Blowing in the wind 1.5

Idag är det högsommartemperatur ute, men blåser gör det fortfarande. Ett infernaliskt lysande torkväder förvisso. En maskin lakan var kruttorra på en timme ungefär!

Vid lunchtid fick jag besök av A som skulle hämta lite grejor, och samtidigt erbjöd sig att vara handler åt Iza på lunchpromenaden. Ett lysande initiativ så slapp jag riskera några tokryck som skulle belasta min fot i onödan. Även om den är åtskilligt mycket bättre idag så var den inte helt överens med kängorna som jag satte på mig för att ge lite extra stadga. Nåja det går definitivt åt rätt håll i alla fall.

Syrenerna är i full gång nu, även på mitt berg. Ett populärt tillhåll för insekter, och folkskygga fjärilar… Den här (eller hans/hennes kusin) försökte jag fota igår kväll men det var stört omöjligt för så fort jag närmade mig med kameran flaxade den iväg. Idag gick det lite bättre. Man undrar ju också vilken sort gripklor den lilla gynnaren är utrustad med för att klamra sig fast i stormvindarna?

Ska sluta älta. Snart…

Igår kväll tog jag mod till mig och kollade på filmen från i söndags. Jag kunde konstatera att fria följet inte var så illa som jag trodde, och som betyget antydde. Efter första vänstersvängen hade han ett släpp när han nästan stannade, vänd mot vinden med näsan uppspärrad innan han sprang ikapp mig. I  språngmarschen hängde han inte med riktigt, men sen vaknade han och var med riktigt fint.

Efter filmtittningen satte jag mig och bläddrade igenom mina protokoll från högre klass. Om man räknar bort de två första tävlingarna vi gjorde, när han definitivt inte var klar och jag fortfarande undrar varför jag anmälde, så är detta vår sämsta lydnadspoäng någonsin! Lite paradoxalt är också att krypet, som är det moment vi oftast nollat, genererade det (nästan) högsta snittbetyget i söndags, frånsett platsliggningen.

Samtidigt hade vi alltså vårt bästa spårbetyg någonsin, och utan tvekan vårt bästa uppletande-betyg?

VARFÖR ska det vara så svårt att få till allt på samma dag??

Här kommer filmsnutten från krypet. Den domaren som skrev ”hasar” på protokollet, och gav betyg 6,5, stod långt bort och såg kanske inte att han faktiskt jobbade med de små bakbenen, även om de var sträckta bakåt. Den domaren som stod riktigt nära gav 8,5 i betyg och drog alltså inget för ”hasande”. Tittar man noga på filmen så ser man att de små bakbenen faktiskt rör sig. 😉 Betyg 6,5 på det känns snålt! DK i uppsättandet ska de självklart dra för, men…

Så… nu ska jag försöka sluta älta detta, laga min fot, och tillbringa kommande långhelg med att åka till Dalarna och fortsätta röja i mammas lägenhet.

Känslan av att förlora ett guld…

Idag har jag helt plötsligt en betydligt större förståelse för fotbollsspelarna som sitter och gråter på plan efter en förlorad VM-final. De har inte vunnit ett silver, de har förlorat ett guld. ”Alla” andra tycker att de varit duktiga men själva ser de allt i svart just då. Lite så känns det…

Nu var det förvisso ingen VM-final det handlade om, utan en ”sketen” uppflyttning till elitklass. Men ändå… Besvikelsen över vår kassa prestation på lydnadsplan släpper inte taget, och den överskuggar faktiskt glädjen över det fantastiska uppletandet, och att vi faktiskt kom runt spåret. Om jag räknar (och tänker) rätt hade det räckt med 204,5 poäng på lydnaden för att nå den magiska gränsen. På Elfsborgs tävling i april hade vi lydnadspoäng på den nivån (drygt?), trots en nolla på krypet, och på vår bästa tävling hittills hade vi en lydnad på 238…

Sen funderar jag naturligtvis på VAD som gjorde att det blev som det blev?

Vädret? Det blåste riktigt rejält på appellplan…

Nerver & prestationsångest? Kände mig inte jättenervös, men naturligtvis led jag av grav prestationsångest, och det påverkar naturligtvis det lilla djuret.

Stukad fot? Tja, jag kanske gick lite konstigt? Tror dock inte att det var orsaken. (Men idag går jag jättekonstigt…)

Trötthet? Fysiskt trött var han bevisligen inte det lilla träsktrollet (race på framåtsändandet, lek med apportbock etc.) men den lilla hjärnan kanske hade passerat gränsen för acceptabla lydnadsprestationer? Han har ju tyvärr svårt att koppla av i bilen utan ligger och ”laddar” hela tiden, och med tanke på att dagen (med bara ett domarlag) blev vidrigt lång kanske det är den mest troliga förklaringen.

Igår skrev jag ju att domarna var ”snåla”, och det tycker jag fortfarande, inte bara för egen del. Men jag kan ju även konstaterat att med den prestationen hade det inte hjälpt med världens snällaste domare. Ingen domare hade med hedern i behåll kunnat sätta betyg som räckt till uppflyttning. Vi var kassa helt enkelt… Och det självförtroende jag/vi börjat få på lydnadsplan känns rejält bortblåst. 😥

Nej, idag är inte heller någon rolig dag.

Elva timmar till tveksam nytta?

Puh… I morse ringde klockan 05.00 för andra dagen i rad, och 06. 30 gav vi oss iväg mot Småland och Gislaved igen, eller snarare Hestra där spårmarkerna ligger. Vi drog startnummer sist (15) och det blev rätt lång väntan innan det var dags för spårpåsläpp (upptag). Jag hade fått illavarslande rapporter, från gårdagen, om att det spåret skulle vara ”jobbigt” och ”kuperat”.

