Blowing in the wind 1.5

Idag är det högsommartemperatur ute, men blåser gör det fortfarande. Ett infernaliskt lysande torkväder förvisso. En maskin lakan var kruttorra på en timme ungefär!

Vid lunchtid fick jag besök av A som skulle hämta lite grejor, och samtidigt erbjöd sig att vara handler åt Iza på lunchpromenaden. Ett lysande initiativ så slapp jag riskera några tokryck som skulle belasta min fot i onödan. Även om den är åtskilligt mycket bättre idag så var den inte helt överens med kängorna som jag satte på mig för att ge lite extra stadga. Nåja det går definitivt åt rätt håll i alla fall.

Syrenerna är i full gång nu, även på mitt berg. Ett populärt tillhåll för insekter, och folkskygga fjärilar… Den här (eller hans/hennes kusin) försökte jag fota igår kväll men det var stört omöjligt för så fort jag närmade mig med kameran flaxade den iväg. Idag gick det lite bättre. Man undrar ju också vilken sort gripklor den lilla gynnaren är utrustad med för att klamra sig fast i stormvindarna?

Ska sluta älta. Snart…

Igår kväll tog jag mod till mig och kollade på filmen från i söndags. Jag kunde konstatera att fria följet inte var så illa som jag trodde, och som betyget antydde. Efter första vänstersvängen hade han ett släpp när han nästan stannade, vänd mot vinden med näsan uppspärrad innan han sprang ikapp mig. I  språngmarschen hängde han inte med riktigt, men sen vaknade han och var med riktigt fint.

Efter filmtittningen satte jag mig och bläddrade igenom mina protokoll från högre klass. Om man räknar bort de två första tävlingarna vi gjorde, när han definitivt inte var klar och jag fortfarande undrar varför jag anmälde, så är detta vår sämsta lydnadspoäng någonsin! Lite paradoxalt är också att krypet, som är det moment vi oftast nollat, genererade det (nästan) högsta snittbetyget i söndags, frånsett platsliggningen.

Samtidigt hade vi alltså vårt bästa spårbetyg någonsin, och utan tvekan vårt bästa uppletande-betyg?

VARFÖR ska det vara så svårt att få till allt på samma dag??

Här kommer filmsnutten från krypet. Den domaren som skrev ”hasar” på protokollet, och gav betyg 6,5, stod långt bort och såg kanske inte att han faktiskt jobbade med de små bakbenen, även om de var sträckta bakåt. Den domaren som stod riktigt nära gav 8,5 i betyg och drog alltså inget för ”hasande”. Tittar man noga på filmen så ser man att de små bakbenen faktiskt rör sig. 😉 Betyg 6,5 på det känns snålt! DK i uppsättandet ska de självklart dra för, men…

Så… nu ska jag försöka sluta älta detta, laga min fot, och tillbringa kommande långhelg med att åka till Dalarna och fortsätta röja i mammas lägenhet.

Känslan av att förlora ett guld…

Idag har jag helt plötsligt en betydligt större förståelse för fotbollsspelarna som sitter och gråter på plan efter en förlorad VM-final. De har inte vunnit ett silver, de har förlorat ett guld. ”Alla” andra tycker att de varit duktiga men själva ser de allt i svart just då. Lite så känns det…

Nu var det förvisso ingen VM-final det handlade om, utan en ”sketen” uppflyttning till elitklass. Men ändå… Besvikelsen över vår kassa prestation på lydnadsplan släpper inte taget, och den överskuggar faktiskt glädjen över det fantastiska uppletandet, och att vi faktiskt kom runt spåret. Om jag räknar (och tänker) rätt hade det räckt med 204,5 poäng på lydnaden för att nå den magiska gränsen. På Elfsborgs tävling i april hade vi lydnadspoäng på den nivån (drygt?), trots en nolla på krypet, och på vår bästa tävling hittills hade vi en lydnad på 238…

Sen funderar jag naturligtvis på VAD som gjorde att det blev som det blev?

Vädret? Det blåste riktigt rejält på appellplan…

Nerver & prestationsångest? Kände mig inte jättenervös, men naturligtvis led jag av grav prestationsångest, och det påverkar naturligtvis det lilla djuret.

