”Vår” skog har fått mässlingen… 😦

Vid ett par tillfällen den senaste veckan har jag sett en bil från ett av de större skogsskövlingsföretagen parkerad i närheten och jag började naturligtvis ana oråd. Igår såg jag att vissa träd utmed vägen hade fått prickar och idag tog jag och Iza en inspektionsrunda. Slutsats: det är många träd som har prickar… 😥

Prickarnas betydelse är dock något oklar. Betyder de:

1. Lämna alla träd med prickar. (Prickarna sitter på lite ”klenare” granstammar.)

2. Skövla hela skiten men sortera den här stammen som massaved (typ).

3. Skövla alla träd med prickar.

👿

Men egentligen är det skit samma, för det var så många träd med prickar så skogen kommer bli helt sönderkörd oavsett, och jag är ganska säker på att det är kalhuggning som stundar. Detta gör mig så ledsen att tårarna faktiskt rinner. Bokstavligen.

Det här handlar alltså om vår allra närmaste lilla skog. Den skogen som ligger precis bakom vårt hus. Den skogen som för åtta-tio år sedan halverades pga av kalhuggning men där det faktiskt fortfarande (trots skogsmaskinernas tidigare härjningar) går att lägga lite kortare spår om man planerar väl. Den skogen där det funkar utmärkt att köra uppletande. Den skogen som är öppen och med bra sikt så att jag utan större tvekan vågar släppa liten Karlsson utan att riskera att det dyker upp vilt. Den skogen där nästan bara vi går.

När den är förstörd finns det bara en miniskog kvar (inom räckhåll) som det går att ha till något (=spår, uppletande). Det finns förvisso massor av skog, men den är ganska ung, ogallrad och risig så där går det inte att ta sig fram över huvud taget.

Sedan vi flyttade hit för 20 år sedan har det försvunnit oerhört mycket skog. Men det går ju att göra på olika sätt. Det finns ju faktiskt markägare som ”städar” sina hyggen, och gör flis av riset, men här lämnas det åt förgängelsen och den ”biologiska återvinningen” så inget av de områden som kalhuggits går över huvud taget att gå på än, även om det är 10-15 år sedan de avverkades.

Eftersom man kalhögg ett annat område förra året, utmed djävulsrundan (de som läst ett tag här vet vad jag menar), går det inte ens att gå den längre eftersom skogsvägen är totalt demolerad. Vi börjar bli oerhört begränsade och snart känns det som om jag lika gärna kan bo i en villa i stan. Eller tre rum och kök. Vitsen med att bo på landet finns knappt längre… 😥

Nej fy vad deppig jag blir… HATA SKOGSSKÖVLING!

Jag fortsätter väl att drömma om jättevinsten på Triss, för när (!) den kommer köper jag mig en egen skogsgård med massor av mark, och den skog som absolut måste tas ned ska forslas ut med shetlandsponny … om det så ska ske vedträ för vedträ…

När jag och Iza gick på inspektionsrunda hade vi med oss Furminatorn. Hon fäller något alldeles sanslöst och har så gjort i ett par månader. Bytte ju foder till Standardt, som alla pratar så varmt om, men f*n vet om det är rätt för henne? Hon har bättre (och mindre) avföring, och verkar må bra för övrigt, men pälsen…? Ändå får hon tillskott i form av svindyra fiskoljekapslar och B-vitaminpulver. Nej, jag ger det en säck till men händer det inget radikalt byter jag tillbaks.

Hur som helst fördelade vi potentiellt fågelbobyggmaterial på flera olika ställen i skogen, och vi utnyttjade naturens egna trimbord för att matte skulle slippa slita så mycket på ryggen.

Här ovanför ser man skogen som snart inte finns längre. 😦

Karlsson fick vilodag idag. Igår hann vi med ett mattespår (5-600 meter) på hemmaplan, innan jag gjorde min plikt som testledare på klubbens MH på eftermiddagen. Han spårade mestadels riktigt fint, och i bra tempo. Alla pinnar fick han också med sig. Förstår inte riktigt varför det inte funkar lika bra med andra spårläggare? Det har ju funkat förut…?

Och på tal om MH; nu har jag för första gången i historien kampat med en tibetansk spaniel! Jo faktiskt – kampat! Omställningen till efterföljande hund, 44 kilo rottweiler, var ganska stor.