Från bilen såg det ut så här:

Exakt var spåret skulle gå visste jag ju inte då iofs. Rutan (en bit till höger om bilden) var fin. Gles skog med blåbärsris. Dock strulade upptaget en del. Tveksamt ut, vände, snurrade men kom till sist iväg ut åt rätt håll (höger). Inget bakspår alltså, men ändå bara 7 i betyg pga allt strul.

Början av spåret var helt OK, men sen…? Det bar iväg ut på nygjort hygge med mycket breda/långa partier som var fullständigt sönderkörda av skogsmaskiner. Vi trasslade oss fram ända tills jag trampade (djupt) ner i en dyhåla jag aldrig trodde jag skulle komma ur. Jag fick inget fäste någonstans och fick till slut ”kräla” upp på en hög med grenar för att därifrån försöka ta mig över till något fastare mark. Karlsson stackaren stod och tittade oroligt på mig under de säkert två (dyrbara) minuter det tog. Trodde aldrig jag skulle få igång honom igen, men jodå, han kom igång. Sen kom vi in i ett litet parti med normal skog, och då slappnade jag väl av lite och … stukade foten. Rejält! Vi kämpade dock på ut till nästa djävulsparti som bestod av ”beredd” mark som såg ut ungefär som det som syns på bilden strax bortom bilen. *suck* En bra bit spårade han på bara jord… Avslutningsvis gick vi på skrå på kullen/berget som syns längst bort i bild. Jag var helt övertygad om att klockan gått alldeles för långt och länge men när vi hittade slutet fick vi rapport av spårläggare/mottagare att klockan stannat på 28 minuter?! En pinne hade vi missat på vägen. Herrejösses, vi var fortfarande med i tävlingen?!

Iväg till uppletandet och det blev inte många minuters rast vila för den lilla hunden. Jag var tveksam till hur mycket energi som skulle finnas kvar efter det tuffa spårarbetet, även om jag onekligen hade större problem att ta mig fram än vad han hade.Den tveksamheten hade jag dock inget fog för…

Ut i rutan studsar det lilla djuret och plockar in fyra föremål på 2 minuter och 40 sekunder!! Av de tillåtna 5 minuterna?! Både jag och alla andra var grymt imponerade. Domarna drog lite för tugg så slutbetyget blev 9/9,5. Helt klart väldigt godkänt!

Sen bar det iväg till klubben för lunch och vidare äventyr på lydnadsplan. Vid det här laget visste jag ju att poängen på specialen (spår/uppletande) skulle räcka till uppflyttning. Nu gällde det ”bara” att gå ut och göra vår bästa, eller näst bästa, lydnad så skulle uppflyttningen vara klar?!

Platsliggningen var först, och Karlsson var en av de få som fick 10/10. Det hade tydligen varit viss oro i ledet.

När det sent om sider var dags för vår lydnad så blev det varken den bästa eller näst bästa utan snarare en av våra sämsta. 😦 Ofokuserad liten terrier presterade långt under sin förmåga. Ofokuserad och slarvig var han och jag insåg rätt tidigt att det där med uppflyttning kunde jag glömma..: 😥

Betyg och domarkommentarer:

Fritt följ: 5/6,5 (tappar kontakten, släpar språngmarsch, DK, dålig start, position)

Inkallning med ställande:  7/8,5 (långsamt stående, DK inkallning)

Framåtsändande: 0/0 (utanför 7 meter, avbryter, kallar in, DK)
Det lilla djuret skulle kolla upp en pärm som låg under en stol vid sidan av plan?! Jättestrulig första sträcka. Andra var OK, men då var ju nollan redan ett faktum…

Kryp: 8,5/6,5 (hasar, DK sättande)
Faktiskt första gången någon dragit för hans krypteknik?! Men han låste sig inte, han kröp,, och det är jag jätteglad för.

Skall: 5/5 (DK, glest)
Bara skuggan av ett skall jämfört med vad han faktiskt kan. Vet inte vad som hände där?

Tungapport: 5/5 (Tveksamt gripande, leker, släpper, DK)
Fullständigt bedrövligt vad det!

Hopp över hinder: 6/6 (DK, skall)
(Jag hörde inget skall, och hur den domaren som inte hörde det kan sätta bara en 6:a för ett dk, för det var definitivt bara ett, är ju lite märkligt?)

Platsliggande med skott: 10/10

Upptag: 7/7

Spårning: 9/9

Uppletande 9/9,5

Generellt tyckte jag domarna (i synnerhet den ena) snålade väldigt med poängen på lydnaden, och det drabbade inte bara mig. Men … domaren dömer, så är det ju.

Totalt blev det 443,5 poäng och godkänd.

När jag åkte ner lovade jag mig själv att jag skulle vara nöjd om vi bara kom runt spåret, men med facit i hand – när det gick så oväntat bra på specialen – går det ju inte att låta bli att vara missnöjd med att lydnaden blev så kass. Jag vet ju vad han kan, och har, presterat på tävling, så varför inte idag också?!

Jättesurt sa räven!

Dagens höjdpunkter var ju trots allt att vi faktiskt tog oss runt spåret, framför allt med tanke på terrängen som bitvis var obeskrivligt vidrig. Gislaved är ju känt för sina fina spårmarker och detta var tydligen deras, utan konkurrens, värsta spår att döma av vad folk sa efteråt. T o m spårläggaren sa att han blivit mycket skeptisk när han såg vad jag tog ut ur bilen… Men, vi grejade det faktiskt, mot alla odds.