Stukad fot? Tja, jag kanske gick lite konstigt? Tror dock inte att det var orsaken. (Men idag går jag jättekonstigt…)

Trötthet? Fysiskt trött var han bevisligen inte det lilla träsktrollet (race på framåtsändandet, lek med apportbock etc.) men den lilla hjärnan kanske hade passerat gränsen för acceptabla lydnadsprestationer? Han har ju tyvärr svårt att koppla av i bilen utan ligger och ”laddar” hela tiden, och med tanke på att dagen (med bara ett domarlag) blev vidrigt lång kanske det är den mest troliga förklaringen.

Igår skrev jag ju att domarna var ”snåla”, och det tycker jag fortfarande, inte bara för egen del. Men jag kan ju även konstaterat att med den prestationen hade det inte hjälpt med världens snällaste domare. Ingen domare hade med hedern i behåll kunnat sätta betyg som räckt till uppflyttning. Vi var kassa helt enkelt… Och det självförtroende jag/vi börjat få på lydnadsplan känns rejält bortblåst. 😥

Nej, idag är inte heller någon rolig dag.

Elva timmar till tveksam nytta?

Puh… I morse ringde klockan 05.00 för andra dagen i rad, och 06. 30 gav vi oss iväg mot Småland och Gislaved igen, eller snarare Hestra där spårmarkerna ligger. Vi drog startnummer sist (15) och det blev rätt lång väntan innan det var dags för spårpåsläpp (upptag). Jag hade fått illavarslande rapporter, från gårdagen, om att det spåret skulle vara ”jobbigt” och ”kuperat”.

Från bilen såg det ut så här:

Exakt var spåret skulle gå visste jag ju inte då iofs. Rutan (en bit till höger om bilden) var fin. Gles skog med blåbärsris. Dock strulade upptaget en del. Tveksamt ut, vände, snurrade men kom till sist iväg ut åt rätt håll (höger). Inget bakspår alltså, men ändå bara 7 i betyg pga allt strul.

Början av spåret var helt OK, men sen…? Det bar iväg ut på nygjort hygge med mycket breda/långa partier som var fullständigt sönderkörda av skogsmaskiner. Vi trasslade oss fram ända tills jag trampade (djupt) ner i en dyhåla jag aldrig trodde jag skulle komma ur. Jag fick inget fäste någonstans och fick till slut ”kräla” upp på en hög med grenar för att därifrån försöka ta mig över till något fastare mark. Karlsson stackaren stod och tittade oroligt på mig under de säkert två (dyrbara) minuter det tog. Trodde aldrig jag skulle få igång honom igen, men jodå, han kom igång. Sen kom vi in i ett litet parti med normal skog, och då slappnade jag väl av lite och … stukade foten. Rejält! Vi kämpade dock på ut till nästa djävulsparti som bestod av ”beredd” mark som såg ut ungefär som det som syns på bilden strax bortom bilen. *suck* En bra bit spårade han på bara jord… Avslutningsvis gick vi på skrå på kullen/berget som syns längst bort i bild. Jag var helt övertygad om att klockan gått alldeles för långt och länge men när vi hittade slutet fick vi rapport av spårläggare/mottagare att klockan stannat på 28 minuter?! En pinne hade vi missat på vägen. Herrejösses, vi var fortfarande med i tävlingen?!

Iväg till uppletandet och det blev inte många minuters rast vila för den lilla hunden. Jag var tveksam till hur mycket energi som skulle finnas kvar efter det tuffa spårarbetet, även om jag onekligen hade större problem att ta mig fram än vad han hade.Den tveksamheten hade jag dock inget fog för…

Ut i rutan studsar det lilla djuret och plockar in fyra föremål på 2 minuter och 40 sekunder!! Av de tillåtna 5 minuterna?! Både jag och alla andra var grymt imponerade. Domarna drog lite för tugg så slutbetyget blev 9/9,5. Helt klart väldigt godkänt!

Sen bar det iväg till klubben för lunch och vidare äventyr på lydnadsplan. Vid det här laget visste jag ju att poängen på specialen (spår/uppletande) skulle räcka till uppflyttning. Nu gällde det ”bara” att gå ut och göra vår bästa, eller näst bästa, lydnad så skulle uppflyttningen vara klar?!

