Åskdistraktion

Lagom till arbetsdagens slut började det, inte helt oväntat, mullra i fjärran. Eftersom jag inte kände mig helt säker på Izas känslor inför åska numera beslutade jag mig för att inte åka till stan som jag tänkt utan stanna hemma istället. Av en slump ”ramlade” jag över en gammal ICA-basset som Karlssons utfört diverse amputationer på (ett öra och nosspegeln) tidigare. Jag plockade fram den och lyckan var total. Iza, som inte verkade bry sig om åskan nämnvärt, fick definitivt något annat att engagera sig – sin galna lillebror. Det hela växlade mellan att hon stirrade förtvivlat på mig och undrade varför han var så pinsam, och att hon själv deltog i pinsamheterna. Perfekt åskdistraktion!

Iza fåtölj är perfekt för bassetslakt…

…så länge man inte tappar taget.

Schäfertanten kan också – bara hon vill!

Som sagt… lätt modifierade var han/hon/den redan innan kvällens äventyr.
Men han/hon/den ”lever” fortfarande och är instoppad i skåpet igen – till nästa åskoväder.

Genrep

Nu till helgen är det dags för Årets Border – rasspecialen – i Arboga. Den innefattar ju även KM i lydnad för de hugade, och så känner vi oss. Hugade alltså. Tror jag?

Både i måndags och igår har vi genrepat i det ljuvliga sommarvädret. I måndags fick jag hjälp av ”tävlingsledare” på vittringsapporteringen, och det skötte han snyggt, den lille terriern (om man blundar med åtminstone ena ögat för visst tugg). Fin analys och rätt pinne in. För övrigt var väl det genrepet något ostrukturerat, men det vi gjorde gjorde vi bra.

Igår försökte jag, via FB, ragga upp en frivillig ”tävlingsledare” till kvällen. Någon som kunde kommendera igenom hela programmet i lydnadsklass III. Min kontaktannons gav många svar. Från Skåne… Även i Umeå och Trollhättan fanns det frivilliga. Tyvärr medgav inte tidsschemat några utflykter av den kalibern så vi fick lita till att hitta någon frivillig på plats på Elfsborgs BK. Nu fegar jag oftast ur och vågar inte be om så pass mycket hjälp som ett helt program. Dock fick jag hjälp med ytterligare en vittringsapportering och en fjärrdirigering. På vittringen tog han rätt pinne efter en fin analys, men sedan kom inte de två hjärncellerna överens riktigt och han styrde mot tävlingsledaren för att lämna av?! Det kan ev. ha haft ett samband med att han strax innan hånglat med henne och upptäckt att hon hade en lurvig, pipande leksak av bästa sort i fickan? 🙂 Förhoppningsvis var det även detta som gjorde att pinnen slet sig två gånger på vägen in. Nåja, det blev lite High Chaparall över det hela, men det var rätt pinne och det var huvudsaken.

På fjärren placerade jag honom endast ca en meter framför tävlingsledaren för att ”överträna” lite. Vi kör ju momentet med tävlingsledare väldigt sällan så det gäller att passa på. Tl fick också order om att vifta rejält vid de olika skiftena. Inte vet jag vad som hände i den lilla terrierhjärnan, men han gjorde nog sin snyggaste fjärr någonsin?! Kan det ha varit så att den ganska kraftiga störningen gjorde honom mer fokuserad och koncentrerad? Han utförde alla skiften på första kommandot, han pep bara pyttelite (så pyttelite att jag inte hörde det, men däremot tl som stod närmare), och flyttade bara pyttelite framåt. Gör han så på tävling så har vi inte en 10:a, men kanske en 8:a?

Vi körde igenom alla övriga moment också, med riktigt gott resultat. Även sitt i grupp och plats. I båda de momenten hade han en orolig och lättflyktig bc bredvid sig men skötte sig ändå bra. På sitt i grupp pep han lite, men det hade nog mest med oron hos ekipaget jämte att göra. Han visade inga tendenser till att resa sig, eller hitta på några andra hyss, vilket man är tacksam för.

Nu säger ju ryktet att om genrepet går dåligt så går premiärföreställningen bra. Hur man ska tolka detta och applicera det på liten terrier vet jag inte, men jag hoppas att ryktet säger fel.

***

I måndags tog jag med även Iza till klubben. Det händer ju inte så ofta numera, men är uppskattat när det sker. Vi gick en guidad tur och tränade lite lydnad på skoj, utan (några större) krav. Jag skickade henne även genom agilitytunneln och över gungbrädan och takterna sitter i. 🙂 Eftersom hela agilitybanan var under flyttning just då, och alla hinder  stod i en hög, kom vi inte åt något mer.

Tyvärr har ju Iza blivit skottberörd på gamla da’r, vilket jag blev påmind om under Valborg i Rättvik. Hon gillar inte när det smäller och blir orolig, om än inte hysterisk. Detta gör ju att man blir begränsad på ett sätt jag inte är van vid. Eftersom det alltid skjuts på de gemensamma träningskvällarna på Elfsborg fick hon alltså stanna hemma igår. Att påbörja ett projekt med att träna bort detta på en hund som är drygt 11 år känns inte riktigt meningsfullt. Å andra sidan; är hon aktiv tror jag inte hon bryr sig nämnvärt utan det är nog mest vid passivitet.

***

Igår tog jag även omvägen via pelargon-nisse med de lusiga. De fick sig en rejäl dusch med något mirakelmedel, samt Provado-pinnar i jorden. Han var helt övertygad om att det skulle avhjälpa problemet och jag hoppas han har rätt. Dock var han inte helt nöjd med att jag lyckats köpa loss två tilltänkta moderplantor av en ganska sällsynt sort (Blekingeflickan), men så kan det gå när man lämnar över skeppet till hustrun utan att informera. 😉

I brist på hund- och pelargonbilder får det bli lite körsbärsblom idag. 🙂