Uppletandet var ju också fantastiskt. Bättre än så tror jag knappast att det kan bli. Tugg har vi ju, i samband med avlämnandet, och det tänker jag faktiskt inte bråka med för då tror jag förstör mer än jag bygger upp.

Det faktum att han faktiskt kröp, även om ena domaren hade synpunkter på kryptekniken, var också riktigt roligt.

Resten försöker vi glömma så snabbt som möjligt. Spektaklet på lydnadsplan är filmat, men idag gäller det gamla djungeordspråket: ”what’s in my camera stays in my camera”! Tveksamt om jag ens ska titta på det själv, men jag kanske snabbspolar till krypet.

När jag skulle åka därifrån upptäckte jag, till råga på allt, att batteriet i bilen var stendött?! Riktigt varför vet jag inte, men med startkablar och hjälp av snälla vänner lyckades vi få igång bilen. Sen var det bara att köra hem så fort som möjligt.

När vi var hemma igen hade det gått elva timmar, och vi är båda infernaliskt trötta… Den stukade foten var inte att leka med efter att stelnat till i bilen på vägen hem. Jag ser med tillförsikt fram emot att kliva ur sängen i morgon… 😦

Karlsson har för övrigt inte varit särskilt stökig och krävande sen vi kom hem… 🙂

In case of…

…väder, träsk och att man kanske måste/får (?) köra lydnad har jag alltid med mig en rejäl packning när jag åker på brukstävlingar. Igår kväll packade jag ungefär det vanliga + lite extra med tanke på den instabila väderleksprognosen. Packningen bestod av (hämtat ur minnet):

  • Lydnadsskor (alltså något smidigare än spårkängor)
  • Extra stumpor
  • Byxor i händelse av bra väder, eller skitigt spår
  • Regnbyxor i händelse av hällregn
  • Spårväst
  • Lydnadsväst
  • Goretexjacka i händelse av hällregn
  • Tunn goretexjacka att ha under lydnadsvästen i händelse av hällregn
  • Klubbjacka i händelse av … nå’t?
  • Jättetunn vindjacka i händelse av varmt väder och risigt spår
  • Tunn fleecetröja
  • Tjock fleecetröja
  • Extra t-shirt
  • Keps
  • Regnhatt

Dessutom hade jag ju kläder på mig. Naturligvis var vi även utrustade med tävlingspärm, finkamera, videokamera, hundgodis i diverse varianter och Loka till matte. Och lite annat bra-att-ha. Normalt sett brukar jag även ha med mig ett extra par kängor (med högre skaft) som jag kan sätta på mig om jag får indikationer på att det är väldigt blött i spåret. Dessa glömde jag dock idag.

Att extra utrustning kan vara på sin plats har jag ju konstaterat vid ett flertal tillfällen. Det senaste var i Nässjö i höstas där jag såg ut såhär efter att ha gått 0,25 spår… Då var det rätt skönt att få sätta på sig torra kläder innan man styrde hemåt. (Drunkningstillbudet var dock inte orsaken till att vi bröt.)

Ja som sagt, ovanstående packades igår kväll. Det innebär alltså att vi har tävlat idag, och det gick … inte alls. 😦

Gislaved stod det på pm:et och samlingen var i Hestra. Där, på samma spårmarker, blev Iza äntligen uppflyttad ur lägre klass 2005 så jag hade lite ”good vibrations”, men det hjälpte visst inte.

Karlsson gick fint ut i rutan och plockade upp spåret, som låg nästan på fullt djup, åt rätt håll. Halleluja tänkte jag, och sen spårade vi på, Det kändes riktigt fint och tryggt, men … det var glest mellan pinnarna? Och de vi hittade markerade han ganska … lamt?  När vi hade hittat tre pinnar kom vi fram till en skogsbilväg, och med tanke på den lilla terrierns faiblesse för vägar var jag skeptisk.

-Är du säker på det där, frågade jag.

-Njae, inte riktigt, sa Karlsson.

Vi backade en bit från vägen men han hittade inget spår där heller så då fick han som han ville. På andra sidan fortsatte han spåra fint och vinklade sedan höger, och över vägen igen?! (Det svarta på bilden är vägen, det röda är vi och de gröna prickarna är där vi borde ha gått, på ett ungefär, men det visste jag ju inte då.)

Sen spårade han både länge och väl utan en enda pinne, och när jag tittade på klockan så var det kört sedan en stund tillbaka. Jag selade av och sedan vidtog en rätt lång promenad för att hitta tillbaks till vägen, och så småningom även bilen.

Det känns lite tröstlöst det här, milt uttryckt. Det är ju en sak om de får regelrätta ”tappt”, och visar att de inte längre har spåret i näsan, men när han fortsätter spåra som en liten dammsugare? Vad gör man?! -Lita på din hund, säger dom. -Jo tjena, säger jag…

Uppskattningvis hade vi väl gått 2/3 av spåret när det sket sig, så han har ju missat några pinnar. Vad är det som händer i den lilla hjärnan och den lilla näsan? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Just nu skulle det kännas som ett lyft om vi åtminstone kom runt ett helt spår, även om klockan gått för långt, för nu håller jag på att tappa tron och självförtroendet fullständigt. Han HAR ju uppenbarligen kunnat ta sig runt högrespår eftersom vi har fem godkända tävlingar. Ytterligare några har vi ju gått runt i sin helhet även om vi missat tiden men en minut eller två. Nej, det här är helt enkelt skittråkigt. Det jag har att hoppas på nu är oceaner av avancerad problemlösning på lägret i sommar. Där ska vi ha en, enligt uppgift, mycket duktig instruktör och jag hoppas han har några revolutionerande tips att komma med.