Platsliggningen var först, och Karlsson var en av de få som fick 10/10. Det hade tydligen varit viss oro i ledet.

När det sent om sider var dags för vår lydnad så blev det varken den bästa eller näst bästa utan snarare en av våra sämsta. 😦 Ofokuserad liten terrier presterade långt under sin förmåga. Ofokuserad och slarvig var han och jag insåg rätt tidigt att det där med uppflyttning kunde jag glömma..: 😥

Betyg och domarkommentarer:

Fritt följ: 5/6,5 (tappar kontakten, släpar språngmarsch, DK, dålig start, position)

Inkallning med ställande:  7/8,5 (långsamt stående, DK inkallning)

Framåtsändande: 0/0 (utanför 7 meter, avbryter, kallar in, DK)
Det lilla djuret skulle kolla upp en pärm som låg under en stol vid sidan av plan?! Jättestrulig första sträcka. Andra var OK, men då var ju nollan redan ett faktum…

Kryp: 8,5/6,5 (hasar, DK sättande)
Faktiskt första gången någon dragit för hans krypteknik?! Men han låste sig inte, han kröp,, och det är jag jätteglad för.

Skall: 5/5 (DK, glest)
Bara skuggan av ett skall jämfört med vad han faktiskt kan. Vet inte vad som hände där?

Tungapport: 5/5 (Tveksamt gripande, leker, släpper, DK)
Fullständigt bedrövligt vad det!

Hopp över hinder: 6/6 (DK, skall)
(Jag hörde inget skall, och hur den domaren som inte hörde det kan sätta bara en 6:a för ett dk, för det var definitivt bara ett, är ju lite märkligt?)

Platsliggande med skott: 10/10

Upptag: 7/7

Spårning: 9/9

Uppletande 9/9,5

Generellt tyckte jag domarna (i synnerhet den ena) snålade väldigt med poängen på lydnaden, och det drabbade inte bara mig. Men … domaren dömer, så är det ju.

Totalt blev det 443,5 poäng och godkänd.

När jag åkte ner lovade jag mig själv att jag skulle vara nöjd om vi bara kom runt spåret, men med facit i hand – när det gick så oväntat bra på specialen – går det ju inte att låta bli att vara missnöjd med att lydnaden blev så kass. Jag vet ju vad han kan, och har, presterat på tävling, så varför inte idag också?!

Jättesurt sa räven!

Dagens höjdpunkter var ju trots allt att vi faktiskt tog oss runt spåret, framför allt med tanke på terrängen som bitvis var obeskrivligt vidrig. Gislaved är ju känt för sina fina spårmarker och detta var tydligen deras, utan konkurrens, värsta spår att döma av vad folk sa efteråt. T o m spårläggaren sa att han blivit mycket skeptisk när han såg vad jag tog ut ur bilen… Men, vi grejade det faktiskt, mot alla odds.

Uppletandet var ju också fantastiskt. Bättre än så tror jag knappast att det kan bli. Tugg har vi ju, i samband med avlämnandet, och det tänker jag faktiskt inte bråka med för då tror jag förstör mer än jag bygger upp.

Det faktum att han faktiskt kröp, även om ena domaren hade synpunkter på kryptekniken, var också riktigt roligt.

Resten försöker vi glömma så snabbt som möjligt. Spektaklet på lydnadsplan är filmat, men idag gäller det gamla djungeordspråket: ”what’s in my camera stays in my camera”! Tveksamt om jag ens ska titta på det själv, men jag kanske snabbspolar till krypet.

När jag skulle åka därifrån upptäckte jag, till råga på allt, att batteriet i bilen var stendött?! Riktigt varför vet jag inte, men med startkablar och hjälp av snälla vänner lyckades vi få igång bilen. Sen var det bara att köra hem så fort som möjligt.

