In case of…

…väder, träsk och att man kanske måste/får (?) köra lydnad har jag alltid med mig en rejäl packning när jag åker på brukstävlingar. Igår kväll packade jag ungefär det vanliga + lite extra med tanke på den instabila väderleksprognosen. Packningen bestod av (hämtat ur minnet):

  • Lydnadsskor (alltså något smidigare än spårkängor)
  • Extra stumpor
  • Byxor i händelse av bra väder, eller skitigt spår
  • Regnbyxor i händelse av hällregn
  • Spårväst
  • Lydnadsväst
  • Goretexjacka i händelse av hällregn
  • Tunn goretexjacka att ha under lydnadsvästen i händelse av hällregn
  • Klubbjacka i händelse av … nå’t?
  • Jättetunn vindjacka i händelse av varmt väder och risigt spår
  • Tunn fleecetröja
  • Tjock fleecetröja
  • Extra t-shirt
  • Keps
  • Regnhatt

Dessutom hade jag ju kläder på mig. Naturligvis var vi även utrustade med tävlingspärm, finkamera, videokamera, hundgodis i diverse varianter och Loka till matte. Och lite annat bra-att-ha. Normalt sett brukar jag även ha med mig ett extra par kängor (med högre skaft) som jag kan sätta på mig om jag får indikationer på att det är väldigt blött i spåret. Dessa glömde jag dock idag.

Att extra utrustning kan vara på sin plats har jag ju konstaterat vid ett flertal tillfällen. Det senaste var i Nässjö i höstas där jag såg ut såhär efter att ha gått 0,25 spår… Då var det rätt skönt att få sätta på sig torra kläder innan man styrde hemåt. (Drunkningstillbudet var dock inte orsaken till att vi bröt.)

Ja som sagt, ovanstående packades igår kväll. Det innebär alltså att vi har tävlat idag, och det gick … inte alls. 😦

Gislaved stod det på pm:et och samlingen var i Hestra. Där, på samma spårmarker, blev Iza äntligen uppflyttad ur lägre klass 2005 så jag hade lite ”good vibrations”, men det hjälpte visst inte.

Karlsson gick fint ut i rutan och plockade upp spåret, som låg nästan på fullt djup, åt rätt håll. Halleluja tänkte jag, och sen spårade vi på, Det kändes riktigt fint och tryggt, men … det var glest mellan pinnarna? Och de vi hittade markerade han ganska … lamt?  När vi hade hittat tre pinnar kom vi fram till en skogsbilväg, och med tanke på den lilla terrierns faiblesse för vägar var jag skeptisk.

-Är du säker på det där, frågade jag.

-Njae, inte riktigt, sa Karlsson.

Vi backade en bit från vägen men han hittade inget spår där heller så då fick han som han ville. På andra sidan fortsatte han spåra fint och vinklade sedan höger, och över vägen igen?! (Det svarta på bilden är vägen, det röda är vi och de gröna prickarna är där vi borde ha gått, på ett ungefär, men det visste jag ju inte då.)

Sen spårade han både länge och väl utan en enda pinne, och när jag tittade på klockan så var det kört sedan en stund tillbaka. Jag selade av och sedan vidtog en rätt lång promenad för att hitta tillbaks till vägen, och så småningom även bilen.

Det känns lite tröstlöst det här, milt uttryckt. Det är ju en sak om de får regelrätta ”tappt”, och visar att de inte längre har spåret i näsan, men när han fortsätter spåra som en liten dammsugare? Vad gör man?! -Lita på din hund, säger dom. -Jo tjena, säger jag…

Uppskattningvis hade vi väl gått 2/3 av spåret när det sket sig, så han har ju missat några pinnar. Vad är det som händer i den lilla hjärnan och den lilla näsan? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Just nu skulle det kännas som ett lyft om vi åtminstone kom runt ett helt spår, även om klockan gått för långt, för nu håller jag på att tappa tron och självförtroendet fullständigt. Han HAR ju uppenbarligen kunnat ta sig runt högrespår eftersom vi har fem godkända tävlingar. Ytterligare några har vi ju gått runt i sin helhet även om vi missat tiden men en minut eller två. Nej, det här är helt enkelt skittråkigt. Det jag har att hoppas på nu är oceaner av avancerad problemlösning på lägret i sommar. Där ska vi ha en, enligt uppgift, mycket duktig instruktör och jag hoppas han har några revolutionerande tips att komma med.

Men … nu ska vi först ladda om, för i morgon ska vi tävla igen. På samma ställe…

Dagens guldkorn: upptaget! Efter tre bakspår på tävling var det ju kul att åtminstone det funkade.

En reaktion på ”In case of…

  1. Håll självförtroendet uppe. Som du själv sa, han kan absolut klara spåret. När man minst anar det får man full pott.
    Jag försöker tänka så här, så länge man verkligen tränar sin hund har man goda chanser att lyckas. Ni tränar verkligen så slutsats: ni kommer att lyckas.
    Håller tummar…..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s