Men … nu ska vi först ladda om, för i morgon ska vi tävla igen. På samma ställe…

Dagens guldkorn: upptaget! Efter tre bakspår på tävling var det ju kul att åtminstone det funkade.

Naturens under!

Att kalla min trädgård för vanvårdad är förmodligen en grov underdrift. Det är massor av ”saker” som växer där, men mycket är oidentifierbart, åtminstone för en amatör. Väldigt mycket är kirskål och brännässlor men det finns även en och annan blomma. När vi flyttade hit hade jag ambitioner och jag handlade växter för ansenliga summor och planterade i rabatter. Men så kom vi till fas två – ogräsrensning, och där någonstans kroknade jag. Rabatterna har grävts upp och fyllts igen efter hand. Vem hinner påta i trädgården när man har en hund (eller två) att träna? Den eventuellt överblivna energin lägger jag på pelargonerna, men inte ens det verkar gå vidare bra i år.

Idag upptäckte jag helt plötsligt lila blommor som stormade omkring i den ytterst spontanplanterade och vildvuxna snöbärshäcken.

Lila blommor? I snöbärshäcken?

Vid en närmare kontroll visade det sig vara klematis!

Då uppkommer genast frågan; har någon attackplanterat en klematis i vår snöbärshäck? Eller kan klematis självså sig? För ett par år sedan planterade jag en klematis ungefär fyra meter därifrån, men av den blev det intet, av olika skäl. Den var dock vit, om jag inte minns fel. (Jag vill dock påpeka att klematis faktiskt är en växt jag brukar lyckas med, även om de jag haft med tiden stått på fel ställe och därför grävts upp, flyttats och aldrig återuppstått.)

Men – mystiken tätnar. Hur har det hamnat en klematis i snöbärshäcken?

Sen, när vi ändå är inne på ämnet trädgård, undrar jag – hur tänkte den nu, den lilla lönnen?

Den har alltså självsått sig, precis intill betonggrunden till den gamla altanen. Inte världens mest optimala växtplats om man med tiden har tänkt sig att bli ett stort träd. Det blir väl min grannlaga uppgift att dra/gräva upp den och avliva den. Eller går den kanske att flytta? Nåja, det värsta som kan hända är väl att den dör på sin nya post.

I framkant av bilden ser man även en riddarsporre. En riddarsporre som vi grävde upp och slängde på komposthögen tillsammans med resten av den vanskötta rabatten för några år sedan. Men se det tyckte riddarsporren var en usel idé, så den går igen, eller vad man nu gör om man hör till växtriket.

Jag borde nog bo i lägenhet med balkong trots allt…?

Blowing in the wind…

Ja men … shit vad det blåser?! Slutet på maj och det är väl tur att det är grönt ute för det känns mer som oktober. Dessutom tycker jag att man har rätt att kräva dagstemperaturer över 10-gradersstrecket vid den här årstiden, åtminstone när solen faktiskt är framme? Inför lunchrundan igår funderade jag på om hjälm var en lämplig accessoar men eftersom det saknas hjälmar till de fyrbenta avstod även jag. En för alla, alla för en liksom… Idag såg jag att det rasat en hel del träd så tanken var inte så tokig.

Dagens promenad fick för övrigt en oväntat fartfylld avslutning. När vi har ca 10 meter kvar till vår infart flyger det ut en gråstrimmig kanonkula ur det höga gräset vid vår stenmur, ca 1,5 meter framför hundnäsorna (och tänderna).

KATT!

Strimmig katt, och ny på kattkartan. Alla grannar har svarta katter så vitt jag vet. Och – oj, vad den sprang?! Pga blåsten (och vindriktningen) hade den tydligen inte uppfattat att vi var på väg utan var … aningen sent ute, skulle man nog kunna kalla det. Det blev lite High Chaparall en stund, men till sist lyckades jag (med hjälp av koppel) övertyga hundarna om att IN var en bra riktning. Jag vet inte om de trodde mig, men in kom vi.

Nu skulle jag uppskatta om någon (SMHI?) kunde stänga av fläkten.

Mycket olycksbådande prickar… :(

”Vår” skog har fått mässlingen… 😦

Vid ett par tillfällen den senaste veckan har jag sett en bil från ett av de större skogsskövlingsföretagen parkerad i närheten och jag började naturligtvis ana oråd. Igår såg jag att vissa träd utmed vägen hade fått prickar och idag tog jag och Iza en inspektionsrunda. Slutsats: det är många träd som har prickar… 😥

Prickarnas betydelse är dock något oklar. Betyder de:

1. Lämna alla träd med prickar. (Prickarna sitter på lite ”klenare” granstammar.)

2. Skövla hela skiten men sortera den här stammen som massaved (typ).

3. Skövla alla träd med prickar.

👿

Men egentligen är det skit samma, för det var så många träd med prickar så skogen kommer bli helt sönderkörd oavsett, och jag är ganska säker på att det är kalhuggning som stundar. Detta gör mig så ledsen att tårarna faktiskt rinner. Bokstavligen.

Det här handlar alltså om vår allra närmaste lilla skog. Den skogen som ligger precis bakom vårt hus. Den skogen som för åtta-tio år sedan halverades pga av kalhuggning men där det faktiskt fortfarande (trots skogsmaskinernas tidigare härjningar) går att lägga lite kortare spår om man planerar väl. Den skogen där det funkar utmärkt att köra uppletande. Den skogen som är öppen och med bra sikt så att jag utan större tvekan vågar släppa liten Karlsson utan att riskera att det dyker upp vilt. Den skogen där nästan bara vi går.