När vi var hemma igen hade det gått elva timmar, och vi är båda infernaliskt trötta… Den stukade foten var inte att leka med efter att stelnat till i bilen på vägen hem. Jag ser med tillförsikt fram emot att kliva ur sängen i morgon… 😦

Karlsson har för övrigt inte varit särskilt stökig och krävande sen vi kom hem… 🙂

In case of…

…väder, träsk och att man kanske måste/får (?) köra lydnad har jag alltid med mig en rejäl packning när jag åker på brukstävlingar. Igår kväll packade jag ungefär det vanliga + lite extra med tanke på den instabila väderleksprognosen. Packningen bestod av (hämtat ur minnet):

  • Lydnadsskor (alltså något smidigare än spårkängor)
  • Extra stumpor
  • Byxor i händelse av bra väder, eller skitigt spår
  • Regnbyxor i händelse av hällregn
  • Spårväst
  • Lydnadsväst
  • Goretexjacka i händelse av hällregn
  • Tunn goretexjacka att ha under lydnadsvästen i händelse av hällregn
  • Klubbjacka i händelse av … nå’t?
  • Jättetunn vindjacka i händelse av varmt väder och risigt spår
  • Tunn fleecetröja
  • Tjock fleecetröja
  • Extra t-shirt
  • Keps
  • Regnhatt

Dessutom hade jag ju kläder på mig. Naturligvis var vi även utrustade med tävlingspärm, finkamera, videokamera, hundgodis i diverse varianter och Loka till matte. Och lite annat bra-att-ha. Normalt sett brukar jag även ha med mig ett extra par kängor (med högre skaft) som jag kan sätta på mig om jag får indikationer på att det är väldigt blött i spåret. Dessa glömde jag dock idag.

Att extra utrustning kan vara på sin plats har jag ju konstaterat vid ett flertal tillfällen. Det senaste var i Nässjö i höstas där jag såg ut såhär efter att ha gått 0,25 spår… Då var det rätt skönt att få sätta på sig torra kläder innan man styrde hemåt. (Drunkningstillbudet var dock inte orsaken till att vi bröt.)

Ja som sagt, ovanstående packades igår kväll. Det innebär alltså att vi har tävlat idag, och det gick … inte alls. 😦

Gislaved stod det på pm:et och samlingen var i Hestra. Där, på samma spårmarker, blev Iza äntligen uppflyttad ur lägre klass 2005 så jag hade lite ”good vibrations”, men det hjälpte visst inte.

Karlsson gick fint ut i rutan och plockade upp spåret, som låg nästan på fullt djup, åt rätt håll. Halleluja tänkte jag, och sen spårade vi på, Det kändes riktigt fint och tryggt, men … det var glest mellan pinnarna? Och de vi hittade markerade han ganska … lamt?  När vi hade hittat tre pinnar kom vi fram till en skogsbilväg, och med tanke på den lilla terrierns faiblesse för vägar var jag skeptisk.

-Är du säker på det där, frågade jag.

-Njae, inte riktigt, sa Karlsson.

Vi backade en bit från vägen men han hittade inget spår där heller så då fick han som han ville. På andra sidan fortsatte han spåra fint och vinklade sedan höger, och över vägen igen?! (Det svarta på bilden är vägen, det röda är vi och de gröna prickarna är där vi borde ha gått, på ett ungefär, men det visste jag ju inte då.)

Sen spårade han både länge och väl utan en enda pinne, och när jag tittade på klockan så var det kört sedan en stund tillbaka. Jag selade av och sedan vidtog en rätt lång promenad för att hitta tillbaks till vägen, och så småningom även bilen.

Det känns lite tröstlöst det här, milt uttryckt. Det är ju en sak om de får regelrätta ”tappt”, och visar att de inte längre har spåret i näsan, men när han fortsätter spåra som en liten dammsugare? Vad gör man?! -Lita på din hund, säger dom. -Jo tjena, säger jag…

Uppskattningvis hade vi väl gått 2/3 av spåret när det sket sig, så han har ju missat några pinnar. Vad är det som händer i den lilla hjärnan och den lilla näsan? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Just nu skulle det kännas som ett lyft om vi åtminstone kom runt ett helt spår, även om klockan gått för långt, för nu håller jag på att tappa tron och självförtroendet fullständigt. Han HAR ju uppenbarligen kunnat ta sig runt högrespår eftersom vi har fem godkända tävlingar. Ytterligare några har vi ju gått runt i sin helhet även om vi missat tiden men en minut eller två. Nej, det här är helt enkelt skittråkigt. Det jag har att hoppas på nu är oceaner av avancerad problemlösning på lägret i sommar. Där ska vi ha en, enligt uppgift, mycket duktig instruktör och jag hoppas han har några revolutionerande tips att komma med.

