Vi hade i alla fall tur med utsikten…

Ja, vi hade väl i och för sig tur med vädret också, även om jag inte har haft tillfälle att njuta av det särskilt mycket. Att påstå att jag är blekast i landet just nu är nog inte långt ifrån sanningen…

Vi anlände till Rättvik och campingen vid Siljan på långfredagen. Vi har ju bara varit där på sommaren tidigare, och då är det verkligen knökfullt. Nu var det väldigt … luftigt. Och luftigare blev det när påsken var över. Det blir ganska surrealistiskt med en campingplats med ca 500 platser (de flesta tomma) och över 100 stugor – där ca 3-4 husvagnar är ”bebodda”, men vi fick i alla fall ett helt eget servicehus. 🙂 Dessutom fick vi äntligen chansen att bo på vår önskeplats som vi sneglat på i några år, men som som alltid varit upptagen. Detta ledde till att vi varje kväll, från förtältet, kunde njuta av spektakulära solnedgångar! Många kort blev det, och jag har sållat hårt. Samtliga bilder är tagna med dvärgkameran eftersom det var den enda som var med. Jag är dock övertygad om att den fixade detta minst lika bra som finkameran.

På lördag morgon började det tunga jobbet inför mammas flytt till äldreboende. Det har varit en jobbig vecka både fysiskt och psykiskt. Många känslor har det varit, och är fortfarande. Frustration, dåligt samvete, sorg … och lite glädje. Det glädjande är att hon faktiskt verkar finna sig väldigt väl tillrätta – mot alla odds. Senast igår kväll ringde hon och kvittrade lyckligt om hur bra det är där, och riktigt så väl trodde jag faktiskt inte att det hela skulle avlöpa. På minuskontot är insikten om hur lite jag faktiskt förstått, och hur lite jag gjort. Men … på några semesterdagar varje sommar hinner man ju tyvärr inte mer än att ”skrapa på ytan”.

Under veckan har jag också pendlat mellan glädje över att jag inte har barn så att de slipper ta hand om mig och mitt när jag tappat greppet, funderingar om vem som (eftersom jag inte har några barn) ska göra det istället, och en fast beslutsamhet att fortsätta med mitt påbörjade röjningsprojekt här hemma. Och att ha det projektet ständigt pågående. Nåja, ambitioner är ju bra…

Jag har i princip rört mig mellan campingen, lägenheten, ICA och äldreboendet. Allt inom ett, eller möjligen två, stenkast. Husse har haft en något större aktionsradie eftersom han fått äran att (vid ett flertal tillfällen) besöka även sopstationen, flera kilometer bort (!), och Erikshjälpen. Hundarna har mest haft tråkigt. Mina enda insatser på hundfronten har bestått i en kort morgonrunda och sista kvällskissen, sen har husse fått sköta resten. Planen var att koppla av med lite hundträning (herregud, hela campingen var ju i princip en perfekt appellplan!) och i bilen fanns åtminstone koner och rutmarkeringar. Men det närmaste Karlsson kommit de attiraljerna är att de legat jämte hans bur… 😦 En morgon låg vi i sängen i ca en halvtimme och tränade (?) på att kramas utan att pussas. Karlsson hade lite svårt att förstå konceptet och den lilla tungan flög in och ut som på en kobra men efter mycket övertalning lyckades han bita ihop, åtminstone korta stunder. 🙂

I lördags höll vi på till 22.30 på kvällen, för att göra lägenheten klar för fotning av mäklaren – och i söndags kände jag mig som om jag sprungit ett maraton. Minst. Jag sov i bilen stora delar av hemvägen, och det är mycket sällsynt när det gäller mig.

Maratonkänslan satt kvar igår morse, trots att jag tog sovmorgon. Framåt lunch började jag dock känna mig lite piggare. Att jobba är ju liksom rena semestern i jämförelse…

Nu är etapp ett avklarad. Etapp två kommer under långhelgen i början av juni när vi ska fortsätta rensa och städa lägenheten inför visning och försäljning. Etapp tre blir på semestern i juli… Just nu känns det som en never ending story och jag önskar så att det inte varit så långt bort utan att man kunnat dela upp arbetet i mindre portioner, men det är som det är och går inte att göra mycket åt.

Igår kväll fick Iza sig en promenad på egen tass med mig, och Karlsson (som tillbringat dagen hos svärmor) fick äntligen ett träningspass. Förvisso bara här hemma, men han var så nöjd och glad ändå. Eftersom vi anmält till KM i lydnad på Årets Border om ett par veckor kändes det som läge att väcka liv i klass III-momenten. Vi har inte ägnat dem en tanke på ett par månader eftersom vi fokuserat på högre klass-momenten. Än en gång har det tydligen funkat att vila sig i form, för sköter han sig så på nästa officiella tävling är inte förstapriset långt borta. Men … det kommer han ju troligen inte att göra, så…?

Här kommer solnedgångarna, på rad liksom.

Jo, visst finns det isberg även i Siljan! Vinterns höga is”skulptur”
hade krympt rejält men var ändå rätt spektakulär.

Det är många som kan njuta av solnedgångarna året runt, så länge det inte är mulet förstås.
Detta är bara en bråkdel av de hus som har magnifik utsikt över Siljan.

På lördag kväll kroknade båda två och orkade inte längre
engagera sig i flyttkartonger, sopsäckar och städning.

När vi packade ihop förtältet på söndagen passade Iza på att prova min nyuppfunna husvagnssäng.
Tjock luftmadrass är idealet, om man vill slippa ont i ryggen. Iza tyckte också att det var skönt. 🙂