När den är förstörd finns det bara en miniskog kvar (inom räckhåll) som det går att ha till något (=spår, uppletande). Det finns förvisso massor av skog, men den är ganska ung, ogallrad och risig så där går det inte att ta sig fram över huvud taget.

Sedan vi flyttade hit för 20 år sedan har det försvunnit oerhört mycket skog. Men det går ju att göra på olika sätt. Det finns ju faktiskt markägare som ”städar” sina hyggen, och gör flis av riset, men här lämnas det åt förgängelsen och den ”biologiska återvinningen” så inget av de områden som kalhuggits går över huvud taget att gå på än, även om det är 10-15 år sedan de avverkades.

Eftersom man kalhögg ett annat område förra året, utmed djävulsrundan (de som läst ett tag här vet vad jag menar), går det inte ens att gå den längre eftersom skogsvägen är totalt demolerad. Vi börjar bli oerhört begränsade och snart känns det som om jag lika gärna kan bo i en villa i stan. Eller tre rum och kök. Vitsen med att bo på landet finns knappt längre… 😥

Nej fy vad deppig jag blir… HATA SKOGSSKÖVLING!

Jag fortsätter väl att drömma om jättevinsten på Triss, för när (!) den kommer köper jag mig en egen skogsgård med massor av mark, och den skog som absolut måste tas ned ska forslas ut med shetlandsponny … om det så ska ske vedträ för vedträ…

När jag och Iza gick på inspektionsrunda hade vi med oss Furminatorn. Hon fäller något alldeles sanslöst och har så gjort i ett par månader. Bytte ju foder till Standardt, som alla pratar så varmt om, men f*n vet om det är rätt för henne? Hon har bättre (och mindre) avföring, och verkar må bra för övrigt, men pälsen…? Ändå får hon tillskott i form av svindyra fiskoljekapslar och B-vitaminpulver. Nej, jag ger det en säck till men händer det inget radikalt byter jag tillbaks.

Hur som helst fördelade vi potentiellt fågelbobyggmaterial på flera olika ställen i skogen, och vi utnyttjade naturens egna trimbord för att matte skulle slippa slita så mycket på ryggen.

Här ovanför ser man skogen som snart inte finns längre. 😦

Karlsson fick vilodag idag. Igår hann vi med ett mattespår (5-600 meter) på hemmaplan, innan jag gjorde min plikt som testledare på klubbens MH på eftermiddagen. Han spårade mestadels riktigt fint, och i bra tempo. Alla pinnar fick han också med sig. Förstår inte riktigt varför det inte funkar lika bra med andra spårläggare? Det har ju funkat förut…?

Och på tal om MH; nu har jag för första gången i historien kampat med en tibetansk spaniel! Jo faktiskt – kampat! Omställningen till efterföljande hund, 44 kilo rottweiler, var ganska stor.

Yo filmtime!

Vem hinner blogga regelbundet den här årstiden – egentligen? Uppenbarligen inte jag i alla fall…

Den här veckan har vi kört lite kvällsskift. I onsdags kom jag hem från spårskogen vid 22-tiden, och igår kväll tävlade vi lydnad. Det hade jag ju egentligen inte tänkt göra i vår, men efter förra fredagskvällen på Årets Border fick jag lite blodad tand och efteranmälde till Herrljungas kvällstävling igår kväll. Igår förmiddag insåg jag att vi inte tränat någonting, över huvud taget, sedan tävlingen förra fredagen så vi körde ett tiominuterspass på lunchen. Det gick inte alls särskilt strålande så förhoppningarna inför kvällen var lågt ställda.

En liten smidig tävling var det, med totalt tio ekipage fördelade på klass I, III och elit. Minns med fasa vår första kvällstävling i klass II där jag fick startnummer 19, av 19… Men igår rasslade det på rätt bra.

Även om vi igår hade poäng på fler moment än förra fredagen så blev slutsumman ändå något lägre. Han var stundtals rejält störd av någon lukt på plan + att han fick en hang up på tävlingsledarens påse med vittringspinnar. Lukten var det fler som hade problem med. En annan hund i vår klass låg och nosade och åt (!!) när den blev nedlagd inför inkallningen så något knas var det. Med tanke på hur förvirrad Karlsson var av detta, vilket syntes redan på sitt i grupp när han hade huvudet (och nosen) mer bakåt än framåt, så gick det ändå överraskande bra.

”Vad ÄR det som luktar så spännande…?”

De moment vi nollade förra fredagen (rutan och hopp apport) fick vi i alla fall poäng på igår. Rutan (i uppförsbacke!) strulade på ett likvärdigt sätt, men den här gången skötte jag mig bättre och räddade poäng. På hoppet fick han kramp i tassarna, alternativt doftchock i näsan (?), och det krävdes några kommandon innan han kom på vad han skulle göra. Ungefär detsamma på metallen, där han dessutom siktade in sig på påsen med vittringspinnar på vägen tillbaka och jag fick ryta i med ett ”hit”.

Fjärren var katastrof och jag tror nog att det egentligen borde varit en nolla (oändligt antal kommandon och missade skiften) men domaren dömer, och vem är jag att ifrågasätta? 😉

Kvällens nolla var vittringen. Riktigt vad som hände är inte klarlagt, men fel pinne blev det. Just nu väljer jag mellan följande alternativ:

1. Höger och vänster hjärncell hade tappat kontakten med varandra?

2. Han var rädd att pinnarna skulle hinna gömma sig i gräset (som förra fredagen) om han inte skyndade sig att ta en utav dem?

