samtliga) lyckades någon ”söva” redan vid 17-tiden på lördagen och det bidrog till trevligheten.

Utsikten från markplan på hotellet. Det blev en del experimenterande med nya kameran för att kunna ta fina bilder utan blixt, och det blev faktiskt ganska bra. 🙂

… rekommenderas varmt om man ska besöka Mainz.

Mer kameratest.

Byggarbetsplats! Är det bara i Tyskland man kommer på idén att ”måla” husfasader på den tråkiga duken som täcker byggnadsställningarna? Ganska charmigt var det. 🙂

Våren hade självklart kommit betydligt längre där nere än hemma.

Vinodlingar och nyligen beskurna vinstockar så långt ögat nådde, nästan. Helt otroligt att dessa svarta förtorkade små stammar ska producera massor av vindruvor innan vintern kommer!

En liten del av den gigantiska vinkällaren.

Och en annan liten del av vinkällaren.

Igår kväll var det tillbaks till vardagsrutinerna igen, dvs hundträning. Började med Iza som var jättesplittrad när jag försökte köra lydnad så det blev ett agilitypass istället och där skötte hon sig faktiskt riktigt bra. Det känns dock i min kropp idag eftersom jag, uppenbarligen, hade ”fel” skor på mig.

Sen var det Karlssons tur. Det var ju träning inför sjuhäradsmästerskapet. Vi blev igenomkörda i lydnadsklass II och det var – spännande. Han var ganska laddad efter koppelpromenader med husse hela helgen och en dag hos svärmor. Han skötte sig dock ganska bra även om rutan och inkallningen (med ställande) gick åt skogen. En riktigt fin platsliggning blev det också. Iofs bara med en annan hund, men han verkar fatta grejen; att han ska titta på matte!

Därefter var det simning med Iza, och sen var den dagen slut.

Just nu tvekar jag (vi?) om vi ska åka iväg med husvagnen i helgen. Vädret verkar bli ”sådär” och det finns verkligen hur mycket som helst att göra här hemma, i synnerhet om det nu ska bli altanbygge om ett par veckor. Det verkar dock lite tveksamt i nuläget om det blir det. Nåja, under kvällen får vi bestämma oss för åker vi så bär det av imorgon kväll. Och bär det av så bär det av till Torekov på Bjärehalvön.

Inte snigelpost, men hönspost :)

Idag kom det ett stort kuvert från ordförande i Karlsson fanclub. Igen! Jag hade lagt in en beställning på fler grodor (som jag självklart skulle betala) men eftersom hon inte hittade några fler sådana kom det två galna hönor istället (som jag självklart också ska betala). Det tyckte Karlsson var helt OK, t o m att de var mer OK än grodorna – tror jag. 🙂 Iza var inte tjurig på något sätt utan kunde också tänka sig en höna. Eller två.

Efter fotosejouren stoppades de undan i tryggt förvar för att åtminstone överleva helgen. Det är ju kul om de är kvar när jag kommer hem. Ett stort tack till Ingrid – igen! 🙂

Om ett par timmar bär det iväg men faktum är att jag mycket hellre skulle vara hemma. Hos hundarna. Och hönorna. Och husse. 🙂 Är jag otacksam eller bara sällsynt tråkig? Vet inte…

Karlsson sitter/står på min vilt snurrande och rullande arbetsstol, men jag tror inte han märkte snurrandet och rullandet eftersom han var sååå fascinerad av hönan. 🙂

Fort och fel. Men ganska roligt. :)

Efter att jag klarat av diverse ”pyssel” inför resan, och lite annat, skulle Karlsson få sig ett lydnadspass. Idag siktade vi in oss på krypet. Vi har kört 2-3 gånger med target-stick, och det har gått bra. Små korta förflyttningar. Förra gången la jag på kommando och på slutet testade jag att ta bort target-sticken och föga överraskande så fattade han då – ingenting. Idag började jag alltså med targetsticken och kommando men tog ganska snabbt bort den. Visade med handen istället och se på sjutton, han kröp! Det hela slutade med att jag stod/gick upprätt i snudd på korrekt tävlingsposition – och han kröp!!! Från min vinkel ser det lågt, prydligt och samlat ut. Nu kör jag ju jättekorta bitar i taget, typ ett halvt normalsteg för mig, men jag är åter igen oerhört fascinerad av hur fort poletten ramlar ner i det lilla träsktrollshuvudet?! Det känns minst sagt lovande.

När vi körde stod Iza i fönstret och tittade på. Och laddade. Bestämde mig för att ta ett pass med henne också, och DET var som att ta ut en avställd iller ur garaget. Jösses vad fort allt gick. Och vad fel allt blev. Men vi hade trots allt ganska roligt på vägen. 😀 När jag sa ”ligg” för att köra kryp stämde hon upp i ett rungande skall. Så där lärde jag mig något. INTE använda ”ligg” när vi tränar liggande skall. Trodde det var nog tydligt att jag då befinner mig på huk framför henne, men tydligen inte… När hon väl förstod att hon inte skulle skälla så ålade hon iväg ett rekordkryp, utan kommando?! Långt kröp hon, snett kröp hon men tekniken var det inget större fel på. Man får väl glädja sig åt det lilla. 😉 Efter det la vi en stund på att träna ”tyst” och efter en stund flöt det upp någon väl fördold minnesbild av vad det ordet betyder.

Jag kan inte påstå att jag är förvånad över att hon var som en packe dynamit eftersom hon inte fått göra särskilt mycket sista tiden, mer än gå promenader. Det ska bli bättring på den fronten. Jag lovar! Eftersom hon inte är den typen som klättrar på väggarna av att inte få träna så tror man att hon klarar viloperioder bra, men när man väl kör igång så märker man att det kanske inte var så lyckat… Men eftersom jag har mig själv att skylla så valde jag att garva åt eländet, det kändes som den enklaste, och roligaste, utvägen.