Men … nu ska vi först ladda om, för i morgon ska vi tävla igen. På samma ställe…

Dagens guldkorn: upptaget! Efter tre bakspår på tävling var det ju kul att åtminstone det funkade.

Naturens under!

Att kalla min trädgård för vanvårdad är förmodligen en grov underdrift. Det är massor av ”saker” som växer där, men mycket är oidentifierbart, åtminstone för en amatör. Väldigt mycket är kirskål och brännässlor men det finns även en och annan blomma. När vi flyttade hit hade jag ambitioner och jag handlade växter för ansenliga summor och planterade i rabatter. Men så kom vi till fas två – ogräsrensning, och där någonstans kroknade jag. Rabatterna har grävts upp och fyllts igen efter hand. Vem hinner påta i trädgården när man har en hund (eller två) att träna? Den eventuellt överblivna energin lägger jag på pelargonerna, men inte ens det verkar gå vidare bra i år.

Idag upptäckte jag helt plötsligt lila blommor som stormade omkring i den ytterst spontanplanterade och vildvuxna snöbärshäcken.

Lila blommor? I snöbärshäcken?

Vid en närmare kontroll visade det sig vara klematis!

Då uppkommer genast frågan; har någon attackplanterat en klematis i vår snöbärshäck? Eller kan klematis självså sig? För ett par år sedan planterade jag en klematis ungefär fyra meter därifrån, men av den blev det intet, av olika skäl. Den var dock vit, om jag inte minns fel. (Jag vill dock påpeka att klematis faktiskt är en växt jag brukar lyckas med, även om de jag haft med tiden stått på fel ställe och därför grävts upp, flyttats och aldrig återuppstått.)

Men – mystiken tätnar. Hur har det hamnat en klematis i snöbärshäcken?

Sen, när vi ändå är inne på ämnet trädgård, undrar jag – hur tänkte den nu, den lilla lönnen?

Den har alltså självsått sig, precis intill betonggrunden till den gamla altanen. Inte världens mest optimala växtplats om man med tiden har tänkt sig att bli ett stort träd. Det blir väl min grannlaga uppgift att dra/gräva upp den och avliva den. Eller går den kanske att flytta? Nåja, det värsta som kan hända är väl att den dör på sin nya post.

I framkant av bilden ser man även en riddarsporre. En riddarsporre som vi grävde upp och slängde på komposthögen tillsammans med resten av den vanskötta rabatten för några år sedan. Men se det tyckte riddarsporren var en usel idé, så den går igen, eller vad man nu gör om man hör till växtriket.

Jag borde nog bo i lägenhet med balkong trots allt…?

Blowing in the wind…

Ja men … shit vad det blåser?! Slutet på maj och det är väl tur att det är grönt ute för det känns mer som oktober. Dessutom tycker jag att man har rätt att kräva dagstemperaturer över 10-gradersstrecket vid den här årstiden, åtminstone när solen faktiskt är framme? Inför lunchrundan igår funderade jag på om hjälm var en lämplig accessoar men eftersom det saknas hjälmar till de fyrbenta avstod även jag. En för alla, alla för en liksom… Idag såg jag att det rasat en hel del träd så tanken var inte så tokig.

Dagens promenad fick för övrigt en oväntat fartfylld avslutning. När vi har ca 10 meter kvar till vår infart flyger det ut en gråstrimmig kanonkula ur det höga gräset vid vår stenmur, ca 1,5 meter framför hundnäsorna (och tänderna).

KATT!

Strimmig katt, och ny på kattkartan. Alla grannar har svarta katter så vitt jag vet. Och – oj, vad den sprang?! Pga blåsten (och vindriktningen) hade den tydligen inte uppfattat att vi var på väg utan var … aningen sent ute, skulle man nog kunna kalla det. Det blev lite High Chaparall en stund, men till sist lyckades jag (med hjälp av koppel) övertyga hundarna om att IN var en bra riktning. Jag vet inte om de trodde mig, men in kom vi.

Nu skulle jag uppskatta om någon (SMHI?) kunde stänga av fläkten.