3. Vi har tränat för lite på pinnar som ligger i cirkel?

Personligen tror jag på alternativ 3 (med vissa inslag av alternativ 1), men vad vet jag?

Igår blev spektaklet både filmat och fotat av snälla kamrater. Fotona blev inte alls bra eftersom kamerans matte glömde att göra om inställningarna när solen gått ner bakom granskogen. Många mörka bilder blev det. *host*

Filmen blev dock helt OK om man ser till själva bildkvalitén (tack Jessika). Att aktörerna beter sig lite flummigt emellanåt kan vi ju knappast skylla på filmfotografen? Det roliga var att upptäcka att fria följet faktiskt såg bättre ut än det kändes?! Strul i stegförflyttningar och vändningar på stället drog ner betyget men resten ser ju faktiskt rätt OK ut?! Visst, växlar position gör han, men han håller faktiskt kontakten nästan hela tiden.

Poäng:

Sittande i grupp: 10

Platsliggande: 8 (gnäll)

Fritt följ: 7,5 (VP, ej front, LS vid vändning)

Sättande: 10

Inkallning med ställ och lägg: 9 (några steg vid ställande)

Rutan: 8,5 (dk)

Hopp-apport: 7 (flera dk)

Metall: 7,5 (dk flera)

Vittringsprov: 0

Fjärrdirigering: 5 (många kommando, gnäll)

Summa: 222, och ett tredjepris – igen. Men det känns i alla fall som om det går åt rätt håll jämfört med de första tävlingarna i klassen som vi gjorde i höstas.

För de som orkar traggla sig igenom drygt åtta minuter medioker lydnad kommer här filmen. (Och ja, jag ska skaffa en eldgaffel som kan räta upp mig till nästa gång…)

Idag hade vi en date med några kamrater i Tranemotrakten och tränade spår igen. Ett uppletande fick han också, det lilla djuret. Uppletandet gick rätt bra, och vi kom runt spåret men … det är ingen riktig fart på honom när han spårar. Och en eller två pinnar missade han både igår och i onsdags? Det har dock varit tävlingsmässigt så tillvida att ingen spårläggare varit med i spåret utan vi fått klara oss på egen tass, och runt har vi ju kommit i alla fall.

När vi närmade oss bilen igen förvandlades han till Ferdinand och la sig under (!) sitt blåbärsris och luktade på pipleksaken. 🙂

För övrigt har jag tvättat fönster idag. I morgon ska det testledas på klubbens MH (halvdag) och tvättas lite mer fönster. Men nog borde jag väl hinna med ett spår också?

Ze zolution…

Lösningen på gårdagens gåta:

Vinnare blev Tina, och jag lärde mig något nytt på kuppen. Jag har aldrig hört talas om granblommor men efter lite googlande kan jag konstatera att det tydligen är så de blivande kottarna heter, in the beginning, innan de vänder sig nedåt … typ. Dessa sitter i toppen på en vindfälld gran. Normalt sett ser man dem ju inte eftersom de sitter så högt upp.

Grattis Tina! Jag funderar på priset… 😉

No filmtajm!

Just nu är jag lite besviken, och sur. Fotografen som filmade lydnaden på Årets Border med min videokamera har helt och hållet lyckats missa mig och Karlsson. 😦 Det är säkert teknikens under som spelat fotografen ett spratt, men ekipage före finns med, och ekipage efter finns med. Totalt 35 minuters film, och inte en endaste minut på oss. Jag hade verkligen sett fram emot att se fria följet för där har jag ingen större koll på vad som hände. Resten av momenten var väl inte så noga egentligen, för där ser man ju själv rätt bra vad som händer under själva tävlingen, men…?

Men so what… i-landsproblem, och jag kommer nog över det här också.

Istället fick jag glädja mig åt att Camilla Venerot lyckats få till en bild från buckleutdelningen där både jag och Karlsson har ögonen öppna. Det är inte alla fotografer förunnat. 😉 Tack Camilla!

Proffsfotografen som fanns på plats och förevigade alla vinnare mm under dagen envisades med att han skulle stå uppställd i utställningspose? Jag lyckades aldrig riktigt förstå varför det var så viktigt eftersom han faktiskt är en bruksborder. 😉 Följdaktligen lyser utställningsposen med sin frånvaro rätt rejält, men som sagt; vi har ögonen öppna båda två och det får man ju vara tacksam för! (Sen hade man ju önskat att jag kommit ihåg att slänga av mig fleecetröjan också, som behövdes i skuggan där vi hade tälten, men, men…)

Årets Border 2011…

…blev inte Karlsson. 😉 Men det var ju inte därför vi åkte dit, utan för att ha en härlig, ledig helg i goda vänners sällskap även om det på sätt och vis kändes lite avslaget utan Karlssons uppfödare. Pappa och A var ju också ett stående inslag tills för två år sedan, och förra året var ju åtminstone A där, men inte i år. En del andra saknades också, men helgen har ändå varit jättetrevlig med god mat, mycket ”tjat” och många skratt.

I fredagskväll avgjordes klubbmästerskapet i lydnad (som inte längre får heta klubbMÄSTERSKAP pga någon ny, icke verklighetsförankrad, regel hos jordbruksverket). Vi var tre startade i lydnadsklass III, och jag får säga att jag är mycket nöjd med vår prestation, Trots två nollor kom vi upp i ett andrapris, så det var alltså personbästa, och känslan var riktigt bra större delen av programmet.

Här kommer poängen (med mina ev. kommentarer) och i slutet kommer bilderna.

Sittande i grupp: 10

Platsliggande: 10

Fritt följ: 9 (Bra kontakt, ngt sen under stegförflyttningarna)
(Stegförflyttningarna började med två steg åt höger, sedan två steg bakåt och där hängde han inte med riktigt hela vägen så när det sedan skulle avslutas med två steg åt vänster blev det lite … konstigt eftersom han då satt lite framför mig…)

Sättande: 10

Inkallning med ställande och läggande: 10 (Bra tempo, bra utfört)

Rutan: 0 (Halva kroppen utanför)
(Karlsson sprang på utsidan av rutan, till vänster, och sedan in på baksidan. Istället för ett försiktigt ”häråt” tjoade jag i med ett ”HIT” varvid liten terrier sätter sådan fart att jag inte hinner lägga honom innan han är ute ur rutan, på väg mot mig. Och ska vi vara riktigt ärliga var hela kroppen utanför vilket jag såg under min promenad. Här tar vi på oss 50% var av nollan. 😉 )

Hopp – apport: 0 Hoppar tillbaka utan apport
(Hoppar fint, griper apporten, spottar ut den och nosar lite tveksamt på den. Sedan hoppar han tillbaks utan apport. Där hade ett dk förmodligen hjälpt upp det hela, men jag var för sen…)

Apportering metall: 9,5

Vittringsapportering:8 (tuggar)
(Inte ens jag såg pinnarna i det höga gräset! Inte tl heller, berättade han efteråt. Karlsson sprang över dem och letade febrilt men fick sen syn på dem och valde rätt efter kontroll.)

Fjärrdirigering: 7,5 (dk sitt, flyttar sig 2 dm framåt)

Detta blev en total på 227 poäng, och alltså nytt rekord. Det kanske finns hopp? Vinnaren landade på 300 poäng (av 320 möjliga)! Det är alltså fullt möjligt även med en borderterrier! 🙂

Det finns även film från lydnaden, men eftersom fotografen glömde att stänga av kameran när vi var klara så kommer det väl ta en stund att ladda över till datorn och det har jag inte orkat med än. Vi får se vad som händer framöver på den fronten.

Efter detta blev det mat, vin och tjat, och en natts usel sömn trots att jag släpat med mig en hel tempurmadrass (!) i bilen för att kunna sova ordentligt.

På lördagen var det utställning, och än en gång blev det bra väder. Dagen började mulet, kallt och blåsig men ca 30 minuter efter att utställningen börjat klarnade det upp och blev en fin dag.

Domaren i hanhundsringen (engelsk import, rasspecialister ska det ju va’!) hade en hel del likheter med en av de kvinnliga huvudpersonerna i Pongo. Det kanske inte finns mer än en kvinnlig huvudrollsinnehavare där förresten? Hade det varit en dalmatinerspecial hade nog de flesta tagit sina hundar och rymt därifrån. Människan drog inte på munnen på hela dagen, och såg hela tiden mycket bister ut. Lite tråkigt, för domarna på Årets Border brukar vara trevliga, men det här var mest … deprimerande. Hur som helst så blev vi inte placerade, och jag var inte särskilt förvånad. Karlsson skötte sig dock fint, även om han tyckte det var rätt tråkigt, precis som vanligt.

Kritik:
Nice otter head, short muzzle, good bite. Good bone, Well muscled hindquarters, good stifle. Up to size but still spannable. Domare: Jean Singh

Någon av mina mer utställningsvana läsare som kan förklara ”good stifle” förresten? Någon av ringsekreterarna kanske?

Mot slutet av dagen blev det lite action när vi helt plötsligt blev inropade i ringen för att ta emot bucklan & diplomet för Årets Bruksborder. Stor kalabalik med en massa fotografer blev det, men tyvärr har jag inget foto själv. Än. Jag hoppas det dyker upp något i mailen så småningom. 😉

Trots att det var betydligt färre hundar än förra året så var det inte klart med alla grupper och finaler förrän framåt 17.30. Långa dagar blir det, men det är tur man är omgiven av trevliga människor att mingla med.

Ytterligare en kväll med mycket mat och tjat, och en natts något bättre sömn men med riktigt skruvade drömmar framåt morgonkanten?!

Idag stannade jag, precis som förra året, till hos ordförande i Karlssons fanclub för en snabbvisit. Gott fika för mig och lite röj i trädgården för Karlssons del blev det. Trevlig tradition det här Ingrid! 😉

På hemvägen klarade vi oss med några korta regnskurar, och ungefär när vi landat hemma och jag släpat in all packning började det regna på allvar. Och håller fortfarande på….

Här väntar vi på ett det ska bli dags för oss på lydnadsplan, och
Karlsson roar sig med att vinka till fotografen.
Foto: Camilla Venerot.


Mer väntan. Foto: Camilla Venerot.



Sittande i grupp.


Vilken stil han har? Jag tror att detta är vändningarna på stället?


Fritt följ. Det kändes riktigt, riktigt bra, förutom strulet i stegförflyttningarna.


Galopp – eller språng marsch heter det visst i regelboken.


Snopen placering i förhållande till rutmarkeringen…


Läskigt …. den luktar skumt och ingen har ens tuggat på den…?


Metallen gick bättre!


Var har de gömt de förbaskade små vittringspinnarna?


Alla bilder utom de två första är tagna av Pernilla Rudin med min kamera.

Åskdistraktion

Lagom till arbetsdagens slut började det, inte helt oväntat, mullra i fjärran. Eftersom jag inte kände mig helt säker på Izas känslor inför åska numera beslutade jag mig för att inte åka till stan som jag tänkt utan stanna hemma istället. Av en slump ”ramlade” jag över en gammal ICA-basset som Karlssons utfört diverse amputationer på (ett öra och nosspegeln) tidigare. Jag plockade fram den och lyckan var total. Iza, som inte verkade bry sig om åskan nämnvärt, fick definitivt något annat att engagera sig – sin galna lillebror. Det hela växlade mellan att hon stirrade förtvivlat på mig och undrade varför han var så pinsam, och att hon själv deltog i pinsamheterna. Perfekt åskdistraktion!

Iza fåtölj är perfekt för bassetslakt…

…så länge man inte tappar taget.

Schäfertanten kan också – bara hon vill!

Som sagt… lätt modifierade var han/hon/den redan innan kvällens äventyr.
Men han/hon/den ”lever” fortfarande och är instoppad i skåpet igen – till nästa åskoväder.

Genrep

Nu till helgen är det dags för Årets Border – rasspecialen – i Arboga. Den innefattar ju även KM i lydnad för de hugade, och så känner vi oss. Hugade alltså. Tror jag?

Både i måndags och igår har vi genrepat i det ljuvliga sommarvädret. I måndags fick jag hjälp av ”tävlingsledare” på vittringsapporteringen, och det skötte han snyggt, den lille terriern (om man blundar med åtminstone ena ögat för visst tugg). Fin analys och rätt pinne in. För övrigt var väl det genrepet något ostrukturerat, men det vi gjorde gjorde vi bra.

Igår försökte jag, via FB, ragga upp en frivillig ”tävlingsledare” till kvällen. Någon som kunde kommendera igenom hela programmet i lydnadsklass III. Min kontaktannons gav många svar. Från Skåne… Även i Umeå och Trollhättan fanns det frivilliga. Tyvärr medgav inte tidsschemat några utflykter av den kalibern så vi fick lita till att hitta någon frivillig på plats på Elfsborgs BK. Nu fegar jag oftast ur och vågar inte be om så pass mycket hjälp som ett helt program. Dock fick jag hjälp med ytterligare en vittringsapportering och en fjärrdirigering. På vittringen tog han rätt pinne efter en fin analys, men sedan kom inte de två hjärncellerna överens riktigt och han styrde mot tävlingsledaren för att lämna av?! Det kan ev. ha haft ett samband med att han strax innan hånglat med henne och upptäckt att hon hade en lurvig, pipande leksak av bästa sort i fickan? 🙂 Förhoppningsvis var det även detta som gjorde att pinnen slet sig två gånger på vägen in. Nåja, det blev lite High Chaparall över det hela, men det var rätt pinne och det var huvudsaken.

På fjärren placerade jag honom endast ca en meter framför tävlingsledaren för att ”överträna” lite. Vi kör ju momentet med tävlingsledare väldigt sällan så det gäller att passa på. Tl fick också order om att vifta rejält vid de olika skiftena. Inte vet jag vad som hände i den lilla terrierhjärnan, men han gjorde nog sin snyggaste fjärr någonsin?! Kan det ha varit så att den ganska kraftiga störningen gjorde honom mer fokuserad och koncentrerad? Han utförde alla skiften på första kommandot, han pep bara pyttelite (så pyttelite att jag inte hörde det, men däremot tl som stod närmare), och flyttade bara pyttelite framåt. Gör han så på tävling så har vi inte en 10:a, men kanske en 8:a?

Vi körde igenom alla övriga moment också, med riktigt gott resultat. Även sitt i grupp och plats. I båda de momenten hade han en orolig och lättflyktig bc bredvid sig men skötte sig ändå bra. På sitt i grupp pep han lite, men det hade nog mest med oron hos ekipaget jämte att göra. Han visade inga tendenser till att resa sig, eller hitta på några andra hyss, vilket man är tacksam för.

Nu säger ju ryktet att om genrepet går dåligt så går premiärföreställningen bra. Hur man ska tolka detta och applicera det på liten terrier vet jag inte, men jag hoppas att ryktet säger fel.

***

I måndags tog jag med även Iza till klubben. Det händer ju inte så ofta numera, men är uppskattat när det sker. Vi gick en guidad tur och tränade lite lydnad på skoj, utan (några större) krav. Jag skickade henne även genom agilitytunneln och över gungbrädan och takterna sitter i. 🙂 Eftersom hela agilitybanan var under flyttning just då, och alla hinder  stod i en hög, kom vi inte åt något mer.

Tyvärr har ju Iza blivit skottberörd på gamla da’r, vilket jag blev påmind om under Valborg i Rättvik. Hon gillar inte när det smäller och blir orolig, om än inte hysterisk. Detta gör ju att man blir begränsad på ett sätt jag inte är van vid. Eftersom det alltid skjuts på de gemensamma träningskvällarna på Elfsborg fick hon alltså stanna hemma igår. Att påbörja ett projekt med att träna bort detta på en hund som är drygt 11 år känns inte riktigt meningsfullt. Å andra sidan; är hon aktiv tror jag inte hon bryr sig nämnvärt utan det är nog mest vid passivitet.

***

Igår tog jag även omvägen via pelargon-nisse med de lusiga. De fick sig en rejäl dusch med något mirakelmedel, samt Provado-pinnar i jorden. Han var helt övertygad om att det skulle avhjälpa problemet och jag hoppas han har rätt. Dock var han inte helt nöjd med att jag lyckats köpa loss två tilltänkta moderplantor av en ganska sällsynt sort (Blekingeflickan), men så kan det gå när man lämnar över skeppet till hustrun utan att informera. 😉

I brist på hund- och pelargonbilder får det bli lite körsbärsblom idag. 🙂